Sista veckan

I några dagar till kommer jag få mail från konsultföretaget, i några dagar till är de fortfarande min arbetsgivare.

Idag kom sista veckobrevet som jag kommer att få. Förra veckan kom inbjudan till julfesten. Veckan innan kom inbjudan till att anmäla sig till en konferens efter årsskiftet med en massa intressanta kurser. I veckobreven de senaste veckorna har jag läst om intressanta uppdrag vår avdelning har på gång. En sista gång kommer jag träffa arbetskamraterna i studiecirkeln där vi diskuterar lean och hur vi kan använda det i vårt arbete.

Det känns lite vemodigt.

Samtidigt visste jag vad jag valde bort. Jag var aldrig missnöjd med att jobba hos dem och jag visste att alla såna där extrasaker, sånt som känns lite lyxigt med fler utbildningar, avdelningsmöten, resor, lite finare julfest och så vidare  är sånt jag skulle tappa. Jag valde arbetsuppgifterna framför det lyxiga vid sidan av. Det räcker inte med lyx några gånger per termin om man inte trivs med i vardagen. Men det hade varit kul att inte få en begagnad telefon med hack i displayen som välkomnande till nya arbetsgivaren... Det är ju lite motsatsen till lyx.

Mattias tyckte till och med att det var under all kritik att ge nyanställda begagnade telefoner. Är det jättefult att behålla sin gamla, också skrapade telefon och ge konsultföretaget den nya i utbyte? De är ju identiska, förutom att skrapmärkena sitter på olika ställen och jag föredrar mina egna skrapmärken framför någon annans. Så mycket lättare att slippa flytta över allting till den nya telefonen. Fast det är ju bara ett svepskäl, fick jag en ny telefon skulle jag ju göra det utan att blinka.

Is i magen

Jag börjar få lite mer grepp om lägenhetsjakten. Vi fick faktiskt ett erbjudande igår. Kanske. Ett företag svarade i alla fall på vår allmänna intresseanmälan att de hade en trea ledig så de kan ju ha menat att vi skulle få den. Trodde inte att det skulle kunna gå så snabbt. Men vi vill ändå inte ha den, utan bestämde oss för att ha is i magen. Den var jättestor, över 110 kvm, hyran var mer än 10 000 kronor, det var för tidigt inflyttningsdatum och planlösningen var lite märklig. Är det helt fel att tycka att de hade kunnat planera en så stor lägenhet lite bättre?

Sen dök det faktiskt upp två lägenheter till på en hyresvärds hemsida. Detta är en av de få hyresvärdar som publicerar lediga lägenheter online. Även här var det inflyttning första februari vilket inte är bra, men lägenheten såg vettig ut planlösningsmässigt och priset var mycket bättre. Jag ringde men han jag pratade med hade redan bokat visning och han sa att han blivit nerspammad av intresserade. Ändå fick jag känslan att om han inte hade bokat visning hade jag kunnat få en visning trots att så många hade mailat redan. Detta visar på att jag definitivt inte ska maila när jag vill ha en lägenhet, jag ska ringa!

Trots denna insikt var det precis vad jag gjorde på nästa lägenhet som dök upp. Han i telefonen ville att jag skulle maila så han hade mitt namn, men han frågade också vad jag hette och sa att han la det på minnet. När jag skulle maila en timme senare hade det dykt upp ytterligare en lägenhet, denna gång mycket mindre. Den verkar jättefräsch, har bättre inflyttningsdatum men så liten… Jag nämnde att jag var intresserad av den också i mailet. Får se om det händer något.

Fast vi har nog bestämt oss för att ha is i magen och avvakta lite till. Så här snabbt kan man ju inte hitta något...

Positiv moder

Systern tyckte det var jättecoolt att Mattias och jag redan pratade om att flytta ihop. När jag berättade för henne att mamma inte varit lika översvallande, utan snarare försökt få mig på andra tankar med ord som "Ta det lugnt nu", "Passa på och njut av din frihet" och "Var förståndig" sa hon att mamma sagt samma sak till henne om det.

Hon hade inte varit jätteglad över systerns stundande, men fortfarande jättehemliga, bröllop heller. Hon är glad över förlovningen, men när systern började prata om själva festen då det kan tänkas komma närmare hundra personer hade hennes kommentar varit "Jag bävar". Vi kom fram till att jag nog får vara den som hjälper till från släkten istället.

Att våga prata

En sak jag har lärt mig från tiden med Johan är att jag behöver bli bättre på prata om vad jag känner. Det är svårt, men jag är i alla fall medveten om det på ett nytt sätt och jag försöker, både med Johan och med Mattias.

Förutom att prata hyresvärdar med Mattias igår berättade jag också att jag var rädd att han skulle tycka att jag var för snabb med att vilja flytta ihop.

Han sa då att han tidigare under dagen hade känt sig lite rädd över att så mycket hände och att det gick lite snabbt.  Men han tyckte ändå inte att jag var för snabb för honom, att det kändes bra. Det var bara att det var så stora förändringar på gång. Jag förstår honom, det är ju för honom de största förändringarna kommer. Det är han som ska flytta, det är han som måste säga upp sig från ett jobb där han trivs, det är han som måste flytta från sin familj. Samtidigt är han nog mindre nervös inför flytten än vad jag skulle ha varit om det vore jag.

Det känns bra att veta lite mer vad han tänker och att han vet hur jag känner.

Första steget mot att flytta ihop

Anne frågade igår om vi tänkte pendla hela livet. Vi berättade då att vi redan nu pratar om att flytta ihop, att Mattias börjat titta så smått på vad det finns för jobb här i stan. Det tyckte hon var tidigt, särskilt som vi har närmare mellan varandra än vad hon och Henrik hade. Dessutom har vi ju också råd att besöka varandra, till skillnad från dem. För dem tog det över ett år innan de flyttade ihop.

Logiskt sett kanske det är lite tidigt. För mig känns det inte tidigt, men jag har varit lite orolig för vad han ska tycka. Jag har inte riktigt vågat föra boende på tal förutom väldigt vagt eller att prata konkret om vad han kan söka för jobb. Detta trots att det ju faktiskt var han som först började prata om att flytta hit.

I början var det mer att någon gång kan han tänka sig att göra det, sen att det skulle hända under 2012. Men för några veckor sedan sa han att det var dags att börja kolla vad det finns för jobb här. Han har några projekt i jobbet han vill avsluta på ett snyggt sätt innan han slutar och de projekten pågår till mars. Men det är bara tre, fyra månader dit, ganska lagom tid för att hitta jobb och större lägenhet. Snabbare än så kan det väl egentligen inte gå.

Jag har tittat lite på kommunens lista över hyresvärdar i stan, till och med ställt mig i kö hos några. Fast det har känts lite märkligt att göra det utan att han vet om det. Dessutom blir det lite småkrångligt när jag inte har kunnat ange honom som medsökande samtidigt som det har känts fel att skriva att jag är ensamstående.

De senaste veckorna har det kommit upp två lägenheter som jag har tyckt var fina, men jag har inte ens vågat visa dem för honom, ville inte vara för snabb för honom. Egentligen var de inte ens aktuella eftersom inflyttningsdatum hade legat för tidigt, det är inte dags för honom att flytta hit så tidigt. Men samtidigt är det ändå roligt att titta på planlösning och bilder och drömma sig bort lite och fundera på hur det skulle vara att bo där tillsammans.

Igår kom ämnet om flytt upp och jag föreslog att vi skulle börja kolla på hyresvärdar och lämna intressanmälningar. Snart kommer ju lägenheter med inflyttningsdatum under våren att dyka upp och får vi något från februari istället för april kanske det ändå är ok, om lägenheten är jättebra i övrigt.

Mattias nappade på idén och nu har vi satt ihop ett stort excel-dokument för att hålla ordning på användarnamn, när vi måste förnya anmälan och så vidare. Det känns jättekul att jag vågade ta upp det så att vi kan dela detta istället för att jag tänker på det här själv.

Snart kommer han hit!

Pappa har skämtat hela kvällen om att gå ut och ställa sig på balkongen och vinka åt Mattias när han kommer hit. Om några minuter får jag se om han vågar. Han sa att han är så gammal nu att han inte bryr sig om vad folk tänker, inte ens om han vinkar åt fel person.

Hur som helst ser jag fram emot att de får träffa varandra. Jag är stolt över att vara tillsammans med Mattias och vill gärna att min familj ska träffa honom. Tror att han är lite mer nervös än vad jag är och vad jag var inför att träffa hans familj. Han har frågat flera gånger vad han ska ha med för present, medan jag inte tycker något sånt är nödvändigt alls. Jag är inte så pjoskig med sånt. Kanske för lite till och med. Hade inte en tanke på att ha med mig något till hans familj när jag hälsade på. Han tyckte också att det var lite småjobbigt att han kommer mitt i natten och har druckit lite öl, men jag ser inget problem med det heller.

Ensam igen

Så försvann han igen, så tidigt att jag knappt minns när han gick upp. I början var han rädd för att störa mig men nu har han lärt sig att jag somnar om lätt. Det är snarare jag som är rädd att störa honom när han sover, eftersom han verkar mycket mer lättstörd. Å andra sidan minns jag knappt något enda tillfälle då han sovit men inte jag.

När vi blev tillsammans trodde jag aldrig att vi skulle ses så här mycket. Helgerna javisst. Men inte vardagarna! Det finns några veckor då vi faktiskt har setts varje dag, antingen morgonen eller kvällen, trots att han har jobbat borta hos sig (om man nu kan räkna morgonen med tanke på att jag sover. Men natten får vi ju i alla all). Den här veckan är nästan en sån vecka, han kom hit i tisdags, åkte på jobbmöte i en annan stad och kom tillbaka på kvällen. I morgon ses vi igen hemma hos mina föräldrar. Så i slutänden blev det bara på måndagen vi inte sågs denna vecka.

Perspektiv på tid

Fast egentligen kommer det inte ha gått så kort tid när det väl är dags för ihopflyttning. Vi blev tillsammans i september. Han kan flytta hit tidigast i mars eller april och då har det gått minst ett halvår. Det kan också ta ännu längre tid, vi vet ju inte när han kan hitta ett jobb här. Johan och jag flyttade ihop efter åtta månader, men vi sov nog tillsammans nästan varje natt i hans trånga korridorsrum långt innan vi skaffade gemensam lägenhet. Det känns rätt nu och jag blir glad vid tanken på att Mattias vill flytta hit, men utifrån sett är det kort tid.

En sak jag har funderat mycket på efter att det tog slut med Johan är hur länge man i ett nytt förhållande bör vänta innan man kör igång med de stora grejerna, som att flytta ihop och skaffa barn. Jag börjar ju känna viss stress i och med åldern, men det var värre när jag inte hade pojkvän. Med Johan räckte det ju uppenbarligen inte att vänta åtta år, det blev ju dåligt i alla fall.  Tid är ingen garanti. Vi hade det jättebra de första åren och sen började det bli dåligt. Även om olika par har olika bra förutsättningar för att fortsätta vara tillsammans så tror jag nog att man efter några år ändå måste jobba lite med förhållandet och anstränga sig för att det ska fungera. Det kanske är lika bra att skaffa barn innan det har börjat gå slentrian i förhållandet. Att gå runt och vänta i flera år, bara för att man ska, känns lite onödigt, även om jag också tycker att man bör lära känna varandra ordentligt innan man bestämmer sig för att försöka få barn.

Efter att jag träffade Mattias familj för första gången, än så länge enda gången, frågade hans mamma honom hur gammal jag var. När han svarade trettiotvå, det vill säga lika gammal som han, sa hon ”Då är ni båda gamla, lika bra att ni sätter igång och skaffar barn snabbt”. Jag tyckte det var lite roligt, både för att det ju var ett godkännande av mig som svärdotter men också lite lustigt att vi har så olika syn på ålder. Hon fick Mattias när hon var arton och hon blev mormor strax efter fyrtio. När jag berättade för min egen mamma om hennes kommentar blev reaktionen att vi nog borde vänta lite och lära känna varandra innan vi skaffar barn. Hon var trettiofyra när jag föddes och systern kom när hon var trettiosju. Väldigt olika perspektiv.

Ja, det vill jag!

I morgon flyttar Mattias en timme närmare mig. Han bor fortfarande långt bort, men det blir lite lättare för oss att åka till varandra. Och i första hand blir det lättare för honom att ta sig fram och tillbaka till jobbet och det tror jag kommer bli jätteskönt för honom.

Mattias berättade att han har diskuterat med sina chefer om att få sitta på kontoret i min stad på fredagar, men att han för att få det måste sitta på deras kontor på måndagar. Jag skojade då lite och tycker att de borde nöja sig med tisdag till torsdag. Då svarar han att han kanske borde titta efter jobb här istället. Jag blev jätteglad och kunde inte sluta le.

Jag har ju tänkt tanken själv, men inte riktigt vågat säga något. Vi har ju inte ens varit tillsammans två månader. Kan man bestämma redan då att man ska flytta ihop?

Någon gång i våras, kanske i någon sorts tanke om att Johan och jag skulle bli tillsammans igen och att vi då skulle bo i något större, skrev jag upp mig i Länsförsäkringars bostadskö. Tänkte inte så mycket mer på det efteråt. Förra veckan fick jag första erbjudandet. En rejält stor fyra på 110 kvadrat, den verkade jättefin. Jag har vänner som bor i samma hus och deras lägenhet är väldigt fin. Oj vad sugen jag blev på att få flytta in i något sånt tillsammans med Mattias. Men jag gjorde inget åt det, det är ju ändå så tidigt i förhållandet. Nu är den borta, men kanske kan jag våga tänka mer i de banorna nu, när han mer konkret har föreslagit att han någon gång framåt vårkanten ska flytta hit.

Tuffa tider

Johan har upptäckt en nygammal låt som han har lärt sig att spela, Tuffa tider med Gyllene tider. Han var hemma hos mig i söndags och satte på den på repeat i flera timmar. En del av orden fastnade lite extra.

Jag tänker alltid på dej 

när sommaren slår ut

[..]

Det var aldrig meningen 

att det skulle bli jag och du 



Det är tuffa tider för en del 

För drömmare
För en drömmare 



Tunga, tuffa tider när man står bredvid
Som en drömmare, 

Som en drömmare



Ibland kan jag undra
hur vardagen sett ut
[...]

Om man hade haft tur
och fått va med nån som du 



Vi satt länge i soffan och höll om varandra. Jag gjorde några ansatser att gå upp och fortsätta med städningen men han höll mig kvar. Efter ett tag frågade jag om han tänker på oss när han hör det och det gör han. ”Är det jag som står bredvid?” frågar han. Sen säger han att han visst tror att det var meningen, att han skulle vilja börja om från en punkt där det var bra. ”Det går ju inte” säger jag. ” ”Nej, men jag skulle vilja” svarar han.

Jag undrar vad som hade hänt om han hade börjat tänka så här redan i somras. Då var han väldigt inriktad på att dejta, få chans att träffa andra tjejer, medan jag tvekade mer, funderade hela tiden på ifall vi skulle försöka igen. Vad hade hänt om vi hade fortsatt med parterapin som jag föreslog? Kunde vi ha varit i en annan situation idag än vad vi är? Jag känner mig kluven. Jag är ju så glad över hur saker är nu med Mattias. Men jag har dåligt samvete över att lämna Johan kvar bakom mig, särskilt när jag ser att han är ledsen. På ett sätt kan jag önska att Johan och jag hade rett upp saker och ting någon gång för länge sen. Fast det är inte det jag vill nu längre.