Isen vi skulle ha i magen gällande att inte ta första bästa lägenhet har vi slängt ut helt och hållet. Idag lyckades vi ringa först på en lägenhet, det trodde jag aldrig, och fick på så sätt en visning inbokad. Men samtidigt har jag aningens kalla fötter. Inte så att jag inte vill, men att jag börjar tänka mer, inte bara kasta mig in i det med hull och hår.
Helt plötsligt blev det så "på riktigt". Det är stort, större än vad jag tänkte först. Vi ska verkligen flytta ihop, han ska flytta hit, han ska hitta jobb här, vi ska säga upp våra lägenheter, jag ska berätta för Johan att jag ska flytta ihop med Mattias. Det är nog på den sista punkten som är det jobbiga. Det med Johan.
Jag känner det fortfarande som om jag sviker honom och jag blir ledsen när jag tänker på honom. Sist vi träffades kramades vi länge och tårarna trillade ner för hans kinder. Han säger att han klarar sig, att det kommer bli bra. Men jag känner mig så hemsk när jag ser honom ledsen. Jag gav upp på oss, jag svek honom som inte längre ville försöka.
Fast samtidigt vet jag inte om det hade kunnat gå, även om jag hade försökt. Jag kan se det ännu mer nu, nu när jag har Mattias och ser hur vi går helt upp i varandra. Helt plötsligt är det som tog min uppmärksamhet när jag var med Johan inte längre lika viktigt. Jag bara låter bli utan att sakna det. Med Johan hade det varit en stor uppoffring som jag hade svårt att föreställa mig att stå ut med. Men jag sörjer fortfarande oss, så som det var på den tiden det fortfarande var självklart att det var vi för livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar