Jag sitter och chattar med Brian samtidigt som jag tittar på SVT Play och försöker packa upp lite grejer för lägenheten är fortfarande en enda röra. Vi pratar om mina förvirrade känslor, inget nytt egentligen och det känns som om jag ältar. På något sätt känner jag mig hemsk som pratar om hur jag inte vet vad jag vill göra och att jag sörjer det liv Johan och jag inte fick tillsammans när jag vet vad han känner för mig. Samtidigt vill jag vara öppen mot honom. Jag kan inte bara uppmuntra honom om jag inte vet vad jag vill utan vill vara ärlig mot honom.
Johan brukar ju säga att jag, trots min synbara osäkerhet, egentligen vet vad jag vill. För även om jag säger att jag inte vet så agerar jag på ett sånt sätt som leder livet i en viss riktning. Som att göra slut och flytta ut samtidigt som jag säger att jag inte vet vad jag vill. Som att umgås jättemycket med andra än Johan och på så sätt inte egentligen försöka hitta tillbaka till den rätta känslan. Men i detta fall är det tvärtom. Varför känna att jag måste vara ärlig mot Brian och säga att jag inte vet vad jag vill med Johan om det inte är för att dämpa stöten när den väl kommer? När jag går tillbaka till Johan och då måste sluta ha kontakt med Brian... Så kom jag på mig med att tänka för några veckor sedan när jag var i en av mina största osäkerhetsperioder och satt hemma och kände mig ledsen och ensam. Just nu är jag istället i en period där det känns skönt att kunna dra mig tillbaka till min egen lägenhet och få vara själv.
Samtidigt är jag rädd för att stöta bort Brian med min osäkerhet. Alex sa förut att Brian medvetet försökte hålla distans för att inte bli för sårad om jag skulle gå tillbaka till Johan i och med att han känner till min osäkerhet. Jag kan förstå att det är jobbigt ifall den person man är kär i sitter och pratar om sitt gamla förhållande och osäkerhet inför beslutet att göra slut.
Sånt här sitter jag och tänker medan vi pratar. Brian säger att han han hade tyckt det vore tråkigt ifall jag gjorde en för stor kompromiss med mina egna önskemål ifall jag blev tillsammans med Johan igen. Och att vi skulle ha förlorat kontakten med varandra, något som gör mig väldigt ledsen att tänka på. Det är nästan lite konstigt hur starkt jag kan reagera på tanken, kan bli helt gråtfärdig när jag tänker på det.
Då frågar han helt plötsligt "I have to ask. You do know I'm interested in you right?" Den senaste timmen har diskussionen gått i cirklar kring detta. Han har sagt att situationen är lite obekväm för honom, jag har sagt att jag inte vill såra honom. Jag hade själv funderat på ifall jag skulle ta upp det, men jag drog mig för det, var inte redo riktigt ännu. För att avslöja mina känslor skulle ju innebära att jag tog steget in på den vägen, fast jag fortfarande är osäker på vad jag vill. Tids nog hade det på något sätt kommit fram, dels ifall det blev vi men också ifall jag gick tillbaka till Johan, eftersom det hade inneburit bruten kontakt med Brian och jag hade varit tvungen att förklara varför.
Men nu har han tagit första steget och jag följer efter genom att berätta vad jag känner för honom, att jag hade varit mycket mer benägen att försöka få det att fungera med Johan om han inte hade varit.
Osäkerheten finns fortfarande kvar hos mig, men kvällens konversation gjorde mig gladare. Kanske är det ett tecken på vad som är rätt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar