Vemod och World of Warcraft

Det förvånar mig alltid lite när jag ser att personer som jag inte har tittat på i ett spelperspektiv tidigare spelar eller har spelat World of Warcraft, nu senast Linna Johansson i Årets saknad: World of Warcraft. När jag läser hennes text undrar jag om det är så jag kommer känna om några år. Kanske är jag redan lite på väg dit. Senaste halvåret har intresset mattats av lite, jag är inte så uppslukad som jag var förut.

Tidigare har jag engagerat mig i mitt guild och lagt så mycket energi på att få guild och raider att fungera. Denna gång gör någon annan det och jag står lite vid sidan av. Kanske var detta lite för att raiderna blev ganska ointressanta på slutet av förra expansionen och jag skulle ha uppskattat en paus innan Cataclsym istället för att köra på in i det sista i hopp om en sista omöjlig kill. Jag har inte längre full koll på spelmekaniker och hur min klass fungerar och jag kastar mig inte längre över healingbloggarna och healingforumen för att läsa senaste nytt. Ibland känner jag mig lite smådum när jag frågar vad man ska göra istället för att ta reda på det själv.

Samtidigt betyder det inte mindre, snarare har jag flyttat fokus. Det är inte längre mitt guild jag vill spela med helst, det är Brian och Alex. Jag var irriterad över raiderna för att de stal speltid från mina vänner. Kanske handlade det också lite om att jag var trött på det för att det var i slutet av expansionerna, nu är det mer intressant, jag har börjat läsa på mer än tidigare, men jag är inte tillbaka där där jag brukade vara förut. Kanske blev jag bränd när ytterligare ett guild som jag satsat allt på inte längre fungerade. Delvis är det tidsbristen, att jag hela tiden känner att jag inte hinner det jag vill hinna med på en dag, men också intresset. Kanske kommer det tillbaka, kanske inte.

Men det stora vemodet jag har börjat känna är inte så mycket att jag är lite mindre uppslukad nu än vad jag var tidigare, det handlar snarare om att jag börjar se begränsningarna. Som Linna skriver, "WoW och familj fungerar inte" och jag börjar känna mig gammal. Inte så att jag är så hemskt gammal just nu, mer att jag snart borde börja fundera på familj, barn, hus, något som stressar mig väldigt mycket. Sambon är ännu mer uppe i detta och föreslog så sent som förra veckan att vi ska skaffa barn nu och sa att jag inte ens behöver vara barnledig om jag är så rädd om karriären, bara vi skaffar barn nu (vilket är något som skulle kunna förtjäna att reflekteras över i ett helt egen inlägg någon annan gång).

Att ta detta steg nu är något jag inte alls vill, inte känner mig redo att göra, men samtidigt inser jag att det måste göras någon gång relativt snart. Alternativt dra i nödbromsen ännu tidigare. Just nu skapar detta ganska mycket stress hos mig, alla dessa livsbeslut där det största handlar om kärleken och ifall jag är på rätt väg eller måste hitta en annan. Att välja World of Warcraft över detta är egentligen aldrig aktuellt, men det jobbiga är att behöva välja bort ett så stort intresse och de vänner som betyder så otroligt mycket för mig. Särskilt att välja bort det för något jag just nu inte vill helhjärtat och är rädd för att ta steget in i.

Aldrig tillräckligt bra

Igår låg jag i sängen och försökte hålla tillbaka tårarna och önskade att sambon skulle gå hemifrån, så jag skulle kunna få slappna av och så att jag skulle kunna våga gråta utan att han upptäcker det så att hela diskussionen måste upp igen. Det diskussionen gällde var min examen och hur dåligt det var att jag återigen inte vill skriva tentan, denna gång i januari. Han anser att jag hela tiden börjar plugga för sent och sen när jag väl börjar plugga så ger jag upp för att det var för sent och jag ändå inte kommer att hinna lära mig tillräckligt på den tiden som är kvar.

Efter ett tag gjorde han reflektionen om att han alltid är missnöjd med min prestation och det kan jag inte annat än att hålla med om. Det var något jag märkt vid många tillfällen, till exempel när jag inte sökte tillräckligt många jobb eller när jag började söka jobb tillräckligt tidigt, trots att jag ansåg att jag inte var redo att börja jobba ännu med tanke på skolarbetet. Jag tänkte att efter den insikten kanske diskussionen skulle bli bättre, men det fortsatte att handla om vad jag skulle göra för att lösa det, inte att han skulle kunna minska kraven och förväntningarna. Så blev det dock inte, utan det konstaterades även att jag är omogen, oansvarig och att det är som att leva med en tonåring.

Själv tänker jag att jag ändå är ganska bra, även om just de kurser jag har kvar till examen inte gått jättebra. Nu under hösten har jag sökt en massa jobb, vilket inte är det lättaste med tanke på att det inte finns så mycket utannonserat som passar mig. Jag har tagit en tenta, om än i en kurs som inte tillför så mycket till min examen, utan mer är något jag kan ha mer konkret användning av i yrkeslivet, något som enligt betyder mer, men i hans ögon inte är värt särskilt mycket. Under några veckor hade jag två deltidsjobb som tog en del tid. Jag har förtroendeuppdrag på olika nivåer i tre olika ideella organisationer. Jag har fått ett riktigt bra jobb med bra lön och är numera borta från hemmet tio och en halv timme varje vardag. Innan jobben började hade jag kommit igång med en ganska bra träningsrutin och kom iväg oftare än någonsin tidigare.

Att börja jobba heltid var lite av en chock, eftersom det tar så pass mycket tid i anspråk, tid som jag tidigare var mycket friare att disponera så som jag själv ville.  När jag började jobba var detta något jag var orolig för. Jag försöker fortfarande hitta en bra rutin för vardagen. Numera åker jag hemifrån fyrtiofem minuter tidigare än jag förr brukade masa mig upp ur sängen. Sen jag började jobba har jag varken varit på gymet eller i simhallen en enda gång, trots att jag skulle behöva komma igång med detta igen, men det är svårt att hitta tid för det. En målsättning jag har just nu är att kunna komma igång igen, åtminstone två gånger i veckan.
Att på detta lägga att jag måste plugga också känns tungt. Just nu försöker jag ta mig igenom vardagen, som dessutom innehåller alla dessa tankar om hur jag vill leva mitt liv och hur jag ska gå vidare. Att tentan jag ska plugga till är den som kännts värst av alla tentor jag någonsin skrivit känns ännu tyngre. Kanske är det lätt att säga att en tenta är värst precis när det är den man ska skriva, men det är så. När jag tänker tillbaka till andra svåra tentor har det ändå varit lättare. Jag har alltid kunnat tänka att jag kan delar av momenten som kommer upp, även om jag vet att jag inte kan allt, kanske inte ens tillräckligt för att kunna ta tentan.

Så är det inte denna gång. Istället vet jag att jag inte kan lösa en enda uppgift självständigt, utan jag måste hela tiden titta på mina lektionsanteckningar för just det talet för att kunna ta mig fram till lösningen. Tentatal kan jag inte ens träna på, för lösningsförslagen är för ofullständiga för att jag ska förstå hur jag ska göra. Jag vet att jag fick noll poäng sist jag skrev tentan, trots att jag pluggat heltid två veckor inför tentan och att lite dessutom borde suttit kvar från när jag läste kursen för andra gången några månader tidigare. Då känns det ganska motigt att sätta igång och tröskeln blir än högre när den tillgängliga tiden känns så liten.

När jag började jobba såg jag det som att jag nu har detta som huvudsyssla. Att börja jobba är för mig att välja att inte kunna ta kurserna på samma sätt som jag skulle gjort (eller kanske inte gjort i detta fall) om jag inte hade jobbat. Hade jag börjat jobba när sambon tyckte att jag skulle börja jobba hade ännu fler kurser fått stryka på foten. Visst vill jag ha min examen och det är en målsättning, dels för min egen skull när jag ändå är så pass nära, dels för att det är bra att som konsult kunna visa att man faktiskt har examen, även om denna examen inte har särskilt mycket att göra med själva jobbet jag utför.

Att han hela tiden är missnöjd med min prestation tär på mig. Även om jag inte håller med honom går det inte att argumentera med honom utan samtalen består mest av att han säger vad jag borde göra medan jag är tyst. Jag brukar säga min åsikt, men den underkänns som giltigt argument, särskilt med tanke på att jag spelar, för den tiden skulle jag ju i teorin kunna använda till att plugga på, även om den tiden kan vara mitt i natten. Troligtvis är det så att så länge jag spelar så är inga argument som har att göra med brist på tid giltiga. Samtidigt tänker jag att man kan inte bara ha arbete och studier och nödvändigheter i livet. Borde inte vänner och nöje få ha en liten del för att man ska orka? För att det ska vara lite roligt bland alla måsten?

Vänskap på nedgång

När vi bjöd in Brian att vara med oss på skype undrade jag lite oroligt ifall jag och Alex någonsin igen skulle få chans att vara ensamma igen. Vi spelade redan aldrig bara vi två, Brian var alltid med. Skillnaden mot förut var att tidigare hade vi spelat alla tre tillsammans, men Alex och jag hade varit ensamma på skype. I alla fall ibland, för han kände inte alltid för att prata.

Sen vände det. Det var ungefär här som Alex gick in i sin tillbakadragna fas när han dels inte mådde bra, dels var allmänt sur och inte ville vara med oss. Nu blev det istället Brian och jag som oftast spelade tillsammans, utan Alex. När Alex under sommaren slutade spela med oss helt startade vi nya karaktärer att spela tillsammans bara vi två, som inte var beroende av Alex.

I september blev Alex mer som "vanligt" igen och ville börja spela igen och äntligen spelade vi de karaktärer vi hade skapat för så många månader sedan utan att komma någon vart med och som jag nästan gett upp hoppet om. Men fortfarande känner jag mig närmare Brian än Alex och många kvällar har det varit bara Brian och jag på skype, för att Alex inte kännt för det.

Från att ha pratat bara med Alex på skype drar jag mig nu för att fråga bara honom ifall han vill prata. Jag vet inte längre vad jag ska säga till honom, varken där eller i text. Det är svårt att föra en konversation med honom för han ger inte så mycket tillbaka. Ibland tänker jag att det är mig det är fel på, att jag skriver så tråkiga saker. Men andra kan jag prata med, så det ligger kanske inte hos mig. Eller så är det kombinationen oss två. En gång tog jag upp det med honom, men då gick han i försvarsställning och frågade om jag tyckte han var tråkig. Det gör mig sorgsen att det har blivit så här, vänskapen med Alex betyder fortfarande så mycket för mig, men samtidigt vet jag inte vad jag ska göra med den.

Reflektioner om konsultrollen – att höra till

I förra inlägget om konsultrollen Varför jag inte ville vara konsult skrev handlade det mycket om att inte behöva börja om hela tiden, utan att faktiskt kunna bygga upp något mer varaktigt. En annan tanke jag har haft kring konsultrollen är känslan av att inte höra till. Det är ju faktiskt så att jag som konsult inte är ”riktig” anställd och jag vet att många företag gör stor skillnad på anställda och konsulter. Från sambon och vänner har jag hört lite olika saker, till exempel att konsulter inte är med och fikar, alternativt sitter och fikar för sig själva, att de inte blir bjudna på jul- och sommarfester och så vidare.

När jag berättade för sambon att det är fika här på fredagar frågade han om jag fakturerade för det och sa att jag ska akta mig för att göra icke arbetsrelaterade saker. Jag har även diskuterat just fika med andra på mitt företag. En som också har uppdrag här, fast på en annan avdelning, en sa att den allmänna uppfattningen verkade vara lite att konsulter är inte här för att fika, utan de ska jobba. Min närmsta chef sa att är jag inbjuden så kan jag ju delta, men jag behöver ju inte komma först och gå sist i alla fall.

Fast här verkar inställningen vara annorlunda och det är väldigt skönt. Min fadder här på avdelningen har skickat vidare inbjudningar till fika och möten. Många i projektgruppen bjöd muntligen in mig till första fredagsfikan, så då kände jag mig välkommen dit i alla fall. Fast den andra konsulten där verkar hålla sig lite på sin kant. Han kommer ofta långt senare än andra och sätter sig inte med oss andra runt bordet, utan på en stol vid väggen istället. Men idag sa de till honom att komma och sätta sig vid bordet.

Min chef hade redan första dagen sagt att jag skulle delta på avdelningens (som är skild från projektet jag jobbar i) veckomöten. Samtidigt var jag lite osäker på vad han ansåg om avdelningssfika och andra möten som faddern bjöd in mig på, för de kan ju ha olika uppfattning. Men jag frågade vid ett tillfälle och han sa att han från och med nu ska se till att jag får inbjudningar till de möten jag ska vara med på, vilket är i princip alla, om det inte handlar om anställningsrelaterade saker, till exempel lön. Han sa också att om jag var osäker ska jag fråga. När vi hade avstämningsmöte och frågade mig om det var något jag undrade eller behövde och jag sa nej så sa han också till mig att inte vara så där konsultig och hålla tillbaka utan jag skulle inte vara rädd att komma till honom om det var något. Det är ju jättebra att han har en sån inställning.

Utan tid och övervakad

Det är svårt att hitta tid att skriva nu när jag jobbar. Jag är inte hemma ensam särskilt mycket och är jag det, somde senaste tre dagarna, passar jag istället på att spela nu när expansionen kommit. Samtidigt drar jag mig för att skriva även när jag är själv. Egentligen är jag nog hispig, men jag känner mig smått övervakad.
Härom veckan satt vi med några vänner och pratade. Jag minns egentligen inte riktigt hur vi kom in på ämnet privata mail, men då säger sambon att mina mail inte är privata, för det är han som kontrollerar routern. Och så tittade han liksom konstigt på mig med en blick som jag inte riktigt visste hur jag skulle tolka. Troligtvis skämtade han men samtidigt är det ju sant. Det är han som kontrollerar internet hemma. Att han ens tänker den tanken är oroväckande.

Han har också skaffad en trådlös webbkamera som han använde för att titta på mig med när han var borta för någa dagar sedan. Vi pratade i telefon medan jag spelade och helt plötsligt säger han "akta stenen". Sen dog jag och han säger då "nu blev det blått" och jag förstår att han faktiskt ser vad jag gör. Jag blir då irriterad och säger att det inte är ok. Han blir då också irriterad och tycker at det är en förolämpning att säga att han spionerar på mig, för i hans ögon skulle han aldrig göra det utan mitt godkännande. Men samtidigt var det ju precis det han nyss gjorde, han tittade utan att jag visste att kameran var på.

På jobbet är ju internettrafiken också övervakad. Jag vet inte i hur hög grad, men de kan ju titta på vad jag gör. Jag tvivlar på att jag surfar privata saker i så pass hög grad att det drar till sig deras uppmärksamhet och de har ju ett filter som hindrar mig från att se saker med "fel" innehåll. Sen kan man ju också hävda att man gör det på en rast. Jag menar, tvingar de en att ha minst 50 minuters lunchrast så borde man ju vara fri att använda den något så när fritt. Risken att det ska bli något problem är ju ganska liten, men tanken på det finns ändå där.

När jag skrev förra inlägget hände dessutom något oväntat som fick mig på helspänd. Jag satt och skrev och fick ett telefonsamtal. Det var en av företagets IT-tekniker som skulle installera något på min dator och innan jag visste ordet av kunde jag se hur han var inloggad på min dator och tog över den. Texten jag höll på att skriva var i ett word-dokument och han såg den definitivt, för han minimerade dokumentet innan han satte igång med det han skulle göra. Knappast någon fara, men ändå obehagligt.

Varför jag inte ville bli konsult

En kvinna jag kände en gång i tiden brukade hylla konsultrollen och tyckte det var perfekt att arbeta på det viset, med kortare uppdrag på många olika ställen. Hon sa att det är särskilt bra för kvinnor, för hon ansåg att kvinnor hade en tendens att ”fastna” på en plats och sen stannade kvar där alldeles för länge. På detta sätt tvingades man till variation utan att riskera att stelna.

Själv har jag länge varit av åsikten att jag inte vill vara konsult. Jag tycker det är jobbigt att vara ny, att inte känna alla, att inte riktigt kunna mina arbetsuppgifter. Självklart är det något man kommer över efter ett tag, men att då, när man väl blivit bekväm i sin roll  och i sammanhanget ryckas upp och hamna på ett nytt ställe passar inte mig. På ett sätt har hon rätt, jag vet att en av mina svagheter är att jag kan ha svårt att våga ta steget ut i något helt nytt och jag fastnar gärna i det gamla välkända. Men jag tror inte att detta nödvändigtvis är lösningen, snarare skulle det vara något som gör livet jobbigare.

Denna inställning bidrog alltså till att jag i väldigt liten utsträckning sökte jobb på konsultföretag. Men i huvudsak handlade det nog om att jag inte kände att den sorts uppdrag jag kan få på ett konsultföretag  är rätt för mig. Oftast är det ju så att man som konsult kommer in som någon sorts teknisk expert, utför sitt uppdrag och sen går vidare till nästa plats. Jag besitter inte den tekniska kompetens som behövs för att kunna göra något sånt. För såna med min utbildning handlar det ofta om programmering eller teknikutveckling på annat sätt och det vill jag verkligen inte jobba med så på så sätt var möjligheterna att ta ett konsultjobb ganska begränsade.

Vartefter tiden led började jag ändå ändra mig så smått. I funderingarna på vad jag ville arbeta med kom jag fram till att jag var intresserad av organisations- och verksamhetsutveckling. Även om sånt finns inom större företag är det arbetsuppgifter som i mina ögon är ganska svåråtkomliga för en utomstående och ofta något man inte jobbar heltid med. Då verkar det enklare att komma in på det området via managementkonsulting. Tankarna om att jobba med detta gjorde att jag till viss del omprövade mitt motstånd mot att arbeta som konsult. Problemet blev då istället att jag inte riktigt har rätt bakgrund för att arbeta inom detta område. Sen är ju såna jobb jättesvåra att få också, särskilt om man inte jobbar i en storstad. Jag sökte några såna jobb, men inget som har lett någonstans hittills.

När det gäller det jobbet jag har nu känns det väldigt bra att jag är här för att stanna en längre tid. Det tar ett tag att lära sig jobbet och att bygga upp ett nätverk. Jag är glad att jag inte måste göra om detta om bara några månader, utan att jag istället bygger upp något mer varaktigt.

Första veckan på jobbet

En vecka på jobbet avklarad och saker börjar kännas lite klarare. Idag fick jag till och med passerkort, vilket är skönt, så jag slipper besvära folk med att hjälpa mig ta mig runt på området. I slutet av förra veckan satt jag och hade inte direkt något att göra, för jag väntade fortfarande på en massa saker som måste bli färdiga och folk som måste komma tillbaka från semestern så de kunde berätta vad jag skulle göra. Nu börjar jag istället känna att jag har flera saker att göra, dels när det gäller vad jag ska läsa för att sätta mig in i arbetet och faktiska arbetsuppgifter. Själva uppdraget känns fortfarande stort och ganska svårt att få grepp om, men jag vet i alla fall var jag ska börja nysta.

Det här jobbet motsvarar inte alls mina förväntningar inför att börja jobba. Jobbet i sig visste jag inte ens existerade, även om det är något som passar mig väldigt bra (om man bortser från alla siffror som är inblandade). Men jag hade ändå insett att det många företag gömmer sig intressanta tjänster som man inte har någon som helst koll på att de existerar. När det gäller verksamhetsområdet trodde jag nog inte heller att jag skulle hamna på något sånt här, för även om det är högteknologiskt så trodde jag nog ändå att det skulle bli mer åt IT-branschen.

Något som kanske också är mer typiskt för IT-branschen är en yngre arbetsplats. Här känns det mer gammalt och många jag jobbar med är nästan gamla nog att vara min pappa. Det finns i och för sig unga här också, men de är ganska få jämfört med resten. Där jag gjorde exjobbet var folk inte heller i min ålder, men ändå bara några år äldre. Även lokalerna känns gamla med långa korridorer med beige och brunt på väggarna och samma korkimiterande plastplattor som vi hade i köket när jag växte upp.

Men även om jag föreställt mig arbetslivet lite finare, lite yngre och kanske en aningen mindre byråkratiskt så trivs jag väldigt bra hittills och känner mig väldigt välkommen. Det känns som om jag kommer ha bra möjligheter här, både när det gäller att lära sig mycket kring det jag är intresserad av och att hitta nya spännande arbetsuppgifter i framtiden.

Smått bisarrt

I mina ögon hade hela den här "bryta-upp-eller-stanna-hos-varandra"-frågeställningen från i somras aktualiserats igen. Därför kändes det smått bisarrt när han igår berättade att han pratat med någon på banken om att få lånelöfte för ett hus och att han ville skaffa hus tillsammans. Kände inte för att dra upp diskussionen när jag ändå inte vet vad jag ska säga, så det blev ett samtal om egeninsats och lån. Tydligen räcker det med tio procents egeninsats istället för femton procent...

Oroskänsla i kroppen

Det som hänt är att han tog upp att att han är missnöjd med situationen och inte kan tänka sig att fortsätta leva så här. Han känner det som att han kommer i andra hand och att jag inte älskar honom tillräckligt. Han hade föreställt sig att allting skulle bli bra så fort jag fick ett jobb, för då tänkte han att jag skulle sluta spela WoW, så jag antar att denna konflikt just nu var oundviklig.

På några områden håller jag med honom. Jag inser att det inte fungerar att ha barn och fortsätta så här och det skrämmer mig eftersom jag verkligen gillar att raida och att umgås med mina vänner i spelet. Men samtidigt vet jag många som har barn och fortfarande spelar, på ett eller annat sätt, så även om barn innebär en ändrad livsstil där de har högst prioritet tror jag att jag ändå skulle kunna behålla delar av den gamla. Den andra saken jag håller med om är därför det viktigaste, och det är att det inte står rätt till mellan oss. Och så var det nog redan långt innan jag började spela. Spelandet har nog gjort det värre eftersom det skapade en konflikt, men känslan fanns där förut också.

Just nu går jag runt med en oroskänsla i kroppen. När som helst skulle han kunna ställa ett ultimatum där jag måste välja honom eller att umgås med mina vänner och mitt fritidsintresse. Enligt honom borde valet vara självklart. För mig är det inte lika självklart att jag ska välja mannen jag inte är säker på att jag vill leva med och som vill hindra mig från att göra saker jag vill och umgås med dem jag tycker om att umgås. Även om jag var mer säker på mina känslor för honom och att han var rätt för mig skulle jag bli avskräckt av hans behov av att kontrollera mig.

Vi har pratat om att jobba på att försöka hitta tillbaka till varandra. Min utgångspunkt är att försöka göra något positivt av all den tid vi spenderar med varandra som vi inte riktigt vet vad vi ska göra med. Hans utgångspunkt är att jag måste sluta spela. En lösning vi har pratat om att göra är att gå i parterapi och på den vägen få hjälp. Först verkade han vara med på det, men idag sa han att han trodde det som egentligen behövdes var behandling mot dataspelsberoende och att parterapi bara var ett dyrt steg på vägen mot beroendebehandling. Enligt honom ligger hela problemet där.

Utanför

Nattens spelsession drog ner mitt humör och jag är fortfarande ledsen över det. På ett sätt tänker jag att jag kanske är irrationell och överreagerar, men samtidigt känner jag ju ändå så här.

Jag brukar se fram emot att spela med Alex och Brian på helgnätterna och det brukar ofta bli sent. Först spenderar jag kvällen med sambon och sen när det blivit ganska sent börjar vi spela. Detta tycker jag känns som en rimlig kompromiss medan sambon är väldigt missnöjd och inte vill att jag ska spela alls. Han vill att jag ska spendera hela kvällen med honom och sen gå och lägga mig när han gör det, det vill säga inte umgås med Alex och Brian alls. Möjligtvis vore det ok att jag gjorde något annat om detta var med, i hans ögon, "riktiga" vänner av kvinnligt kön. Dem skulle det vara mer ok att jag umgicks med. (Bara de inte är för nördiga eller bor i fel del av landet, som ju är felet med mina andra vänner enligt honom).

Men igår när vi spelade tillsammans så började de helt plötsligt göra något helt annat som jag inte kunde vara med på, först utan att ens säga till att de gjorde det. Jag trodde till och med att vi var i kö för random dungeon och bara satt och väntade. Under tiden kollade jag några webbsidor och bad dem säga till när det var dags. Det var då och en annan vän sa något om att jag var helt övergiven i Silvermoon som jag började förstå. Jag frågade då och fick veta att de nog skulle vara upptagna ganska länge.

Efteråt när de förklarat och bett om ursäkt kan jag väl kanske förstå, men just då reagerade jag väldigt starkt. Jag tycker väldigt mycket om att spela med dem. Samtidigt är det svårt för mig att få tid för det och inför varje gång jag ska göra det går jag runt och är orolig över vad sambon ska säga över att jag ska spela. Så att de, när de har så mycket tid när jag inte är online, valde att använda vår gemensamma tid till något jag inte kunde vara med på gjorde mig väldigt ledsen.

Glad över jobbet

Jag blir glad när jag tänker på mitt jobb. Än så länge har jag bara varit där i två dagar, men det känns jättebra, samtidigt som det nästan är svårt att förstå att jag äntligen har fått jobb. Arbetsplatsen verkar vara bra och stabil med bra framtidsutsikter, både för själva företaget och mig själv. Arbetsuppgifterna ligger precis i linje med vad jag vill göra, vilket är bättre än vad jag vågade hoppas på. Jag var ju tidigare jätteorolig för att det här företaget skulle ge mig ett jobb som låg utanför vad jag kände att jag egentligen vill och kan göra, samtidigt som det kändes dumt att tacka nej om jag fick ett erbjudande. Nu blev det istället precis vad jag letat efter utan att veta att det finns. Även om det detta jobb också är en utmaning och jag kommer behöva lära mig en massa känns det rätt. Det är något jag är intresserad av och även om jag inte kommer veta hur jag ska göra är jag ändå säker på att det kommer vara roligt att lära sig det och att det är något som passar mig.

En lärdom jag kan dra av detta är att det finns så otroligt många tjänster som företagen inte annonserar ut, tjänster jag som arbetstagare inte ens vet existerar och därför inte ens skulle komma på idén att söka. Jag har ju gjort få spontanansökningar, bara fyra närmare bestämt. Skulle jag söka jobb igen tror jag det är viktigt att försöka komma bakom kulisserna och försöka hitta dessa jobb och där verkar konsultföretagen vara ett bra verktyg. Jag kände mig ju verkligen inte lämplig för ett konsultföretag, för jag hade till stor del intrycket av att man då går in som en expert. I mitt fall blir det ju lite annorlunda, det är mer att jag går in som kvalificerad arbetskraft. Det finns säkert jättemånga såna tjänster vars existens man inte känner till.

På rätt spår

Tankarna om att starta en blogg kom från mitt behov att bearbeta mina tankar. Jag brukade skriva i ett textdokument, men det var väldigt oregelbundet och jag fick egentligen inte ner de viktigaste tankarna i pränt. Istället fortsatte de att snurra runt i mitt huvud utan att jag fick någon ordning på dem. Det som skrevs ner blev mest fragment av det jag tänkte. Om ens det.

Som jag skrev i juni:
"Jag tänker en massa saker hela tiden, men det är så svårt att ta sig tid att faktiskt skriva ner det. Skulle vilja göra det oftare, för det är nog ett bra sätt att bearbeta det. På så sätt skulle jag kunna gå tillbaka senare också för att minnas vad jag tänkte och vad som hände. Delar av texterna skulle också kunna användas för att få X eller andra att förstå också. Men hinner aldrig… Tänker inte de tankarna när jag sitter vid datorn, är mer när jag är ute och går eller sitter i skolan och när jag väl är hemma är det andra saker som står högre upp på priolistan istället…"

När jag sen började med detta var meningen just att att försöka få ner tankarna i pränt. På ett sätt tänkte jag då att jag började för sent, att jag borde ha börjat redan i våras när det var riktigt svårt. När hösten kom hade tiden gått och saker börjat falla på sin plats. Trodde jag. Vad fanns det då att skriva om undrade jag?

Jag skrev mer än vad jag faktiskt trodde att jag skulle klara av att göra när jag började. Men när jag tittade tillbaka på inläggen jag skrivit var det ändå inte sånt jag egentligen hade tänkt skriva från början. Istället för att handla om det jag hade tänkt handlade bloggen mest om att söka jobb vilket ju var en stor del av mitt liv. Det var lättare att skriva inlägg om.

En naturlig övergång nu blir ju att istället skriva om mina erfarenheter av att vara ny på jobbet. Det är ju också en del av mig och något som är stort i mitt liv just nu. Men det är egentligen inte det stora och det viktigaste och jag hoppas att jag, nu när allting kommit tillbaka, kan lyckas skriva fler viktiga, men jobbiga, inlägg.

Att älska tillräckligt

När jag skrev förra gången visste jag inte hur nära bristningsgränsen situationen var. Att det egentliga problemet inte var min brist på egentid utan snarare sambons känsla av brist på mig. Medan jag oroar mig för att ha för lite tid för mig själv oroar han sig för att ha för lite tid med mig.

Fast det stora problemet är ju egentligen inte tiden, utan känslan. Känslan av att jag inte bryr mig tillräckligt mycket om honom, känslan av att jag inte vill vara med honom och att jag prioriterar andra över honom. Helt enkelt att jag inte älskar honom tillräckligt.

Här finns inte heller något enkelt svar, för det är ju frågan jag har ställt mig själv så många gånger. Är det jag känner rätt? Är det tillräckligt? Är det så här man ska känna efter så lång tid tillsammans?

Efter kronprinsessbröllopet i somras lästa jag att många förhållanden spruckit för att folk sett hur kära Victoria och Daniel var och inte tyckte att de själva hade det bra nog. På ett sätt kan jag förstå dem.

Något jag drömmer om är att få uppleva den förälskelse jag känt i början av ett förhållande. Men går det verkligen att bevara den känslan i längden? Jag har läst att förälskelsen varar i ett halvår, då förhållandet övergår i en annan fas. Men hur ska den fasen kännas? Är det så att man helt enkelt vet när det är rätt och om man tvivlar så är det fel?

Ögonblick av ensamhet

En sak som oroar mig extra mycket med att ha fått jobb är hur jag ska kunna få tillräckligt med tid för mig själv. Jag har varit bortskämd med att få rå om mig själv väldigt mycket, i princip hela dagarna. Nu när jag börjar jobba i morgon kanske tiden med mig själv blir en bristvara.

Med längre arbetsdagar och längre till jobbet borde jag ju vara den som får minst tid hemma medan sambon istället får mer ensamtid hemma. Han som inte behöver den utan alltid vill ha sällskap och något att göra. Jag som redan törstar efter mer tid för mig själv så som det är...

Kanske är det fånigt att tänka så här. De flesta vuxna människor arbetar heltid och det är inget konstigt med det. Självklart finns det begränsad tid för fritid då. Men det är inte bristen på fritid som oroar mig egentligen. Där har jag ju hela kvällarna och helgerna och som arbetande kan man koppla bort jobbet på ett helt annat sätt än vad en student kan koppla bort skolan. Det som istället oroar mig är just min egen tid, att få vara ensam. Kommer jag inte få vara det längre?

Tankar om lön

Kanske är det dags för löneförhandling snart. Jag vet inte ännu, men det är bäst att vara förberedd. Jag har aldrig löneförhandlat tidigare, men två av företagen jag har varit hos har frågat vad jag har för löneanspråk. När frågan dykt upp på första intervjun har jag lyckats skjuta på det men i våras hade jag förberett ett svar till den andra intervjun hos ett företag.

Sveriges Ingenjörer föreslår en ingångslön på 28 700 kronor i månaden för civilingenjörer och 27 500 kronor för högskoleingenjörer. Som nästan civilingenjör är det ju då den högre lönen som gäller mig. Sen har jag ju några års arbetslivserfarenhet också, om än inte inom detta yrke, så då borde jag ju kunna begära ännu lite högre.

När jag tittar på lönestatistiken hos Sveriges Ingenjörer ser jag att bland dem med examensår 2009 är medianlönen 27 200 kronor, det vill säga 1500 kronor lägre än vad den rekommenderade ingångslönen är. Medellönen är 27 641 kronor. Den övre kvartilen är 28 500 kronor och den 90:e percentilen är 30 355 kronor. Jag tänker att jag borde ju i alla fall inte lägga mig lägre än medianen, men värt att notera är i alla fall att undre kvartilen är 25 900 kronor och 10:e percentilen är 24 500 kronor.

Med tanke på att jag har noll i inkomst idag och lever på mina föräldrar och sparat kapital så är ju vilken lön som helst jättebra. Jag skulle klara mig alldeles utmärkt på till exempel studiemedelsnivå eller ännu lägre med de levnadskonstnader jag har idag. Fast jag vill ju ha en konkurrenskraftig lön och få en bra ingångslön så jag inte hamnar efter i löneutvecklingen.

Frågan är hur högt jag ska lägga mitt första förslag. Det vore bekvämare ifall de föreslog först, det var också vad en fackligt anställd föreslog när vi pratade om det. Jag vill ju inte lägga så högt att de drar öronen åt sig. Men samtidigt vill jag ju inte lägga för lågt heller. Tänk om jag föreslår en summa som är lägre än vad de har tänkt sig? Jättesvårt!

För det jobb jag söker nu vet jag att en bekants bekant nyligen anställdes med lönen 30 000 kronor. Han hade två års arbetslivserfarenhet och inom rätt område, så kanske jag ska lägga mig strax under det med tanke på att jag också arbetat två år men inte riktigt med rätt saker? Måste nog fundera lite till...

Sista anställningsintervjun?

Var jag precis på min sista anställningsintervju för den här jobbsökaromgången? Jag hoppas verkligen det. Intervjun kändes i alla fall bra och jag hoppas att jag gav ett gott intryck. Det här var nog den intervju med minst kniviga frågor av alla intervjuer jag varit på. Den slutade med att han frågade från när jag var tillgänglig och sen på vägen ut pekade han ut huset där jag skulle sitta och jobba om jag fick jobbet. Det tar jag som ett bra tecken. Fast det skulle ju kunna vara något man gör med alla. På en av de tidigare anställningsintervjuerna blev jag ju också runtvisad och fick till och med säga hej till folk. Nu väntar jag bara på samtal från konsultchefen för att höra om kunden gillade mig och ifall jag har fått jobbet.

Komma i andra hand...

Nattens spelsession drog ner mitt humör och jag är fortfarande ledsen över det. På ett sätt tänker jag att jag kanske är irrationell och överreagerar, men samtidigt känner jag ju ändå så här.

Jag brukar se fram emot att spela med Alex och Brian på helgnätterna och det brukar ofta bli sent. Först spenderar jag kvällen med sambon och sen när det blivit ganska sent börjar vi spela. Detta tycker jag känns som en rimlig kompromiss medan sambon är väldigt missnöjd och inte vill att jag ska spela alls. Han vill att jag ska spendera hela kvällen med honom och sen gå och lägga mig när han gör det, det vill säga inte umgås med Alex och Brian alls. Möjligtvis vore det ok att jag gjorde något annat om detta var med, i hans ögon, "riktiga" vänner av kvinnligt kön. Dem skulle det vara mer ok att jag umgicks med. (Bara de inte är för nördiga eller bor i fel del av landet, som ju är felet med mina andra vänner enligt honom).

Men igår när vi spelade tillsammans så började de helt plötsligt göra något helt annat som jag inte kunde vara med på, först utan att ens säga till att de gjorde det. Jag trodde till och med att vi var i kö för random dungeon och bara satt och väntade. Under tiden kollade jag några webbsidor och bad dem säga till när det var dags. Det var då och en annan vän sa något om att jag var helt övergiven i Silvermoon som jag började förstå. Jag frågade då och fick veta att de nog skulle vara upptagna ganska länge.

Efteråt när de förklarat och bett om ursäkt kan jag väl kanske förstå, men just då reagerade jag väldigt starkt. Jag tycker väldigt mycket om att spela med dem. Samtidigt är det svårt för mig att få tid för det och inför varje gång jag ska göra det går jag runt och är orolig över vad sambon ska säga över att jag ska spela. Så att de, när de har så mycket tid när jag inte är online, valde att använda vår gemensamma tid till något jag inte kunde vara med på gjorde mig väldigt ledsen.

Utvärdering av jobbcoachningen

Då var jobbcoachningen, som jag skrivit tidigare om i Skaffa jobbcoach och Jobbcoach - lite besviken, över. Fem möten har vi haft med under denna tid. Efter första mötet var jag väldigt besviken och jag blev nog lite påeldad i min besvikelse när jag pratade med andra och de ojade sig över att någon som inte ens var färdig med skolan skulle vara jobbcoach. Men efter första mötet skrev jag ett brev till henne där jag tog upp mina förväntningar mer och även sa att det var viktigt för mig att det fanns flexibilitet att ta upp saker som var viktiga just där och då, till exempel om ett jobb dykt upp och jag behövde stöd med ansökan.

Nu, fem möten senare, är jag istället mycket mer nöjd med hur det har utvecklats. Dagordningen för mötena har varit följande:
1. Introduktion där vi gick igenom min bakgrund, upplägg för coachningen och gjorde en planering för träffarna.
2. Genomgång av vanliga intervjufrågor.
3. Genomgång av vanliga intervjufrågor, fortsättning från gången innan.
4. CV och personligt brev.
5. Övning för att hitta sätt att beskriva mig, övning för att formulera vad jag vill ha ut av en arbetsplats, utvärdering.
På varje möte hade vi också en uppdatering om vad som hänt sedan sist.

När jag läser olika bloggar om jobbcoacher verkar huvudtemat vara att folk beklagar sig över sina värdelösa jobbcoacher som inte fixar något jobb åt dem. Jag har aldrig trott att min jobbcoach ska ordna ett jobb åt mig. Kanske trodde jag att hon skulle ha lite mer konkreta förslag om var jag skulle leta jobb, hur jag skulle hitta jobb på mer informella kanaler och att hon skulle bistå med kontakter. Men i och med att hon inte har branscherfarenhet så är ju inte det något hon kan göra.

Sen tror jag egentligen inte att jobbcoachen kan trolla fram några jobb heller. De kan bara hjälpa mig att bli bättre på att söka jobb och det är det jag har efterfrågat. Även om man testar alternativa sökvägar så undrar jag hur långt jag skulle kunna komma med det. Kanske om jag sökte en helt annan sorts jobb, men jag vet inte. Läste igår på A Day in the Life of the Unemployed att hon gick runt på stan och delade ut sitt CV. Jag vet inte riktigt om jag hade klarat det. Sen är jag ju tillbaka till den gamla vanliga frågan igen... Om jag söker ett jobb som jag egentligen inte vill ha, hur kan jag, med min utbildning, motivera varför jag söker jobbet och få dem att tro att jag vill stanna där?

När det gäller vad vi faktiskt har gjort under mötena tycker jag det har varit givande, särskilt genomgången av de mer svårare intervjufrågorna. Denna lista på frågor som jag har nu ska jag spara och jag kan tänka mig att jag har nytta av den under många år. Att tänka igenom de frågor som som kan ställas under en intervju är jättebra och dennna lista går mer på djupet än vad jag hittat själv.

Genomgång av CV och personligt brev var jag inte riktigt lika nöjd med. Det skrapade mest på ytan och handlade mycket om form och upplägg och lite mindre innehåll. Varje rekryterare har nog sin egen åsikt om ifall det ska vara med en bild, var adressuppgifterna ska stå, var man skriver årtalen i CV:t och så vidare. Jag tycker att jag har hittat en bra form och jag hoppas verkligen att en rekryterare ser förbi layouten, så länge den håller sig över en viss lägstanivå, och istället fokuserar på innehållet. Men det har varit ganska svårt att få jobbcoachen att faktiskt kommentera innehållet, det märkte jag både första mötet och på det mötet då vi fokuserade på just CV och personligt brev. Hon säger att jag är bra på att skriva och att det redan är bra. Jag antar att jag får vara nöjd med det helt enkelt, hade bara förväntat mig att hon skulle ha konstruktiv kritik där också.

När jag jämför med andra jobbcoacher så stämmer mitt initiala intryck. Jag fastnade för detta företag för att de verkade ha ett flexibelt upplägg och så var det. Många andra verkade ha mycket mer styrt där man som deltagare hade mindre möjlighet att påverka. En vän till mig har en jobbcoach hos ett annat företag och där verkar man inte kunna påverka alls. En del av aktiviteterna är föreläsningar i grupp och sen har man några personliga möten också. Visst skulle jag ha kunnat tänka mig att gå på några intressanta föreläsningar, men absolut inte om det innebär att jag måste ge avkall den personliga coachning som är det jag har värdesatt mest.

Déjà vu bland jobbannonserna

Idag känner jag verkligen inte för att söka jobb... Var samma sak igår. Jag har hittat två heltidsjobb och två extrajobb som jag skulle kunna söka, men motivationen är ganska låg.

Ett av heltidsjobben har jag sett flera gånger tidigare och tänkt att det kanske kan vara något men sen ändå inte sökt det. Inte helt min profil, men ändå någonstans i utkanten av den. Nu har det dykt upp en tredje gång. Ska jag söka denna gång?

Det andra heltidsjobbet är helt klart intressant. Även detta jobb är en upprepning av ett jobb jag sökt tidigare, även om det inte är samma jobb som förra gången, om än på samma företag och nästan samma annonstext. Jag pratade med kontaktperson på annonsen för några veckor sedan och hon sa att hon fått ett bra intryck av mig, men för närvarande inte hade några jobb för mig. Undrar ifall hon tycker detta jobb skulle passa. Jag fick höra på bakvägar att hon skulle höra av sig till mig gällande ett jobb, men beskrivningen på det jobbet låter inte som det jag nu läser annonsen för.

Extrajobben känns sådär... Ett av dem är relevant för det jag vill göra i framtiden, skulle kunna vara en bra erfarenhet. Men frågan är om de vill anställa mig för ett deltidsjobb under några månader när de vet att jag egentligen letar efter ett långsiktigt heltidsjobb. Detta jobb har jag faktiskt också sökt tidigare, det är ett som återkommer med jämna mellanrum. Sedan i vintras är det tredje gången jag ser annonsen. Förra gången den låg ute sökte jag faktiskt och rekryteringsföretaget hörde av sig telefonledes och frågade faktiskt om de vågade anställa mig när det ju var så att jag egentligen sökte "riktiga" jobb. Den gången valde de inte mig. Varför skulle de göra det nu?

Det andra extrajobbet är något helt annat än vad jag har utbildat mig till och vad jag vill jobba med. Jag råkar veta att det är jäkligt svårt att få jobb inom den branschen också, så det måste finnas massor med studenter eller nyutexaminerade med rätt utbildning som skulle kunna söka det här jobbet även om just dessa arbetsuppgifter är ganska simpla. Så varför skulle de ta mig när de kan få kvalificerad arbetskraft?

Elak kropp

Varför sviker min kropp mig hela tiden? Det känns som om jag aldrig kan få må helt bra fysiskt. Det händer hela tiden något nytt när jag tror att jag är bra igen. Jag som precis trodde att jag återhämtat mig från min förkylning och att jag skulle kunna börja träna igen den här veckan. Men nu ligger jag istället i sängen och har svårt att ens röra mig. I somras var det höften som ställde till problem och benet känns inte som om det blir det minsta bättre. Armen är i princip bra, men häromdagen gjorde jag en oförsiktig rörelse med den och det högg till i den som en påminnelse om hur skört det ändå är.

När jag för några månader sedan fick en rejäl nackspärr, värre än vad jag hade haft hittills sa sambon "Det är väl klart, du som aldrig rör dig." Men jag tycker den kommentaren var väldigt orättvis, även om jag har haft problem så har jag troligtvis varit mer vältränad nu det senaste året än vad jag varit på riktigt länge eftersom jag kommit gång bra med träningen sen skadan och rehabiliteringen av den. Men kommentaren är ganska typisk honom. Han ser saker så svart eller vitt. Antingen är jag jättedålig eller så är jag jättebra. Det är sällan något emellan.

Prioriteringar och val

De kommande månaderna har jag tänkt att jag ska bli färdig med min examen, två inlämningsuppgifter och en tenta kvar. Borde kunna gå, men jag har lite svårt att motivera mig till att sätta mig ner med det. Nu har det dykt upp en intressant kurs jag skulle vilja läsa och jag har samma funderingar som när jag började läsa min förra kurs. Hinner jag slutföra en kurs innan jag får jobb? Är det dumt att påbörja en kurs när jag inte vet det? Risken att den nya, intressanta kursen tar fokus från tentaplugget och inlämningsuppgifterna. Är det värt det? Klarar jag att slutföra alla kurserna när jag vet att tentan är så otroligt svår?

Klarar jag inte att göra allting, vad är i så fall mest värt när jag söker jobb? Är det att jag har slutfört två helt ointressanta kurser men som ger mig min examen eller att jag har läst en till intressant kurs och kan lite mer om sånt som jag faktiskt skulle kunna tänka mig att vilja jobba med? Det vore otroligt skönt att kunna säga att jag har examen.

"Bara du tror på dig själv..."

"Bara du tror på dig själv så får du jobbet!"

Ovanstående hörde jag igår, men orkade inte riktigt ta en diskussion utan log bara utan att inte säga något.

Visst handlar det om inställning, tror man inte på sig själv, varför skulle någon annan göra det? Men bara för att självförtroendet och självkänslan är på topp behöver man inte få jobbet. Det finns en massa andra faktorer som spelar in förutom det. Dessutom uppfattar jag ett sånt påstående lite som skuldbeläggande. Jag har har sökt bortåt 40 jobb utan någon större framgång. Är det mitt fel? Min åsikt är att jag har gjort ett ganska bra jobb. Mitt CV ser bra ut, mitt personliga brev har fått beröm både av sambon och jobbcoachen. Jag gör ett bra intryck på intervjuer, hittills har folk gillat mig (med ett undantag men det var ömsesidigt) även om jag inte fått något jobb. Rätt inställning måste finnas där, men det är absolut inte allting.

Arbetsförmedlingen och jobbjakt

Idag ringde min handläggare på arbetsförmedlingen för att kolla hur det gått för mig. Jag fick ju lite av ett specialfall och slapp handlingsplan i och med att jag trodde att jag i princip hade ett jobb när jag var hos henne. Just då sökte jag inte ens andra jobb, för även om jobbet jag hade på gång inte kändes som det bästa så var det inget jag skulle säga nej till i alla fall. Jag tänkte då att ansökningsprocessen för andra jobb skulle vara så pass lång att jag inte skulle hinna gå igenom den innan jag hade det här andra jobbet.

Nu har det gått över tre veckor sen jag träffade dem första gången och jag började undra vad som egentligen händer. I fredags började jag söka jobb igen och sen dess har jag sökt sju jobb, varav ett som är ett jobb jag verkligen vill ha.

Som om företaget kände på sig att jag började tvivla lite ringde de i förrgår för att ge en uppdatering och det jag fick höra var bättre än vad jag hade väntat mig. Tidigare var jag ju orolig för att jobbet skulle vara för tekniskt med för mycket programmering, men de har ansträngt sig för att hitta något annat för att de väldigt gärna ville anställa mig och det känns jätteroligt. De har en sak på gång, men kunden måste godkänna mig innan, så eventuellt ska jag träffa kunden snart.

Ledsen vän

Igår verkade Brian inte må så bra, vet inte riktigt vad det var. Det påminde om hur han var i augusti när han var jättenere över hur Alex behandlade honom. Han sa att det var för att han sovit alldeles för lite de senaste nätterna och jag hoppas att det bara var det.

Han frågade om jag kunde spela och eftersom sambon höll på och velade med vad vi skulle göra och dessutom verkade vara på väg i säng så sa jag att jag kunde. Sambon blev så klart sur, men det var jag beredd på. Det trista var sen att det visade sig att Alex inte kunde och det var ju det som var tanken, att vi skulle spela tillsammans alla tre. Jag borde så klart sett till att fråga Alex innan jag sa till sambon, för att inte reta upp honom.

Brian försökte då få mig att spela i alla fall, bara med honom, men jag sa att jag ville ju hinna spela med Alex också innan helgen och det är i princip omöjligt för mig att spela både tisdag, onsdag (ikväll har jag ju raid) och torsdag. Brian tyckte då att det var ju Alex fel att han valde att inte prioritera oss, men det är ju ganska irrationellt tänkt, vi kan ju inte förvänta oss att Alex ska släppa allt han har för händerna när jag helt plötsligt kommer på att jag kan spela.

Hur som helst fick jag ganska dåligt samvete när jag drog mig ur, försökte förklara för Brian hur det var och att han och jag skulle kunna spela i helgen istället, då skulle vi ju ha mer tid också. Jag hoppas han förstod, men jag kände mig lite som om jag övergav honom när han mådde dåligt och sa att han ville göra något tillsammans för att tänka på annat. Vi hann inte direkt prata färdigt för han gick offline jättesnabbt. Pratade som hastigast i morse innan han åkte till jobbet, får se mer hur han mår ikväll.

Någon som blev glad var i alla fall sambon, för nu när det inte blev något spel gjorde jag honom sällskap i sängen istället och vi låg och pratade tillsammans ganska länge.

Klanterier med drömjobbet

För över en vecka sedan annonserades drömjobbet ut hos ett rekryteringsföretag. Jag har redan hunnit klanta mig ett antal gånger när det gäller att försöka få det jobbet.

Redan i fredags var jag inne där och kollade igenom vad som fanns där, men jag tittade inte ens på annonsen. Istället sållade jag bort den för jag tolkade rubriken som att de sökte programmerare. Vanligtvis är det det de vill ha när de söker nyutexaminerade. De jobb jag vill ha brukar man kräva flera års erfarenhet för. Så... medvetet eller omedvetet lät jag bli att titta på själva annonstexten förrän idag när jag tittade igenom jobben igen, läste texten och förbannade mitt öde att jag hittade jobbet så sent. Målsättningen är ju att söka jobben med en gång efter att de annonseras ut.

Hos detta rekryteringsföretag har de ett ganska jobbigt ansökningsförfarande. Man skriver en allmän presentation för CV-databasen, ungefär som ett personligt brev, men eftersom man söker olika jobb samtidigt med samma presentation måste den ju vara ganska allmänt hållen så den funkar för alla tjänster. Det som istället görs specifikt för varje jobb är att man får skriva en motivering på 500 tecken om varför man är bra för just denna text. Jag har hittat ett verktyg på internet som räknar tecken åt mig om jag klistrar in texten i en ruta där. För att göra texten så perfekt som möjligt höll jag på att testa olika varianter och räknade orden på dem. Tyvärr råkade jag ta fel på ansökningsfönstret och tecken-räknings-fönstret och innan jag visste ordet av hade jag ansökt om jobbet. Med för många tecken, det vill säga en stor risk att sista meningen skulle vara avklippt mitt i. Så klantigt!

Då tänkte jag det var bäst att ringa rekryteraren och förklara vad som hänt och kolla att det kommit fram som det borde. Man får ju se det positiva i saken som är att jag faktiskt har ett skäl att ringa honom och då kan etablera en personlig kontakt. Eftersom jag hade bråttom iväg på ett möte tar det några timmar innan jag har honom på tråden. Jag presenterar mig och förklarar mitt ärende och inser då att jag inte vet vad företaget heter! Det är ju ett av de största felen man kan göra... Var det inte ett gott intryck jag försökte göra?

Han verkade dock ta det ganska bra och ansökan hade kommit fram som den skulle. Tydligen skickar en del in ett helt personligt brev där så det finns inga begränsningar. Det kan ju vara bra att veta i framtiden när jag känner att en mening till skulle göra det hela fulländat. Han sa att han skulle kolla på ansökan i morgon och höra av sig senare i veckan. Om det var aktuellt med intervju skulle den ske ganska snart, vilket passar mig alldeles utmärkt.

Mitt första och andra misstag verkar alltså inte ligga mig i fatet, får hoppas att det sista inte har färgat hans intryck av mig heller.

Klädångest och viktnedgång

Ända sedan inbjudan till bröllopet om lite drygt en månad dök upp här hemma har jag haft lite småångest över vad sjutton jag ska ha på mig. Jag har några jättefina klänningar som alla köptes in när jag vägde lite mindre än vad jag gör idag. De jag tänker på är:
- en grå klänning med fyrkantig djup urringning med paljetter och pärlor på framsidan från InWear som jag har använt tre gånger. Första gången var på min student, en annan gång på en sitting på universitetet. Sen gick jag upp i vikt och kunde inte ha den på ett tag, men efter att jag gick ner till cirka 70-72 kg sommaren 2005 kunde jag ha den på min kusins bröllop.
- en svart-vitmönstrad klänning med ärmar, lite retro-stil över den, köpt på Zara. Den har jag bara använt en gång, på nyårsafton för några år sedan. Redan då var den lite halvtrång och efter att ha ätit alla rätterna var jag till och med tvungen att öppna dragkedjan i sidan för att kunna andas.
- en grön sidenklänning med svart brodyr runt den runda urringningen, från Noa Noa. Den köpte jag så sent som till påsk  förra året. Sedan dess har jag också gått upp i vikt. Använd en gång, på förbundsstämman förra året.

Så frågan är alltså vad jag kan ha på mig. De två första klänningarna är ganska uteslutna, så det kan jag ju glömma, även om jag har en långsiktig önskan om att kunna ha dem på mig igen. Den gröna har jag inte vågat pröva förrän nu, men jag har haft någon sorts tanke om att ifall jag verkligen går in för det borde jag kunna gå ner kanske 4-5 kg på en månad.

Idag gick jag till Noa Noa för att se vad de har i festklänningsväg och hittade två jättefina. Jag försökte hitta bilder av dem på Noa Noas hemsida, men det här var det närmaste jag kom:

Den vänstra klänningen syns inte så jättebra med sjalen som täcker en del av framsidan, men man ser i alla fall det mesta. Klänningen jag provade hade inte rosa paljetter utan allting var svart. Den satt lite väl tajt och kostade 1600 kronor vilket verkligen är att ta i, men den var jättefin.

Jag fastnade för den högra klänningen, som såg ganska annorlunda ut i affären. Istället för svart var den grå, i siden, och ärmarna som syns på bilden här måste vara en extratröja hon har satt på sig under, för den var ärmlös. Den kostade 1400 kronor och satt ganska perfekt på mig.

Båda två var jättefina, men samtidigt ska jag verkligen lägga 1400 kronor på en klänning nu när jag inte har någon inkomst och nu när jag väger ungefär så mycket som jag någonsin har vägt och har som målsättning att gå ner åtminstone tio kg? Är det rimligt? Samtidigt kändes det i affären som om jag inte hade något rimligt alternativ att ta på mig. En annan lösning jag funderat på är en syrenfärgad sidenblus och en mörklila veckad kjol, båda från Noa Noa, men det känns inte lika festligt och jag vet inte ens om det skulle se bra ut tillsammans.

Väl hemkommen prövade jag den gröna klänningen med viss bävan. Underklänningen satt jättetajt men sen när jag dragit på mig överklänningen såg det ändå väldigt fint ut. Jag hade trott att jag skulle se ut som ett stoppat korvskinn men den såg faktiskt jättebra ut. Visserligen rekommenderar jag inte matintag i den och även andningen skulle kunna tänkas bli lite ansträngd, så den satt inte jättebra direkt, men fint var det. Med några kg mindre så är den ett fullt tänkbart alternativ.

En titt i garderoben påminde mig också om en annan klänning jag har som jag använde på julen förra året som faktiskt också är ett alternativ. Inte lika festlig, men helt klart ett alternativ. Kanske till och med det bästa. Så jag tror nog att jag får låta bli att köpa den grå klänningen även om den var jättefin. När jag väl har pengar så kan jag vara lite mer slösaktig och målsättningen är ändå att väga tio kg mindre. En bra belöning när jag lyckas gå ner i vikt kan vara att köpa lite lyxiga klänningar. Sen ska man bara hitta tillfälle att använda dem också.

Inget sms idag heller...

... trodde jag i alla fall tills för någon minut sedan. För första gången på länge fick jag inget sms igår från Alex. Själv skrev jag ett under förmiddagen. Idag var det samma sak, skrev själv ett under förmiddagen men fick inget svar. Fast precis innan jag började skriva detta så fick jag ett sms i alla fall. Tomt, men ändock ett sms. Har inte kommit ett nytt med innehåll ännu, kanske ska svara att jag i alla fall uppskattar tanken, även om det var tomt. Han brukar nästan alltid skriva, har inte varit många arbetsdagar sedan mars som han inte skrivit. Inte ens den vecka då han sa att han inte ville ha kontakt med mig och Brian för att han var på dåligt humör lät han bli att skicka sms. Det förvånade mig och jag kommenterade det och då svarade han att han inte kan låta bli att skriva.

Brian sa igår att Alex verkade vara på dåligt humör igen, men jag vet inte. När jag pratade med honom igår kväll verkade han han snarast ovanligt pratglad. Ofta får man ju dra orden ur honom och jag  brukar känna mig lite dum när jag sitter där och försöker få igång ett samtal och bara får enstaka ord till svar. Igår skrev han hela meningar och hjälpte till att föra samtalet vidare. Jag har saknat det, det var mer så innan sommaren. Det känns som om vi kommit längre ifrån varandra, att jag ibland drar mig för att säga något till honom när jag ser honom online, eftersom jag inte längre vet vad jag ska prata med honom om. Jag vet inte om det är han eller jag, om det är så att det jag säger inte längre är intressant eller om det helt enkelt är han som inte är bra på att prata.

Förra veckan låg jag i min säng hemma hos mamma och pappa en morgon och mamma kom in för att använda datorn. Samtidigt höll jag på och sms:ade med Alex och somnade om lite mellan sms:en. Återigen hade jag en sån där dröm som känns så där verklig. Denna gång drömde jag att Alex låg bakom mig i sängen med armen runt mig när mamma kom in i rummet och jag funderade över vad hon skulle tänka om det. Antar att det kanske hade en koppling till att jag undrade ifall hon skulle undra vem jag sms:ade med.

Lite nere

Efter att ha försökt sova ett tag bestämde jag mig för att gå upp igen. Blev lite ledsen när jag skulle sova. Vet inte riktigt varför, men kände mig lite nere.

Kanske för utvärderingen av kursen, trots att det mesta ändå var positivt. Jag sa ju att jag skulle glädja mig åt det positiva!

Kanske för att tentan gick sämre än vad jag tänkt. Ändå lär jag ju bli godkänd, till skillnad från många av kurserna jag har läst där jag var jätteglad över att ens bli godkänd.

Kanske för att Brian inte sa till när han var hemma tidigt och jag insåg att han varit hemma flera timmar vid nio-tiden när det redan var för sent för oss att hitta på något tillsammans. Vanligtvis brukar han komma hem vid halv nio så jag tittar inte ens efter honom förrän runt den tiden. Just denna kväll var sambon borta så vi hade haft tid att kunna spela i flera timmar tillsammans. På något sätt kände jag mig lite utanför när han inte ens sa hej. Samtidigt vet jag ju att han uppskattar mitt sällskap.

Ny utmaning avklarad

I helgen höll jag en utbildning om ledarskap och att vara ordförande i en förening och det var verkligen en utmaning för mig då jag aldrig gjort något sådant tidigare. Innan jag hade börjat förbereda mig var jag rejält nervös över vad jag skulle ta upp och var osäker på ifall jag skulle klara det. Samtidigt visste jag ju att jag skulle klara det, men i och med att jag inte hade programmet färdigt så kände jag mig ganska stressad över det. Egentligen fick jag inte programmet helt färdigt för mig förrän i fredags, så jag var ju lite sent ute. Men när jag väl hade det klart för mig började det kännas riktigt bra och jag insåg att jag hade jättemycket att ta upp. Även om jag fick slita in i det sista med att förbereda så kändes det jättebra och som att jag växte lite.

Egentligen borde jag ha skrivit detta inlägg lite tidigare för idag fick jag utvärderingen och även om majoriteten av kommentarerna var positiva så är det ju de dåliga man lägger märke till. Det blir dem som känns. Självklart är det bra med självutvärdering, så ska ta tag i det senare, men just nu ska jag nöja mig med att konstatera att av 18 svarande deltagare sa sju att det var mycket bra, åtta sa att det var bra. Bara tre skrev mindre bra. Alltså var femton av nitton personer övervägande positiva. Just nu ska jag fokusera på det.

Absurd diskussion

Hamnade lite oväntat i en diskussion idag på facebook. I en förening där jag är medlem tog vi för några månader sedan beslutet att skapa en facebook-grupp istället för en facebook-sida. Argument som fanns för att ha en sida var att det då är lättare att nå ut till andra och visa upp vår verksamhet medan argumentet för att ha en grupp var att detta främst var till för vår interna kommunikation och den ville vi inte ha offentlig. Folk var bekvämare med att ha det mer privat och privatlivsargumentet vann över marknadsföringsargumentet. Tills idag då jag gick in på sidan och inser att en sida har skapats parallellt med gruppen och att det är meningen att vi ska gå över till sidan och stänga gruppen.

Jag är inte emot att detta genomförs, i alla fall inte helt och hållet, i diskussionen i somras var jag till och med den som förde fram argumentet om att en sida skulle vara lämpligt ur marknadsföringssynvinkel. Ett väldigt bra argument för att byta är att poster på en grupps wall inte kommer upp i ens feed som det gör med en sida. Det jag stör mig mest på är att beslutet rivs upp utan diskussion och sen genomförs utan information. Nu var jag visserligen inte med på mötet igår kväll, men andra som var med verkar inte heller känna till det utan det uppdagades först idag på facebook.

Sedan stör jag mig också på sättet att diskutera. Jag har fått mothugg nu här i diskussionen och fått höra att detta är en absurd diskussion vilket jag upplever som ett respektlöst sätt att diskutera. En annan frågar om alla i gruppen nu fått inbjudan till sidan så vi kan stänga ner gruppen, så eventuellt stängs diskussionen ner utan att jag ens fått bemöta.

Ett exempel på hur argumentationen gått är att vi tidigare sagt att det är ok att lägga upp foton för att de är ju ändå bara tillgängliga internt inom den begränsade gruppen. Nu påpekade jag att fotona inte längre är privata för endast gruppens medlemmar, eftersom en sidas bilder inte kan begränsas ens till dem som valt att gilla sidan, dessutom har man ju ingen makt över vilka som gillar sidan heller. Då får jag svaret att inga bilder kommer att publiceras emot någons vilja. Jag påpekar då att vi har lagt upp en massa bilder utan att fråga om tillstånd. Att de inte känner till att bilden ligger där betyder ju inte att de inte har något emot det. Svaret på detta blir då att diskussionen är absurd, för det är ju vårt kollektiva ansvar att inte lägga upp något olämpligt. Självklart är det vårt ansvar att inte publicera olämpligt material, men det finns människor som faktiskt inte vill ha sin bild på facebook, jag känner minst en som verkligen inte skulle vilja ha sin bild där.

Andra argument som kom upp var  "Men vad gör vi som är hemligt" och "Vi är faktiskt en organisation med transparens, inte ett hemligt nätverk!!". Det handlar inte om det, utan som sagt om att en del känner sig bekvämare med att ha interna diskussioner och och konversationer privata. Nu var inte jag en av de främsta förespråkarna av detta i somras, men jag är en sådan som inte känner mig helt bekväm med att visa upp på Facebook vad jag gör och att mina aktiviteter hamnar i andras feed. Tittar jag på gruppens wall så har jag gjort ca 15 poster. Hade det varit en sida tror jag att jag hade gjort 1-2 av dessa.

En sak värd att notera är att sist jag kände mig överkörd och bemött av dåliga argument så var det av samma personer. Då skulle föreningen arrangera en sommarfest och den som var festansvarig hade hoppat av. Jag och en till tog på oss att ansvara för festen istället. Ytterligare tre personer erbjöd sig att hjälpa till. Vi två som trodde att vi var ansvariga försökte dra igång planerandet och inkluderade de andra. De andra tre informerade då oss om att de redan bestämt vem som gör vad och berättade för oss vad vi skulle göra. Snopet. Jag tappade lusten alldeles att vara med och arrangera då.

En skillnad idag mot i somras är att jag inte bara lät det vara och accepterade situationen. Idag lät jag de andra veta att jag kände mig överkörd:

Vi är inte så hemliga, det stämmer. Men det är en skillnad mellan att vara hemlig och att inte ha sina diskussioner och konversationer publikt. Min poäng är att i somras var vi överens när beslutet om att ha en grupp fattades. Det är klart att man kan ändra åsikt, men det känns märkligt när ett gemensamt beslut rivs upp utan diskussion och att argument som alla i somras verkade vara överens om idag bara viftas bort och blir kallade absurda.

Lite mer konfrontativt, men samtidigt, får jag väl leva som jag lär. I helgen lärde jag ju ut att ett undvikande konflikthanteringssätt inte leder till några långsiktigt bra lösningar.

Utvärdering efter en dryg månad

Lite över en månad har gått sen jag startade detta och jag tänkte det vore på sin plats med att fundera över hur det har gått. Från början tänkte jag ju att jag skulle se hur det har utvecklats.

Statistiken visar att ingen läser bloggen alls, de enda träffarna är nog från när jag råkat gå in på den från "fel" dator så att det har registrerats som en träff. Någon från USA verkar ha ramlat in också vid något tillfälle, men förutom det så är det helt tomt på besökare. Inget av detta är ju egentligen särskilt konstigt, jag har ju inte gjort någonting alls för att få besökare. Chansen att någon skulle hamna på bloggen av en slump genom att trycka på "nästa blogg" på en annan blogg känns ganska minimal. Dessutom verkar det vara så att om jag trycker på "nästa blogg" här på sidan hamnar jag på en engelsk blogg, vilket skulle kunna innebära att bloggen är associerad med utländska bloggar. När jag har testat den funktionen på svenska bloggar har jag hamnat på andra svenska bloggar. En annan möjlighet att hitta hit skulle ju vara ifall någon söker på rätt sökord och hamnar här den vägen, men de saker jag skriver om, till exempel jobbsökning, är ju inte särskilt unikt och det verkar inte så troligt att just min blogg skulle hamna högt upp.

Men som jag skrev redan i första inlägget, att skriva är delvis som någon sorts terapi för mig själv, att hitta ett sätt att kanalisera och formulera de tankar som flyger runt i mitt huvud. Sett ur den aspekten har bloggen varit en framgång. Från att ha skrivit några gånger om året i mitt eget privata dokument på datorn har jag nu istället skrivit flera gånger i veckan vilket känns jättebra. Det är ett bra sätt att strukturera tankarna och få lite ordning på vad jag känner och tänker. Sen är det också ett bra sätt för att i framtiden minnas vad som hände och vad jag kände, något som jag också känner är viktigt.

En sak som är lite jobbig är dock att även om jag vill ha läsare är jag jätterädd för att få fel läsare, det vill säga folk jag känner. Särskilt tänker jag på sambon för vars ögon detta inte är tänkt. Risken att han skulle hitta hit är ganska minimal, men det finns ändå en risk, till exempel om han skulle sitta vid min dator och på något sätt komma in på sidan, vars url ju kommer upp om man skriver början på den. Google Chrome (som jag började använda när Mozilla Firefox buggade ur totalt) sparar också en lista över mest besökta sidor och den skulle kunna komma upp där.

Sen har jag lite mer orealistiska rädslor för att han på något sätt skulle spåra min internettrafik. Det kanske verkar som om jag är lite väl paranoid, men med tanke på vad han har gjort tidigare så är det inte helt orimligt. En gång saboterade han internet genom att dra ut internetkabeln ute i hallen och sen sätta tillbaka den så att det såg ut som om den var i. En annan gång satte han upp ett sånt där filter som många företag har för att hindra sina anställda att besöka webbsidor om spel, porr och gambling och kollade sedan vilka sidor jag hade försökt komma åt. Att kolla internettrafiken är visserligen att gå några steg längre än detta, men jag trodde inte ens att han skulle vara kapabel att göra dessa saker.

Andras råd

Jag inser ju att detta bara är ett beslut jag kan fatta själv, men samtidigt är det frustrerande att inte kunna diskutera det ordentligt. Det känns som om många inte vill lyssna alternativt mest tror att det är att jag tycker jobbet är tråkigt. Jag har svårt att respektera andras råd när de är så onyanserade. "Kör!" utropade jobbcoachen Maria när jag berättat om det. Vad vet hon om min kompetens att klara av arbetsuppgifterna? Har dessutom lite svårt att ta hennes rekommendationer på allvar sen jag fick veta av arbetsförmedlingen att jobbcoachföretaget faktiskt får betalt ifall jag, helt på egen hand, hittar ett jobb under den tre-månadersperiod jag går hos dem.

Hillevi var också åt det hållet, även om hon var lite mer nyanserad. Hon tyckte att jag hade ju varit nervös vilket jobb jag än tagit och verkade inte se skillnaden mellan den naturliga nervositeten för ett nytt jobb där man ska träffa nya människor och fungera i en ny miljö men ändå vara nöjd med jobbet och känna sig något så när trygg med arbetsuppgifterna och att vara orolig för att överhuvudtaget inte ha rätt kompetens för att kunna utföra arbetsuppgifterna.

Detta påminner mig lite om när jag skulle skriva en tenta i augusti, en tenta i ett riktigt hemskt ämne som jag verkligen inte förstår hur jag ska kunna klara. Pratade som hastigast om det med en person som lite hurtigt sa att det går säkert bra och bara viftade bort de ord av oro jag uttalade. Vad vet hon? Varför ens säga något sånt? Kanske är svårt att veta vad man ska säga i hennes situation, men man kan ju vara deltagande på ett annat sätt än det. Hennes kommentar nu var ju inte det minsta uppmuntrande utan gör ju snarare att man känner sig ännu dummare, när man står där och vet att det kommer nog inte gå bra i alla fall. Vilket det inte heller gjorde, noll poäng slutade tentan på.

Vatten över huvudet?

Helt plötsligt och oväntat har det dykt upp en ny öppning för mig inom jobbsökandet, en öppning som både gör mig glad, upphetsad och halvt vettskrämd. Jag kom i kontakt med en rekryterare för ett konsultföretag och blev inbjuden till möte med en affärsområdeschef och helt plötsligt sitter jag här med ett jobberbjudande. Allting skulle varit jättebra om det inte vore så att jobbet jag erbjudits är ett sånt jag aldrig skulle söka om jag såg jobbannonsen.

När jag kom tillbaka till utbildningen efter studieuppehållet bytte jag profil och helt plötsligt var kurserna så mycket roligare än vad de varit förut. Projektledning, kvalitet, företagsstrategi, kravhantering och organisationsteori var så mycket roligare än de mer tekniska kurserna jag hade läst tidigare. Det kändes som om jag äntligen hade hamnat rätt och egentligen vill jag inte ens sluta studera, jag vill hinna läsa mer nu när jag äntligen hittat sånt jag gillar. Jag har gått från att ha en massa omtentor till att, med några undantag,  ta alla kurserna första gången jag försöker nu sedan uppehållet, till och med de tråkiga tekniska kurserna som är obligatoriska för examen och på de roliga kurserna får jag till och med fyror och femmor.

När jag söker jobb har jag då uteslutit jobb som fokuserar på de ämnena jag har svårt för, det vill säga programmering och annat väldigt tekniskt. Men det är verkligen inte lätt att hitta ett jobb som passar för mig. För såna jobb jag är intresserad av ska man helst ha erfarenhet och även då erfarenhet inte behövs har jag en ganska klen teoretisk bas. Jag konkurrerar ju med andra som hittade den här vägen i sin utbildning mycket tidigare och har läst mycket mer av det.

Så nu står jag här med ett jobberbjudande att jobba som systemutvecklare, det jag tänkt att jag aldrig ska jobba med. Dem jag mötte var väldigt positiva till mig och erbjöd bra utvecklingsmöjligheter, till exempel att jag skulle kunna vara projektledare inom två, tre år. Men för att nå dit måste man börja som utvecklare för att lära känna systemet. Det som gör att jag överväger det är att själva design och programmeringsdelen var inte en jättestor del av arbetet, jag skulle inte ta en ren utvecklingstjänst. Men det är ändå tillräckligt stor del av tjänsten för att jag ska oroa mig för ifall jag klarar av det.

För mig handlar det inte om att jag tycker att programmering är tråkigt och att det är därför jag inte vill jobba med det. Det är snarare det att jag faktiskt inte känner att jag klarar det. Visst har jag tagit programmeringskurser här på universitetet, men det är verkligen inte min starka sida och det finns så många andra som är så mycket bättre. Jag är rädd att jag ska sitta där och känna mig helt hopplös och inte veta vad jag ska göra.

Samtidigt har jag som sagt tagit programmeringskurser här på universitetet, en del på egen hand, andra i par med någon där jag kännt att vi varit jämbördiga och att jag hängt med eller till och med styrt arbetet. Och så finns det kurserna där jag suttit som ett fån intill den jag programmerat tillsammans med och verkligen inte försått vad det är vi gör. Jag har hängt med på teorin i kursen, det vill säga vad det är systemet gör och vad det är vi vill uppnå. Men sen att förstå hur man realiserar det i kod har inte varit lika lätt och särskilt inte när man jobbar med någon som är på en så pass mycket högre nivå än jag själv och vill ha ett högre tempo än vad jag själv klarar av. I det mest extrema fallet avslutade min partner sista labben medan jag var bortrest, vilket jag var ganska missnöjd med.

Men hur som helst, jag har ju faktiskt programmerat. Jag har ju faktiskt tagit kurser i databas, datornät, operativsystem och så vidare. Jag har ju klarat av utbildningen så när som på två kurser. Kan jag det så borde jag ju kunna lära mig jobbet och till och med gilla det. Det är det jag försöker intala mig själv. Men samtidigt är jag rädd att jag sätter mig själv i en situation där jag känner mig helt omöjlig och hatar varje sekund för att jag inte klarar av det. Det jobbiga nu när jag ska bestämma mig är att inte veta, att gå ut i dimman och inte veta om det är ljust på andra sidan eller om där gömmer sig ett stup.

Ingen bulle idag

Vanligtvis när jag går och köper te så tänker jag för mig själv att jag INTE ska köpa en kanelbulle idag och sen när jag står där vid caféet och ser bullarna och känner den underbara doften brukar jag inte kunna stå emot och köper en bulle i alla fall. Ett skydd mot detta är att ta med sig jämna pengar så jag inte har råd att köpa en bulle. Idag hände det motsatta. Jag tog med mig tillräckligt mycket pengar och tänkte att idag ska jag faktiskt köpa en bulle.

Sen kom jag dit och tappade lusten. De var halvbrända och sockret hade liksom försvunnit (eller om det int ens varit så mycket socker på dem från början), så där som det kan göra på gamla bullar som stått några dagar. Så jag gick därifrån med bara en kopp te. Inte tack vare min starka karaktär, men slutresultatet blev ju ändå att jag inte åt en bulle, och det är ju bra. Som jag sa till Hillevi igår, ska man äta sötsaker så ska det vara så gott att det faktiskt är värt det!

Tvära kast

Nyss kändes det som om jag var på gång. Intervju planerad för extrajobbet, men viktigast av allt, det jobb jag verkligen ville ha men i princip hade gett upp om fanns det nu nya chanser med. Rekryteraren verkade tycka att jag var en potentiell kandidat och skulle presentera mig för kunden.

Intervjun gick bra och jag tror att de fick ett bra intryck av mig. På ett sätt kändes det som om jag redan fått jobbet och jag var väldigt inställd på att det skulle bli så, även om jag visste att det fortfarande fanns andra kandidater. Ändå tog jag det inte jättehårt när jag inte fick jobbet. Jobbet skulle ha inneburit ett välkommet tillskott av pengar och varit en bra erfarenhet i framtida jobbsökande, till skillnad från många okvalificerade extrajobb men det var ändå inte min högsta prioritet.

Det jag istället tog hårdare, hårdare än något avslag hittills i mitt jobbsökande, var företagets inställning till mig på det andra jobbet, det jobbet jag verkligen ville ha. I annonsen stod det att de sökte juniora personer, vilket jag tänkte var perfekt. De flesta företag vill ha någon med minst några års erfarenhet, vilket jag ju tyvärr inte har, i alla fall inte från rätt bransch. Så tjänster där de uttryckligen söker nyutexaminerade eller folk med lite erfarenhet brukar göra mig glad. Jag har ju gått miste om flera jobb just på grund av min brist på erfarenhet.

Att då få höra av rekryteraren att företaget tyckte att jag hade för mycket erfarenhet, att de ansåg att jag var senior tog jag ganska hårt. Lite lustigt i sammanhanget är att det finns ytterligare en tjänst på samma företag där det anges att man ska vara senior. Jag frågade om jag kunde söka den istället och fick veta att då måste man ha 5-10 års erfarenhet. 

Rekryteraren sa dock att skälet till att de inte ville ha mig var att de, i och med min tidigare erfarenhet, trodde att jag skulle ha för höga krav. Så det var alltså en kostnadsfråga. Lönen låg tydligen på 24000-25000. Lite lägre än vad jag tänkt mig, men ändå en lön jag skulle kunna tänka mig. Men de bestämde åt mig.

Tjuvlyssnat på gymmet

Äntligen har jag kommit igång lite med motionen igen efter några veckor då jag varit sjuk och av andra skäl inte riktigt hunnit. Denna vecka hann jag både simma och gå på gymmet en gång. Tyvärr kunde jag konstatera att benet i princip var sämre än vad det var tidigare, så min och sjukgymnastens fundering på om vila skulle hjälpa har ju besvarats nu. Problemet är ju att träning inte heller verkar hjälpa.

Samtidigt som mig var det en äldre man och två äldre kvinnor där som pratade lite med varandra och efter ett tog samtalet en intressant vändning - ett ämne som varit på var svensks läppar sedan valet men denna gång från andra sidan. Kan inte riktigt återge samtalet, men lite lösrykta utdrag:
- Jag tycker det är bra att Sverigedemokraterna kom med i riksdagen.
- Då får de visa att ifall de har något vettigt att komma med.
- Man kan inte bara frysa ut dem, man måste bemöta dem.
- De har säkert också något att komma med.

Väldigt annorlunda mot vad jag hört överallt annars och det visar den sida av ämnet som inte kommer fram i media och det offentliga. Kanske är det såna här personer som röstat på Sverigedemokraterna, kanske inte, men det är i alla fall den attityden som gör att fler röstar på dem än tidigare.

Jobbcoach - lite besviken

Idag var det dags för första mötet med min jobbcoach Maria och tyvärr var jag lite besviken. Jag hade förberett mig väldigt väl, funderat på vad jag vill ha ut av coachningen och skrivit ner det, tagit med exempel på ansökningar, mitt CV samt en lista på jobb jag sökt.

En sak som överraskade mig och som inte riktigt motsvarade förväntningarna var att Maria var student. Visserligen är det personalvetenskap hon studerar och hon arbetar även extra med rekrytering, men ändå... Jag hade föreställt mig att personen jag skulle prata med skulle ha mer erfarenhet av rekrytering, koll på arbetslivet i regionen och förhoppningsvis också insikt i vilken sorts arbeten kan vara lämpliga för mig.

Inför mötet hade jag tänkt att det var sån tur att mötet var just nu när det var, eftersom jag precis har hittat ett jobb jag jättegärna vill ha. Jag tänkte då att jag skulle kunna få  hjälp med att skriva en bättre ansökan än tidigare. Tyvärr verkar första mötet följa en ganska inflexibel mall med olika punkter som måste tas upp. Jag tror det är en blandning av formalia från Arbetsförmedlingen med en blankett som måste fyllas i och företagets egna riktlinjer. Jag förstår varför dessa saker behöver göras, men jag hade gärna sett lite mer fexibilitet så att vi hade hunnit med mötets viktigaste punkt - hur jag ska få drömjobbet.

Många som kommer till en jobbcoach har kanske inte en så tydlig bild av vad de vill diskutera som jag har, så visst är det bra att det finns en mall för första mötet. Men att söka jobb handlar mycket om att fånga möjligheter i flykten. Det är idag jag behöver söka jobbet,  inte om två veckor eller en månad. Det vi kan göra om två veckor är på sin höjd att diskutera hur den redan inskickade ansökan blev och vad jag hade kunnat göra bättre inför framtida ansökningar. Att hon ens föreslog att jag skulle vänta till efter nästa möte med att ansöka är mycket märkligt. En vän kallade det till och med tjänstefel. Hon som jobbar i branschen borde ju inse att det krävs snabbare ansökningar än så om man ska ha en chans.

Maria tog sig i alla fall en snabb titt på mina ansökningshandlingar och gav, för det aktuella ärendet ganska otillfredsställande kritik. Typsnitt och layout är helt ointressant när man söker jobbet genom en CV-databas. Även om det faktiskt hade varit så att jag skulle söka jobbet genom att skicka in mina egenhändigt designade dokument hade sådan kritik varit ganska ointressant med tanke på den tidsbrist vi hade. Längre än så hann vi inte, trots att jag stoppade henne och försökte få henne att fokusera mer på innehållet. Hon sa något allmänt om att fånga upp nyckelord i annonsen och använda dem i ansökan, något som jag redan gör. Jag förstår att det är svårt att på bara några minuter ge feedback på innehållet, men hon kunde ju ha försökt. En rekryterare med vana att titta på ansökningsbrev borde kunna bättre. Hon kunde även ha lagt upp mötet på ett sådant sätt att vi hade hunnit bättre.

Lite överkörd

Min guildledare har ett nedlåtande sätt som hela tiden gör mig irriterad. Samtidigt är det lite svårt att förklara exakt vad det är jag stör mig på, för det är så små saker. Som senaste raiden till exempel, då blev jag vid ett tillfälle irriterad och försökte beklaga mig hos Brian men han verkade inte tycka det var något konstigt.

Det som hände var att inför Valithria var det två druider som frågade i healing-kanalen om de skulle vara healers eller dps i denna fight. Det var mitt ansvar att organisera healingen, men jag var lite osäker och övervägde att fråga guildledaren, men helst inte ville just eftersom jag inte ville få något drygt svar. Medan jag funderade så viskade han mig och sa åt mig att svara i healing-kanalen så då var det tydligen upp till mig i alla fall och jag gjorde så som vi brukar göra, det vill säga sju healers. Båda druiderna går healing och vi är redo att köra.

Lite mer än två minuter efter att jag gett mina instruktioner säger guildledaren "As I was saying, you can go with 3 and prove how extremely well you do it. Based on last time claims." Varför då ens säga åt mig att svara om jag inte har rätt information för att kunna göra det? Hade han inte bara kunnat svara själv och sagt att vi bara skulle ha sex healers istället för sju? Och vaddå "As I was saying", jag läste chatten för att se ifall han verkligen hade sagt något sånt och det hade han inte. Kanske veckan innan när jag inte var där, men absolut inte till mig.

Sedan medan jag höll på att beklaga mig för Brian så hände nästa sak. Nu skulle vi ha åtta healers och jag frågade vilken dps som skulle få heala och svaret blev då lite drygt att det ju inte finns så många alternativ. Men det gjorde det, det fanns två som jag tänkte på, men vid närmare eftertanke fanns det till och med tre. Varför inte bara säga namnet på den person han tänkt sig istället för att svara något drygt.

Skaffa jobbcoach

När jag söker jobb får jag en massa funderingar om hur jag borde göra, till exempel om mina ansökningshandlingar är tillräckligt bra och hur jag kan presentera mig på ett bra sätt. En hel del av detta bollar jag med folk jag känner och jag har även försökt få mina handlingar granskade vid olika CV-granskningstillfällen, men jag skulle vilja ha mer stöd. Därför har jag kommit fram till att jag vill ha en jobbcoach, något som man får gratis av Arbetsförmedlingen om man är arbetslös eller riskerar att bli arbetslös.

Första steget för att skaffa en jobbcoach är att skriva in sig hos Arbetsförmedlingen. Sedan får man välja jobbcoach och handläggaren på Arbetsförmedlingen får inte gynna någon genom att rekommendera dem. När man har bestämt sig meddelar man handläggaren som i sin tur meddelar jobbcoachen som sedan tar kontakt med den jobbsökande.

Hur väljer man då jobbcoach?
Man hittar en lista på alla jobbcoacher som finns tillgängliga genom att gå in på denna sida och där välja sin egen ort. Då får man upp en lista på alla jobbcoacher man kan få via Arbetsförmedlingen. För mig var det över 50 stycken, så man har lite att göra om man vill göra en grundlig genomgång av de olika alternativen. Jag gjorde ett första urval genom att välja företag som var lite större och inte bara jobbar med detta utan också jobbar med rekrytering. En person på Arbetsförmedlingen hade också sagt att de större företagen vanligtvis är bättre än de mindre.

Varje jobbcoachföretag har en tjänstedeklaration där man kan läsa vad de erbjuder och de är alla väldigt lika. Alla erbjuder granskning av CV och personligt brev och stöd inför intervju. Andra exempel på saker som erbjuds är fejkade intervjuer så man får testa på och de sedan kan ge feedback på hur det gick, personlighetstest, hjälp vid registrering i deras CV-databas och kontakt med företag. En del företag har kombinerat de individuella mötena med gruppmöten, till exempel CV-workshop, andra har alla möten individuella. Några erbjuder information och diskussionsforum med andra sidor arbetssökanden via nätet.

Personligen valde jag bort dem som som hade gruppaktiviteter, då jag var rädd att de skulle stjäla tid från de personliga mötena. Jag anser också att jag har kommit ganska långt med mina ansökningshandlingar och vill ha feedback på en nivå som inte riktigt kan ges i grupp. Sådana som kändes som om de hade ett för styrt upplägg valde jag också bort, då jag sällan kände att alla moment var aktuella för mig, till exempel var jag ganska ointresserad av att få hjälp att registrera mig i en CV-databas.

Mängden tid man får var också något jag funderade på. Alla coachningar verkar vara under en tidsperiod av tre månader. En del erbjöd tre rådgivningstillfällen á 3 timmar under denna tid, medan andra har kortare möten mer ofta. Många skrev inget alls om hur ofta man träffas.

Att välja är jättesvårt, för det finns så många och de är alla så lika. Sen beror det ju så klart också på vem man får som jobbcoach, oavsett vilket företag det är man väljer. Tyvärr är det är nog lite av ett lotteri, men man ökar ju helt klart sina chanser att få något man är nöjd med om man läser på i förväg.

Jobbsökardag

Idag är en jobbsökardag. Äntligen har de senaste veckornas stiltje på jobbfronten brutits. Under denna tid har jag bara sökt ett heltidsjobb och det var dessutom ett ganska ointressant kundtjänstjobb. Att sitta och byta lösenord åt folk är inte direkt drömmen. Men efter en titt på lite olika jobbsidor igår och idag har jag plötsligt åtta jobb att söka, vilket var lite oväntat. Alla jobben är så klart inte jätteintressanta, utan det är lite allt möjligt. Några tidsbegränsade, några deltidsjobb och några tillsvidareanställningar... När det gäller arbetsuppgifter varierar det också, allt från de mindre intressanta, såna som bara ger pengar på kontot medan jag fortsätter söka jobb till drömjobbet. Och däremellan finns jobben som jag inte riktigt tänkt på tidigare som alternativ, men när jag läser annonsen så verkar det helt klart intressant.

Igår fick jag dessutom ett samtal gällande ett av de extrajobb jag har sökt, så jag är fortfarande med i leken där. Fast jag tvivlar på att jag kommer gå hela vägen. Det är ett kvalificerat extrajobb som det vore bra att kunna sätta på CV:t men att ta jobbet skulle krocka med skolan och eventuellt med ett annat jobb jag också söker men ännu inte fått besked om, ett jobb som jag definitivt skulle föredra. Jag har visserligen sagt att jag prioriterar att få ett jobb över att läsa färdigt kursen i skolan, men det känns inte riktigt värt det när det bara gäller jobb i tre veckor.

Första besöket hos Arbetsförmedlingen

Jag har funderat ett bra tag på ifall jag ska registrera mig hos Arbetsförmedlingen eller ej. Svärmor har kommenterat några gånger om att det borde jag ju verkligen göra, men inte riktigt kunnat svara på frågan om varför. I våras tog jag till och med kontakt med deras kundservice och frågade vad poängen med att registera sig hos dem om man ändå inte är berättigad till a-kassa var men fick egentligen inget vettigt svar. (Är man berättigad till a-kassa eller alfa-kassa så bör man registrera sig första dagen man är arbetslös.) Hans rekommendation var att jag skulle registrera mig och fördelarna var då att jag kunde få ta del av olika åtgärder som de erbjuder. Jag som trodde det var en arbetslös värsta mardröm att hamna i en arbetsmarknadspolitisk åtgärd...

Hur som helst, inget av det de erbjöd verkade intressant så den enda poäng jag såg med att registrera mig vore att hjälpa till att göra statistiken över arbetslösa lite mer korrekt så jag valde att avvakta. För dem som vill delta i de program som erbjuds är det dock värt att påpeka att är du under en viss ålder så måste du ha varit registrerad i tre månader. Själv är jag så gammal att jag kan få åtgärd med en gång om jag skulle vilja.

Nu under sommaren ångrade jag mig dock när jag kom på att jag vill ha en jobbcoach. Jag hade funderat på att skaffa en sådan även tidigare, men sambons "Äh-vad-ska-det-vara-bra-för"-attityd fick mig att tveka.

Börja på nätet
Man börjar genom att registrera sig på arbetsformedlingen.se så att alla uppgifter redan finns i systemet. Uppgifterna man ska lämna in är uppdelade i tre områden, personuppgifter, meriter, till exempel utbildningar och tidigare jobb och kompetenser samt vilken typ av jobb man söker. Detta var lättare sagt än gjort då systemet krashade flera gånger och någonstans på språkkompetens gav jag upp och åkte dit med bara en halvfärdig registrering.

Första besöket
Väl på plats fick jag efter några minuter i kö sätta mig vid en dator för att fortsätta den registrering som inte hade funkat så bra hemma. Även här kraschade systemet några gånger, men det var bara att backa och försöka igen och så funkade det igen.

Jag tyckte det var svårt att hitta en bra kategori för vilken typ av yrke jag är intresserad av. När jag gick in under Data/IT så fick jag följande val: systemerare och programmerare, övriga dataspecialister, datatekniker, dataoperatörer. Jag är ju egentligen ingenting, men det enda som skulle kunna passa in där är väl övriga dataspecialister tänkte jag och valde detta men för att komma vidare så måste jag här specificera mitt val ännu mer och ingenting passade där. Jag frågade då om hjälp och fick då rådet att gå in under systemerare och programmerare istället där jag faktiskt hittade en sak jag är intresserad av, nämligen projektledare, IT. Nu är det ju inte bara sådana jobb jag är intresserad av, men något annat fanns inte direkt att välja.

Nästa steg var att från en otroligt lång lista av IT-ord välja vilka kompetenser jag ansåg mig ha. Eftersom jag inte alls vill jobba med programmering och det i princip bara var sådana ord som togs upp blev det väldigt få ord jag kryssade för.

När detta var färdigt fick jag en nummerlapp och sedan vänta på att en handläggare skulle ha tid för mig.

Arbetsmiljö och ergonomi
Värt att tillägga är att jag verkligen tycker jättesynd om personer som av något skäl behöver sitta en längre tid framför Arbetsförmedlingens datorer. De var verkligen obekväma och oergonomiska. Musen var någon sorts styrkula med knappar intill för att klicka på något. Denna kula var placerad onödigt långt från tangentbordet, vilket gör att man får ha armen i en obekväm ställning ut åt sidan. Dessutom kan inte såna som jag, som föredrar att ha musen på vänster sida välja att ha det. Vill man alltså sitta mitt framför skärmen, vilket känns naturligt, så är tangentbordet placerat lite till vänster medan styrkulan är placerad till höger, vilket på det stora hela skapar en obekväm arbetsställning där man inte kan sitta rakt vad man än gör.

Möte med handläggare
Efter några minuters väntetid fick jag komma till en handläggare som gick igenom det jag registrerat, la till lite lite information, bokade in mig på ett möte på min "riktiga" handläggare samt gav mig information om alfa-kassa och jobbcoach. Nu efter sommaren är det jättemånga i kö, så det tar ett bra tag innan jag får träffa handläggaren.

Sammanfattningsvis
Bemötandet var trevligt och väntetiderna var helt acceptabla men jag är inte imponerad av deras tekniska system. Jag tror inte att de kan hjälpa mig särskilt mycket å andra sidan, jag förstår inte riktigt vad de skulle bidra med. Väntetiden tills jag får träffa en handläggare som kan tänkas göra något specifikt för mig är väldigt lång och skulle jag inte redan vara igång med jobbsökandet skulle en massa värdefull tid tappas i väntan på det första mötet.

Missat jobb

Vaknade tidigt i morse med riktigt plågsam huvudvärk och rejält ont i halsen. Nu några timmar senare är huvudvärken tack och lov borta, men halsontet sitter i. Jag har haft känningar av att en förkylning är på gång, mådde lite risigt igår kväll och har haft lite småont i halsen de senaste två dagarna, men inte så farligt och det har försvunnit under dagen. Hade samma några gånger förra veckan också. Men nu i dag kändes det i alla fall som om det var tillräckligt för att stanna hemma från skolan. Det jag inte hade förväntat mig var att jag skulle missa att jobb på grund av det också.

Rekryteraren som jag träffade tidigare i veckan ringde nyss och sa att det urpsrungliga uppdraget inte är aktuellt för de har valt en annan lösning istället (vad är det med alla "vi gillade dig, men jobbet du sökte funkar inte riktigt" som jag fått på tre av fyra intervjuer nu). Istället hade det dykt upp ett annat uppdrag som hon undrade om jag var intresserad av, vilket jag var. När hon frågade om jag kunde komma ner i eftermiddag för en intervju till sa jag att jag var sjuk och föreslog nästa vecka. Men nu visade det sig att det måste ske idag, för jobbet börjar nästa vecka. Och slutar nästa vecka. Dessutom finns det ju en risk att jag är sjuk nästa vecka också om jag är sjuk idag. Så nu ångrar jag lite att jag sa att jag var sjuk, men det var lite för sent att ta tillbaka det.

Det positiva i det hela är i alla fall att hon gillade mig och var beredd att ge mig jobbet. Hon sa att jag kan få nästa liknande jobb istället, vilket ju låter bra, även om jag så klart får se hur det blir... Nu lär de ju känna en annan person nästa vecka som då kanske kommer före mig. Men vi får se. Det är i alla fall ett tecken på att jag gav ett bra intryck under intervjun.