Känslomässig berg- och dalbana

Varför kan jag aldrig veta vad jag vill? Mina känslor växlar fram och tillbaka. Jag skulle vilja att kärleken var mer självklar.

Jag var glad över Brian, jag är glad över Brian... Men samtidigt finns det sådan stor tvekan kring vad jag vill med Johan. Det är så svårt att lämna det bakom mig, att ta steget och säga att det är över. Jag tror att det är det jag vill, men det är så svårt.

Igår var Johan hemma hos mig. Jag fixade i köket och han följde efter mig och försökte kramas, kyssas och ta på mig. Jag försökte gå undan, värja mig, men jag protesterade inte direkt. På något sätt är det fortfarande så svårt att avvisa honom, fast jag egentligen redan har tagit det stora steget genom att göra slut. Men det är ändå så svårt.

Vi har levt så nära varandra att det inte har känts konstigt att vara intima, i alla fall i början. Nu har jag börjat tveka mer om det. Dels för att det känns fel mot Brian men också för att jag inte känner mig helt bekväm med det längre. Sen är det ju inte heller rätt mot Johan, eftersom det kan sända fel signaler till honom. Han säger att han inte ser det som ett tecken på att vi ska bli tillsammans igen, men vad man känner och vad man säger är olika saker. Att inte ha sex skulle innebära ett tydligare avslut för honom.

Trots alla dessa tankar hamnade vi senare i sängen, men efter ett tag blev jag så där konstigt fnissig igen och fick stoppa honom och vi började prata istället. Jag sa att det inte var ok att han var så närgången hela tiden. Även om det händer att vi har sex kan han inte hålla på och tafsa hela tiden, särskilt inte bland folk. Han höll med, insåg att det inte var rätt. Vi hade pratat om det när vi var tillsammans också.

Jag grät, det var så jobbigt att avvisa honom igen. Det kändes som om det var ytterligare ett steg mot det slutgiltiga i att inte vara tillsammans, att det inte längre var vi. Vi pratade om detta och det kändes ändå ganska bra. Även om det var sorgligt så kändes det bra att våga säga detta.

Efteråt, när Johan gått hem, pratade jag med Brian som undrat vart jag tagit vägen när jag helt plötsligt försvunnit offline. Jag berättade att jag hade haft ett samtal med Johan och att det nu kändes som om vi kommit ytterligare ett steg på vägen mot att göra slut med Johan, att jag kände större säkerhet för vad jag ville nu när han och jag hade pratat om våra känslor för varandra. När jag gick och la mig kändes det ganska bra.

Dagen efter var det tvärtom. Jag kände mig ledsen på morgonen och tårarna började rinna när jag satt och åt frukost. Istället för att åka till jobbet gick jag till Johan och vi låg på sängen och grät i nästan en timme. Helt plötsligt kändes det inte längre så självklart vad som var rätt.

Kroppens konstiga reaktioner

Sen vi gjorde slut har min kropp reagerat så konstigt. Jag brukade ha svårt att bli upphetsad. Även om jag tänkte att jag ville hängde kroppen inte riktigt med. Men numera går det utan problem, Även om jag fortfarande tror att p-pillerna ställde till det en gång i tiden måste det även ha varit något annat eftersom alla problem inte slutade när jag slutade med dem. Något i vår relation. Något i mitt huvud.

Det var samma sak med min förra pojkvän, där hade jag också problem med att känna lust när jag kände att jag borde, när jag trodde att jag ville. Och sen när det tog slut kom upphetsningen tillbaka. Ifall jag bytte person, var förälskad igen vore det inte så konstigt, men i båda fallen var det ju min gamla pojkvän jag var med. Varför skulle jag tända mer på honom efter att vi gjort slut? Är det mindre press på mig då? Mindre krav på att jag borde känna lust?

Jag hoppas att jag kan förstå bättre hur jag fungerar nästa gång jag är tillsammans med någon. En viktig del i detta tror jag är att försöka känna efter vad jag vill och inte göra sång jag inte vill. Och att inte ha dåligt samvete när jag själv inte vill.

En annan sak som hänt är att jag reagerar så märkligt ibland när han tar på mina bröst. Jag börjar fnittra och blir obehaglig till mods. Det händer inte alltid, men ibland. Då ber jag honom sluta och tar bort hans händer och han säger åt mig att vara stilla och fortsätter tills jag säger åt med mer skärpa.

Det brukade vara mitt hem

Återigen en middag med Johan som dragit ut för länge på tiden. Jag säger att jag vill gå hem, han frågar vad jag ska göra. Jag försöker förklara att jag ju vill komma hem när jag inte varit hemma sedan tidigt i fredag morse, att det helt enkelt är skönt att komma hem. Då föreslår han att han ska följa med. Och jag vill komma bort, vara för mig själv, inte vara med honom hela tiden!

Jag stannar ett tag till och försöker hålla tillbaka min irritation men han märker den i alla fall. Det tar en halvtimme innan vi kommer på vad vi ska se på TV medan han sitter med sin jäkla kub och försöker få färgerna på rätt sida. Han tycker jag verkar ointresserad när jag sitter och sneglar i tidningen och han stoppar det vi ser på så vi får börja om med något nytt och tiden går.

Efter avsnittet säger jag att jag ska gå igen och han försöker återigen hålla mig kvar.
- Det här brukade vara ditt hem, du borde kunna trivas här, säger han.
Och jag ligger med huvudet i  hans knä och känner hur jag blir ledsen över att jag hela tiden måste avvisa honom, hela tiden göra honom besviken. Sorgsen över att han känns så ensam, att han behöver mig så mycket. Sorgsen över det som varit och att det inte längre finns kvar. Att vi inte längre är vi. Vi som en gång var så kära, som var så säkra på vår gemensamma framtid. Det var så självklart att det var vi.

På ett sätt önskar jag att det hade funnits kvar, att vi hade gjort något tidigare. Men önskan om att hela tiden vilja bort, att få vara själv, att få vara ifred bygger man ingen framtid tillsammans på.

SMS mitt i natten

Jag ligger i sängen och vrider mig. Har suttit uppe länge med Brian igen och pratat och nu är jag är uppfylld av tankarna på oss och det går helt enkelt inte att somna. Kvällen han tog mod till sig för att berätta om sina känslor var jag fortfarande inne i min store osäkerhet. Men sedan dess har jag blivit gladare, mer säker på vad jag vill, även om det känns hemskt mot Johan. Jag sms:ar Brian för att beklaga mig över sömnlösheten och skriver att det är många tankar i huvudet, fast nu är det gladare tankar än förut.

Jag får svaret:
“It’s been on my mind for many nights now, anticipation and worries. But those worries are gone now thanks to you. I want things to work between us, I’d like nothing more than to be with someone as sweet and beautiful as yourself.”

Och jag blir ännu gladare och får ännu svårare att sova.

Att vänta på någon

Vi har precis köpt nya köksstolar åt mig på Ikea och jag frågar om inte han också ska ha nya stolar.
-  Jag vet inte... Kanske jag borde, men det är som om jag väntar på att någon ska flytta in.
-  På mig?
-  Ja... eller någon annan.
Jag känner mig som värsta svikaren som övergav honom. Och ledsen för hans skull att han verkar vara så beroende av någon annan.

På kvällen, några stolbyggen, sex och ett bad senare börjar jag känna att det är lite frustrerande att han är där. Klockan börjar närma sig 22 och han sitter vid min dator och hindrar mig från att göra det jag vill göra. Min tanke var att jag skulle hinna skriva lite ikväll, men det verkar inte bli tid för det ikväll heller. Det känns återigen som om jag inte får tid för mig själv. Att bara få sitta själv och inte göra något särskilt, läsa lite bloggar, titta på något TV-program och chatta är värt mycket för mig.

Jag ber honom gå hem, försöker förklara att det börjar bli sent och jag har saker jag behöver göra innan jag ska sova. Han sitter kvar. Efter ett tag reser han på sig och går ut mot hallen och jag tror att han ska gå. Men istället försvinner han in i sovrummet och lägger sig där och vill prata. Vi ligger där tillsammans ett tag och jag säger återigen att jag vill vara ensam. Så småningom hör jag på hans andetag att han håller på att somna och jag är tillbaka där jag varit så många gånger förut... Att vänta på att han ska somna så att jag kan få gå upp och göra det jag vill. När jag reser på mig vaknar han till och frågar vad som händer och jag säger samma sak igen. Han frågar vad jag ska göra och jag blir irriterad och fräser till, för det känns som om jag redan förklarat så många gånger.

Någon timme senare är det läggdags och jag kryper ner i sängen bredvid honom och han lägger armen runt mig. Den trötthet jag kände en timme tidigare är försvunnen, men efter ett tag lyckas jag somna.

Ett foto

Brian har pratat om att klippa sig och frågade idag om jag föredrar män i kort hår, vilket jag har nämnt tidigare. Tydligen har han bestämt sig för att klippa av håret, något jag verkligen inte har något emot. Dels tycker jag att det är snyggare men det handlar också om stilen. Egentligen tycker jag bara att det är riktigt snygga filmstjärnor som kan komma undan med långt hår som män. Sen ser det ju vuxnare ut också.

Helt plötsligt skickar han en bild på msn och medan den sänds över blir jag nervös… Nervös över att jag inte ska gilla vad jag ser. Jag har frågat efter en bild länge, eller i alla fall påpekat att jag ju inte har fått se hur han ser ut fast han vet hur jag ser ut. Tydligen har han inte vanan att ta många bilder, medan jag får flera hundra av mig själv varje år. För några månader sedan lyckades han ändå leta reda på någon gammal bild från när han var 22 år. Den bilden gjorde mig snarare oroligare för han såg så ung ut och det var något med utseendes som kändes lite konstigt också.

Egentligen är jag inte så ytlig, det är få utseenden jag verkligen inte gillar. Men jag är rädd att han fortfarande ska se för ung ut. Eller på något annat sätt vara fel. Men hur skulle det påverka? Hur mycket betyder utseendet? Kan en person som jag klickar så bra med i text och röst vara helt fel när vi ses?

Överföringen tar sin lilla tid och tankarna hinner flyga i huvudet. Sen kommer den fram och jag klickar upp den. Och det känns bättre. Fyra år har gjort även honom äldre, tack och lov. Han ser bättre ut nu, även om han inte är otroligt snygg. Han är i alla fall inte ful även om den där hårklippningen inte skulle sitta fel. Jag tror att han till och med skulle se ganska bra ut i en kortare frisyr, håret nu känns mest som om det hänger. I alla fall känner jag mig lite lugnad.

Lite intressant att det är jag som är orolig för att han ska vara för ung för mig och se för ung ut. Kanske bara fördomar, men jag föreställer mig att man kunde  tro att det är mannen som oroar sig när kvinnan är äldre. Fast han visste ju redan hur jag såg ut innan.

Vill vara själv

Han ligger och sover på min soffa och jag undrar när han tänker gå hem. Jag har redan föreslagit att om han ska sova så borde han göra det hemma. När vi pratade tidigare om vad jag har för planer ikväll och hur länge han är välkommen att stanna sa jag till efter maten. Nu har vi ätit för flera timmar sedan.

Jag känner mig lite påpassad, före idag hade jag trott att jag har kontroll över när han kommer hit. Nu sätter han sig vid min dator utan att jag kontroll över det, där jag kanske har privata konversationer eller denna blogg uppe. Det känns som om jag måste se mig över axeln hemma hos mig själv. Jag får inte använda hans dator utan att fråga om lov, men han kan låna min dator utan att fråga och vill ibland inte ens ge tillbaka den när jag ber om det. En gång påpekade jag skillnaden och han höll med om att det egentligen var fel. Fast det är så fortfarande. Skulle jag säga något, hindra honom från att se saker skulle det verka som om jag ville dölja något.

Vi pratade lite under middagen om hur jag vill ses och vi kunde konstatera att jag vill ses mer sällan. Han sa att han funderat på att vänta på att jag hör av mig, men då skulle det väl dröja veckor trodde han. Jag svarade att det skulle ta längre tid än när han tar initiativ till att ses, men inte så länge. På sistone har jag, trots att jag bor själv, kännt lite som att jag inte hinner med mig själv och det jag vill göra. Veckan innan resan träffades vi en hel del. Sen var resan intensivt umgänge. Så nu när jag kommit hem vill jag vara själv lite.

Plötslig väckning

Samtalet med Brian gjorde att jag somnade sent och som vanligt blev det alldeles för lite sömn, till och med ännu mindre än vad jag planerade. Något chockartat väcktes jag nämligen av att Johan stod i rummet. Jag visste inte ens att han hade en nyckel, utan mindes bara att vi pratat om ifall han skulle ha en men hade för mig att vi sagt att han inte skulle. Och jag mindes verkligen inte att jag hade gett honom en, men de har ju legat framme i hallen.

Att han dessutom skulle använda den på detta sätt hade aldrig slagit mig. Komma in i min lägenhet när jag ligger och sover känns verkligen som att gå över gränsen. Han sa att han inte kunnat sova och hade valt mellan att åka till jobbet eller göra frukost åt mig. För honom verkade det inte vara något konstigt alls med situationen.

Själv var jag så trött att jag inte riktigt orkade protestera. Det var fortfarande en halvtimme kvar tills väckarklockan skulle ringa och jag ville väldigt gärna använda den till att sova. Johan försökte få mig att gå upp, så för att få tyst på honom föreslog jag att han också skulle sova lite. Han klädde av sig och kröp ner i sängen, men hade inte direkt sömn i tankarna. Jag lyckas dock få honom på andra tankar, dels var jag trött, dels kändes det fel när jag är så uppfylld av vad som hände igår.

Jag inser ju att jag borde ha markerat tydligare att det här inte var okay, men på något sätt var hela situationen lite överrumplande. Ett av mina stora problem är också att säga ifrån, att avvisa honom igen. Fast jag vet att jag måste.

Ytterligare en kärleksförklaring

Jag sitter och chattar med Brian samtidigt som jag tittar på SVT Play och försöker packa upp lite grejer för lägenheten är fortfarande en enda röra. Vi pratar om mina förvirrade känslor, inget nytt egentligen och det känns som om jag ältar. På något sätt känner jag mig hemsk som pratar om hur jag inte vet vad jag vill göra och att jag sörjer det liv Johan och jag inte fick tillsammans när jag vet vad han känner för mig. Samtidigt vill jag vara öppen mot honom. Jag kan inte bara uppmuntra honom om jag inte vet vad jag vill utan vill vara ärlig mot honom.

Johan brukar ju säga att jag, trots min synbara osäkerhet, egentligen vet vad jag vill. För även om jag säger att jag inte vet så agerar jag på ett sånt sätt som leder livet i en viss riktning. Som att göra slut och flytta ut samtidigt som jag säger att jag inte vet vad jag vill. Som att umgås jättemycket med andra än Johan och på så sätt inte egentligen försöka hitta tillbaka till den rätta känslan. Men i detta fall är det tvärtom. Varför känna att jag måste vara ärlig mot Brian och säga att jag inte vet vad jag vill med Johan om det inte är för att dämpa stöten när den väl kommer? När jag går tillbaka till Johan och då måste sluta ha kontakt med Brian... Så kom jag på mig med att tänka för några veckor sedan när jag var i en av mina största osäkerhetsperioder och satt hemma och kände mig ledsen och ensam. Just nu är jag istället i en period där det känns skönt att kunna dra mig tillbaka till min egen lägenhet och få vara själv.

Samtidigt är jag rädd för att stöta bort Brian med min osäkerhet. Alex sa förut att Brian medvetet försökte hålla distans för att inte bli för sårad om jag skulle gå tillbaka till Johan i och med att han känner till min osäkerhet. Jag kan förstå att det är jobbigt ifall den person man är kär i sitter och pratar om sitt gamla förhållande och osäkerhet inför beslutet att göra slut.

Sånt här sitter jag och tänker medan vi pratar. Brian säger att han han hade tyckt det vore tråkigt ifall jag gjorde en för stor kompromiss med mina egna önskemål ifall jag blev tillsammans med Johan igen. Och att vi skulle ha förlorat kontakten med varandra, något som gör mig väldigt ledsen att tänka på. Det är nästan lite konstigt hur starkt jag kan reagera på tanken, kan bli helt gråtfärdig när jag tänker på det.

Då frågar han helt plötsligt "I have to ask. You do know I'm interested in you right?" Den senaste timmen har diskussionen gått i cirklar kring detta. Han har sagt att situationen är lite obekväm för honom, jag har sagt att jag inte vill såra honom. Jag hade själv funderat på ifall jag skulle ta upp det, men jag drog mig för det, var inte redo riktigt ännu. För att avslöja mina känslor skulle ju innebära att jag tog steget in på den vägen, fast jag fortfarande är osäker på vad jag vill. Tids nog hade det på något sätt kommit fram, dels ifall det blev vi men också ifall jag gick tillbaka till Johan, eftersom det hade inneburit bruten kontakt med Brian och jag hade varit tvungen att förklara varför.

Men nu har han tagit första steget och jag följer efter genom att berätta vad jag känner för honom, att jag hade varit mycket mer benägen att försöka få det att fungera med Johan om han inte hade varit.

Osäkerheten finns fortfarande kvar hos mig, men kvällens konversation gjorde mig gladare. Kanske är det ett tecken på vad som är rätt?

Brist på känslor

Vi satt på ett trädgårdscafé nära Plac Nowy i de judiska kvarteren i Krakow. Vännerna påpekade att det inte märks någon skillnad på oss mot när vi var tillsammans, att vi uppför oss på samma sätt. På ett sätt stämmer det lite. Vi umgås fortfarande mycket, har haft sex till och med sedan jag flyttade ut. Samtidigt tycker jag det är jobbigt att andra vet om hur vår relation är. Jag vill inte att andra ska se oss hålla hand, kyssas, ligga och kramas. Han ifrågasatte det och undrade vem som bestämmer vad som är normalt och ville veta varför jag känner så.

En av vännerna undrade varför vi inte är tillsammans och Johan svarar "Brist på känslor". Det låter som om jag är känslokall och inte har några känslor och jag protesterar. "Känslor för andra" svarar han då och det kan jag väl inte säga så mycket om. Fast samtidigt tycker jag inte om att han är så öppen för andra om hur jag känner. Visst är det något som påverkar honom också och jag kan förstå att han behöver anförtro sig, men det känns ändå som om det är min angelägenhet. Sättet man pratar om det spelar också roll.

Vännen frågar om vi tror att vi kommer bli tillsammans igen. Jag svarar att jag inte vet. Johan säger nej. Under hela samtalet har jag haft svårt att hålla gråten tillbaka. Vill inte börja gråta där, tillsammans med dem.

Förlorad chans

Sa jag “med mer distans” igår? Jag blev nog mer påverkad än jag trodde av Alex avslöjande igår, om man nu kan kalla det ett avslöjande. Det är nog i alla fall det närmast han kommer komma att erkänna sina känslor för mig så för en gångs skull väljer jag att övertolka honom istället för att vifta bort och tänka att jag nog inbillar mig. Även om det inte längre är något jag vill blir jag ledsen när jag tänker på det. Ledsen över den förlorade chans detta var, över vad som kanske hade kunnat varit, ledsen att vi båda två gått på var sitt håll och känt på detta sätt utan att gå vidare. Samtidigt säger han att åldersskillnaden är för stor. Kanske har han alltid sett den mer som ett hinder än vad jag har och därför inte försökt bygga vidare på känslorna. Kanske är det bara en ursäkt nu när han vet hur jag känner inför Brian.

Nu är det inte längre något jag vill ska hända utan har mina tankar på annat ställe istället, men jag känner ändå en sorts besvikelse. Jag undrar ifall jag borde ha gjort något mer, men samtidigt var det han som drog sig undan. Efter midsommarafton tycker jag att bollen låg hos honom. Men det var då han istället blev ännu mer tillbakadragen och tyst, så pass att han till och med sa åt oss att inte kontakta honom. Kanske var det bara dåligt humör, men nu kan jag inte låta bli att undra ifall det har med detta att göra.

Oväntad och för sen kärleksförklaring

“Not even a little”, frågar Alex när jag precis lite skämtsamt frågat "So you think it's safe to say these things now that you're not worried I'm in love with you?" efter en lite flirtig kommentar från honom. Återigen är jag där och undrar vad han egentligen känner, även om det denna gång är med mer distans till det hela. Och återigen är det så svårt att få grepp om vad han tänker och känner. Jag säger det till honom och han tycker det är struntprat, att det är uppenbart vad han känner, men vägrar ändå att säga. Fast det nästan gått ett år så blir jag fortfarande berörd och inser hur mycket detta betydde för mig. Eller fortfarande betyder.

Jag känner fortfarande gråten ligga och lura när jag tänker på den gången då han frågade om jag älskade honom och jag, efter stor tvekan, svarade ja. En sen midsommarafton satt jag där vid datorn med tårar i ögonen och tänkte att detta var ett stort ögonblick. Men sen hade han inte menat allvar. Eller kunde i alla fall inte stå för att han hade gjort det utan sa att han bara hade frågat på skämt och att han egentligen inte hade menat något med frågan. Jag sa aldrig att han hade sårat mig och under den sommaren frågade han lite då och då igen, men efter detta första tillfälle svarade jag aldrig seriöst utan istället fick han bara ett <3, ett ”of course” eller liknande tillbaka.

Den sommaren kändes det som om avståndet mellan oss växte för han var väldigt retlig och frånvarande. Snart är det väl dags igen, för han påstod att han brukar bli det under de sista veckorna inför semestern. Fast då fortsatte det hela sommaren, till och med så pass mycket att Brian i augusti blev så sårad och frustrerad att han var tvungen att ta en paus från internet ett tag.

Det var den sommaren då jag började prata mer med Brian. Från att bara ha umgåtts med honom tillsammans med Alex blev det istället han och jag som umgicks, honom jag pratade med. Undantaget blev snarare när Alex var med, inte när han inte var med. Vi förenades i vår gemensamma besvikelse över Alex frånvaro, men vartefter tiden gick försvann Alex skugga över oss och det var istället helt naturligt att det var vi som umgicks.

Redan den sommaren slogs jag av tanken att jag kanske höll på att bli kär i Brian, fast det skulle ta ett halvår innan jag faktiskt blev det. Eller som jag insåg att jag var det. Det jag istället tänkte den sommaren var att om jag nu kommit över Alex skulle jag ta chansen att försöka få det bättre med Johan, att inte bli kär i Brian istället. Som Johan senare sa, man har alltid ett val. Kanske var det då, den sommaren när jag tänkte den tanken, som jag gjorde valet men utan att veta det. Vilket val gör jag denna sommar?

Skönt att få vara själv

- Kan vi inte göra något roligt ikväll istället, tillsammans, frågar Johan på väg hem från stan. Vi har precis ätit lunch tillsammans på en parkbänk i den härliga vårsolen. Frågan är inte konstig, för den har ställts så många gåner förut på dagar då jag har planerat att spela samma kväll. Skillnaden denna gång är att vi inte längre är tillsammans eller bor tillsammans.

Senaste veckan har känslorna gått upp och ner. Att flytta isär är känslosamt och vi har båda två varit väldigt ledsna. I torsdags var jag extra ledsen, kände mig allmänt nere hela dagen och höll på att börja gråta på bussen hem. När han kom över låg vi skavfötters i soffan och pratade. När han började prata om tjejerna han spanat in på datingsajterna kände jag hur tårarna började komma, även om jag höll tillbaka dem ett tag till.

Såna dagar när jag är så ledsen undrar jag om jag är på rätt väg. Borde jag försöka bli tillsammans igen? Är jag helt knäpp som valt detta när vi ändå hade det så pass bra tillsammans? Älskar jag honom fortfarande?

Men de senaste tre dagarna har jag ändå, när vi träffats några timmar, tyckt att det är skönt att få gå hem till mig. Han har frågat mig om jag vill följa med hem eller göra något och då har jag kännt att jag inte vill det. Att det räcker nu. Vad betyder det? Att jag är på rätt väg, även om uppbrottet så klart är svårt? Fast å andra sidan vill kanske de flesta ha lite tid för sig själva, även när de älskar den andre.

En ny start

Så här sitter jag i min nya, alldeles egna lägenhet. Ingen som drar i mig, jag får bestämma själv vad jag ska göra, en chans att få tid att tänka. Så underbart gott om plats. Men ensamt. Tyst. Kallt.

Var det det här jag ville ha? Än finns det möjlighet att ändra sig, men inte hur länge som helst.
Varför är det så svårt att veta vad jag vill? Varför ska jag alltid gå runt och vela och inte kunna bestämma mig?