Varför kan jag aldrig veta vad jag vill? Mina känslor växlar fram och tillbaka. Jag skulle vilja att kärleken var mer självklar.
Jag var glad över Brian, jag är glad över Brian... Men samtidigt finns det sådan stor tvekan kring vad jag vill med Johan. Det är så svårt att lämna det bakom mig, att ta steget och säga att det är över. Jag tror att det är det jag vill, men det är så svårt.
Igår var Johan hemma hos mig. Jag fixade i köket och han följde efter mig och försökte kramas, kyssas och ta på mig. Jag försökte gå undan, värja mig, men jag protesterade inte direkt. På något sätt är det fortfarande så svårt att avvisa honom, fast jag egentligen redan har tagit det stora steget genom att göra slut. Men det är ändå så svårt.
Vi har levt så nära varandra att det inte har känts konstigt att vara intima, i alla fall i början. Nu har jag börjat tveka mer om det. Dels för att det känns fel mot Brian men också för att jag inte känner mig helt bekväm med det längre. Sen är det ju inte heller rätt mot Johan, eftersom det kan sända fel signaler till honom. Han säger att han inte ser det som ett tecken på att vi ska bli tillsammans igen, men vad man känner och vad man säger är olika saker. Att inte ha sex skulle innebära ett tydligare avslut för honom.
Trots alla dessa tankar hamnade vi senare i sängen, men efter ett tag blev jag så där konstigt fnissig igen och fick stoppa honom och vi började prata istället. Jag sa att det inte var ok att han var så närgången hela tiden. Även om det händer att vi har sex kan han inte hålla på och tafsa hela tiden, särskilt inte bland folk. Han höll med, insåg att det inte var rätt. Vi hade pratat om det när vi var tillsammans också.
Jag grät, det var så jobbigt att avvisa honom igen. Det kändes som om det var ytterligare ett steg mot det slutgiltiga i att inte vara tillsammans, att det inte längre var vi. Vi pratade om detta och det kändes ändå ganska bra. Även om det var sorgligt så kändes det bra att våga säga detta.
Efteråt, när Johan gått hem, pratade jag med Brian som undrat vart jag tagit vägen när jag helt plötsligt försvunnit offline. Jag berättade att jag hade haft ett samtal med Johan och att det nu kändes som om vi kommit ytterligare ett steg på vägen mot att göra slut med Johan, att jag kände större säkerhet för vad jag ville nu när han och jag hade pratat om våra känslor för varandra. När jag gick och la mig kändes det ganska bra.
Dagen efter var det tvärtom. Jag kände mig ledsen på morgonen och tårarna började rinna när jag satt och åt frukost. Istället för att åka till jobbet gick jag till Johan och vi låg på sängen och grät i nästan en timme. Helt plötsligt kändes det inte längre så självklart vad som var rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar