Försovning

När jag vaknade igår insåg jag att jag försovit mig med två timmar jämfört med när jag hade tänkt gå upp och genast fylldes jag av dåligt samvete för att jag inte gått upp tidigare. Sen insåg jag att föräldrarna faktiskt inte brydde sig särskilt mycket. När jag skulle åka sa mamma att det var trevligt att ha haft mig där och att det var roligt att vi hade hunnit umgås så mycket med varandra. Vad skönt det var att känna att jag inte behövde ha dåligt samvete för att jag sovit länge och inte gått upp med dem tidigt och umgåtts. Nu hann jag både vara med dem ganska mycket och få tid för mig själv och Brian. När jag är hemma brukar sambon alltid väcka mig alldeles för tidigt på helgerna. Jag tror detta är en sorts blandning av att han vill vara med mig och att han är irriterad på att jag var uppe sent och att han då vill straffa mig. Det blir alltid en konflikt, både om ifall jag ska vara uppe länge och när jag väl ska gå upp dagen efter. Det vore skönt om jag kunde stå upp för mig själv lite mer och hävda min rätt att sova längre, men att gå upp fast jag är jättetrött blir ett sätt att försöka släta över och göra honom mindre irriterad.

En annan tanke jag slås av är att jag styrs mycket av vad jag TROR är andras förväntningar på mig, men jag kanske inte alltid frågar. Rent allmänt behöver jag våga göra lite mer som jag vill och sen se vad som händer och ta eventuella konflikter istället för att gå och oroa mig för vad folk kanske tycker.

Saknar singellivet

En vän brukade förr säga att hon saknade singellivet. Själv hade jag lite svårt att förstå, för mig var tvåsamheten lite av målet. Men nu kan jag relatera mer till vad hon kände då. Numera saknar jag att få vara ensam och att själv få rå om min tid. Jag ser fram emot när sambon ska iväg någonstans, vilket tyvärr sker för sällan, och att själv få åka iväg blir ett andrum.

Denna helg är ett sådant tillfälle. Först konferens med hotellnatt, sen till föräldrarna. Trevliga aktiviteter, särskilt att få träffa föräldrarna, men extra skönt att få lite egen tid. Samtidigt räcker det inte riktigt hela vägen, för kraven från andra finns ju fortfarande kvar. Man ska vara social vid middagen, inte smita iväg så fort maten är uppäten, umgås med föräldrarna, gå upp tidigt och så vidare. Ändå är det skönt att komma iväg lite.

Kanske kommer mitt behov av att få vara ensam från hur jag växte upp. Jag var ofta ensam eller bara med familjen på eftermiddagar och kvällar. På ett sätt lockade idén om att ha ett stort kompisgäng, men i realiteten var jag nöjd med hur jag hade det. Jag saknade inget.

Detta krockar helt med hur sambon vill leva. Han är gärna igång med andra hela dagen, är gärna borta till sent och sen direkt i säng vid hemkomsten. Jag vill gärna vara hemma några timmar i alla fall medan han tycker att det är tråkigt att bara sitta hemma. Nu när jag är borta saknar han mig redan medan jag gärna skulle varit borta ännu längre. Frågan är hur man kombinerar våra olika önskemål om hur man ska leva.