23 november 2010
Smått bisarrt
I mina ögon hade hela den här "bryta-upp-eller-stanna-hos-varandra"-frågeställningen från i somras aktualiserats igen. Därför kändes det smått bisarrt när han igår berättade att han pratat med någon på banken om att få lånelöfte för ett hus och att han ville skaffa hus tillsammans. Kände inte för att dra upp diskussionen när jag ändå inte vet vad jag ska säga, så det blev ett samtal om egeninsats och lån. Tydligen räcker det med tio procents egeninsats istället för femton procent...
22 november 2010
Oroskänsla i kroppen
Det som hänt är att han tog upp att att han är missnöjd med situationen och inte kan tänka sig att fortsätta leva så här. Han känner det som att han kommer i andra hand och att jag inte älskar honom tillräckligt. Han hade föreställt sig att allting skulle bli bra så fort jag fick ett jobb, för då tänkte han att jag skulle sluta spela WoW, så jag antar att denna konflikt just nu var oundviklig.
På några områden håller jag med honom. Jag inser att det inte fungerar att ha barn och fortsätta så här och det skrämmer mig eftersom jag verkligen gillar att raida och att umgås med mina vänner i spelet. Men samtidigt vet jag många som har barn och fortfarande spelar, på ett eller annat sätt, så även om barn innebär en ändrad livsstil där de har högst prioritet tror jag att jag ändå skulle kunna behålla delar av den gamla. Den andra saken jag håller med om är därför det viktigaste, och det är att det inte står rätt till mellan oss. Och så var det nog redan långt innan jag började spela. Spelandet har nog gjort det värre eftersom det skapade en konflikt, men känslan fanns där förut också.
Just nu går jag runt med en oroskänsla i kroppen. När som helst skulle han kunna ställa ett ultimatum där jag måste välja honom eller att umgås med mina vänner och mitt fritidsintresse. Enligt honom borde valet vara självklart. För mig är det inte lika självklart att jag ska välja mannen jag inte är säker på att jag vill leva med och som vill hindra mig från att göra saker jag vill och umgås med dem jag tycker om att umgås. Även om jag var mer säker på mina känslor för honom och att han var rätt för mig skulle jag bli avskräckt av hans behov av att kontrollera mig.
Vi har pratat om att jobba på att försöka hitta tillbaka till varandra. Min utgångspunkt är att försöka göra något positivt av all den tid vi spenderar med varandra som vi inte riktigt vet vad vi ska göra med. Hans utgångspunkt är att jag måste sluta spela. En lösning vi har pratat om att göra är att gå i parterapi och på den vägen få hjälp. Först verkade han vara med på det, men idag sa han att han trodde det som egentligen behövdes var behandling mot dataspelsberoende och att parterapi bara var ett dyrt steg på vägen mot beroendebehandling. Enligt honom ligger hela problemet där.
På några områden håller jag med honom. Jag inser att det inte fungerar att ha barn och fortsätta så här och det skrämmer mig eftersom jag verkligen gillar att raida och att umgås med mina vänner i spelet. Men samtidigt vet jag många som har barn och fortfarande spelar, på ett eller annat sätt, så även om barn innebär en ändrad livsstil där de har högst prioritet tror jag att jag ändå skulle kunna behålla delar av den gamla. Den andra saken jag håller med om är därför det viktigaste, och det är att det inte står rätt till mellan oss. Och så var det nog redan långt innan jag började spela. Spelandet har nog gjort det värre eftersom det skapade en konflikt, men känslan fanns där förut också.
Just nu går jag runt med en oroskänsla i kroppen. När som helst skulle han kunna ställa ett ultimatum där jag måste välja honom eller att umgås med mina vänner och mitt fritidsintresse. Enligt honom borde valet vara självklart. För mig är det inte lika självklart att jag ska välja mannen jag inte är säker på att jag vill leva med och som vill hindra mig från att göra saker jag vill och umgås med dem jag tycker om att umgås. Även om jag var mer säker på mina känslor för honom och att han var rätt för mig skulle jag bli avskräckt av hans behov av att kontrollera mig.
Vi har pratat om att jobba på att försöka hitta tillbaka till varandra. Min utgångspunkt är att försöka göra något positivt av all den tid vi spenderar med varandra som vi inte riktigt vet vad vi ska göra med. Hans utgångspunkt är att jag måste sluta spela. En lösning vi har pratat om att göra är att gå i parterapi och på den vägen få hjälp. Först verkade han vara med på det, men idag sa han att han trodde det som egentligen behövdes var behandling mot dataspelsberoende och att parterapi bara var ett dyrt steg på vägen mot beroendebehandling. Enligt honom ligger hela problemet där.
21 november 2010
Utanför
Nattens spelsession drog ner mitt humör och jag är fortfarande ledsen över det. På ett sätt tänker jag att jag kanske är irrationell och överreagerar, men samtidigt känner jag ju ändå så här.
Jag brukar se fram emot att spela med Alex och Brian på helgnätterna och det brukar ofta bli sent. Först spenderar jag kvällen med sambon och sen när det blivit ganska sent börjar vi spela. Detta tycker jag känns som en rimlig kompromiss medan sambon är väldigt missnöjd och inte vill att jag ska spela alls. Han vill att jag ska spendera hela kvällen med honom och sen gå och lägga mig när han gör det, det vill säga inte umgås med Alex och Brian alls. Möjligtvis vore det ok att jag gjorde något annat om detta var med, i hans ögon, "riktiga" vänner av kvinnligt kön. Dem skulle det vara mer ok att jag umgicks med. (Bara de inte är för nördiga eller bor i fel del av landet, som ju är felet med mina andra vänner enligt honom).
Men igår när vi spelade tillsammans så började de helt plötsligt göra något helt annat som jag inte kunde vara med på, först utan att ens säga till att de gjorde det. Jag trodde till och med att vi var i kö för random dungeon och bara satt och väntade. Under tiden kollade jag några webbsidor och bad dem säga till när det var dags. Det var då och en annan vän sa något om att jag var helt övergiven i Silvermoon som jag började förstå. Jag frågade då och fick veta att de nog skulle vara upptagna ganska länge.
Efteråt när de förklarat och bett om ursäkt kan jag väl kanske förstå, men just då reagerade jag väldigt starkt. Jag tycker väldigt mycket om att spela med dem. Samtidigt är det svårt för mig att få tid för det och inför varje gång jag ska göra det går jag runt och är orolig över vad sambon ska säga över att jag ska spela. Så att de, när de har så mycket tid när jag inte är online, valde att använda vår gemensamma tid till något jag inte kunde vara med på gjorde mig väldigt ledsen.
Glad över jobbet
Jag blir glad när jag tänker på mitt jobb. Än så länge har jag bara varit där i två dagar, men det känns jättebra, samtidigt som det nästan är svårt att förstå att jag äntligen har fått jobb. Arbetsplatsen verkar vara bra och stabil med bra framtidsutsikter, både för själva företaget och mig själv. Arbetsuppgifterna ligger precis i linje med vad jag vill göra, vilket är bättre än vad jag vågade hoppas på. Jag var ju tidigare jätteorolig för att det här företaget skulle ge mig ett jobb som låg utanför vad jag kände att jag egentligen vill och kan göra, samtidigt som det kändes dumt att tacka nej om jag fick ett erbjudande. Nu blev det istället precis vad jag letat efter utan att veta att det finns. Även om det detta jobb också är en utmaning och jag kommer behöva lära mig en massa känns det rätt. Det är något jag är intresserad av och även om jag inte kommer veta hur jag ska göra är jag ändå säker på att det kommer vara roligt att lära sig det och att det är något som passar mig.
En lärdom jag kan dra av detta är att det finns så otroligt många tjänster som företagen inte annonserar ut, tjänster jag som arbetstagare inte ens vet existerar och därför inte ens skulle komma på idén att söka. Jag har ju gjort få spontanansökningar, bara fyra närmare bestämt. Skulle jag söka jobb igen tror jag det är viktigt att försöka komma bakom kulisserna och försöka hitta dessa jobb och där verkar konsultföretagen vara ett bra verktyg. Jag kände mig ju verkligen inte lämplig för ett konsultföretag, för jag hade till stor del intrycket av att man då går in som en expert. I mitt fall blir det ju lite annorlunda, det är mer att jag går in som kvalificerad arbetskraft. Det finns säkert jättemånga såna tjänster vars existens man inte känner till.
En lärdom jag kan dra av detta är att det finns så otroligt många tjänster som företagen inte annonserar ut, tjänster jag som arbetstagare inte ens vet existerar och därför inte ens skulle komma på idén att söka. Jag har ju gjort få spontanansökningar, bara fyra närmare bestämt. Skulle jag söka jobb igen tror jag det är viktigt att försöka komma bakom kulisserna och försöka hitta dessa jobb och där verkar konsultföretagen vara ett bra verktyg. Jag kände mig ju verkligen inte lämplig för ett konsultföretag, för jag hade till stor del intrycket av att man då går in som en expert. I mitt fall blir det ju lite annorlunda, det är mer att jag går in som kvalificerad arbetskraft. Det finns säkert jättemånga såna tjänster vars existens man inte känner till.
20 november 2010
På rätt spår
Tankarna om att starta en blogg kom från mitt behov att bearbeta mina tankar. Jag brukade skriva i ett textdokument, men det var väldigt oregelbundet och jag fick egentligen inte ner de viktigaste tankarna i pränt. Istället fortsatte de att snurra runt i mitt huvud utan att jag fick någon ordning på dem. Det som skrevs ner blev mest fragment av det jag tänkte. Om ens det.
Som jag skrev i juni:
"Jag tänker en massa saker hela tiden, men det är så svårt att ta sig tid att faktiskt skriva ner det. Skulle vilja göra det oftare, för det är nog ett bra sätt att bearbeta det. På så sätt skulle jag kunna gå tillbaka senare också för att minnas vad jag tänkte och vad som hände. Delar av texterna skulle också kunna användas för att få X eller andra att förstå också. Men hinner aldrig… Tänker inte de tankarna när jag sitter vid datorn, är mer när jag är ute och går eller sitter i skolan och när jag väl är hemma är det andra saker som står högre upp på priolistan istället…"
När jag sen började med detta var meningen just att att försöka få ner tankarna i pränt. På ett sätt tänkte jag då att jag började för sent, att jag borde ha börjat redan i våras när det var riktigt svårt. När hösten kom hade tiden gått och saker börjat falla på sin plats. Trodde jag. Vad fanns det då att skriva om undrade jag?
Jag skrev mer än vad jag faktiskt trodde att jag skulle klara av att göra när jag började. Men när jag tittade tillbaka på inläggen jag skrivit var det ändå inte sånt jag egentligen hade tänkt skriva från början. Istället för att handla om det jag hade tänkt handlade bloggen mest om att söka jobb vilket ju var en stor del av mitt liv. Det var lättare att skriva inlägg om.
En naturlig övergång nu blir ju att istället skriva om mina erfarenheter av att vara ny på jobbet. Det är ju också en del av mig och något som är stort i mitt liv just nu. Men det är egentligen inte det stora och det viktigaste och jag hoppas att jag, nu när allting kommit tillbaka, kan lyckas skriva fler viktiga, men jobbiga, inlägg.
Som jag skrev i juni:
"Jag tänker en massa saker hela tiden, men det är så svårt att ta sig tid att faktiskt skriva ner det. Skulle vilja göra det oftare, för det är nog ett bra sätt att bearbeta det. På så sätt skulle jag kunna gå tillbaka senare också för att minnas vad jag tänkte och vad som hände. Delar av texterna skulle också kunna användas för att få X eller andra att förstå också. Men hinner aldrig… Tänker inte de tankarna när jag sitter vid datorn, är mer när jag är ute och går eller sitter i skolan och när jag väl är hemma är det andra saker som står högre upp på priolistan istället…"
När jag sen började med detta var meningen just att att försöka få ner tankarna i pränt. På ett sätt tänkte jag då att jag började för sent, att jag borde ha börjat redan i våras när det var riktigt svårt. När hösten kom hade tiden gått och saker börjat falla på sin plats. Trodde jag. Vad fanns det då att skriva om undrade jag?
Jag skrev mer än vad jag faktiskt trodde att jag skulle klara av att göra när jag började. Men när jag tittade tillbaka på inläggen jag skrivit var det ändå inte sånt jag egentligen hade tänkt skriva från början. Istället för att handla om det jag hade tänkt handlade bloggen mest om att söka jobb vilket ju var en stor del av mitt liv. Det var lättare att skriva inlägg om.
En naturlig övergång nu blir ju att istället skriva om mina erfarenheter av att vara ny på jobbet. Det är ju också en del av mig och något som är stort i mitt liv just nu. Men det är egentligen inte det stora och det viktigaste och jag hoppas att jag, nu när allting kommit tillbaka, kan lyckas skriva fler viktiga, men jobbiga, inlägg.
19 november 2010
Att älska tillräckligt
När jag skrev förra gången visste jag inte hur nära bristningsgränsen situationen var. Att det egentliga problemet inte var min brist på egentid utan snarare sambons känsla av brist på mig. Medan jag oroar mig för att ha för lite tid för mig själv oroar han sig för att ha för lite tid med mig.
Fast det stora problemet är ju egentligen inte tiden, utan känslan. Känslan av att jag inte bryr mig tillräckligt mycket om honom, känslan av att jag inte vill vara med honom och att jag prioriterar andra över honom. Helt enkelt att jag inte älskar honom tillräckligt.
Här finns inte heller något enkelt svar, för det är ju frågan jag har ställt mig själv så många gånger. Är det jag känner rätt? Är det tillräckligt? Är det så här man ska känna efter så lång tid tillsammans?
Efter kronprinsessbröllopet i somras lästa jag att många förhållanden spruckit för att folk sett hur kära Victoria och Daniel var och inte tyckte att de själva hade det bra nog. På ett sätt kan jag förstå dem.
Något jag drömmer om är att få uppleva den förälskelse jag känt i början av ett förhållande. Men går det verkligen att bevara den känslan i längden? Jag har läst att förälskelsen varar i ett halvår, då förhållandet övergår i en annan fas. Men hur ska den fasen kännas? Är det så att man helt enkelt vet när det är rätt och om man tvivlar så är det fel?
Fast det stora problemet är ju egentligen inte tiden, utan känslan. Känslan av att jag inte bryr mig tillräckligt mycket om honom, känslan av att jag inte vill vara med honom och att jag prioriterar andra över honom. Helt enkelt att jag inte älskar honom tillräckligt.
Här finns inte heller något enkelt svar, för det är ju frågan jag har ställt mig själv så många gånger. Är det jag känner rätt? Är det tillräckligt? Är det så här man ska känna efter så lång tid tillsammans?
Efter kronprinsessbröllopet i somras lästa jag att många förhållanden spruckit för att folk sett hur kära Victoria och Daniel var och inte tyckte att de själva hade det bra nog. På ett sätt kan jag förstå dem.
Något jag drömmer om är att få uppleva den förälskelse jag känt i början av ett förhållande. Men går det verkligen att bevara den känslan i längden? Jag har läst att förälskelsen varar i ett halvår, då förhållandet övergår i en annan fas. Men hur ska den fasen kännas? Är det så att man helt enkelt vet när det är rätt och om man tvivlar så är det fel?
17 november 2010
Ögonblick av ensamhet
En sak som oroar mig extra mycket med att ha fått jobb är hur jag ska kunna få tillräckligt med tid för mig själv. Jag har varit bortskämd med att få rå om mig själv väldigt mycket, i princip hela dagarna. Nu när jag börjar jobba i morgon kanske tiden med mig själv blir en bristvara.
Med längre arbetsdagar och längre till jobbet borde jag ju vara den som får minst tid hemma medan sambon istället får mer ensamtid hemma. Han som inte behöver den utan alltid vill ha sällskap och något att göra. Jag som redan törstar efter mer tid för mig själv så som det är...
Kanske är det fånigt att tänka så här. De flesta vuxna människor arbetar heltid och det är inget konstigt med det. Självklart finns det begränsad tid för fritid då. Men det är inte bristen på fritid som oroar mig egentligen. Där har jag ju hela kvällarna och helgerna och som arbetande kan man koppla bort jobbet på ett helt annat sätt än vad en student kan koppla bort skolan. Det som istället oroar mig är just min egen tid, att få vara ensam. Kommer jag inte få vara det längre?
Med längre arbetsdagar och längre till jobbet borde jag ju vara den som får minst tid hemma medan sambon istället får mer ensamtid hemma. Han som inte behöver den utan alltid vill ha sällskap och något att göra. Jag som redan törstar efter mer tid för mig själv så som det är...
Kanske är det fånigt att tänka så här. De flesta vuxna människor arbetar heltid och det är inget konstigt med det. Självklart finns det begränsad tid för fritid då. Men det är inte bristen på fritid som oroar mig egentligen. Där har jag ju hela kvällarna och helgerna och som arbetande kan man koppla bort jobbet på ett helt annat sätt än vad en student kan koppla bort skolan. Det som istället oroar mig är just min egen tid, att få vara ensam. Kommer jag inte få vara det längre?
9 november 2010
Tankar om lön
Kanske är det dags för löneförhandling snart. Jag vet inte ännu, men det är bäst att vara förberedd. Jag har aldrig löneförhandlat tidigare, men två av företagen jag har varit hos har frågat vad jag har för löneanspråk. När frågan dykt upp på första intervjun har jag lyckats skjuta på det men i våras hade jag förberett ett svar till den andra intervjun hos ett företag.
Sveriges Ingenjörer föreslår en ingångslön på 28 700 kronor i månaden för civilingenjörer och 27 500 kronor för högskoleingenjörer. Som nästan civilingenjör är det ju då den högre lönen som gäller mig. Sen har jag ju några års arbetslivserfarenhet också, om än inte inom detta yrke, så då borde jag ju kunna begära ännu lite högre.
När jag tittar på lönestatistiken hos Sveriges Ingenjörer ser jag att bland dem med examensår 2009 är medianlönen 27 200 kronor, det vill säga 1500 kronor lägre än vad den rekommenderade ingångslönen är. Medellönen är 27 641 kronor. Den övre kvartilen är 28 500 kronor och den 90:e percentilen är 30 355 kronor. Jag tänker att jag borde ju i alla fall inte lägga mig lägre än medianen, men värt att notera är i alla fall att undre kvartilen är 25 900 kronor och 10:e percentilen är 24 500 kronor.
Med tanke på att jag har noll i inkomst idag och lever på mina föräldrar och sparat kapital så är ju vilken lön som helst jättebra. Jag skulle klara mig alldeles utmärkt på till exempel studiemedelsnivå eller ännu lägre med de levnadskonstnader jag har idag. Fast jag vill ju ha en konkurrenskraftig lön och få en bra ingångslön så jag inte hamnar efter i löneutvecklingen.
Frågan är hur högt jag ska lägga mitt första förslag. Det vore bekvämare ifall de föreslog först, det var också vad en fackligt anställd föreslog när vi pratade om det. Jag vill ju inte lägga så högt att de drar öronen åt sig. Men samtidigt vill jag ju inte lägga för lågt heller. Tänk om jag föreslår en summa som är lägre än vad de har tänkt sig? Jättesvårt!
För det jobb jag söker nu vet jag att en bekants bekant nyligen anställdes med lönen 30 000 kronor. Han hade två års arbetslivserfarenhet och inom rätt område, så kanske jag ska lägga mig strax under det med tanke på att jag också arbetat två år men inte riktigt med rätt saker? Måste nog fundera lite till...
Sveriges Ingenjörer föreslår en ingångslön på 28 700 kronor i månaden för civilingenjörer och 27 500 kronor för högskoleingenjörer. Som nästan civilingenjör är det ju då den högre lönen som gäller mig. Sen har jag ju några års arbetslivserfarenhet också, om än inte inom detta yrke, så då borde jag ju kunna begära ännu lite högre.
När jag tittar på lönestatistiken hos Sveriges Ingenjörer ser jag att bland dem med examensår 2009 är medianlönen 27 200 kronor, det vill säga 1500 kronor lägre än vad den rekommenderade ingångslönen är. Medellönen är 27 641 kronor. Den övre kvartilen är 28 500 kronor och den 90:e percentilen är 30 355 kronor. Jag tänker att jag borde ju i alla fall inte lägga mig lägre än medianen, men värt att notera är i alla fall att undre kvartilen är 25 900 kronor och 10:e percentilen är 24 500 kronor.
Med tanke på att jag har noll i inkomst idag och lever på mina föräldrar och sparat kapital så är ju vilken lön som helst jättebra. Jag skulle klara mig alldeles utmärkt på till exempel studiemedelsnivå eller ännu lägre med de levnadskonstnader jag har idag. Fast jag vill ju ha en konkurrenskraftig lön och få en bra ingångslön så jag inte hamnar efter i löneutvecklingen.
Frågan är hur högt jag ska lägga mitt första förslag. Det vore bekvämare ifall de föreslog först, det var också vad en fackligt anställd föreslog när vi pratade om det. Jag vill ju inte lägga så högt att de drar öronen åt sig. Men samtidigt vill jag ju inte lägga för lågt heller. Tänk om jag föreslår en summa som är lägre än vad de har tänkt sig? Jättesvårt!
För det jobb jag söker nu vet jag att en bekants bekant nyligen anställdes med lönen 30 000 kronor. Han hade två års arbetslivserfarenhet och inom rätt område, så kanske jag ska lägga mig strax under det med tanke på att jag också arbetat två år men inte riktigt med rätt saker? Måste nog fundera lite till...
Sista anställningsintervjun?
Var jag precis på min sista anställningsintervju för den här jobbsökaromgången? Jag hoppas verkligen det. Intervjun kändes i alla fall bra och jag hoppas att jag gav ett gott intryck. Det här var nog den intervju med minst kniviga frågor av alla intervjuer jag varit på. Den slutade med att han frågade från när jag var tillgänglig och sen på vägen ut pekade han ut huset där jag skulle sitta och jobba om jag fick jobbet. Det tar jag som ett bra tecken. Fast det skulle ju kunna vara något man gör med alla. På en av de tidigare anställningsintervjuerna blev jag ju också runtvisad och fick till och med säga hej till folk. Nu väntar jag bara på samtal från konsultchefen för att höra om kunden gillade mig och ifall jag har fått jobbet.
7 november 2010
Komma i andra hand...
Nattens spelsession drog ner mitt humör och jag är fortfarande ledsen över det. På ett sätt tänker jag att jag kanske är irrationell och överreagerar, men samtidigt känner jag ju ändå så här.
Jag brukar se fram emot att spela med Alex och Brian på helgnätterna och det brukar ofta bli sent. Först spenderar jag kvällen med sambon och sen när det blivit ganska sent börjar vi spela. Detta tycker jag känns som en rimlig kompromiss medan sambon är väldigt missnöjd och inte vill att jag ska spela alls. Han vill att jag ska spendera hela kvällen med honom och sen gå och lägga mig när han gör det, det vill säga inte umgås med Alex och Brian alls. Möjligtvis vore det ok att jag gjorde något annat om detta var med, i hans ögon, "riktiga" vänner av kvinnligt kön. Dem skulle det vara mer ok att jag umgicks med. (Bara de inte är för nördiga eller bor i fel del av landet, som ju är felet med mina andra vänner enligt honom).
Men igår när vi spelade tillsammans så började de helt plötsligt göra något helt annat som jag inte kunde vara med på, först utan att ens säga till att de gjorde det. Jag trodde till och med att vi var i kö för random dungeon och bara satt och väntade. Under tiden kollade jag några webbsidor och bad dem säga till när det var dags. Det var då och en annan vän sa något om att jag var helt övergiven i Silvermoon som jag började förstå. Jag frågade då och fick veta att de nog skulle vara upptagna ganska länge.
Efteråt när de förklarat och bett om ursäkt kan jag väl kanske förstå, men just då reagerade jag väldigt starkt. Jag tycker väldigt mycket om att spela med dem. Samtidigt är det svårt för mig att få tid för det och inför varje gång jag ska göra det går jag runt och är orolig över vad sambon ska säga över att jag ska spela. Så att de, när de har så mycket tid när jag inte är online, valde att använda vår gemensamma tid till något jag inte kunde vara med på gjorde mig väldigt ledsen.
Jag brukar se fram emot att spela med Alex och Brian på helgnätterna och det brukar ofta bli sent. Först spenderar jag kvällen med sambon och sen när det blivit ganska sent börjar vi spela. Detta tycker jag känns som en rimlig kompromiss medan sambon är väldigt missnöjd och inte vill att jag ska spela alls. Han vill att jag ska spendera hela kvällen med honom och sen gå och lägga mig när han gör det, det vill säga inte umgås med Alex och Brian alls. Möjligtvis vore det ok att jag gjorde något annat om detta var med, i hans ögon, "riktiga" vänner av kvinnligt kön. Dem skulle det vara mer ok att jag umgicks med. (Bara de inte är för nördiga eller bor i fel del av landet, som ju är felet med mina andra vänner enligt honom).
Men igår när vi spelade tillsammans så började de helt plötsligt göra något helt annat som jag inte kunde vara med på, först utan att ens säga till att de gjorde det. Jag trodde till och med att vi var i kö för random dungeon och bara satt och väntade. Under tiden kollade jag några webbsidor och bad dem säga till när det var dags. Det var då och en annan vän sa något om att jag var helt övergiven i Silvermoon som jag började förstå. Jag frågade då och fick veta att de nog skulle vara upptagna ganska länge.
Efteråt när de förklarat och bett om ursäkt kan jag väl kanske förstå, men just då reagerade jag väldigt starkt. Jag tycker väldigt mycket om att spela med dem. Samtidigt är det svårt för mig att få tid för det och inför varje gång jag ska göra det går jag runt och är orolig över vad sambon ska säga över att jag ska spela. Så att de, när de har så mycket tid när jag inte är online, valde att använda vår gemensamma tid till något jag inte kunde vara med på gjorde mig väldigt ledsen.
6 november 2010
Utvärdering av jobbcoachningen
Då var jobbcoachningen, som jag skrivit tidigare om i Skaffa jobbcoach och Jobbcoach - lite besviken, över. Fem möten har vi haft med under denna tid. Efter första mötet var jag väldigt besviken och jag blev nog lite påeldad i min besvikelse när jag pratade med andra och de ojade sig över att någon som inte ens var färdig med skolan skulle vara jobbcoach. Men efter första mötet skrev jag ett brev till henne där jag tog upp mina förväntningar mer och även sa att det var viktigt för mig att det fanns flexibilitet att ta upp saker som var viktiga just där och då, till exempel om ett jobb dykt upp och jag behövde stöd med ansökan.
Nu, fem möten senare, är jag istället mycket mer nöjd med hur det har utvecklats. Dagordningen för mötena har varit följande:
1. Introduktion där vi gick igenom min bakgrund, upplägg för coachningen och gjorde en planering för träffarna.
2. Genomgång av vanliga intervjufrågor.
3. Genomgång av vanliga intervjufrågor, fortsättning från gången innan.
4. CV och personligt brev.
5. Övning för att hitta sätt att beskriva mig, övning för att formulera vad jag vill ha ut av en arbetsplats, utvärdering.
På varje möte hade vi också en uppdatering om vad som hänt sedan sist.
När jag läser olika bloggar om jobbcoacher verkar huvudtemat vara att folk beklagar sig över sina värdelösa jobbcoacher som inte fixar något jobb åt dem. Jag har aldrig trott att min jobbcoach ska ordna ett jobb åt mig. Kanske trodde jag att hon skulle ha lite mer konkreta förslag om var jag skulle leta jobb, hur jag skulle hitta jobb på mer informella kanaler och att hon skulle bistå med kontakter. Men i och med att hon inte har branscherfarenhet så är ju inte det något hon kan göra.
Sen tror jag egentligen inte att jobbcoachen kan trolla fram några jobb heller. De kan bara hjälpa mig att bli bättre på att söka jobb och det är det jag har efterfrågat. Även om man testar alternativa sökvägar så undrar jag hur långt jag skulle kunna komma med det. Kanske om jag sökte en helt annan sorts jobb, men jag vet inte. Läste igår på A Day in the Life of the Unemployed att hon gick runt på stan och delade ut sitt CV. Jag vet inte riktigt om jag hade klarat det. Sen är jag ju tillbaka till den gamla vanliga frågan igen... Om jag söker ett jobb som jag egentligen inte vill ha, hur kan jag, med min utbildning, motivera varför jag söker jobbet och få dem att tro att jag vill stanna där?
När det gäller vad vi faktiskt har gjort under mötena tycker jag det har varit givande, särskilt genomgången av de mer svårare intervjufrågorna. Denna lista på frågor som jag har nu ska jag spara och jag kan tänka mig att jag har nytta av den under många år. Att tänka igenom de frågor som som kan ställas under en intervju är jättebra och dennna lista går mer på djupet än vad jag hittat själv.
Genomgång av CV och personligt brev var jag inte riktigt lika nöjd med. Det skrapade mest på ytan och handlade mycket om form och upplägg och lite mindre innehåll. Varje rekryterare har nog sin egen åsikt om ifall det ska vara med en bild, var adressuppgifterna ska stå, var man skriver årtalen i CV:t och så vidare. Jag tycker att jag har hittat en bra form och jag hoppas verkligen att en rekryterare ser förbi layouten, så länge den håller sig över en viss lägstanivå, och istället fokuserar på innehållet. Men det har varit ganska svårt att få jobbcoachen att faktiskt kommentera innehållet, det märkte jag både första mötet och på det mötet då vi fokuserade på just CV och personligt brev. Hon säger att jag är bra på att skriva och att det redan är bra. Jag antar att jag får vara nöjd med det helt enkelt, hade bara förväntat mig att hon skulle ha konstruktiv kritik där också.
När jag jämför med andra jobbcoacher så stämmer mitt initiala intryck. Jag fastnade för detta företag för att de verkade ha ett flexibelt upplägg och så var det. Många andra verkade ha mycket mer styrt där man som deltagare hade mindre möjlighet att påverka. En vän till mig har en jobbcoach hos ett annat företag och där verkar man inte kunna påverka alls. En del av aktiviteterna är föreläsningar i grupp och sen har man några personliga möten också. Visst skulle jag ha kunnat tänka mig att gå på några intressanta föreläsningar, men absolut inte om det innebär att jag måste ge avkall den personliga coachning som är det jag har värdesatt mest.
Nu, fem möten senare, är jag istället mycket mer nöjd med hur det har utvecklats. Dagordningen för mötena har varit följande:
1. Introduktion där vi gick igenom min bakgrund, upplägg för coachningen och gjorde en planering för träffarna.
2. Genomgång av vanliga intervjufrågor.
3. Genomgång av vanliga intervjufrågor, fortsättning från gången innan.
4. CV och personligt brev.
5. Övning för att hitta sätt att beskriva mig, övning för att formulera vad jag vill ha ut av en arbetsplats, utvärdering.
På varje möte hade vi också en uppdatering om vad som hänt sedan sist.
När jag läser olika bloggar om jobbcoacher verkar huvudtemat vara att folk beklagar sig över sina värdelösa jobbcoacher som inte fixar något jobb åt dem. Jag har aldrig trott att min jobbcoach ska ordna ett jobb åt mig. Kanske trodde jag att hon skulle ha lite mer konkreta förslag om var jag skulle leta jobb, hur jag skulle hitta jobb på mer informella kanaler och att hon skulle bistå med kontakter. Men i och med att hon inte har branscherfarenhet så är ju inte det något hon kan göra.
Sen tror jag egentligen inte att jobbcoachen kan trolla fram några jobb heller. De kan bara hjälpa mig att bli bättre på att söka jobb och det är det jag har efterfrågat. Även om man testar alternativa sökvägar så undrar jag hur långt jag skulle kunna komma med det. Kanske om jag sökte en helt annan sorts jobb, men jag vet inte. Läste igår på A Day in the Life of the Unemployed att hon gick runt på stan och delade ut sitt CV. Jag vet inte riktigt om jag hade klarat det. Sen är jag ju tillbaka till den gamla vanliga frågan igen... Om jag söker ett jobb som jag egentligen inte vill ha, hur kan jag, med min utbildning, motivera varför jag söker jobbet och få dem att tro att jag vill stanna där?
När det gäller vad vi faktiskt har gjort under mötena tycker jag det har varit givande, särskilt genomgången av de mer svårare intervjufrågorna. Denna lista på frågor som jag har nu ska jag spara och jag kan tänka mig att jag har nytta av den under många år. Att tänka igenom de frågor som som kan ställas under en intervju är jättebra och dennna lista går mer på djupet än vad jag hittat själv.
Genomgång av CV och personligt brev var jag inte riktigt lika nöjd med. Det skrapade mest på ytan och handlade mycket om form och upplägg och lite mindre innehåll. Varje rekryterare har nog sin egen åsikt om ifall det ska vara med en bild, var adressuppgifterna ska stå, var man skriver årtalen i CV:t och så vidare. Jag tycker att jag har hittat en bra form och jag hoppas verkligen att en rekryterare ser förbi layouten, så länge den håller sig över en viss lägstanivå, och istället fokuserar på innehållet. Men det har varit ganska svårt att få jobbcoachen att faktiskt kommentera innehållet, det märkte jag både första mötet och på det mötet då vi fokuserade på just CV och personligt brev. Hon säger att jag är bra på att skriva och att det redan är bra. Jag antar att jag får vara nöjd med det helt enkelt, hade bara förväntat mig att hon skulle ha konstruktiv kritik där också.
När jag jämför med andra jobbcoacher så stämmer mitt initiala intryck. Jag fastnade för detta företag för att de verkade ha ett flexibelt upplägg och så var det. Många andra verkade ha mycket mer styrt där man som deltagare hade mindre möjlighet att påverka. En vän till mig har en jobbcoach hos ett annat företag och där verkar man inte kunna påverka alls. En del av aktiviteterna är föreläsningar i grupp och sen har man några personliga möten också. Visst skulle jag ha kunnat tänka mig att gå på några intressanta föreläsningar, men absolut inte om det innebär att jag måste ge avkall den personliga coachning som är det jag har värdesatt mest.
4 november 2010
Déjà vu bland jobbannonserna
Idag känner jag verkligen inte för att söka jobb... Var samma sak igår. Jag har hittat två heltidsjobb och två extrajobb som jag skulle kunna söka, men motivationen är ganska låg.
Ett av heltidsjobben har jag sett flera gånger tidigare och tänkt att det kanske kan vara något men sen ändå inte sökt det. Inte helt min profil, men ändå någonstans i utkanten av den. Nu har det dykt upp en tredje gång. Ska jag söka denna gång?
Det andra heltidsjobbet är helt klart intressant. Även detta jobb är en upprepning av ett jobb jag sökt tidigare, även om det inte är samma jobb som förra gången, om än på samma företag och nästan samma annonstext. Jag pratade med kontaktperson på annonsen för några veckor sedan och hon sa att hon fått ett bra intryck av mig, men för närvarande inte hade några jobb för mig. Undrar ifall hon tycker detta jobb skulle passa. Jag fick höra på bakvägar att hon skulle höra av sig till mig gällande ett jobb, men beskrivningen på det jobbet låter inte som det jag nu läser annonsen för.
Extrajobben känns sådär... Ett av dem är relevant för det jag vill göra i framtiden, skulle kunna vara en bra erfarenhet. Men frågan är om de vill anställa mig för ett deltidsjobb under några månader när de vet att jag egentligen letar efter ett långsiktigt heltidsjobb. Detta jobb har jag faktiskt också sökt tidigare, det är ett som återkommer med jämna mellanrum. Sedan i vintras är det tredje gången jag ser annonsen. Förra gången den låg ute sökte jag faktiskt och rekryteringsföretaget hörde av sig telefonledes och frågade faktiskt om de vågade anställa mig när det ju var så att jag egentligen sökte "riktiga" jobb. Den gången valde de inte mig. Varför skulle de göra det nu?
Det andra extrajobbet är något helt annat än vad jag har utbildat mig till och vad jag vill jobba med. Jag råkar veta att det är jäkligt svårt att få jobb inom den branschen också, så det måste finnas massor med studenter eller nyutexaminerade med rätt utbildning som skulle kunna söka det här jobbet även om just dessa arbetsuppgifter är ganska simpla. Så varför skulle de ta mig när de kan få kvalificerad arbetskraft?
Ett av heltidsjobben har jag sett flera gånger tidigare och tänkt att det kanske kan vara något men sen ändå inte sökt det. Inte helt min profil, men ändå någonstans i utkanten av den. Nu har det dykt upp en tredje gång. Ska jag söka denna gång?
Det andra heltidsjobbet är helt klart intressant. Även detta jobb är en upprepning av ett jobb jag sökt tidigare, även om det inte är samma jobb som förra gången, om än på samma företag och nästan samma annonstext. Jag pratade med kontaktperson på annonsen för några veckor sedan och hon sa att hon fått ett bra intryck av mig, men för närvarande inte hade några jobb för mig. Undrar ifall hon tycker detta jobb skulle passa. Jag fick höra på bakvägar att hon skulle höra av sig till mig gällande ett jobb, men beskrivningen på det jobbet låter inte som det jag nu läser annonsen för.
Extrajobben känns sådär... Ett av dem är relevant för det jag vill göra i framtiden, skulle kunna vara en bra erfarenhet. Men frågan är om de vill anställa mig för ett deltidsjobb under några månader när de vet att jag egentligen letar efter ett långsiktigt heltidsjobb. Detta jobb har jag faktiskt också sökt tidigare, det är ett som återkommer med jämna mellanrum. Sedan i vintras är det tredje gången jag ser annonsen. Förra gången den låg ute sökte jag faktiskt och rekryteringsföretaget hörde av sig telefonledes och frågade faktiskt om de vågade anställa mig när det ju var så att jag egentligen sökte "riktiga" jobb. Den gången valde de inte mig. Varför skulle de göra det nu?
Det andra extrajobbet är något helt annat än vad jag har utbildat mig till och vad jag vill jobba med. Jag råkar veta att det är jäkligt svårt att få jobb inom den branschen också, så det måste finnas massor med studenter eller nyutexaminerade med rätt utbildning som skulle kunna söka det här jobbet även om just dessa arbetsuppgifter är ganska simpla. Så varför skulle de ta mig när de kan få kvalificerad arbetskraft?
2 november 2010
Elak kropp
Varför sviker min kropp mig hela tiden? Det känns som om jag aldrig kan få må helt bra fysiskt. Det händer hela tiden något nytt när jag tror att jag är bra igen. Jag som precis trodde att jag återhämtat mig från min förkylning och att jag skulle kunna börja träna igen den här veckan. Men nu ligger jag istället i sängen och har svårt att ens röra mig. I somras var det höften som ställde till problem och benet känns inte som om det blir det minsta bättre. Armen är i princip bra, men häromdagen gjorde jag en oförsiktig rörelse med den och det högg till i den som en påminnelse om hur skört det ändå är.
När jag för några månader sedan fick en rejäl nackspärr, värre än vad jag hade haft hittills sa sambon "Det är väl klart, du som aldrig rör dig." Men jag tycker den kommentaren var väldigt orättvis, även om jag har haft problem så har jag troligtvis varit mer vältränad nu det senaste året än vad jag varit på riktigt länge eftersom jag kommit gång bra med träningen sen skadan och rehabiliteringen av den. Men kommentaren är ganska typisk honom. Han ser saker så svart eller vitt. Antingen är jag jättedålig eller så är jag jättebra. Det är sällan något emellan.
När jag för några månader sedan fick en rejäl nackspärr, värre än vad jag hade haft hittills sa sambon "Det är väl klart, du som aldrig rör dig." Men jag tycker den kommentaren var väldigt orättvis, även om jag har haft problem så har jag troligtvis varit mer vältränad nu det senaste året än vad jag varit på riktigt länge eftersom jag kommit gång bra med träningen sen skadan och rehabiliteringen av den. Men kommentaren är ganska typisk honom. Han ser saker så svart eller vitt. Antingen är jag jättedålig eller så är jag jättebra. Det är sällan något emellan.
1 november 2010
Prioriteringar och val
De kommande månaderna har jag tänkt att jag ska bli färdig med min examen, två inlämningsuppgifter och en tenta kvar. Borde kunna gå, men jag har lite svårt att motivera mig till att sätta mig ner med det. Nu har det dykt upp en intressant kurs jag skulle vilja läsa och jag har samma funderingar som när jag började läsa min förra kurs. Hinner jag slutföra en kurs innan jag får jobb? Är det dumt att påbörja en kurs när jag inte vet det? Risken att den nya, intressanta kursen tar fokus från tentaplugget och inlämningsuppgifterna. Är det värt det? Klarar jag att slutföra alla kurserna när jag vet att tentan är så otroligt svår?
Klarar jag inte att göra allting, vad är i så fall mest värt när jag söker jobb? Är det att jag har slutfört två helt ointressanta kurser men som ger mig min examen eller att jag har läst en till intressant kurs och kan lite mer om sånt som jag faktiskt skulle kunna tänka mig att vilja jobba med? Det vore otroligt skönt att kunna säga att jag har examen.
Klarar jag inte att göra allting, vad är i så fall mest värt när jag söker jobb? Är det att jag har slutfört två helt ointressanta kurser men som ger mig min examen eller att jag har läst en till intressant kurs och kan lite mer om sånt som jag faktiskt skulle kunna tänka mig att vilja jobba med? Det vore otroligt skönt att kunna säga att jag har examen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)