Hälsokontroll på jobbet idag och jag fick egentligen inte veta något nytt. Det mest överraskande var nog att jag var två centimeter längre än vad jag trodde att jag var. Åtminstone något som drar ner mitt BMI.
I övrigt konstaterades sånt jag redan vet. Det är bra att jag dricker måttligt, mår ganska bra i allmänhet, inte röker, cyklar till jobbet, men dåligt att jag inte motionerar förutom cyklingen, att jag väger för mycket och att midjemåttet är för högt.
Jag vet att jag måste ta tag i det. Sedan jag gick ner till en vikt jag var nöjd med för fem år sedan har jag sakta men säkert sett vågens siffror röra sig uppåt, några kilo om året. Nu är jag tillbaka där jag började. I flera år har jag tänkt att jag måste ta tag i det men har inte orkat, inte haft kraft nog att verkligen göra det.
Innan jag började jobba rådde jag i stort över min tid själv. Även om knäskadan så klart ställde till det för mig var det också bra att den fick mig att gå till gymmet regelbundet för att göra mina övningar. En bra vecka gick jag dit två dagar eller bytte ut en av gångerna mot simning. En riktigt bra vecka gjorde jag något av gym och simning tre gånger.
Sen började jag jobba och helt plötsligt var jag borta från hemmet nästan tio timmar om dagen. Det blev svårt att hitta tid för att hålla rutinen uppe, men framåt vårkanten kom jag igång igen, i alla fall något så när. Det blev några turer till simhallen och några gånger till gymmet. Efter att jag överansträngde knät så mycket på gymmet att jag inte ens lyckades cykla hem från jobbet blev det inga fler besök på gymmet. I övermorgon går simhallskortet ut, fortfarande med några oanvända klipp kvar på sig.
När jag kom igång med cyklingen hade jag trott att det skulle påverka vikten mer. Cykling en timme om dagen, det måste väl vara jättebra motion? Som mest gick jag ner två kilo och de är nu tillbaka. Det är en besvikelse. Snön är här och det lär inte bli så mycket mer cykling den här vintern. Så mycket motion som jag har fått genom cyklingen de senaste nio månaderna har jag nog aldrig fått i mitt liv. På så sätt känns det lite hopplöst att det inte gav mer.
Nu har vi ett återbesök i april bokat. Till dess ska jag ha gått ner fyra kilo. Då hamnar jag åtminstone inom gränserna för vad som anses vara normalvikt. Kanske funkar det bättre om jag har extern press på mig, att någon verkligen kommer kolla att jag har gått ner i vikt. Lite funkar jag så med externa deadlines, de blir mycket viktigare för mig än egna mål jag sätter upp. Fast jag måste ju så klart också komma på en plan för hur det ska gå till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar