Vemod och World of Warcraft

Det förvånar mig alltid lite när jag ser att personer som jag inte har tittat på i ett spelperspektiv tidigare spelar eller har spelat World of Warcraft, nu senast Linna Johansson i Årets saknad: World of Warcraft. När jag läser hennes text undrar jag om det är så jag kommer känna om några år. Kanske är jag redan lite på väg dit. Senaste halvåret har intresset mattats av lite, jag är inte så uppslukad som jag var förut.

Tidigare har jag engagerat mig i mitt guild och lagt så mycket energi på att få guild och raider att fungera. Denna gång gör någon annan det och jag står lite vid sidan av. Kanske var detta lite för att raiderna blev ganska ointressanta på slutet av förra expansionen och jag skulle ha uppskattat en paus innan Cataclsym istället för att köra på in i det sista i hopp om en sista omöjlig kill. Jag har inte längre full koll på spelmekaniker och hur min klass fungerar och jag kastar mig inte längre över healingbloggarna och healingforumen för att läsa senaste nytt. Ibland känner jag mig lite smådum när jag frågar vad man ska göra istället för att ta reda på det själv.

Samtidigt betyder det inte mindre, snarare har jag flyttat fokus. Det är inte längre mitt guild jag vill spela med helst, det är Brian och Alex. Jag var irriterad över raiderna för att de stal speltid från mina vänner. Kanske handlade det också lite om att jag var trött på det för att det var i slutet av expansionerna, nu är det mer intressant, jag har börjat läsa på mer än tidigare, men jag är inte tillbaka där där jag brukade vara förut. Kanske blev jag bränd när ytterligare ett guild som jag satsat allt på inte längre fungerade. Delvis är det tidsbristen, att jag hela tiden känner att jag inte hinner det jag vill hinna med på en dag, men också intresset. Kanske kommer det tillbaka, kanske inte.

Men det stora vemodet jag har börjat känna är inte så mycket att jag är lite mindre uppslukad nu än vad jag var tidigare, det handlar snarare om att jag börjar se begränsningarna. Som Linna skriver, "WoW och familj fungerar inte" och jag börjar känna mig gammal. Inte så att jag är så hemskt gammal just nu, mer att jag snart borde börja fundera på familj, barn, hus, något som stressar mig väldigt mycket. Sambon är ännu mer uppe i detta och föreslog så sent som förra veckan att vi ska skaffa barn nu och sa att jag inte ens behöver vara barnledig om jag är så rädd om karriären, bara vi skaffar barn nu (vilket är något som skulle kunna förtjäna att reflekteras över i ett helt egen inlägg någon annan gång).

Att ta detta steg nu är något jag inte alls vill, inte känner mig redo att göra, men samtidigt inser jag att det måste göras någon gång relativt snart. Alternativt dra i nödbromsen ännu tidigare. Just nu skapar detta ganska mycket stress hos mig, alla dessa livsbeslut där det största handlar om kärleken och ifall jag är på rätt väg eller måste hitta en annan. Att välja World of Warcraft över detta är egentligen aldrig aktuellt, men det jobbiga är att behöva välja bort ett så stort intresse och de vänner som betyder så otroligt mycket för mig. Särskilt att välja bort det för något jag just nu inte vill helhjärtat och är rädd för att ta steget in i.

Aldrig tillräckligt bra

Igår låg jag i sängen och försökte hålla tillbaka tårarna och önskade att sambon skulle gå hemifrån, så jag skulle kunna få slappna av och så att jag skulle kunna våga gråta utan att han upptäcker det så att hela diskussionen måste upp igen. Det diskussionen gällde var min examen och hur dåligt det var att jag återigen inte vill skriva tentan, denna gång i januari. Han anser att jag hela tiden börjar plugga för sent och sen när jag väl börjar plugga så ger jag upp för att det var för sent och jag ändå inte kommer att hinna lära mig tillräckligt på den tiden som är kvar.

Efter ett tag gjorde han reflektionen om att han alltid är missnöjd med min prestation och det kan jag inte annat än att hålla med om. Det var något jag märkt vid många tillfällen, till exempel när jag inte sökte tillräckligt många jobb eller när jag började söka jobb tillräckligt tidigt, trots att jag ansåg att jag inte var redo att börja jobba ännu med tanke på skolarbetet. Jag tänkte att efter den insikten kanske diskussionen skulle bli bättre, men det fortsatte att handla om vad jag skulle göra för att lösa det, inte att han skulle kunna minska kraven och förväntningarna. Så blev det dock inte, utan det konstaterades även att jag är omogen, oansvarig och att det är som att leva med en tonåring.

Själv tänker jag att jag ändå är ganska bra, även om just de kurser jag har kvar till examen inte gått jättebra. Nu under hösten har jag sökt en massa jobb, vilket inte är det lättaste med tanke på att det inte finns så mycket utannonserat som passar mig. Jag har tagit en tenta, om än i en kurs som inte tillför så mycket till min examen, utan mer är något jag kan ha mer konkret användning av i yrkeslivet, något som enligt betyder mer, men i hans ögon inte är värt särskilt mycket. Under några veckor hade jag två deltidsjobb som tog en del tid. Jag har förtroendeuppdrag på olika nivåer i tre olika ideella organisationer. Jag har fått ett riktigt bra jobb med bra lön och är numera borta från hemmet tio och en halv timme varje vardag. Innan jobben började hade jag kommit igång med en ganska bra träningsrutin och kom iväg oftare än någonsin tidigare.

Att börja jobba heltid var lite av en chock, eftersom det tar så pass mycket tid i anspråk, tid som jag tidigare var mycket friare att disponera så som jag själv ville.  När jag började jobba var detta något jag var orolig för. Jag försöker fortfarande hitta en bra rutin för vardagen. Numera åker jag hemifrån fyrtiofem minuter tidigare än jag förr brukade masa mig upp ur sängen. Sen jag började jobba har jag varken varit på gymet eller i simhallen en enda gång, trots att jag skulle behöva komma igång med detta igen, men det är svårt att hitta tid för det. En målsättning jag har just nu är att kunna komma igång igen, åtminstone två gånger i veckan.
Att på detta lägga att jag måste plugga också känns tungt. Just nu försöker jag ta mig igenom vardagen, som dessutom innehåller alla dessa tankar om hur jag vill leva mitt liv och hur jag ska gå vidare. Att tentan jag ska plugga till är den som kännts värst av alla tentor jag någonsin skrivit känns ännu tyngre. Kanske är det lätt att säga att en tenta är värst precis när det är den man ska skriva, men det är så. När jag tänker tillbaka till andra svåra tentor har det ändå varit lättare. Jag har alltid kunnat tänka att jag kan delar av momenten som kommer upp, även om jag vet att jag inte kan allt, kanske inte ens tillräckligt för att kunna ta tentan.

Så är det inte denna gång. Istället vet jag att jag inte kan lösa en enda uppgift självständigt, utan jag måste hela tiden titta på mina lektionsanteckningar för just det talet för att kunna ta mig fram till lösningen. Tentatal kan jag inte ens träna på, för lösningsförslagen är för ofullständiga för att jag ska förstå hur jag ska göra. Jag vet att jag fick noll poäng sist jag skrev tentan, trots att jag pluggat heltid två veckor inför tentan och att lite dessutom borde suttit kvar från när jag läste kursen för andra gången några månader tidigare. Då känns det ganska motigt att sätta igång och tröskeln blir än högre när den tillgängliga tiden känns så liten.

När jag började jobba såg jag det som att jag nu har detta som huvudsyssla. Att börja jobba är för mig att välja att inte kunna ta kurserna på samma sätt som jag skulle gjort (eller kanske inte gjort i detta fall) om jag inte hade jobbat. Hade jag börjat jobba när sambon tyckte att jag skulle börja jobba hade ännu fler kurser fått stryka på foten. Visst vill jag ha min examen och det är en målsättning, dels för min egen skull när jag ändå är så pass nära, dels för att det är bra att som konsult kunna visa att man faktiskt har examen, även om denna examen inte har särskilt mycket att göra med själva jobbet jag utför.

Att han hela tiden är missnöjd med min prestation tär på mig. Även om jag inte håller med honom går det inte att argumentera med honom utan samtalen består mest av att han säger vad jag borde göra medan jag är tyst. Jag brukar säga min åsikt, men den underkänns som giltigt argument, särskilt med tanke på att jag spelar, för den tiden skulle jag ju i teorin kunna använda till att plugga på, även om den tiden kan vara mitt i natten. Troligtvis är det så att så länge jag spelar så är inga argument som har att göra med brist på tid giltiga. Samtidigt tänker jag att man kan inte bara ha arbete och studier och nödvändigheter i livet. Borde inte vänner och nöje få ha en liten del för att man ska orka? För att det ska vara lite roligt bland alla måsten?

Vänskap på nedgång

När vi bjöd in Brian att vara med oss på skype undrade jag lite oroligt ifall jag och Alex någonsin igen skulle få chans att vara ensamma igen. Vi spelade redan aldrig bara vi två, Brian var alltid med. Skillnaden mot förut var att tidigare hade vi spelat alla tre tillsammans, men Alex och jag hade varit ensamma på skype. I alla fall ibland, för han kände inte alltid för att prata.

Sen vände det. Det var ungefär här som Alex gick in i sin tillbakadragna fas när han dels inte mådde bra, dels var allmänt sur och inte ville vara med oss. Nu blev det istället Brian och jag som oftast spelade tillsammans, utan Alex. När Alex under sommaren slutade spela med oss helt startade vi nya karaktärer att spela tillsammans bara vi två, som inte var beroende av Alex.

I september blev Alex mer som "vanligt" igen och ville börja spela igen och äntligen spelade vi de karaktärer vi hade skapat för så många månader sedan utan att komma någon vart med och som jag nästan gett upp hoppet om. Men fortfarande känner jag mig närmare Brian än Alex och många kvällar har det varit bara Brian och jag på skype, för att Alex inte kännt för det.

Från att ha pratat bara med Alex på skype drar jag mig nu för att fråga bara honom ifall han vill prata. Jag vet inte längre vad jag ska säga till honom, varken där eller i text. Det är svårt att föra en konversation med honom för han ger inte så mycket tillbaka. Ibland tänker jag att det är mig det är fel på, att jag skriver så tråkiga saker. Men andra kan jag prata med, så det ligger kanske inte hos mig. Eller så är det kombinationen oss två. En gång tog jag upp det med honom, men då gick han i försvarsställning och frågade om jag tyckte han var tråkig. Det gör mig sorgsen att det har blivit så här, vänskapen med Alex betyder fortfarande så mycket för mig, men samtidigt vet jag inte vad jag ska göra med den.

Reflektioner om konsultrollen – att höra till

I förra inlägget om konsultrollen Varför jag inte ville vara konsult skrev handlade det mycket om att inte behöva börja om hela tiden, utan att faktiskt kunna bygga upp något mer varaktigt. En annan tanke jag har haft kring konsultrollen är känslan av att inte höra till. Det är ju faktiskt så att jag som konsult inte är ”riktig” anställd och jag vet att många företag gör stor skillnad på anställda och konsulter. Från sambon och vänner har jag hört lite olika saker, till exempel att konsulter inte är med och fikar, alternativt sitter och fikar för sig själva, att de inte blir bjudna på jul- och sommarfester och så vidare.

När jag berättade för sambon att det är fika här på fredagar frågade han om jag fakturerade för det och sa att jag ska akta mig för att göra icke arbetsrelaterade saker. Jag har även diskuterat just fika med andra på mitt företag. En som också har uppdrag här, fast på en annan avdelning, en sa att den allmänna uppfattningen verkade vara lite att konsulter är inte här för att fika, utan de ska jobba. Min närmsta chef sa att är jag inbjuden så kan jag ju delta, men jag behöver ju inte komma först och gå sist i alla fall.

Fast här verkar inställningen vara annorlunda och det är väldigt skönt. Min fadder här på avdelningen har skickat vidare inbjudningar till fika och möten. Många i projektgruppen bjöd muntligen in mig till första fredagsfikan, så då kände jag mig välkommen dit i alla fall. Fast den andra konsulten där verkar hålla sig lite på sin kant. Han kommer ofta långt senare än andra och sätter sig inte med oss andra runt bordet, utan på en stol vid väggen istället. Men idag sa de till honom att komma och sätta sig vid bordet.

Min chef hade redan första dagen sagt att jag skulle delta på avdelningens (som är skild från projektet jag jobbar i) veckomöten. Samtidigt var jag lite osäker på vad han ansåg om avdelningssfika och andra möten som faddern bjöd in mig på, för de kan ju ha olika uppfattning. Men jag frågade vid ett tillfälle och han sa att han från och med nu ska se till att jag får inbjudningar till de möten jag ska vara med på, vilket är i princip alla, om det inte handlar om anställningsrelaterade saker, till exempel lön. Han sa också att om jag var osäker ska jag fråga. När vi hade avstämningsmöte och frågade mig om det var något jag undrade eller behövde och jag sa nej så sa han också till mig att inte vara så där konsultig och hålla tillbaka utan jag skulle inte vara rädd att komma till honom om det var något. Det är ju jättebra att han har en sån inställning.

Utan tid och övervakad

Det är svårt att hitta tid att skriva nu när jag jobbar. Jag är inte hemma ensam särskilt mycket och är jag det, somde senaste tre dagarna, passar jag istället på att spela nu när expansionen kommit. Samtidigt drar jag mig för att skriva även när jag är själv. Egentligen är jag nog hispig, men jag känner mig smått övervakad.
Härom veckan satt vi med några vänner och pratade. Jag minns egentligen inte riktigt hur vi kom in på ämnet privata mail, men då säger sambon att mina mail inte är privata, för det är han som kontrollerar routern. Och så tittade han liksom konstigt på mig med en blick som jag inte riktigt visste hur jag skulle tolka. Troligtvis skämtade han men samtidigt är det ju sant. Det är han som kontrollerar internet hemma. Att han ens tänker den tanken är oroväckande.

Han har också skaffad en trådlös webbkamera som han använde för att titta på mig med när han var borta för någa dagar sedan. Vi pratade i telefon medan jag spelade och helt plötsligt säger han "akta stenen". Sen dog jag och han säger då "nu blev det blått" och jag förstår att han faktiskt ser vad jag gör. Jag blir då irriterad och säger att det inte är ok. Han blir då också irriterad och tycker at det är en förolämpning att säga att han spionerar på mig, för i hans ögon skulle han aldrig göra det utan mitt godkännande. Men samtidigt var det ju precis det han nyss gjorde, han tittade utan att jag visste att kameran var på.

På jobbet är ju internettrafiken också övervakad. Jag vet inte i hur hög grad, men de kan ju titta på vad jag gör. Jag tvivlar på att jag surfar privata saker i så pass hög grad att det drar till sig deras uppmärksamhet och de har ju ett filter som hindrar mig från att se saker med "fel" innehåll. Sen kan man ju också hävda att man gör det på en rast. Jag menar, tvingar de en att ha minst 50 minuters lunchrast så borde man ju vara fri att använda den något så när fritt. Risken att det ska bli något problem är ju ganska liten, men tanken på det finns ändå där.

När jag skrev förra inlägget hände dessutom något oväntat som fick mig på helspänd. Jag satt och skrev och fick ett telefonsamtal. Det var en av företagets IT-tekniker som skulle installera något på min dator och innan jag visste ordet av kunde jag se hur han var inloggad på min dator och tog över den. Texten jag höll på att skriva var i ett word-dokument och han såg den definitivt, för han minimerade dokumentet innan han satte igång med det han skulle göra. Knappast någon fara, men ändå obehagligt.

Varför jag inte ville bli konsult

En kvinna jag kände en gång i tiden brukade hylla konsultrollen och tyckte det var perfekt att arbeta på det viset, med kortare uppdrag på många olika ställen. Hon sa att det är särskilt bra för kvinnor, för hon ansåg att kvinnor hade en tendens att ”fastna” på en plats och sen stannade kvar där alldeles för länge. På detta sätt tvingades man till variation utan att riskera att stelna.

Själv har jag länge varit av åsikten att jag inte vill vara konsult. Jag tycker det är jobbigt att vara ny, att inte känna alla, att inte riktigt kunna mina arbetsuppgifter. Självklart är det något man kommer över efter ett tag, men att då, när man väl blivit bekväm i sin roll  och i sammanhanget ryckas upp och hamna på ett nytt ställe passar inte mig. På ett sätt har hon rätt, jag vet att en av mina svagheter är att jag kan ha svårt att våga ta steget ut i något helt nytt och jag fastnar gärna i det gamla välkända. Men jag tror inte att detta nödvändigtvis är lösningen, snarare skulle det vara något som gör livet jobbigare.

Denna inställning bidrog alltså till att jag i väldigt liten utsträckning sökte jobb på konsultföretag. Men i huvudsak handlade det nog om att jag inte kände att den sorts uppdrag jag kan få på ett konsultföretag  är rätt för mig. Oftast är det ju så att man som konsult kommer in som någon sorts teknisk expert, utför sitt uppdrag och sen går vidare till nästa plats. Jag besitter inte den tekniska kompetens som behövs för att kunna göra något sånt. För såna med min utbildning handlar det ofta om programmering eller teknikutveckling på annat sätt och det vill jag verkligen inte jobba med så på så sätt var möjligheterna att ta ett konsultjobb ganska begränsade.

Vartefter tiden led började jag ändå ändra mig så smått. I funderingarna på vad jag ville arbeta med kom jag fram till att jag var intresserad av organisations- och verksamhetsutveckling. Även om sånt finns inom större företag är det arbetsuppgifter som i mina ögon är ganska svåråtkomliga för en utomstående och ofta något man inte jobbar heltid med. Då verkar det enklare att komma in på det området via managementkonsulting. Tankarna om att jobba med detta gjorde att jag till viss del omprövade mitt motstånd mot att arbeta som konsult. Problemet blev då istället att jag inte riktigt har rätt bakgrund för att arbeta inom detta område. Sen är ju såna jobb jättesvåra att få också, särskilt om man inte jobbar i en storstad. Jag sökte några såna jobb, men inget som har lett någonstans hittills.

När det gäller det jobbet jag har nu känns det väldigt bra att jag är här för att stanna en längre tid. Det tar ett tag att lära sig jobbet och att bygga upp ett nätverk. Jag är glad att jag inte måste göra om detta om bara några månader, utan att jag istället bygger upp något mer varaktigt.

Första veckan på jobbet

En vecka på jobbet avklarad och saker börjar kännas lite klarare. Idag fick jag till och med passerkort, vilket är skönt, så jag slipper besvära folk med att hjälpa mig ta mig runt på området. I slutet av förra veckan satt jag och hade inte direkt något att göra, för jag väntade fortfarande på en massa saker som måste bli färdiga och folk som måste komma tillbaka från semestern så de kunde berätta vad jag skulle göra. Nu börjar jag istället känna att jag har flera saker att göra, dels när det gäller vad jag ska läsa för att sätta mig in i arbetet och faktiska arbetsuppgifter. Själva uppdraget känns fortfarande stort och ganska svårt att få grepp om, men jag vet i alla fall var jag ska börja nysta.

Det här jobbet motsvarar inte alls mina förväntningar inför att börja jobba. Jobbet i sig visste jag inte ens existerade, även om det är något som passar mig väldigt bra (om man bortser från alla siffror som är inblandade). Men jag hade ändå insett att det många företag gömmer sig intressanta tjänster som man inte har någon som helst koll på att de existerar. När det gäller verksamhetsområdet trodde jag nog inte heller att jag skulle hamna på något sånt här, för även om det är högteknologiskt så trodde jag nog ändå att det skulle bli mer åt IT-branschen.

Något som kanske också är mer typiskt för IT-branschen är en yngre arbetsplats. Här känns det mer gammalt och många jag jobbar med är nästan gamla nog att vara min pappa. Det finns i och för sig unga här också, men de är ganska få jämfört med resten. Där jag gjorde exjobbet var folk inte heller i min ålder, men ändå bara några år äldre. Även lokalerna känns gamla med långa korridorer med beige och brunt på väggarna och samma korkimiterande plastplattor som vi hade i köket när jag växte upp.

Men även om jag föreställt mig arbetslivet lite finare, lite yngre och kanske en aningen mindre byråkratiskt så trivs jag väldigt bra hittills och känner mig väldigt välkommen. Det känns som om jag kommer ha bra möjligheter här, både när det gäller att lära sig mycket kring det jag är intresserad av och att hitta nya spännande arbetsuppgifter i framtiden.