Var vi lite fåniga där i juni som använde preventivmedel en extra månad bara för att inte riskera illamående under semestern? Nu, så här sju månader senare känns det faktiskt så. Jag trodde nog inte att det skulle ta så här lång tid, även om jag vet att man inte kan räkna med det så snabbt. Kanske var jag mer orolig för att få missfall igen än för att inte ens lyckas bli gravid.
Egentligen ligger nog den stora frustrationen i att det ska ta sån lång tid att få mens. På ett halvår har jag nästan dubblat längden på menscykeln. När den skuttade upp från 21 och 23 till 33 var första gången jag verkligen hoppades. Ett tag höll den sig ungefär där, det kändes nog ändå ganska ok. Numera tänker jag inte knappt på graviditetstest förrän efter dag 30 och när jag väl tagit det blir jag mest irriterad över att det tar sån tid innan vi kan försöka igen. Förra gången var cykeln 43 dagar. Nu är jag på dag 38. Det skulle alltså kunna vara hela fem dagar kvar innan det är dags.
Det blir lite svårt att lyckas pricka ägglossningen också när det varierar så mycket. Vi har gjort tester nästan varje månad och i början fick vi fina glada gubbar ungefär när de borde komma. Men senaste månaderna har vi inte riktigt lyckats med det. Hade bara sju tester i november och de hann ta slut utan att visa något, trots att jag testade längre än vad jag hade testat tidigare månader. Sen åkte jag dessutom bort några dagar och det kändes som om det ändå var för sent.
Inte heller i december lyckades vi få något utslag men då hade vi bytt test till en ny sort där man helt plötsligt inte skulle använda morgonurin. Det insåg jag efter lite för många dagar och då kändes det också lite kört att börja testa "på rätt sätt". Vi hade ju ändå haft sex och vi tänkte att vi nog hade misslyckats med testet helt enkelt. Nu när jag är uppe i dag 38 börjar jag fundera på ifall jag kanske hade ägglossning på dag 24 och då hade det ju kunnat vara en poäng att göra test lite längre. Man vet ju aldrig.
Det känns frustrerande att jag inte riktigt vet vad min kropp har för sig och att den helt plötsligt håller på så här. Jag funderar på ifall det finns hjälp att söka redan nu, men det ska ju ha gått ett år och där är vi ju inte ännu. Samtidigt skulle jag behöva råd om hur jag ska hantera den här oregelbundenheten. Visst skulle man kunna köra på och bara ha sex varannan dag som min syster tycker, men det är lite påfrestande att inte veta när det är dags. Ibland orkar man faktiskt inte efter en sen kväll eller tidigt morgon. Då är det skönt att veta när det är extra viktigt att anstränga sig.
