Smått absurd diskussion

Under de tre korta veckor vi visste att vi väntade barn, det vill säga vecka sju till vecka tio, dök en oväntad diskussion upp. För mig var det ganska självklart att vi, när vi blev tre, skulle behöva ändra på vårt boende. Tvåan var väldigt övermöblerad och det hade varit mycket trångt att få plats med ett barn med prylar som kan tänkas behövas. Det var redan trångt bara för oss två.

På den tiden pluggade jag medan Johan hade ett välbetalt jobb. Jag skulle alltså under barnledigheten hamna på miniminivån av föräldrapenningen. Ändå skulle ekonomin för familjen inte ha varit dålig om man såg till vår gemensamma inkomst. Men problemet var just det, att det inte var vår gemensamma inkomst, det var Johans inkomst. Han insåg att han behövde försörja mig och barnet, men det var inget han gillade. I hans värld har båda två en inkomst. Detta gjorde att han såg situationen som extrem och att vi därför skulle behöva spara in på levnadsstandarden.

Johan har alltid varit sparsam. Inte lika mycket som sina föräldrar, men ändå en av de mest sparsamma jag känner. Samtidigt har vi ändå nästan alltid lyckats komma bra överens om ekonomin. Jag är inte heller den som slösar med pengarna, i alla fall inte jämfört med många andra. Problemet som dök upp här var att vi inte riktigt diskuterade oss fram till en lämplig nivå utan det blev Johan som bestämde. Det var hans pengar och han la in sitt veto. Han ifrågasatte det jag tyckte om att flytta till en större lägenhet. Även om han i slutänden gick med på att börja leta efter en trea argumenterade han ganska hårt för att stanna kvar i tvåan. Att köpa nya barnkläder var uteslutet. Här skulle det uteslutet vara begagnat, till exempel från hans systers barn.

Detta gjorde att situationen kändes ojämlik. Jag hamnade i underläge, för istället för att vi tillsammans kom överens hur vi skulle göra var det han som bestämde. Vi hade säkert kunna diskutera oss fram till något gemensamt som båda nog hade kunnat vara nöjda med, men nu blev det istället tvärt nej. Sen fick ju diskussionen ett snabbt slut när det visade sig att vi inte skulle ha barn då i alla fall.

Detta hör egentligen till det förgångna men diskussionen väcktes till liv igen nu i veckan. Johans syster tog upp det hela med honom och sa att hon och deras föräldrar hade tyckt hans uppförande var konstigt, att det enda han hade verkat tänka på då var att skaffa en ny bild men inget annat. Han blev väldigt upprörd och ringde mig för att be om ursäkt ifall det var så att jag också hade tagit illa upp. Men även om han menade att be om ursäkt så ville han också försvara sig och plötsligt var vi mitt uppe i diskussionen igen.

Trots att det hela var helt hypotetiskt, jag har ju numera inkomst och vi ska inte ha barn tillsammans, blev diskussionen nästan värre den här gången. Det blev som att han ville försvara sitt tidigare ställningstagande och därför var ganska ointresserad av att ens kompromissa och intog en ställning som kändes väldigt extrem.

När det verkligen gällde hade han gått med på att vi skulle leta efter en trea. Även om han var medveten om det nu och till och med påpekade att han ju gått med på en trea tidigare argumenterade han nu ändå väldigt hårt för en tvåa. Jag menade att det finns ju så många saker som kommer med ett barn som man måste få plats med som inte skulle få plats. Han å sin sida hävdade att det inte alls är så, det enda man behöver är mat, blöjor och kläder. Maten hittar man dessutom i brösten, så då återstår blöjor och kläder.

Alla andra behov skulle man, enligt honom, kunna upptäcka när man väl hade bebisen där. Jag menade att man borde kunna planera en del saker, de flesta vet en hel del om vad som kan tänkas behöva och man kan alltid läsa på. Varför göra alla inköp och till och med flytta först när barnet är där? Han sa då att han inte alls visste vad som behövdes, trots att han ju har två systersöner som vi båda har umgåtts mycket med.

Jag försökte få honom att föreställa sig olika scenarier, som man vet kommer inträffa. Som till exempel att byta blöja. Men han vägrade att ens försöka. Han ansåg att ett skötbord inte behövdes, utan man kunde byta blöja på golvet, sängen, soffan eller något bord. Jag kan ju inte ens stå på knä. Det vore ju lite praktiskt att det finns en för ändamålet iordningställd plats för att utföra denna uppgift som kommer behöva utföras ett antal gånger om dagen i över ett år.

Då började det istället att handla om hur man gjorde för tusen, hundra och femtio år sedan. Om min farmor och farfar kunde leva fem i en tvåa, varför skulle inte vi kunna göra det med ett barn? Och visst, det är väl klart att det går, om man måste. Många lever under hemska förhållanden. Jag inser att det är bra att inte bara köpa allting man kan tänkas köpa, men en del saker är ändå grundläggande i vårt samhälle. Han tyckte att vi, om vi ville köpa nya saker, hellre skulle slänga saker än köpa något större. När han ville att jag skulle välja mellan att behålla soffan eller skaffa ett skötbord började jag gråta. Inte vid tanken på att behöva göra mig av med soffan, men inför att det känns så otroligt svårt att prata med honom ibland.

Jag tycker inte att jag har orimliga föreställningar om pryttlar det är bra att ha när man har barn. Det finns folk som köper så mycket mer onödigt än vad jag har kommit på tanke att köpa. Visst klarade man sig utan mer utrymme förr i tiden, visst finns det en poäng att inte dras med i konsumtionshetsen kring att skaffa barn, men man kanske ändå kan börja på en rimlig nivå. Han blir ju en mer trovärdig diskussionspartner ifall han diskuterar utifrån frågeställningen begagnad vagn eller nyköpt vagn istället för vagn eller ingen vagn alternativt att soffa står mot skötbord....

Sårad vän

Nu gjorde jag Brian ledsen. Vi spelade tillsammans ikväll, första gången på länge som vi hade så lång tid. Efter ett tag kom Mattias online och vi chattade en del. Precis mot slutet frågade Brian vem det var jag skrev till och efter viss tvekan svarade jag "My boyfriend". "Oh, I thought it was someone ingame" svarar han och jag erkänner att det var det. Att han vet vem Mattias är. Även om jag hade berättat om Mattias för Brian hade jag inte berättat att han finns ingame och vem han är. De känner egentligen inte varandra så bra, men de har stött på varandra via mig tidigare.

Han blev väldigt tyst efter det. Vi hade redan sagt att vi skulle sluta spela strax och han försvann ganska snabbt. Sen på msn skrev han att han inte borde frågat, ju mindre han visste desto bättre. Känns jobbigt att ha sårat honom.

Jag borde ha sagt upp mig redan

När jag stannade till utanför restaurangen där vi skulle ha after work ikväll insåg jag att jag återigen glömt säga upp mig. Hur kan jag alltid lämna sånt åt sista minuten? Det var ju idag jag skulle göra det för att ha en extra dag för postgången. Brevet måste vara framme på måndag och jag vet inte om det finns någonstans på jobbet där jag kan posta det under morgondagen. Ett alternativ är att scanna och maila det till min chef, bara för säkerhets skull, förutom att jag skickar med post. Om jag går in på min konsultmail kommer jag säkert hitta någon irriterad påminnelse från min chef om att hon fortfarande inte har fått någon uppsägelsesedel från mig. Suck. Men väldigt typiskt mig.

Det finns ju ingen väg tillbaka som det är nu. Jag har redan skrivit under anställningskontraktet. Det är inte heller något jag ångrar. Jag vill ju börja där. Men jag vill inte sluta på gamla stället egentligen. Jag vill ha både ock. Sedan jag skrev på kontraktet har jag också börjat fundera på ifall vad det är jag går miste om. På den väg jag valt nu kommer jag att sitta fast i samma roll ganska länge. Inte en dålig roll, men samtidigt kanske lite svårare att komma vidare. Visserligen anses nästa steg vara projektledare, så det finns ju en väg framåt. Kanske skulle jag ha kommit vidare snabbare på mitt gamla jobb om jag fått ett nytt uppdrag. Men kanske skulle jag också få något sämre. Man vet aldrig. Jag har valt nu.

Att gå vidare

I somras, efter Brian, började jag fundera mer och mer på Johan. Kanske kunde det bli vi igen. På något sätt trodde jag nästan det. Samtidigt var han negativ till idéen och sa att han ville dejta andra. Det gjorde mig inte ens så ledsen, mer lite "jaha, då får jag väl hitta på något annat". Vilket ju visar att det kanske var lika bra. Men när jag satt på hans systers bröllop i mitten av augusti hade jag svårt att hålla tårarna borta. Återigen fanns tankarna där igen på att det kanske kunde bli vår igen, fast under hela festen var han egentligen ganska avvisande och var inte särskilt mycket i närheten av mig på festen.

Han höll mig bra uppdaterad om olika tjejer han hade på gång, även om det inte gick så långt som till dejt med någon förrän efter ett bra tag. Ungefär samtidigt som jag träffade Mattias träffade han en tjej och det verkade vara något på gång. Det kändes bra för mig att han hade någon också, så slapp jag känna mig skyldig för att jag gått vidare men inte han. Hade jag inte haft Mattias hade jag nog varit svartsjuk på henne.

Nu när det inte blev något mellan honom och den tjejen har han blivit annorlunda. Han trodde att han kunde bestämma sig för att han gått vidare, att han inte längre älskade mig, att han kunde bli kär i någon annan. Istället insåg han att man inte kan styra sina känslor på det sättet.

De senaste gångerna vi har träffats har han varit ledsen. Jag blir också ledsen. Mest för hans skull, för att han är ledsen. Men jag sörjer också vårt förlorade liv tillsammans. Det känns vemodigt att det är borta, att vi inte lyckades stanna kvar med varandra. Samtidigt är jag glad över det nya, över Mattias. Men jag skulle vilja att Johan var glad också, att han kände att livet var på väg i rätt riktning.

Kanske hade han rätt

Johan brukade säga att är man ett par så ska man vilja göra saker tillsammans. Med honom ville jag vara ensam, komma bort, att han inte skulle vara hemma. Jag ville vara med honom också, men jag kände mig kvävd och ett väldigt stort behov av egentid.

Nu när jag har Mattias är det tvärtom. Jag vill vara med honom hela tiden. Det är mysigt att sitta tillsammans även om man göra olika saker, som till exempel om jag syr eller läser tidningen medan han pluggar. Första helgen han var här öppnade jag inte ens datorn och vi visste knappt vad klockan var. Jag sitter mer vid datorn nu när det gått ett tag, men det är mest när han pluggar och det är bra mycket mindre än vanligtvis.
Precis det Johan ville göra men inte jag.

Samtidigt inser jag att det till viss del är för att allting fortfarande är nytt, vi är fortfarande förälskade och har inte kommit in i vardagslunkens tristess ännu.
En gång kände jag så här med Johan också. Och det skrämmer mig, för hur ska jag se till att den underbara känslan inte förstörs den här gången också? Det är klart att man ska vilja umgås med den man lever med även efter att själva förälskelsen har klingat av, även om det finns tid att vara ensam ocskå. Men något annat måste komma istället för förälskelsen. Jag föreställer mig att förälskelsen ska ersättas av en djupare kärlek och någon sorts visshet om att detta är rätt. Jag tror att det hände med Johan, men sen gick det ändå över på något sätt. Det är nog det jag är mest rädd för.