Flyttstress

Nästa lördag flyttar vi. Jag har precis packat första kartongen, vilket innebär att det är otroligt mycket kvar att packa de kommande dagarna.

Jag ser fram emot flytten jättemycket, kan knappt vänta till nästa helg när vi är på plats i nya lägenheten. Samtidigt drar jag mig lite för att packa grejerna så att Johan ser att jag håller på att flytta om han kommer hit. Jättefånigt, han vet att jag ska flytta och vi har en del bodelningsfrågor att lösa den kommande veckan. Men ändå finns tankarna där.

Macaronmoffande i väntan på deadline

När jag i december berättade för min syster att jag hade som mål att gå ner fyra kilo till april då jag har hälsokontroll igen tyckte hon att målet var lite väl lågt satt. Fyra kilo på fyra månader var ju ingenting. Istället borde det vara två i månaden eller något sånt. Lite mer ambitiöst. Nu så här två och en halv månad senare kanske jag kan glädja henne med att målet numera är jätteambitiöst... Fyra kilo på en och en halv månad!

Idag var jag i alla fall på gymmet. Lyckades till och med släpa mig till bussen tjugo minuter tidigare än vanligt så kom till gymmet i så god tid att jag hann allting jag ville göra innan jag var tvungen att gå på möte. Jag ska försöka upprepa det snart, men det är svårt att hinna. Har alltid möte klockan nio och är så morgontrött... Och på eftermiddagen är jag hungrig och vill hem.

Förrförra veckan lyckades jag i alla fall få till det tre gånger. Nästa vecka blev det ingenting, men det skyller jag på förkylningen. Ska i alla fall hinna minst en gång till denna vecka.

Sen gäller det bara att ta tag i alla sötsakerna. Jag äter bra och nyttig mat med mycket grönsaker i maten. Men alla kakor... Inte bra... Särskilt inte just nu. Gjorde precis slut på de sista macaronerna från vårt misslyckade bak förra veckan. Jag var jätteduktig och åt inte en enda i väntan på helgen då vi skulle bjuda på dem med redan efter någon dag såg jag att de började bli soggiga. Väntade ändå för att se hur de var till helgen. När det var dags var de så dåliga att vi inte ens tog med dem utan köpte semlor istället. Nu har jag ätit upp hela högen. Ny erfarenhet att äta macaroner i tiotal istället för en någon enstaka gång...

Äntligen vågat berätta

Jag lyckades äntligen ta steget att berätta för Johan att jag ska flytta ihop med Mattias. Det var svårt och jag hade dragit mig för det alldeles för länge sedan.

Dagen jag fick hyreskontraktet skickat till mig för påskrift åt jag middag med Johan. Vi pratade om hans dejtande och han sa att han inte kunde känna något romantiskt eller sexuellt intresse för någon av tjejerna han träffat. Om de kom bra överens var det ändå bara på ett vänskapligt plan, ingenting mer.

Han frågade då ifall jag kunde tänka mig att försöka igen, vi två. Och jag sa nej, för jag är ju med Mattias nu. Samtidigt var det lite jobbigt att avvisa honom igen. Jag tänker mycket på honom och livet vi hade tillsammans. Kanske inte saknar det så mycket, men sörjer att det är borta, att jag lät det förstöras. Men det känns rätt att fortsätta på den nu inslagna vägen.

Hade han frågat tidigare, före Mattias, hade jag nog varit mer mottaglig för det. Men då var inte han intresserad av det, då var han mer inriktad på att testa att dejta, att se hur det är att träffa andra kvinnor. När vi satt intill varandra på hans systers bröllop i somras var jag ledsen och funderade på just det, ifall vi kunde bli tillsammans igen. Men kanske var det mer en önskan sprungen ur rädslan inför att vara själv än en önskan att få vara med honom. Jag vet inte.

Hela tiden sedan vi faktiskt skrivit på kontraktet har jag tänkt att jag måste berätta för Johan att jag ska flytta, men efter att ha insett att han vill ha mig tillbaka kändes det extra jobbigt. I nästan två månader har jag gått och dragit mig för det. Nu har jag äntligen vågat säga något till honom. Han blev ledsen och vi grät båda två, men det kändes skönt att jag till slut tagit steget att berätta.

Karensdagsmoral

Idag är jag sjuk och hemma från jobbet. Lite för sjuk för att gå till jobbet egentligen, för då är jag en sån som folk tycker borde ha stannat hemma så jag inte smittar folk, men samtidigt lite för frisk för att vara hemma eftersom jag ändå är ganska pigg.

Min pappa brukar klaga på att folk som är sjuka på hans företag jobbar nästan hela dagen för att sen gå gå hem och använda dagens sista timme som karens så de får full sjukersättning redan dagen efter och inte behöver gå en hel dag utan lön.

Igår gjorde jag samma sak, så på ett sätt får jag lite dåligt samvete. Samtidigt borde jag kanske inte gått till jobbet alls igår. Sen i måndags har jag tänkt att jag borde stanna hemma. Både måndag kväll och tisdag kväll spenderades i sängen och jag kände mig ganska dålig, men morgonen efter var jag ändå ganska pigg och gick till jobbet med någon sorts ambition att hinna så mycket som möjligt innan jag blev för sjuk.

Hur som helst planerade jag att jobba undan en del grejer, hålla ett möte jag hade kallat till och sen gå hem så fort mötet var över. Sen tänkte jag att jag snabbt kunde fixa en grej till som varit beroende av mötet och stannade till 15 istället. Nu hann jag inte det på bara trettio minuter. Egentligen hade jag kunnat stanna lite längre, men ville inte, för då hade det blivit lite mer som det pappa brukar klaga över, att jag verkligen går hem pyttelite för tidigt istället för att bara flexa ut eller stanna tiden ut. Att stanna hela eftermiddagen hade ju å andra sidan inneburit förlorad lön hela torsdagen… Lite själviskt kanske, men jag offrade mig ju som ens kom in på jobbet på onsdagen för att det fanns saker jag måste göra.