Att kunna prata om sånt som är svårt

Igår när vi skulle sova försökte jag berätta lite om de ledsna tankarna jag har också, att allting inte bara är bra hela tiden. Men det är fortfarande svårt att prata om tankarna som mal i huvudet och det kom inte så mycket. Han var inte så inne på det spåret heller, tror inte han riktigt förstod vad jag var ute efter och började prata om annat. I alla fall sa han att det senaste året inneburit större förändringar för mig än för honom och att han förstod att jag hade haft det svårt.

Något jag lärt mig senaste året är att det är jätteviktigt att kunna prata med varandra. Jag har alltid haft svårt för det, hållit mycket inombords. Nu försöker jag bli bättre, även om det fortfarande går trögt. Men jag försöker i alla fall.

Lägenhet uppsagd

Idag sa vi upp lägenheterna. Typiskt mig att vänta till sista chansen att göra något, när jag kunde gjort det för några veckor sedan. Nu går jag och nojjar över att posten klantar sig med att leverera brevet på två dagar och att det istället kommer efter årsskiftet så jag får ytterligare en dubbel hyra.

Till största delen är det väl vanliga segheten som fått mig att dröja, men de senaste dagarna har jag också gått och tänkt en del på senaste årets svåra val. Nu är det jag och Mattias och jag trivs verkligen med honom. Men tankarna på Johan finns fortfarande kvar i bakgrunden. Att fira jul utan honom för första gången på många år är stort och får mig att känna vemod över allt jag har förlorat som var en naturlig del av livet för bara ett år sedan. Förra julen var vi hos hans syster. Nu vet jag inte ens om jag kommer träffa hans familj igen. Man förlorar så många saker i livet när man gör slut, saker man kanske inte ens insåg att man förlorade förrän senare.

När du får oväntat besök...

Innan jag får besök brukar jag se till att stänga ner sidorna med bloggen, just för att ingen som råkar se datorskärmen eller använder min dator ska se den. För några dagar sedan misslyckades jag. Jag hade ett helt oplanerat besök av Johan.

Egentligen var det hos honom vi skulle ses den kvällen. Jag var bjuden dit på middag och vi stod och lagade mat. Han hade en ny jättevass kniv med väldigt obekvämt handtag. Medan jag skar grönsakerna lyckas jag skära mig över pekfingret. Jag stod och kramade min hand säkert en minut innan jag vågade titta hur illa det var, det enda jag visste var att så här illa har det aldrig varit någonsin förut när jag skurit mig.

Fingertoppen satt lyckligtvis kvar, men det tog några timmar innan blodet slutade rinna. Jag sa något om att kvällens planer blivit rejält omkullkastade, istället för att diska det som inte hanns med dagen före och raida så låg jag på golvet med handen i högläge. Snäll som han är erbjöd sig Johan att diska och efter middagen gick vi hem till mig. Efter disken ville han ha musik och satte sig vid min dator och vad var det som låg längst fram på skärmen om inte blogadmininterfacet. Jag fick snabbt fram Spotify åt honom, men han hann ändå fråga vad det var för något.

Jag stängde ner det hemliga så fort jag fick chansen, men oron fanns ändå där resten av kvällen. Har han förstått vad han har sett? Kommer han att kolla upp det senare? Jag satt som på nålar resten av kvällen tills han gick hem.

Nu när jag ser statistiken för de senaste dagarna verkar det ganska otroligt att han faktiskt skulle ha kommit hit. I så fall borde det ha resulterat i många fler träffar, både i allmänhet och särskilt från Sverige och vid andra tidpunkter än vad jag faktiskt har haft sedan dess.

Å andra sidan vet jag inte ens om jag behöver oroa mig. Om han insåg att han läste mina hemliga tankar tror jag att han skulle ha svårt att fortsätta läsa där utan att säga något. Han är väldigt väldigt ärlig och tycker det är jobbigt att ha hemligheter för folk. Jag hoppas att om han hittade hit skulle han prata med mig om det. Men man vet ju inte.

Fix före jul

Äntligen tagit tag i köket. Nu är det nästsista dagen hemma innan det är dags att åka till föräldrarna och sen till Mattias innan vi kommer tillbaka hit tillsammans efter nyår. Mycket att fixa alltså, men är lite seg. Diskade i alla fall undan en del, så nu har jag diskbänken frigjord så jag får lite bättre arbetsställning när jag gör färdigt min franska nougat. Att i receptet skriva "skär nougaten i bitar" är för övrigt ett hån. Detta är nog det svåraste julgodis jag har gjort. Man skär några bitar, sen är kniven helt nerkletad. Till viss del går det inte ens att skära i den, utan den bara trycks ihop. Hur kan bilderna till recepten ha så fina snittytor? Sen är det ju lite ironiskt att jag först skriver att jag ska gå ner i vikt och sen fortsätter min omfattande julgodistillverkning.

Sen borde jag försöka hinna jobba lite ikväll. Jättemycket att göra sista dagarna före jul och jag måste förbereda mig inför styrgruppsmötet i morgon. Men projektledaren verkar tycka att det jag gjort redan är tillräckligt bra, så tappade lite motivation till att göra det helt färdigt. Fast jag vet ju att jag måste göra det tids nog, så varför inte redan nu...

Måste bättra mig

Hälsokontroll på jobbet idag och jag fick egentligen inte veta något nytt. Det mest överraskande var nog att jag var två centimeter längre än vad jag trodde att jag var. Åtminstone något som drar ner mitt BMI.

I övrigt konstaterades sånt jag redan vet. Det är bra att jag dricker måttligt, mår ganska bra i allmänhet, inte röker, cyklar till jobbet, men dåligt att jag inte motionerar förutom cyklingen, att jag väger för mycket och att midjemåttet är för högt.

Jag vet att jag måste ta tag i det. Sedan jag gick ner till en vikt jag var nöjd med för fem år sedan har jag sakta men säkert sett vågens siffror röra sig uppåt, några kilo om året. Nu är jag tillbaka där jag började. I flera år har jag tänkt att jag måste ta tag i det men har inte orkat, inte haft kraft nog att verkligen göra det.

Innan jag började jobba rådde jag i stort över min tid själv. Även om knäskadan så klart ställde till det för mig var det också bra att den fick mig att gå till gymmet regelbundet för att göra mina övningar. En bra vecka gick jag dit två dagar eller bytte ut en av gångerna mot simning. En riktigt bra vecka gjorde jag något av gym och simning tre gånger.

Sen började jag jobba och helt plötsligt var jag borta från hemmet nästan tio timmar om dagen. Det blev svårt att hitta tid för att hålla rutinen uppe, men framåt vårkanten kom jag igång igen, i alla fall något så när. Det blev några turer till simhallen och några gånger till gymmet. Efter att jag överansträngde knät så mycket på gymmet att jag inte ens lyckades cykla hem från jobbet blev det inga fler besök på gymmet. I övermorgon går simhallskortet ut, fortfarande med några oanvända klipp kvar på sig.

När jag kom igång med cyklingen hade jag trott att det skulle påverka vikten mer. Cykling en timme om dagen, det måste väl vara jättebra motion? Som mest gick jag ner två kilo och de är nu tillbaka. Det är en besvikelse. Snön är här och det lär inte bli så mycket mer cykling den här vintern. Så mycket motion som jag har fått genom cyklingen de senaste nio månaderna har jag nog aldrig fått i mitt liv. På så sätt känns det lite hopplöst att det inte gav mer.

Nu har vi ett återbesök i april bokat. Till dess ska jag ha gått ner fyra kilo. Då hamnar jag åtminstone inom gränserna för vad som anses vara normalvikt. Kanske funkar det bättre om jag har extern press på mig, att någon verkligen kommer kolla att jag har gått ner i vikt. Lite funkar jag så med externa deadlines, de blir mycket viktigare för mig än egna mål jag sätter upp. Fast jag måste ju så klart också komma på en plan för hur det ska gå till.

Nära igen

Det var skönt att träffas i helgen, att få några dagar tillsammans efter nästan två veckor ifrån varandra. Ett tag kändes han väldigt långt bort. Jag hade gärna haft honom nära när det var dags för stora beslut om lägenhet och att få chansen att prata om sånt som oroade mig. Nu känns det bättre igen.

Lite sorgligt

På ett sätt känns det lite tragiskt att vår flytt till lägenheten, starten på vårt liv tillsammans, samtidigt är slutet på ett annat pars gemensamma liv. Det var ett äldre par som bodde där och hyresvärden hade berättat för mig att kvinnan var svårt sjuk. När vi var där för visning frågade hon mannen hur det var med hans fru och han svarade "Hon är längre bort nu". Kanske var det första gången han berättade för någon att hon var borta. Det visade sig att hon hade dött några timmar tidigare. Trots det hade han ändå hållit visningen, för vi hade ju kommit överens om det. Tänk så sorgligt att veta att den man delat livet med är borta och se hur andra går runt och bedömer ens hem.

Så fin!

Lägenheten var så fin, så fin. Jag tog en massa bilder och har suttit och tittat på dem så många gånger, drömmer om hur det ska bli att bo där. Så fint kan man nästan inte drömma om att få som hyresgäst. Allting vi var missnöjda med i femman vi var och tittade på är bra här. Fint och modernt kök, rymligt och ljust badrum.

Dyr var det ju så klart, men överkomligt. Det hade varit trevligt att hitta något där vi fick mindre hyra än vad vi har idag. Nu blir det istället ungefär samma som vi har idag, var och en för sig. Det blir aningen billigare för honom, aningen dyrare för mig, men på det stora hela ungefär samma. Jag sparar ju ändå nästan hälften av min nettolön och tror jag kan fortsätta med det även senare.

Men helt plötsligt känns det känns så stort att flytta ihop. Tidigare har vi ju mest pratat löst om det, men att gå från tanke till handling gör att det blir så mycket mer ett ställningstagande att nu är det vi två.

Hög stressnivå

Idag gick jag runt och kände mig stressad. Det händer inte ofta på det sättet, att jag har en oroskänsla i magen och känner min puls. Men idag var det så. Dels var det mycket på jobbet, fullt med möten om jag inte hann förbereda så mycket som jag skulle vilja och någon deadline jag hade lite tufft att få färdig. Det finns en stor risk att det fortsätter så här ett bra tag framöver, båda projekten jag jobbar i rampar upp när det gäller arbete. Men jag föredrar det som det är nu jämfört med för ett år ett halvår sedan när jag satt och inte riktigt visste vad jag skulle göra.

Arbetet var bara en del av vad som var jobbigt. Jag var också nervös inför att gå och titta på lägenheten vi fått erbjudande om. Nervositeten låg inte så mycket i just själva visningen, utan mer det faktum att vi är så nära att flytta ihop, att det faktiskt känns lite läskigt att ta steget. Plötsligt tvekar jag lite inför det som kändes så rätt för några veckor sedan. Samtidigt tycker jag ju också att det är spännande och roligt.

Men parallellt med det nya livet finns sorgen och det dåliga samvetet för Johan och jag tror det är skälet till tvekan inför att faktiskt ta steget och flytta ihop. Hur ska jag kunna berätta för honom att jag ska flytta ihop med en ny? Han var ledsen sist vi såg. Igår kväll ringde han och sa att han ville träffas och prata om sitt liv. Det gav mig också en klump i magen.

Kalla fötter

Isen vi skulle ha i magen gällande att inte ta första bästa lägenhet har vi slängt ut helt och hållet. Idag lyckades vi ringa först på en lägenhet, det trodde jag aldrig, och fick på så sätt en visning inbokad. Men samtidigt har jag aningens kalla fötter. Inte så att jag inte vill, men att jag börjar tänka mer, inte bara kasta mig in i det med hull och hår.

Helt plötsligt blev det så "på riktigt". Det är stort, större än vad jag tänkte först. Vi ska verkligen flytta ihop, han ska flytta hit, han ska hitta jobb här, vi ska säga upp våra lägenheter, jag ska berätta för Johan att jag ska flytta ihop med Mattias. Det är nog på den sista punkten som är det jobbiga. Det med Johan.

Jag känner det fortfarande som om jag sviker honom och jag blir ledsen när jag tänker på honom. Sist vi träffades kramades vi länge och tårarna trillade ner för hans kinder. Han säger att han klarar sig, att det kommer bli bra. Men jag känner mig så hemsk när jag ser honom ledsen. Jag gav upp på oss, jag svek honom som inte längre ville försöka.

Fast samtidigt vet jag inte om det hade kunnat gå, även om jag hade försökt. Jag kan se det ännu mer nu, nu när jag har Mattias och ser hur vi går helt upp i varandra. Helt plötsligt är det som tog min uppmärksamhet när jag var med Johan inte längre lika viktigt. Jag bara låter bli utan att sakna det. Med Johan hade det varit en stor uppoffring som jag hade svårt att föreställa mig att stå ut med. Men jag sörjer fortfarande oss, så som det var på den tiden det fortfarande var självklart att det var vi för livet.