Glad

Tanken på Mattias har fått mig så glad på sistone. När det löste sig med jobbet har det känts som om allting bara är bra och att det här kommer bli en väldigt fin höst. Visst finns det fortfarande en del jobbiga saker, men det mesta är ändå mycket bra. Det känns väldigt rätt och väldigt annorlunda mot när jag träffade Brian i somras. Nu är jag glad och det finns inget spår av den tvekan jag kände i somras. Den irritation jag kände i förhållandet med Brian har jag också sluppit här, trots att Mattias inte heller vet hur man diskar på mitt och mammas sätt. Nu tror jag i och för sig att det, rent objektivt, finns mer saker att störa sig på när det gäller Brian, men jag tror att jag störde mig extra mycket just för att jag var olycklig i situationen.

Med Mattias känner jag hela tiden att vi passar så bra ihop. När jag får veta något nytt om honom känner jag återigen att så är ju jag också, så tycker jag också. Vi verkar ha mycket samma värderingar och åsikter. Jag känner också att han uppskattar mig, tycker att jag är bra. Med Johan kände jag mig hela tiden lite fel, att han tyckte att jag egentligen skulle kunna vara bra men inte var det just nu, att jag måste ändra på mig för att stämma in i hans bild av hur jag egentligen borde vara. Efteråt när vi pratade om det så sa han att han aldrig menat att trycka ner mig, att han visst tycker att jag är bra och att jag skulle sagt ifrån. Men det är svårt att säga ifrån när man känner sig ifrågasatt.

När jag står framför spegeln och Mattias ställer sig bakom och lägger armen om mig blir jag glad när jag ser oss. Vi är fina tillsammans och jag är stolt över honom. Sen är jag faktiskt lite extra nöjd över att han är så mycket större än mig. Jag har alltid känt mig lite stor i förhållande till min partner. Lite som om vi spelade i olika storleksdivisioner men ändå hamnat tillsammans. Knäpp känsla, för det spelar ju egentligen inte någon roll. Men ändå. Så när jag ser oss i spegeln känns det lite extra bra.

Ombytt situation

Med Johan hade jag dåligt samvete för att jag hellre ville spela med Alex och Brian än att vara med honom. Nu har jag istället dåligt samvete gentemot Alex och Brian som tycker att jag har för lite tid och för att jag mycket hellre vill vara med Mattias i helgen.

Det känns bra, för det är så det ska vara. Visst ska man kunna umgås med andra när man är i ett förhållande, men man ska å andra sidan inte heller vilja bort från den man är tillsammans med.

Fast något som känns jobbigt är att jag inte vet hur jag ska berätta för Brian om Mattias. Än så länge har jag visserligen inget konkret att berätta, men jag hoppas ju få det. Han har alltid sagt åt oss att inte ljuga för honom, även om sanningen gör ont också. Jag inser att jag måste berätta men jag var helt enkelt inte redo igår och det slutade med en lögn.

Från början skulle jag iväg med konsultföretaget i helgen på konferens, men jag fick inte följa med i och med att jag i princip fått det här andra jobbet. Helt ok, jag var inställd på det och var lite  just för konferensresans skull som jag valde att berätta för min chef så pass tidigt om att jag sökt nytt jobb, trots att jag, som hon till och med påpekade, inte hade behövt göra det då. Hon uppskattade omtanken då det ju skulle vara en icke oansenlig kostnad för dem att ta mig med. Jag hade ju haft rejält dåligt samvete både för konferensresan och att jag gick på en kurs några veckor tidigare, men verkar som om jag fick uppskattning istället nu, så behöver inte ha så dåligt samvete för kursen längre.

Men detta gav mig hur som helst en ledig helg. En helg som jag ändå inte var helt beredd på, jag trodde nog lite grann att jag skulle med i alla fall. Jag visste ju att Alex och Brian ville umgås denna helg och spela våra hordes nu när vi äntligen är level 85 och jag äntligen hade en ledig helg. Samtidigt kunde inte Mattias och jag hålla oss ifrån varandra och i början av veckan blev det bestämt att han skulle komma hit. Fast jag är inte redo att berätta för Brian om Mattias ännu, och  i förlängningen inte Alex heller. Alex skulle jag nog kunna berätta för, men han är ju säkert partisk för Brian.

Så råkade det komma upp när vi satt på Skype igår och jag var helt oförberedd, hade inte funderat ännu på hur jag skulle hantera det. De sa något om att vi kunde spela jättemycket i helgen och jag sa något undvikande om att jag nog inte kunde. Så klart frågade de vad jag skulle göra istället. Jag sa något vagt om att hänga med vänner (när använder jag uttrycket ”hänga med vänner”?) och sen lite mer specifikt att jag skulle ha middag med vänner fredag kväll. Genast kom frågan med vem och jag sa Johan och några till och så var det bra med det. Tills jag några minuter senare kom på att jag tidigare under dagen beklagat mig för Alex att Johan inte vill umgås med mig. Jäklar! Lögner lär komma och bita en i baken tids nog, den här gången bet den till jävligt snabbt. Alex verkade dock inte vara på alerten och kommenterade inget om det i alla fall. Jag fasade lite för vad han skulle säga senare.

En annan sak som hände igår som visade på att jag inte kan fortsätta hålla isär världarna var att Alex för en gångs skull var online på sin alliance-karaktär som fortfarande är i vårt guild. Mattias som också var online började då, antagligen i guildchat (jag var inte där), prata om att ta ut hyra för min tid när jag spelar horde med Alex och Brian. Det finns väl inget skäl till att Mattias redan skulle säga i guildchat att han ska hälsa på mig, men jag blev lite orolig för hur långt han skulle gå, hur mycket han skulle avslöja om vår relation för Alex.

Tanken är så klart att berätta om Mattias för Brian, det måste jag ju, i alla fall om vi blir tillsammans. Jag har redan sagt till honom att det inte kommer bli vi igen härom veckan när ämnet kom upp. Kanske jag ska berätta att Mattias ska komma på besök nästa helg och sen efteråt berätta att vi är tillsammans. Blir svårt att förklara två helgers frånvaro. Bara en blir svårt när vi har sån tät kontakt.

Jag blir lite ledsen

Jag och en vän ska gå ut och fika ikväll. Eventuellt följer hennes pojkvän med också. Dessa två är Johans bästa vänner.  Tidigare i veckan hade jag frågat Johan ifall han ville med men han visste inte ännu. Idag ringde jag för att påminna. Först svarade han lite undvikande men sen sa han att han visserligen är ledig men inte visste ifall han borde. Han var orolig vad tjejen han precis börjat träffa skulle tycka om att han träffar mig.

Jag frågade om vi skulle slutas träffas helt och hållet och han drog lite på svaret och sa att han inte visste, att han skulle lära känna den här tjejen först och sen se vad som händer.

Trots att vi gjort slut har jag räknat honom som en av mina bästa vänner och det känns jobbigt när han gör så här. Efter uppbrottet har hans vänner tyckt att han borde sluta umgås med mig, men han har sagt att han gör som han vill och inte bryr sig om vad han borde. Det har tyvärr ändrats nu.

På ett sätt reagerar jag lite barnsligt, att vill han inte umgås med mig ska han minsann slippa, jag behöver inte höra av mig till honom så får han säga till om han vill umgås igen. Lågvattenmärket är väl tanken att stänga av hans internet, för om vi inte kan umgås kan han väl inte snylta på mitt internet heller...

Det är ändå skönt att jag har gått vidare, att jag inte är svartsjuk på honom och den potentiellt nya flickvännen, att jag ändå är glad för hans skull för att han har träffat en tjej han hoppas det ska kunna bli något med. Efter Brian hade jag en period där jag funderade på ifall det kunde bli Johan och jag igen. Men nu på sistone har jag ju istället svävat runt på små moln i tankarna på Mattias, även om detta gjorde att jag trillade ner på jorden för ett tag.

Det går lite långsamt

Vi är visst inte så bra på det här, varken jag eller Mattias...
Vi hade en jättetrevlig dag, lite över sju timmar tillsammans. Det är inga som helst problem att träffas så länge utan att tröttna. Vi gick runt i Stockholm, fikade, gick på museum, åt, gick på en utställning och fikade igen. Men inga kyssar. Inte ens handhållning i någon större utsträckning.

Nere vid vattnet blåste det kallt när vi satt och väntade på Djurgårdsfärjan. När båten blev synlig sa jag att det var skönt att den kom, för jag frös. Då la han armen runt min rygg och strök mig över armen. Jag hade gärna suttit så ett tag till trots kylan, men båten la till ganska strax och vi gick på.

Efter det var vi nästan hela tiden väldigt nära varandra. Vi stod nära varandra och satt så att vi rörde vid varandra. Men det är svårt att hitta bra tillfällen för att komma längre när man hela tiden är bland andra människor. När man sitter på en restaurang eller café sitter man ofta mitt emot varandra vilket skapar lite avstånd. När man går på stan eller är på ett museum är det inte heller lätt att närma sig varandra. Man kanske behöver vara ensam för en första kyss och inte hela tiden ha folk runtomkring sig.

Han hade tidigare sagt att han gärna ville gå på ett kafé med soffor. Hans tanke med att hitta ett kafé med soffor var att jag skulle kunna sitta bra med mitt onda ben, medan min baktanke var att man är närmare varandra i en soffa än om man har ett bord mellan sig.

Jag kunde bara komma på ett relativt centralt. Hans vänner hade tipsat honom om ett kafé vid Hornstull som skulle ha soffor. Vi var ju vid Hornstull senast vi sågs men han sa att det inte var kafét vi hade varit vid. Jag frågade vad kafét hans vänner tipsat om hette och kunde lite roat konstatera att det visst var kafét vi var på sist och att deras definition av soffor inte riktigt överensstämde med min och Mattias.

I slutänden hamnade vi på det kafé jag hade tänkt på som ligger ganska nära centralen. Jag hade inte varit där på många år, men mindes de stora blå sofforna som finns där. Hade inte kafét stängt alldeles för tidigt hade det nog blivit bra. Vi höll handen lite när vi satt i soffan, men tillfället försvann när jag råkade säga något som fick honom att fara upp och leta efter ett papper. Strax efter var det dags att gå och vi satt sista halvtimmen på centralen.

Oväntad anställnignsintervju

Nu blev jag lite nervös inför anställningsintervjun i eftermiddag. Det är länge sen jag var med om en sådan. Förra hösten höll jag på och tränade sånt, gick igenom en massa frågor med jobbcoachen och var mer inne i det. Nu fick jag veta i förrgår att jag skulle ha intervjun idag och jag har inte haft särskilt mycket tid att förbereda mig. Igår satt jag på ett café i en och en halv timme och tänkte igenom allmän presentation av mig själv. Det jag hade velat göra är att hitta mina gamla anteckningar från för ett år sedan och läsa vad jag tänkte då. Visst har saker hänt på ett år, men det fanns bra formuleringar och tankar som hade varit bra att använda nu. Nu hann jag inte när jag kom hem och dessutom vet jag inte var de är med tanke på att jag har flyttat sedan dess.

Jag har väldigt svårt för klassikern ”Nämn tre bra saker och tre dåliga saker om dig själv” för jag veta aldrig vad jag ska säga på dåligt. Jag kan vara ruskigt självkritisk, men jag delar inte med mig av den kritiken till vem som helst. Egentligen tycker jag det är en fånig fråga. En vän till mig är personalvetare. En gång frågade jag honom varför man ens ställer den frågan och han sa något om att man vill se om folk har självkännedom och så vidare. Jag påpekade att ingen är väl helt ärlig där, många har väl ett väl genomtänkt svar där, så det frågan visar är väl hur bra folk är på att tänka till och att presentera sig själv på ett inte för dåligt sätt.

Fast den frågan är egentligen så känd, så man vet att den kommer. Man kan förbereda sig, om man bortser från att jag aldrig är nöjd med mitt svar där. Det jobbiga kan istället vara såna intervjuer där det inte längre är de typiska standardfrågorna. De är vettiga, men det tar ett tag att komma på bra svar. Jag har inte ens bra svar till allt på sidan jag tittar för att få lite inspiration. Bara att sitta och gå igenom dem själv och förbereda skulle ta minst en timme. Önskar jag hade hunnit. Nu läser jag bara frågorna och blir stressad över att intervjun är om en halvtimme.

I morgon blir ännu bättre

Jag kan fortfarande vara osäker. Vill han verkligen? Är han intresserad? Tycker han att jag är efterhängsen och att jag stör när jag hör av mig?

Jag borde inte behöva oroa mig. Ingen av oss har sagt något rakt ut till varandra om att vi är intresserade, så som det var förra gången med Brian. Ändå känns det inte som om man skulle kunna ha kontakt så här intensivt utan att det fanns något mer. Och även om man bara var ute efter vänskap borde man kunna inse att det finns risk att man blir misstolkad och därför klargöra sin egen inställning eller ta ett steg tillbaka och dra ner på kontakten.

Han har också bekräftat mig och uppmuntrat kontakten. Han har sagt att jag aldrig stör, att jag är viktig, att det vore katastrofalt ifall han var sjuk idag (så att vi inte kan ses), föreslagit att vi ska träffas. Igår, efter att han haft en bra dag sa han "Och  i morgon blir ännu bättre".

En annan sak jag är osäker på är mig själv. Kan jag lita på mig själv den här gången? Hur kan jag vara intresserad av så många personer under ett år? Vad är kärleken värd då? Vad håller jag egentligen på med när jag är kär i Brian, träffar honom och slutar vara kär och sen börjar fundera på ett liv med Johan igen för att sen helt plötsligt vara helt uppe i någon annan? Och detta under bara fyra månader.

Fast samtidigt så har det ju egentligen gått ganska länge sedan jag var kär i de andra två. Brian var jag kär i i juni och jag började nog komma över honom redan då, när vi sågs på midsommar, även om vi sen träffades igen i juli. Men under nästan hela hans besök här då gick jag och gruvade över vad jag skulle göra. Sista veckan försökte jag förmå mig till att göra slut men fegade ur. Så det har ju gått en tid sedan jag mentalt, inom mig själv, gjorde slut med Brian.

Att jag sedan efter Brian började fundera på Johan igen kanske mer bottnade i en rädsla av att bli själv, att gå tillbaka till det trygga. Jag insåg ju att jag inte var kär, även om jag tänkte att jag älskade honom på något annat sätt. Jag ville inte att han skulle ta på mig när han försökte förföra mig, men det var också för att jag inte vill ha något sorts kompissexförhållande. När han pratade om sina potentiella internetdejter blev jag inte ledsen, fast det var nog mest för att jag hade svårt att se att det skulle bli något. Men när han sa att det inte kunde bli vi längre, att det var för sent blev jag egentligen inte heller ledsen. Jag kan bli sorgsen över det som har varit, över att det blev som det blev och att jag har gjort honom illa. Men jag trivs bra utan honom också.

En stor rädsla är att det ska bli som med Brian, att jag är kär i någon som inte riktigt finns. Att jag ska träffa Mattias och tappa bort det jag känt förut. Men jag har ju redan träffat honom, två gånger till och med. Ändå oroar det mig i alla fall. Även om jag nog egentligen inte tror att det kommer bli så igen så kan jag ändå känna att vi behöver komma ikapp vår internetrelation lite.

Att våga ta initiativet

Inför förra gången vi träffades trodde jag att något mer skulle hända. Nu rörde vi inte ens vid varandra förutom kramarna när vi träffades och när vi tog avsked vid tåget, förutom att våra armar nuddade vid varandra några gånger när vi stod intill varandra. Det kändes inte som om rätt tillfälle uppstod, men kanske det inte bara uppstår utan är något man måste skapa själv.

När jag tänker tillbaka på gamla förhållanden har det aldrig varit jag som tagit initiativet, utan alltid lämnat det till honom. Jag kanske försökt vara nära, men jag har inte varit den som tagit steget.

Första pojkvännen var jag väldigt ointresserad av först och var ganska avvisande, även om jag ville ha honom som vän. Men efter några månader ångrade jag mig. Jag antar att jag signalerade detta på något sätt, till exempel genom att vara extra nära, för på något sätt vågade han sen ta steget, men jag minns inte exakt hur det hände.

Andra pojkvännen träffade jag på ett spelkonvent. Minns att vi tittade på någon film i aulan och jag kan tänka mig att det var där något hände. Slutade med att vi delade nattläger, även om inget mer än så hände eftersom sovplatsen var i ett rum där också andra sov.

Tredje pojkvännen blev jag intresserad av redan första gången jag träffade honom, men han hade flickvän då. Hon bodde dock kvar i hemstaden medan han flyttat till samma universitetsstad som jag och råkade gå samma program, bara ett år tidigare. Under nollningen träffades vi under fester och fadderaktiviteter. På min födelsedag satt vi i utkanten av en stor fest och pratade. Rörde han vid mig då? Jag får någon sorts minnesbild av en hand på ett knä, men mer än så hände inte, inte ens när han följde med hem och drack te och åt vinbärspaj. Först på festen som avslutade nolleperioden kysstes vi för första gången. Eller han kysste mig, närmare bestämt.

Fjärde pojkvännen träffade jag också på en fest. Jag uppfattade honom nog först som lite dryg. Vi pratade en hel del och han kom med några sexuella anspelningar när det var tävling i att utan händer äta kokosbollar med sånt där vit fluff inuti och en del hamnade i mitt ansikte. Jag avvek ganska tidigt, men han hade föreslagit att jag skulle lägga till honom på ICQ vilket jag gjorde när jag kom hem. Några dagar senare bjöd han hem mig på middag. Efter maten satt vi i soffan och där kom första kyssen efter att han frågat om han fick kyssa mig.

Johan var den femte. För honom var det kärlek vid första ögonkastet, men jag hann med både tredje och fjärde pojkvännen under de år jag kände honom innan jag började besvara känslorna. Vi brukade titta på film tillsammans. Första gångerna låg han i sängen och jag satt i en fåtölj intill. Men en kväll var det kallt och vi delade på en filt i sängen. Så där satt vi tillsammans de kommande månaderna. Ibland låg våra bara armar intill varandra, nästan på varandra. På den tiden var jag fortfarande tillsammans med fjärde pojkvännen.

Sex veckor efter att det tagit slut med den förre la Johan armen över mina axlar när vi tittade på filmen Frida. Han minns inget av filmen, början hängde han inte med på i nervositeten över den planerade handlingen, slutet försvann i nervositeten över att ha vågat. Efter filmen låg vi intill varandra och kysstes för för första gången.

Sen lades år på år utan att jag behövde fundera på hur det går till när man blir tillsammans med någon ny. När det väl var dags att träffa Brian hade vi ju redan pratat om det. Inför mötet funderade jag lite på hur det skulle gå till när vi träffades i Skottland och jag hade någon föreställning om att det kanske skulle komma efter några timmar. Men han förklarade redan innan vi sågs att han planerade att kyssa mig det första han gjorde och så blev det också.

Så här är jag nu, femton år efter första kyssen och jag har fortfarande aldrig varit den som tagit initiativet. Det känns nervöst inför i morgon. Jag hoppas att han kommer vara mer modig än vad jag känner mig.

Kontinuitet i sin yrkesroll

En av min chefs kommentarer var att söker man sig till ett konsultbolag så ska man ju vara inställd på att flytta runt. Det har hon ju helt rätt i, även om man inte kan veta hur det ska bli innan man har börjat jobba med det. Egentligen sökte jag mig ju inte dit specifikt, utan jag sökte helt enkelt jobb och det var dem jag hamnade hos. Jag hade tidigare till och med insett vid tidigare tillfälle att konsultbranschen egentligen inte passade så bra för mig, just för att jag inte vill hoppa runt en massa. Jag vill gärna ha kontinuitet och utvecklas i rollen och bygga upp långsiktiga relationer med dem jag arbetar med. Därför ville jag egentligen inte ha ett konsultuppdrag, men en insikt jag fick under jobbsökandet var att en del arbetsuppgifter jag var intresserad av var sånt som utförs i konsultföretag, tex vid organisationsförändringar tas ofta ett extern konsultföretag in för att se över företagets processer och hitta en ny lösning. Men då har man ändå sitt sammanhang i det konsultföretaget, det är bara olika kunder man jobbar åt, så det skulle egentligen också fungera.

Det är mer det här med att utföra arbetsuppgifter några månader på ett ställe och sen byta helt till något annat ställe som inte passar mig. Och det är precis ett sånt företag jag jobbar på. Jag har egentligen haft tur som fick vara ett år på mitt första uppdrag, det är nog få som har det så. Men att få vara här länge har också gjort att jag vill stanna. Redan när jag började här kändes det som att det var tänkt att jag skulle vara här jättelänge. Varför ta in någon för att lära sig allting för att sen bara avsluta? Det är ju kontinuerliga arbetsuppgifter, ingen engångsföreteelse. Uppdragschefen påstår att han ville testa att se ifall det verkligen fanns arbete på sikt, men jag vet inte om jag tror på det. Före mig var det två personer som jobbade med det jag nu jobbar med. Arbetsuppgifter försvinner inte bara.

Sen hade det ju så klart funkat att byta uppdrag också. Skulle jag nu inte få jobbet jag sökt så är jag fortfarande tillsvidareanställd på konsultföretaget och hittar de ett bra nytt uppdrag skulle jag säkert kunnat trivas där. Hade uppdragschefen istället för att i princip erbjuda mig jobbet sagt att han var nöjd med mina insatser men ville ha en fast anställd på jobbet istället, utan att säga att jag skulle kunna söka tjänsten, då hade jag nog varit mycket mer inställd på att stanna kvar hos min gamla arbetsgivare. Jag visste ju ändå vad jag hade gett mig in på när jag tog jobbet, att det innebar att flytta runt. Men i valet mellan de två olika sakerna blev det ändå detta som vann.

Lite illojal känner jag mig ändå då det var konsultföretaget som gav mig chansen att komma in på arbetsmarknaden när ingen annan ville anställa mig. Det var de som gav mig tillgång till ett jobb som inte fanns tillgängligt för vanliga arbetssökanden som inte redan var inne i koncernen eller såna som fick det via ett konsultföretag. Det här var min väg in och jag tog den. Samtidigt har jag varit en bra anställd under min tid där. Det är inte så att jag har planerat att sluta och medvetet utnyttjat dem i väntan på något bättre. När jag började där föreställde jag mig att jag skulle vara kvar i flera år åtminstone. Nu blev det inte så och det känns lite småtråkigt, för jag hade gärna stannat.

Internetpersonlighet

Det har varit mycket diskussion i media att folk vågar mer på nätet och därför också blir elakare, gör påhopp anonymt som de inte skulle stå för om de behövde skriva under med sitt riktiga namn.

Det problemet har jag inte direkt kommit i närkontakt med, även om jag har sett att folk kan skriva väldigt elaka saker på forum. Det jag istället har reagerat på är att folk jag lär känna på internet och blir väldigt nära vän med ofta är helt annorlunda när jag väl träffar dem.

Kanske har det sitt ursprung ur den aktuella diskussionen, att folk vågar vara lite annorlunda på nätet. I de fall jag tänker på handlar det nog om att folk vågar vara lite mer så som de skulle vilja vara, men sen går det inte riktigt när man väl ska göra det när man träffar folk fysiskt.

Häromdagen diskuterade jag det med Anne. Hon sa att det som är konstigt när man förälskar sig över nätet är att man får en bild av den andra personen som är annorlunda än hur de är i verkliga sammanhang. Det är precis så jag har känt det också.

Hon berättade att när hon träffade Henrik för första gången var han helt annorlunda mot vad hon trodde. Efter det första mötet ville hon egentligen inte träffa honom igen, men hon gjorde det i alla fall för hon ville inte ge upp utan att försöka lite till. Och sen blev det de två i alla fall.

Jag har blivit förälskad i någon över internet tre gånger, fyra gånger om man räknar Mattias fast vet inte om han räknas riktigt på det sättet för vi träffades så tidigt under förälskelsefasen. I de tre första fallen har jag blivit besviken på den andra personen när jag insett hur de är på riktigt (även om jag inte har träffat Alex). Eskil och Brian var visserligen trevliga, men de kändes inte rätt. De är båda två väldigt tysta och försiktiga när man väl träffar dem, medan de är ganska framåt över nätet.

Samma sak gäller egentligen Anne också. När man träffar Anne och Henrik online är hon den pratsamma, den som kommer med förtroenden och den som ställer krav. Han är inte rädd för att prata online, men han är den tystare av dem där. Vid ett fysiskt möte är det istället tvärtom. Hon säger nästan ingenting, ser sur ut och svarar knappt på frågor och svarar hon så svarar hon väldigt lågt. Han å andra sidan pratar i ett och man får knappt en syl i vädret.

Anne är medveten om att hon är annorlunda när vi träffas mot hur hon är på nätet. Hon sa att hon egentligen är lika pratsam i verkligheten som online, men att hon inte är lika öppen och komfortabel som över nätet med folk hon bara träffat några gånger, men att hon är som online med dem hon känner ordentligt.

Just för att det har hänt flera gånger nu att jag träffar någon fysiskt och inser att personen inte är som jag trodde så är jag rädd att det ska hända igen. Jag har känt Mattias i över ett år och inte haft ett intresse på det här sättet för honom tidigare. Sen började vi prata mer och mer, men ändå begränsat till viskningar i WoW eller meddelanden på forumet. Samtidigt hade jag ju så mycket som hände med Johan och senare både honom och Brian, det fanns liksom inte plats för någon till.

Egentligen var det inte förrän efter vi hade träffats som vi började chatta och sms:a så mycket. Fast jag minns ändå hur jag, efter lite forumchatt sent på jobbet, var lite extra glad för uppmärksamheten och hur jag blev jätteglad när vi äntligen lyckades boka in en fika den där dagen för två veckor sedan.

Fortfarande är jag lite rädd att jag ska vara kär i en person som egentligen inte finns, i alla fall inte utanför internet. Därför känns det så bra att vi har träffats tidigt och flera gånger och snart ska träffas igen. Lite kan jag känna att det känns som två olika personer, fast inte så mycket som i andra fall. Med honom är det egentligen inte negativt för jag tycker om den personen också och känner att vi har mycket gemensamt. Vi kan prata i timmar även när vi ses. Istället är det mer att det känns ovant att träffa honom. Ibland tittar jag på en bild av honom bara för att liksom påminnas om att det är så han ser ut och hur han uppför sig.

Gjort slut med jobbet

Så var det gjort. Det jag dragit mig för sedan i juni.

När min chef på uppdraget frågade mig om jag ville börja jobba hos dem istället visste jag med en gång att jag ville det, även om jag ändå tänkte över det ett tag innan jag gav besked. Jag trivs på konsultföretaget, det gör jag verkligen. Men det dagliga arbetet blev viktigare än arbetsgivaren som jag inte ser till så ofta.

Redan då, i juni, borde jag ha berättat för konsultföretaget. Då trodde jag att allting skulle hända så snabbt. Men sen drog allting ut på tiden och jag sköt på att söka jobbet bara för att slippa berätta för min chef om det. Men nu, när jag stod här inför att jag måste berätta det senast igår, började jag känna mig fånig för att jag inte sagt något tidigare. Jag ångrade att jag inte sagt något tidigare, så det är ju en lärdom inför nästa gång något sånt här händer.

Väl spenderad lördag

Jag blir löjligt glad bara av att få ett "God morgon" på msn. Mattias slutade svara på mina sms vid halv tio i fredags och jag gick och hoppades att höra från honom till ganska sent. Tydligen hade han somnat tidigt på kvällen. Jag är ju fortfarande i stadiet där man går och undrar om man verkligen ska säga något och har funderingar på ifall det bara är från mig sida intresset finns och ifall han tycker att jag är efterhängsen.

Även om det är lite svårt att inte vara lite nojjig över det så vet jag nog egentligen att jag inte behöver vara det. Redan när jag satt på tåget hem i torsdags föreslog han att vi skulle ses igen, även om vi inte bestämde något exakt då.

Efter hans morgonhälsning fortsätter vi chatta i några timmar innan vi båda ska iväg på olika aktiviteter. Efteråt fortsätter vi långt inpå natten.

Ses igen

Jag trodde det skulle ta lång tid, kanske många månader innan vi sågs igen. För det krävs lite mod att faktiskt bestämma att man ska ses och resa till varandra för att man vill, inte ses för att man råkar vara i samma stad.

Men så säger han det: "Jag skulle gärna se till att få chansen att inte missa dig, om du vill. Någon gång när jag är tillbaka."

Det har blivit lite av ett skämt mellan oss att vi lyckas missa varandra. Först i våras när han inte var hemma när jag var i hans stad, sen i måndags förra veckan när vi höll på att gå om varandra i Stockholm och nu i veckan när han åkte till Oslo två dagar efter att jag hade lämnat staden. Så han satt och chattade med mig hemma hos samma vänner i samma soffa som jag jag hade suttit och chattat med honom i. Vilket så klart gav Anne vatten på sin kvarn och hon höll förhör med oss på var sitt håll ifall vi var intresserade av varandra. Hon avslöjade aldrig vad han sa till henne, men hennes avslutande kommentar var "Dere er bare sååååå in luuuuuuve"

Men nu är det snart dags igen. Jag hade påpekat att han valde fel huvudstad att besöka nu i veckan. Då undrade han hur länge jag skulle stanna i Stockholm och det visade sig att han skulle vara tillbaka i Sverige redan onsdag kväll. Inte hade han något problem med att ta sig till Stockholm heller.