I somras, efter Brian, började jag fundera mer och mer på Johan. Kanske kunde det bli vi igen. På något sätt trodde jag nästan det. Samtidigt var han negativ till idéen och sa att han ville dejta andra. Det gjorde mig inte ens så ledsen, mer lite "jaha, då får jag väl hitta på något annat". Vilket ju visar att det kanske var lika bra. Men när jag satt på hans systers bröllop i mitten av augusti hade jag svårt att hålla tårarna borta. Återigen fanns tankarna där igen på att det kanske kunde bli vår igen, fast under hela festen var han egentligen ganska avvisande och var inte särskilt mycket i närheten av mig på festen.
Han höll mig bra uppdaterad om olika tjejer han hade på gång, även om det inte gick så långt som till dejt med någon förrän efter ett bra tag. Ungefär samtidigt som jag träffade Mattias träffade han en tjej och det verkade vara något på gång. Det kändes bra för mig att han hade någon också, så slapp jag känna mig skyldig för att jag gått vidare men inte han. Hade jag inte haft Mattias hade jag nog varit svartsjuk på henne.
Nu när det inte blev något mellan honom och den tjejen har han blivit annorlunda. Han trodde att han kunde bestämma sig för att han gått vidare, att han inte längre älskade mig, att han kunde bli kär i någon annan. Istället insåg han att man inte kan styra sina känslor på det sättet.
De senaste gångerna vi har träffats har han varit ledsen. Jag blir också ledsen. Mest för hans skull, för att han är ledsen. Men jag sörjer också vårt förlorade liv tillsammans. Det känns vemodigt att det är borta, att vi inte lyckades stanna kvar med varandra. Samtidigt är jag glad över det nya, över Mattias. Men jag skulle vilja att Johan var glad också, att han kände att livet var på väg i rätt riktning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar