Aldrig tillräckligt bra

Igår låg jag i sängen och försökte hålla tillbaka tårarna och önskade att sambon skulle gå hemifrån, så jag skulle kunna få slappna av och så att jag skulle kunna våga gråta utan att han upptäcker det så att hela diskussionen måste upp igen. Det diskussionen gällde var min examen och hur dåligt det var att jag återigen inte vill skriva tentan, denna gång i januari. Han anser att jag hela tiden börjar plugga för sent och sen när jag väl börjar plugga så ger jag upp för att det var för sent och jag ändå inte kommer att hinna lära mig tillräckligt på den tiden som är kvar.

Efter ett tag gjorde han reflektionen om att han alltid är missnöjd med min prestation och det kan jag inte annat än att hålla med om. Det var något jag märkt vid många tillfällen, till exempel när jag inte sökte tillräckligt många jobb eller när jag började söka jobb tillräckligt tidigt, trots att jag ansåg att jag inte var redo att börja jobba ännu med tanke på skolarbetet. Jag tänkte att efter den insikten kanske diskussionen skulle bli bättre, men det fortsatte att handla om vad jag skulle göra för att lösa det, inte att han skulle kunna minska kraven och förväntningarna. Så blev det dock inte, utan det konstaterades även att jag är omogen, oansvarig och att det är som att leva med en tonåring.

Själv tänker jag att jag ändå är ganska bra, även om just de kurser jag har kvar till examen inte gått jättebra. Nu under hösten har jag sökt en massa jobb, vilket inte är det lättaste med tanke på att det inte finns så mycket utannonserat som passar mig. Jag har tagit en tenta, om än i en kurs som inte tillför så mycket till min examen, utan mer är något jag kan ha mer konkret användning av i yrkeslivet, något som enligt betyder mer, men i hans ögon inte är värt särskilt mycket. Under några veckor hade jag två deltidsjobb som tog en del tid. Jag har förtroendeuppdrag på olika nivåer i tre olika ideella organisationer. Jag har fått ett riktigt bra jobb med bra lön och är numera borta från hemmet tio och en halv timme varje vardag. Innan jobben började hade jag kommit igång med en ganska bra träningsrutin och kom iväg oftare än någonsin tidigare.

Att börja jobba heltid var lite av en chock, eftersom det tar så pass mycket tid i anspråk, tid som jag tidigare var mycket friare att disponera så som jag själv ville.  När jag började jobba var detta något jag var orolig för. Jag försöker fortfarande hitta en bra rutin för vardagen. Numera åker jag hemifrån fyrtiofem minuter tidigare än jag förr brukade masa mig upp ur sängen. Sen jag började jobba har jag varken varit på gymet eller i simhallen en enda gång, trots att jag skulle behöva komma igång med detta igen, men det är svårt att hitta tid för det. En målsättning jag har just nu är att kunna komma igång igen, åtminstone två gånger i veckan.
Att på detta lägga att jag måste plugga också känns tungt. Just nu försöker jag ta mig igenom vardagen, som dessutom innehåller alla dessa tankar om hur jag vill leva mitt liv och hur jag ska gå vidare. Att tentan jag ska plugga till är den som kännts värst av alla tentor jag någonsin skrivit känns ännu tyngre. Kanske är det lätt att säga att en tenta är värst precis när det är den man ska skriva, men det är så. När jag tänker tillbaka till andra svåra tentor har det ändå varit lättare. Jag har alltid kunnat tänka att jag kan delar av momenten som kommer upp, även om jag vet att jag inte kan allt, kanske inte ens tillräckligt för att kunna ta tentan.

Så är det inte denna gång. Istället vet jag att jag inte kan lösa en enda uppgift självständigt, utan jag måste hela tiden titta på mina lektionsanteckningar för just det talet för att kunna ta mig fram till lösningen. Tentatal kan jag inte ens träna på, för lösningsförslagen är för ofullständiga för att jag ska förstå hur jag ska göra. Jag vet att jag fick noll poäng sist jag skrev tentan, trots att jag pluggat heltid två veckor inför tentan och att lite dessutom borde suttit kvar från när jag läste kursen för andra gången några månader tidigare. Då känns det ganska motigt att sätta igång och tröskeln blir än högre när den tillgängliga tiden känns så liten.

När jag började jobba såg jag det som att jag nu har detta som huvudsyssla. Att börja jobba är för mig att välja att inte kunna ta kurserna på samma sätt som jag skulle gjort (eller kanske inte gjort i detta fall) om jag inte hade jobbat. Hade jag börjat jobba när sambon tyckte att jag skulle börja jobba hade ännu fler kurser fått stryka på foten. Visst vill jag ha min examen och det är en målsättning, dels för min egen skull när jag ändå är så pass nära, dels för att det är bra att som konsult kunna visa att man faktiskt har examen, även om denna examen inte har särskilt mycket att göra med själva jobbet jag utför.

Att han hela tiden är missnöjd med min prestation tär på mig. Även om jag inte håller med honom går det inte att argumentera med honom utan samtalen består mest av att han säger vad jag borde göra medan jag är tyst. Jag brukar säga min åsikt, men den underkänns som giltigt argument, särskilt med tanke på att jag spelar, för den tiden skulle jag ju i teorin kunna använda till att plugga på, även om den tiden kan vara mitt i natten. Troligtvis är det så att så länge jag spelar så är inga argument som har att göra med brist på tid giltiga. Samtidigt tänker jag att man kan inte bara ha arbete och studier och nödvändigheter i livet. Borde inte vänner och nöje få ha en liten del för att man ska orka? För att det ska vara lite roligt bland alla måsten?