"Bara du tror på dig själv..."

"Bara du tror på dig själv så får du jobbet!"

Ovanstående hörde jag igår, men orkade inte riktigt ta en diskussion utan log bara utan att inte säga något.

Visst handlar det om inställning, tror man inte på sig själv, varför skulle någon annan göra det? Men bara för att självförtroendet och självkänslan är på topp behöver man inte få jobbet. Det finns en massa andra faktorer som spelar in förutom det. Dessutom uppfattar jag ett sånt påstående lite som skuldbeläggande. Jag har har sökt bortåt 40 jobb utan någon större framgång. Är det mitt fel? Min åsikt är att jag har gjort ett ganska bra jobb. Mitt CV ser bra ut, mitt personliga brev har fått beröm både av sambon och jobbcoachen. Jag gör ett bra intryck på intervjuer, hittills har folk gillat mig (med ett undantag men det var ömsesidigt) även om jag inte fått något jobb. Rätt inställning måste finnas där, men det är absolut inte allting.

Arbetsförmedlingen och jobbjakt

Idag ringde min handläggare på arbetsförmedlingen för att kolla hur det gått för mig. Jag fick ju lite av ett specialfall och slapp handlingsplan i och med att jag trodde att jag i princip hade ett jobb när jag var hos henne. Just då sökte jag inte ens andra jobb, för även om jobbet jag hade på gång inte kändes som det bästa så var det inget jag skulle säga nej till i alla fall. Jag tänkte då att ansökningsprocessen för andra jobb skulle vara så pass lång att jag inte skulle hinna gå igenom den innan jag hade det här andra jobbet.

Nu har det gått över tre veckor sen jag träffade dem första gången och jag började undra vad som egentligen händer. I fredags började jag söka jobb igen och sen dess har jag sökt sju jobb, varav ett som är ett jobb jag verkligen vill ha.

Som om företaget kände på sig att jag började tvivla lite ringde de i förrgår för att ge en uppdatering och det jag fick höra var bättre än vad jag hade väntat mig. Tidigare var jag ju orolig för att jobbet skulle vara för tekniskt med för mycket programmering, men de har ansträngt sig för att hitta något annat för att de väldigt gärna ville anställa mig och det känns jätteroligt. De har en sak på gång, men kunden måste godkänna mig innan, så eventuellt ska jag träffa kunden snart.

Ledsen vän

Igår verkade Brian inte må så bra, vet inte riktigt vad det var. Det påminde om hur han var i augusti när han var jättenere över hur Alex behandlade honom. Han sa att det var för att han sovit alldeles för lite de senaste nätterna och jag hoppas att det bara var det.

Han frågade om jag kunde spela och eftersom sambon höll på och velade med vad vi skulle göra och dessutom verkade vara på väg i säng så sa jag att jag kunde. Sambon blev så klart sur, men det var jag beredd på. Det trista var sen att det visade sig att Alex inte kunde och det var ju det som var tanken, att vi skulle spela tillsammans alla tre. Jag borde så klart sett till att fråga Alex innan jag sa till sambon, för att inte reta upp honom.

Brian försökte då få mig att spela i alla fall, bara med honom, men jag sa att jag ville ju hinna spela med Alex också innan helgen och det är i princip omöjligt för mig att spela både tisdag, onsdag (ikväll har jag ju raid) och torsdag. Brian tyckte då att det var ju Alex fel att han valde att inte prioritera oss, men det är ju ganska irrationellt tänkt, vi kan ju inte förvänta oss att Alex ska släppa allt han har för händerna när jag helt plötsligt kommer på att jag kan spela.

Hur som helst fick jag ganska dåligt samvete när jag drog mig ur, försökte förklara för Brian hur det var och att han och jag skulle kunna spela i helgen istället, då skulle vi ju ha mer tid också. Jag hoppas han förstod, men jag kände mig lite som om jag övergav honom när han mådde dåligt och sa att han ville göra något tillsammans för att tänka på annat. Vi hann inte direkt prata färdigt för han gick offline jättesnabbt. Pratade som hastigast i morse innan han åkte till jobbet, får se mer hur han mår ikväll.

Någon som blev glad var i alla fall sambon, för nu när det inte blev något spel gjorde jag honom sällskap i sängen istället och vi låg och pratade tillsammans ganska länge.

Klanterier med drömjobbet

För över en vecka sedan annonserades drömjobbet ut hos ett rekryteringsföretag. Jag har redan hunnit klanta mig ett antal gånger när det gäller att försöka få det jobbet.

Redan i fredags var jag inne där och kollade igenom vad som fanns där, men jag tittade inte ens på annonsen. Istället sållade jag bort den för jag tolkade rubriken som att de sökte programmerare. Vanligtvis är det det de vill ha när de söker nyutexaminerade. De jobb jag vill ha brukar man kräva flera års erfarenhet för. Så... medvetet eller omedvetet lät jag bli att titta på själva annonstexten förrän idag när jag tittade igenom jobben igen, läste texten och förbannade mitt öde att jag hittade jobbet så sent. Målsättningen är ju att söka jobben med en gång efter att de annonseras ut.

Hos detta rekryteringsföretag har de ett ganska jobbigt ansökningsförfarande. Man skriver en allmän presentation för CV-databasen, ungefär som ett personligt brev, men eftersom man söker olika jobb samtidigt med samma presentation måste den ju vara ganska allmänt hållen så den funkar för alla tjänster. Det som istället görs specifikt för varje jobb är att man får skriva en motivering på 500 tecken om varför man är bra för just denna text. Jag har hittat ett verktyg på internet som räknar tecken åt mig om jag klistrar in texten i en ruta där. För att göra texten så perfekt som möjligt höll jag på att testa olika varianter och räknade orden på dem. Tyvärr råkade jag ta fel på ansökningsfönstret och tecken-räknings-fönstret och innan jag visste ordet av hade jag ansökt om jobbet. Med för många tecken, det vill säga en stor risk att sista meningen skulle vara avklippt mitt i. Så klantigt!

Då tänkte jag det var bäst att ringa rekryteraren och förklara vad som hänt och kolla att det kommit fram som det borde. Man får ju se det positiva i saken som är att jag faktiskt har ett skäl att ringa honom och då kan etablera en personlig kontakt. Eftersom jag hade bråttom iväg på ett möte tar det några timmar innan jag har honom på tråden. Jag presenterar mig och förklarar mitt ärende och inser då att jag inte vet vad företaget heter! Det är ju ett av de största felen man kan göra... Var det inte ett gott intryck jag försökte göra?

Han verkade dock ta det ganska bra och ansökan hade kommit fram som den skulle. Tydligen skickar en del in ett helt personligt brev där så det finns inga begränsningar. Det kan ju vara bra att veta i framtiden när jag känner att en mening till skulle göra det hela fulländat. Han sa att han skulle kolla på ansökan i morgon och höra av sig senare i veckan. Om det var aktuellt med intervju skulle den ske ganska snart, vilket passar mig alldeles utmärkt.

Mitt första och andra misstag verkar alltså inte ligga mig i fatet, får hoppas att det sista inte har färgat hans intryck av mig heller.

Klädångest och viktnedgång

Ända sedan inbjudan till bröllopet om lite drygt en månad dök upp här hemma har jag haft lite småångest över vad sjutton jag ska ha på mig. Jag har några jättefina klänningar som alla köptes in när jag vägde lite mindre än vad jag gör idag. De jag tänker på är:
- en grå klänning med fyrkantig djup urringning med paljetter och pärlor på framsidan från InWear som jag har använt tre gånger. Första gången var på min student, en annan gång på en sitting på universitetet. Sen gick jag upp i vikt och kunde inte ha den på ett tag, men efter att jag gick ner till cirka 70-72 kg sommaren 2005 kunde jag ha den på min kusins bröllop.
- en svart-vitmönstrad klänning med ärmar, lite retro-stil över den, köpt på Zara. Den har jag bara använt en gång, på nyårsafton för några år sedan. Redan då var den lite halvtrång och efter att ha ätit alla rätterna var jag till och med tvungen att öppna dragkedjan i sidan för att kunna andas.
- en grön sidenklänning med svart brodyr runt den runda urringningen, från Noa Noa. Den köpte jag så sent som till påsk  förra året. Sedan dess har jag också gått upp i vikt. Använd en gång, på förbundsstämman förra året.

Så frågan är alltså vad jag kan ha på mig. De två första klänningarna är ganska uteslutna, så det kan jag ju glömma, även om jag har en långsiktig önskan om att kunna ha dem på mig igen. Den gröna har jag inte vågat pröva förrän nu, men jag har haft någon sorts tanke om att ifall jag verkligen går in för det borde jag kunna gå ner kanske 4-5 kg på en månad.

Idag gick jag till Noa Noa för att se vad de har i festklänningsväg och hittade två jättefina. Jag försökte hitta bilder av dem på Noa Noas hemsida, men det här var det närmaste jag kom:

Den vänstra klänningen syns inte så jättebra med sjalen som täcker en del av framsidan, men man ser i alla fall det mesta. Klänningen jag provade hade inte rosa paljetter utan allting var svart. Den satt lite väl tajt och kostade 1600 kronor vilket verkligen är att ta i, men den var jättefin.

Jag fastnade för den högra klänningen, som såg ganska annorlunda ut i affären. Istället för svart var den grå, i siden, och ärmarna som syns på bilden här måste vara en extratröja hon har satt på sig under, för den var ärmlös. Den kostade 1400 kronor och satt ganska perfekt på mig.

Båda två var jättefina, men samtidigt ska jag verkligen lägga 1400 kronor på en klänning nu när jag inte har någon inkomst och nu när jag väger ungefär så mycket som jag någonsin har vägt och har som målsättning att gå ner åtminstone tio kg? Är det rimligt? Samtidigt kändes det i affären som om jag inte hade något rimligt alternativ att ta på mig. En annan lösning jag funderat på är en syrenfärgad sidenblus och en mörklila veckad kjol, båda från Noa Noa, men det känns inte lika festligt och jag vet inte ens om det skulle se bra ut tillsammans.

Väl hemkommen prövade jag den gröna klänningen med viss bävan. Underklänningen satt jättetajt men sen när jag dragit på mig överklänningen såg det ändå väldigt fint ut. Jag hade trott att jag skulle se ut som ett stoppat korvskinn men den såg faktiskt jättebra ut. Visserligen rekommenderar jag inte matintag i den och även andningen skulle kunna tänkas bli lite ansträngd, så den satt inte jättebra direkt, men fint var det. Med några kg mindre så är den ett fullt tänkbart alternativ.

En titt i garderoben påminde mig också om en annan klänning jag har som jag använde på julen förra året som faktiskt också är ett alternativ. Inte lika festlig, men helt klart ett alternativ. Kanske till och med det bästa. Så jag tror nog att jag får låta bli att köpa den grå klänningen även om den var jättefin. När jag väl har pengar så kan jag vara lite mer slösaktig och målsättningen är ändå att väga tio kg mindre. En bra belöning när jag lyckas gå ner i vikt kan vara att köpa lite lyxiga klänningar. Sen ska man bara hitta tillfälle att använda dem också.

Inget sms idag heller...

... trodde jag i alla fall tills för någon minut sedan. För första gången på länge fick jag inget sms igår från Alex. Själv skrev jag ett under förmiddagen. Idag var det samma sak, skrev själv ett under förmiddagen men fick inget svar. Fast precis innan jag började skriva detta så fick jag ett sms i alla fall. Tomt, men ändock ett sms. Har inte kommit ett nytt med innehåll ännu, kanske ska svara att jag i alla fall uppskattar tanken, även om det var tomt. Han brukar nästan alltid skriva, har inte varit många arbetsdagar sedan mars som han inte skrivit. Inte ens den vecka då han sa att han inte ville ha kontakt med mig och Brian för att han var på dåligt humör lät han bli att skicka sms. Det förvånade mig och jag kommenterade det och då svarade han att han inte kan låta bli att skriva.

Brian sa igår att Alex verkade vara på dåligt humör igen, men jag vet inte. När jag pratade med honom igår kväll verkade han han snarast ovanligt pratglad. Ofta får man ju dra orden ur honom och jag  brukar känna mig lite dum när jag sitter där och försöker få igång ett samtal och bara får enstaka ord till svar. Igår skrev han hela meningar och hjälpte till att föra samtalet vidare. Jag har saknat det, det var mer så innan sommaren. Det känns som om vi kommit längre ifrån varandra, att jag ibland drar mig för att säga något till honom när jag ser honom online, eftersom jag inte längre vet vad jag ska prata med honom om. Jag vet inte om det är han eller jag, om det är så att det jag säger inte längre är intressant eller om det helt enkelt är han som inte är bra på att prata.

Förra veckan låg jag i min säng hemma hos mamma och pappa en morgon och mamma kom in för att använda datorn. Samtidigt höll jag på och sms:ade med Alex och somnade om lite mellan sms:en. Återigen hade jag en sån där dröm som känns så där verklig. Denna gång drömde jag att Alex låg bakom mig i sängen med armen runt mig när mamma kom in i rummet och jag funderade över vad hon skulle tänka om det. Antar att det kanske hade en koppling till att jag undrade ifall hon skulle undra vem jag sms:ade med.

Lite nere

Efter att ha försökt sova ett tag bestämde jag mig för att gå upp igen. Blev lite ledsen när jag skulle sova. Vet inte riktigt varför, men kände mig lite nere.

Kanske för utvärderingen av kursen, trots att det mesta ändå var positivt. Jag sa ju att jag skulle glädja mig åt det positiva!

Kanske för att tentan gick sämre än vad jag tänkt. Ändå lär jag ju bli godkänd, till skillnad från många av kurserna jag har läst där jag var jätteglad över att ens bli godkänd.

Kanske för att Brian inte sa till när han var hemma tidigt och jag insåg att han varit hemma flera timmar vid nio-tiden när det redan var för sent för oss att hitta på något tillsammans. Vanligtvis brukar han komma hem vid halv nio så jag tittar inte ens efter honom förrän runt den tiden. Just denna kväll var sambon borta så vi hade haft tid att kunna spela i flera timmar tillsammans. På något sätt kände jag mig lite utanför när han inte ens sa hej. Samtidigt vet jag ju att han uppskattar mitt sällskap.

Ny utmaning avklarad

I helgen höll jag en utbildning om ledarskap och att vara ordförande i en förening och det var verkligen en utmaning för mig då jag aldrig gjort något sådant tidigare. Innan jag hade börjat förbereda mig var jag rejält nervös över vad jag skulle ta upp och var osäker på ifall jag skulle klara det. Samtidigt visste jag ju att jag skulle klara det, men i och med att jag inte hade programmet färdigt så kände jag mig ganska stressad över det. Egentligen fick jag inte programmet helt färdigt för mig förrän i fredags, så jag var ju lite sent ute. Men när jag väl hade det klart för mig började det kännas riktigt bra och jag insåg att jag hade jättemycket att ta upp. Även om jag fick slita in i det sista med att förbereda så kändes det jättebra och som att jag växte lite.

Egentligen borde jag ha skrivit detta inlägg lite tidigare för idag fick jag utvärderingen och även om majoriteten av kommentarerna var positiva så är det ju de dåliga man lägger märke till. Det blir dem som känns. Självklart är det bra med självutvärdering, så ska ta tag i det senare, men just nu ska jag nöja mig med att konstatera att av 18 svarande deltagare sa sju att det var mycket bra, åtta sa att det var bra. Bara tre skrev mindre bra. Alltså var femton av nitton personer övervägande positiva. Just nu ska jag fokusera på det.

Absurd diskussion

Hamnade lite oväntat i en diskussion idag på facebook. I en förening där jag är medlem tog vi för några månader sedan beslutet att skapa en facebook-grupp istället för en facebook-sida. Argument som fanns för att ha en sida var att det då är lättare att nå ut till andra och visa upp vår verksamhet medan argumentet för att ha en grupp var att detta främst var till för vår interna kommunikation och den ville vi inte ha offentlig. Folk var bekvämare med att ha det mer privat och privatlivsargumentet vann över marknadsföringsargumentet. Tills idag då jag gick in på sidan och inser att en sida har skapats parallellt med gruppen och att det är meningen att vi ska gå över till sidan och stänga gruppen.

Jag är inte emot att detta genomförs, i alla fall inte helt och hållet, i diskussionen i somras var jag till och med den som förde fram argumentet om att en sida skulle vara lämpligt ur marknadsföringssynvinkel. Ett väldigt bra argument för att byta är att poster på en grupps wall inte kommer upp i ens feed som det gör med en sida. Det jag stör mig mest på är att beslutet rivs upp utan diskussion och sen genomförs utan information. Nu var jag visserligen inte med på mötet igår kväll, men andra som var med verkar inte heller känna till det utan det uppdagades först idag på facebook.

Sedan stör jag mig också på sättet att diskutera. Jag har fått mothugg nu här i diskussionen och fått höra att detta är en absurd diskussion vilket jag upplever som ett respektlöst sätt att diskutera. En annan frågar om alla i gruppen nu fått inbjudan till sidan så vi kan stänga ner gruppen, så eventuellt stängs diskussionen ner utan att jag ens fått bemöta.

Ett exempel på hur argumentationen gått är att vi tidigare sagt att det är ok att lägga upp foton för att de är ju ändå bara tillgängliga internt inom den begränsade gruppen. Nu påpekade jag att fotona inte längre är privata för endast gruppens medlemmar, eftersom en sidas bilder inte kan begränsas ens till dem som valt att gilla sidan, dessutom har man ju ingen makt över vilka som gillar sidan heller. Då får jag svaret att inga bilder kommer att publiceras emot någons vilja. Jag påpekar då att vi har lagt upp en massa bilder utan att fråga om tillstånd. Att de inte känner till att bilden ligger där betyder ju inte att de inte har något emot det. Svaret på detta blir då att diskussionen är absurd, för det är ju vårt kollektiva ansvar att inte lägga upp något olämpligt. Självklart är det vårt ansvar att inte publicera olämpligt material, men det finns människor som faktiskt inte vill ha sin bild på facebook, jag känner minst en som verkligen inte skulle vilja ha sin bild där.

Andra argument som kom upp var  "Men vad gör vi som är hemligt" och "Vi är faktiskt en organisation med transparens, inte ett hemligt nätverk!!". Det handlar inte om det, utan som sagt om att en del känner sig bekvämare med att ha interna diskussioner och och konversationer privata. Nu var inte jag en av de främsta förespråkarna av detta i somras, men jag är en sådan som inte känner mig helt bekväm med att visa upp på Facebook vad jag gör och att mina aktiviteter hamnar i andras feed. Tittar jag på gruppens wall så har jag gjort ca 15 poster. Hade det varit en sida tror jag att jag hade gjort 1-2 av dessa.

En sak värd att notera är att sist jag kände mig överkörd och bemött av dåliga argument så var det av samma personer. Då skulle föreningen arrangera en sommarfest och den som var festansvarig hade hoppat av. Jag och en till tog på oss att ansvara för festen istället. Ytterligare tre personer erbjöd sig att hjälpa till. Vi två som trodde att vi var ansvariga försökte dra igång planerandet och inkluderade de andra. De andra tre informerade då oss om att de redan bestämt vem som gör vad och berättade för oss vad vi skulle göra. Snopet. Jag tappade lusten alldeles att vara med och arrangera då.

En skillnad idag mot i somras är att jag inte bara lät det vara och accepterade situationen. Idag lät jag de andra veta att jag kände mig överkörd:

Vi är inte så hemliga, det stämmer. Men det är en skillnad mellan att vara hemlig och att inte ha sina diskussioner och konversationer publikt. Min poäng är att i somras var vi överens när beslutet om att ha en grupp fattades. Det är klart att man kan ändra åsikt, men det känns märkligt när ett gemensamt beslut rivs upp utan diskussion och att argument som alla i somras verkade vara överens om idag bara viftas bort och blir kallade absurda.

Lite mer konfrontativt, men samtidigt, får jag väl leva som jag lär. I helgen lärde jag ju ut att ett undvikande konflikthanteringssätt inte leder till några långsiktigt bra lösningar.

Utvärdering efter en dryg månad

Lite över en månad har gått sen jag startade detta och jag tänkte det vore på sin plats med att fundera över hur det har gått. Från början tänkte jag ju att jag skulle se hur det har utvecklats.

Statistiken visar att ingen läser bloggen alls, de enda träffarna är nog från när jag råkat gå in på den från "fel" dator så att det har registrerats som en träff. Någon från USA verkar ha ramlat in också vid något tillfälle, men förutom det så är det helt tomt på besökare. Inget av detta är ju egentligen särskilt konstigt, jag har ju inte gjort någonting alls för att få besökare. Chansen att någon skulle hamna på bloggen av en slump genom att trycka på "nästa blogg" på en annan blogg känns ganska minimal. Dessutom verkar det vara så att om jag trycker på "nästa blogg" här på sidan hamnar jag på en engelsk blogg, vilket skulle kunna innebära att bloggen är associerad med utländska bloggar. När jag har testat den funktionen på svenska bloggar har jag hamnat på andra svenska bloggar. En annan möjlighet att hitta hit skulle ju vara ifall någon söker på rätt sökord och hamnar här den vägen, men de saker jag skriver om, till exempel jobbsökning, är ju inte särskilt unikt och det verkar inte så troligt att just min blogg skulle hamna högt upp.

Men som jag skrev redan i första inlägget, att skriva är delvis som någon sorts terapi för mig själv, att hitta ett sätt att kanalisera och formulera de tankar som flyger runt i mitt huvud. Sett ur den aspekten har bloggen varit en framgång. Från att ha skrivit några gånger om året i mitt eget privata dokument på datorn har jag nu istället skrivit flera gånger i veckan vilket känns jättebra. Det är ett bra sätt att strukturera tankarna och få lite ordning på vad jag känner och tänker. Sen är det också ett bra sätt för att i framtiden minnas vad som hände och vad jag kände, något som jag också känner är viktigt.

En sak som är lite jobbig är dock att även om jag vill ha läsare är jag jätterädd för att få fel läsare, det vill säga folk jag känner. Särskilt tänker jag på sambon för vars ögon detta inte är tänkt. Risken att han skulle hitta hit är ganska minimal, men det finns ändå en risk, till exempel om han skulle sitta vid min dator och på något sätt komma in på sidan, vars url ju kommer upp om man skriver början på den. Google Chrome (som jag började använda när Mozilla Firefox buggade ur totalt) sparar också en lista över mest besökta sidor och den skulle kunna komma upp där.

Sen har jag lite mer orealistiska rädslor för att han på något sätt skulle spåra min internettrafik. Det kanske verkar som om jag är lite väl paranoid, men med tanke på vad han har gjort tidigare så är det inte helt orimligt. En gång saboterade han internet genom att dra ut internetkabeln ute i hallen och sen sätta tillbaka den så att det såg ut som om den var i. En annan gång satte han upp ett sånt där filter som många företag har för att hindra sina anställda att besöka webbsidor om spel, porr och gambling och kollade sedan vilka sidor jag hade försökt komma åt. Att kolla internettrafiken är visserligen att gå några steg längre än detta, men jag trodde inte ens att han skulle vara kapabel att göra dessa saker.

Andras råd

Jag inser ju att detta bara är ett beslut jag kan fatta själv, men samtidigt är det frustrerande att inte kunna diskutera det ordentligt. Det känns som om många inte vill lyssna alternativt mest tror att det är att jag tycker jobbet är tråkigt. Jag har svårt att respektera andras råd när de är så onyanserade. "Kör!" utropade jobbcoachen Maria när jag berättat om det. Vad vet hon om min kompetens att klara av arbetsuppgifterna? Har dessutom lite svårt att ta hennes rekommendationer på allvar sen jag fick veta av arbetsförmedlingen att jobbcoachföretaget faktiskt får betalt ifall jag, helt på egen hand, hittar ett jobb under den tre-månadersperiod jag går hos dem.

Hillevi var också åt det hållet, även om hon var lite mer nyanserad. Hon tyckte att jag hade ju varit nervös vilket jobb jag än tagit och verkade inte se skillnaden mellan den naturliga nervositeten för ett nytt jobb där man ska träffa nya människor och fungera i en ny miljö men ändå vara nöjd med jobbet och känna sig något så när trygg med arbetsuppgifterna och att vara orolig för att överhuvudtaget inte ha rätt kompetens för att kunna utföra arbetsuppgifterna.

Detta påminner mig lite om när jag skulle skriva en tenta i augusti, en tenta i ett riktigt hemskt ämne som jag verkligen inte förstår hur jag ska kunna klara. Pratade som hastigast om det med en person som lite hurtigt sa att det går säkert bra och bara viftade bort de ord av oro jag uttalade. Vad vet hon? Varför ens säga något sånt? Kanske är svårt att veta vad man ska säga i hennes situation, men man kan ju vara deltagande på ett annat sätt än det. Hennes kommentar nu var ju inte det minsta uppmuntrande utan gör ju snarare att man känner sig ännu dummare, när man står där och vet att det kommer nog inte gå bra i alla fall. Vilket det inte heller gjorde, noll poäng slutade tentan på.

Vatten över huvudet?

Helt plötsligt och oväntat har det dykt upp en ny öppning för mig inom jobbsökandet, en öppning som både gör mig glad, upphetsad och halvt vettskrämd. Jag kom i kontakt med en rekryterare för ett konsultföretag och blev inbjuden till möte med en affärsområdeschef och helt plötsligt sitter jag här med ett jobberbjudande. Allting skulle varit jättebra om det inte vore så att jobbet jag erbjudits är ett sånt jag aldrig skulle söka om jag såg jobbannonsen.

När jag kom tillbaka till utbildningen efter studieuppehållet bytte jag profil och helt plötsligt var kurserna så mycket roligare än vad de varit förut. Projektledning, kvalitet, företagsstrategi, kravhantering och organisationsteori var så mycket roligare än de mer tekniska kurserna jag hade läst tidigare. Det kändes som om jag äntligen hade hamnat rätt och egentligen vill jag inte ens sluta studera, jag vill hinna läsa mer nu när jag äntligen hittat sånt jag gillar. Jag har gått från att ha en massa omtentor till att, med några undantag,  ta alla kurserna första gången jag försöker nu sedan uppehållet, till och med de tråkiga tekniska kurserna som är obligatoriska för examen och på de roliga kurserna får jag till och med fyror och femmor.

När jag söker jobb har jag då uteslutit jobb som fokuserar på de ämnena jag har svårt för, det vill säga programmering och annat väldigt tekniskt. Men det är verkligen inte lätt att hitta ett jobb som passar för mig. För såna jobb jag är intresserad av ska man helst ha erfarenhet och även då erfarenhet inte behövs har jag en ganska klen teoretisk bas. Jag konkurrerar ju med andra som hittade den här vägen i sin utbildning mycket tidigare och har läst mycket mer av det.

Så nu står jag här med ett jobberbjudande att jobba som systemutvecklare, det jag tänkt att jag aldrig ska jobba med. Dem jag mötte var väldigt positiva till mig och erbjöd bra utvecklingsmöjligheter, till exempel att jag skulle kunna vara projektledare inom två, tre år. Men för att nå dit måste man börja som utvecklare för att lära känna systemet. Det som gör att jag överväger det är att själva design och programmeringsdelen var inte en jättestor del av arbetet, jag skulle inte ta en ren utvecklingstjänst. Men det är ändå tillräckligt stor del av tjänsten för att jag ska oroa mig för ifall jag klarar av det.

För mig handlar det inte om att jag tycker att programmering är tråkigt och att det är därför jag inte vill jobba med det. Det är snarare det att jag faktiskt inte känner att jag klarar det. Visst har jag tagit programmeringskurser här på universitetet, men det är verkligen inte min starka sida och det finns så många andra som är så mycket bättre. Jag är rädd att jag ska sitta där och känna mig helt hopplös och inte veta vad jag ska göra.

Samtidigt har jag som sagt tagit programmeringskurser här på universitetet, en del på egen hand, andra i par med någon där jag kännt att vi varit jämbördiga och att jag hängt med eller till och med styrt arbetet. Och så finns det kurserna där jag suttit som ett fån intill den jag programmerat tillsammans med och verkligen inte försått vad det är vi gör. Jag har hängt med på teorin i kursen, det vill säga vad det är systemet gör och vad det är vi vill uppnå. Men sen att förstå hur man realiserar det i kod har inte varit lika lätt och särskilt inte när man jobbar med någon som är på en så pass mycket högre nivå än jag själv och vill ha ett högre tempo än vad jag själv klarar av. I det mest extrema fallet avslutade min partner sista labben medan jag var bortrest, vilket jag var ganska missnöjd med.

Men hur som helst, jag har ju faktiskt programmerat. Jag har ju faktiskt tagit kurser i databas, datornät, operativsystem och så vidare. Jag har ju klarat av utbildningen så när som på två kurser. Kan jag det så borde jag ju kunna lära mig jobbet och till och med gilla det. Det är det jag försöker intala mig själv. Men samtidigt är jag rädd att jag sätter mig själv i en situation där jag känner mig helt omöjlig och hatar varje sekund för att jag inte klarar av det. Det jobbiga nu när jag ska bestämma mig är att inte veta, att gå ut i dimman och inte veta om det är ljust på andra sidan eller om där gömmer sig ett stup.

Ingen bulle idag

Vanligtvis när jag går och köper te så tänker jag för mig själv att jag INTE ska köpa en kanelbulle idag och sen när jag står där vid caféet och ser bullarna och känner den underbara doften brukar jag inte kunna stå emot och köper en bulle i alla fall. Ett skydd mot detta är att ta med sig jämna pengar så jag inte har råd att köpa en bulle. Idag hände det motsatta. Jag tog med mig tillräckligt mycket pengar och tänkte att idag ska jag faktiskt köpa en bulle.

Sen kom jag dit och tappade lusten. De var halvbrända och sockret hade liksom försvunnit (eller om det int ens varit så mycket socker på dem från början), så där som det kan göra på gamla bullar som stått några dagar. Så jag gick därifrån med bara en kopp te. Inte tack vare min starka karaktär, men slutresultatet blev ju ändå att jag inte åt en bulle, och det är ju bra. Som jag sa till Hillevi igår, ska man äta sötsaker så ska det vara så gott att det faktiskt är värt det!

Tvära kast

Nyss kändes det som om jag var på gång. Intervju planerad för extrajobbet, men viktigast av allt, det jobb jag verkligen ville ha men i princip hade gett upp om fanns det nu nya chanser med. Rekryteraren verkade tycka att jag var en potentiell kandidat och skulle presentera mig för kunden.

Intervjun gick bra och jag tror att de fick ett bra intryck av mig. På ett sätt kändes det som om jag redan fått jobbet och jag var väldigt inställd på att det skulle bli så, även om jag visste att det fortfarande fanns andra kandidater. Ändå tog jag det inte jättehårt när jag inte fick jobbet. Jobbet skulle ha inneburit ett välkommet tillskott av pengar och varit en bra erfarenhet i framtida jobbsökande, till skillnad från många okvalificerade extrajobb men det var ändå inte min högsta prioritet.

Det jag istället tog hårdare, hårdare än något avslag hittills i mitt jobbsökande, var företagets inställning till mig på det andra jobbet, det jobbet jag verkligen ville ha. I annonsen stod det att de sökte juniora personer, vilket jag tänkte var perfekt. De flesta företag vill ha någon med minst några års erfarenhet, vilket jag ju tyvärr inte har, i alla fall inte från rätt bransch. Så tjänster där de uttryckligen söker nyutexaminerade eller folk med lite erfarenhet brukar göra mig glad. Jag har ju gått miste om flera jobb just på grund av min brist på erfarenhet.

Att då få höra av rekryteraren att företaget tyckte att jag hade för mycket erfarenhet, att de ansåg att jag var senior tog jag ganska hårt. Lite lustigt i sammanhanget är att det finns ytterligare en tjänst på samma företag där det anges att man ska vara senior. Jag frågade om jag kunde söka den istället och fick veta att då måste man ha 5-10 års erfarenhet. 

Rekryteraren sa dock att skälet till att de inte ville ha mig var att de, i och med min tidigare erfarenhet, trodde att jag skulle ha för höga krav. Så det var alltså en kostnadsfråga. Lönen låg tydligen på 24000-25000. Lite lägre än vad jag tänkt mig, men ändå en lön jag skulle kunna tänka mig. Men de bestämde åt mig.

Tjuvlyssnat på gymmet

Äntligen har jag kommit igång lite med motionen igen efter några veckor då jag varit sjuk och av andra skäl inte riktigt hunnit. Denna vecka hann jag både simma och gå på gymmet en gång. Tyvärr kunde jag konstatera att benet i princip var sämre än vad det var tidigare, så min och sjukgymnastens fundering på om vila skulle hjälpa har ju besvarats nu. Problemet är ju att träning inte heller verkar hjälpa.

Samtidigt som mig var det en äldre man och två äldre kvinnor där som pratade lite med varandra och efter ett tog samtalet en intressant vändning - ett ämne som varit på var svensks läppar sedan valet men denna gång från andra sidan. Kan inte riktigt återge samtalet, men lite lösrykta utdrag:
- Jag tycker det är bra att Sverigedemokraterna kom med i riksdagen.
- Då får de visa att ifall de har något vettigt att komma med.
- Man kan inte bara frysa ut dem, man måste bemöta dem.
- De har säkert också något att komma med.

Väldigt annorlunda mot vad jag hört överallt annars och det visar den sida av ämnet som inte kommer fram i media och det offentliga. Kanske är det såna här personer som röstat på Sverigedemokraterna, kanske inte, men det är i alla fall den attityden som gör att fler röstar på dem än tidigare.