En vän brukade förr säga att hon saknade singellivet. Själv hade jag lite svårt att förstå, för mig var tvåsamheten lite av målet. Men nu kan jag relatera mer till vad hon kände då. Numera saknar jag att få vara ensam och att själv få rå om min tid. Jag ser fram emot när sambon ska iväg någonstans, vilket tyvärr sker för sällan, och att själv få åka iväg blir ett andrum.
Denna helg är ett sådant tillfälle. Först konferens med hotellnatt, sen till föräldrarna. Trevliga aktiviteter, särskilt att få träffa föräldrarna, men extra skönt att få lite egen tid. Samtidigt räcker det inte riktigt hela vägen, för kraven från andra finns ju fortfarande kvar. Man ska vara social vid middagen, inte smita iväg så fort maten är uppäten, umgås med föräldrarna, gå upp tidigt och så vidare. Ändå är det skönt att komma iväg lite.
Kanske kommer mitt behov av att få vara ensam från hur jag växte upp. Jag var ofta ensam eller bara med familjen på eftermiddagar och kvällar. På ett sätt lockade idén om att ha ett stort kompisgäng, men i realiteten var jag nöjd med hur jag hade det. Jag saknade inget.
Detta krockar helt med hur sambon vill leva. Han är gärna igång med andra hela dagen, är gärna borta till sent och sen direkt i säng vid hemkomsten. Jag vill gärna vara hemma några timmar i alla fall medan han tycker att det är tråkigt att bara sitta hemma. Nu när jag är borta saknar han mig redan medan jag gärna skulle varit borta ännu längre. Frågan är hur man kombinerar våra olika önskemål om hur man ska leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar