Det förvånar mig alltid lite när jag ser att personer som jag inte har tittat på i ett spelperspektiv tidigare spelar eller har spelat World of Warcraft, nu senast Linna Johansson i Årets saknad: World of Warcraft. När jag läser hennes text undrar jag om det är så jag kommer känna om några år. Kanske är jag redan lite på väg dit. Senaste halvåret har intresset mattats av lite, jag är inte så uppslukad som jag var förut.
Tidigare har jag engagerat mig i mitt guild och lagt så mycket energi på att få guild och raider att fungera. Denna gång gör någon annan det och jag står lite vid sidan av. Kanske var detta lite för att raiderna blev ganska ointressanta på slutet av förra expansionen och jag skulle ha uppskattat en paus innan Cataclsym istället för att köra på in i det sista i hopp om en sista omöjlig kill. Jag har inte längre full koll på spelmekaniker och hur min klass fungerar och jag kastar mig inte längre över healingbloggarna och healingforumen för att läsa senaste nytt. Ibland känner jag mig lite smådum när jag frågar vad man ska göra istället för att ta reda på det själv.
Samtidigt betyder det inte mindre, snarare har jag flyttat fokus. Det är inte längre mitt guild jag vill spela med helst, det är Brian och Alex. Jag var irriterad över raiderna för att de stal speltid från mina vänner. Kanske handlade det också lite om att jag var trött på det för att det var i slutet av expansionerna, nu är det mer intressant, jag har börjat läsa på mer än tidigare, men jag är inte tillbaka där där jag brukade vara förut. Kanske blev jag bränd när ytterligare ett guild som jag satsat allt på inte längre fungerade. Delvis är det tidsbristen, att jag hela tiden känner att jag inte hinner det jag vill hinna med på en dag, men också intresset. Kanske kommer det tillbaka, kanske inte.
Men det stora vemodet jag har börjat känna är inte så mycket att jag är lite mindre uppslukad nu än vad jag var tidigare, det handlar snarare om att jag börjar se begränsningarna. Som Linna skriver, "WoW och familj fungerar inte" och jag börjar känna mig gammal. Inte så att jag är så hemskt gammal just nu, mer att jag snart borde börja fundera på familj, barn, hus, något som stressar mig väldigt mycket. Sambon är ännu mer uppe i detta och föreslog så sent som förra veckan att vi ska skaffa barn nu och sa att jag inte ens behöver vara barnledig om jag är så rädd om karriären, bara vi skaffar barn nu (vilket är något som skulle kunna förtjäna att reflekteras över i ett helt egen inlägg någon annan gång).
Att ta detta steg nu är något jag inte alls vill, inte känner mig redo att göra, men samtidigt inser jag att det måste göras någon gång relativt snart. Alternativt dra i nödbromsen ännu tidigare. Just nu skapar detta ganska mycket stress hos mig, alla dessa livsbeslut där det största handlar om kärleken och ifall jag är på rätt väg eller måste hitta en annan. Att välja World of Warcraft över detta är egentligen aldrig aktuellt, men det jobbiga är att behöva välja bort ett så stort intresse och de vänner som betyder så otroligt mycket för mig. Särskilt att välja bort det för något jag just nu inte vill helhjärtat och är rädd för att ta steget in i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar