“Not even a little”, frågar Alex när jag precis lite skämtsamt frågat "So you think it's safe to say these things now that you're not worried I'm in love with you?" efter en lite flirtig kommentar från honom. Återigen är jag där och undrar vad han egentligen känner, även om det denna gång är med mer distans till det hela. Och återigen är det så svårt att få grepp om vad han tänker och känner. Jag säger det till honom och han tycker det är struntprat, att det är uppenbart vad han känner, men vägrar ändå att säga. Fast det nästan gått ett år så blir jag fortfarande berörd och inser hur mycket detta betydde för mig. Eller fortfarande betyder.
Jag känner fortfarande gråten ligga och lura när jag tänker på den gången då han frågade om jag älskade honom och jag, efter stor tvekan, svarade ja. En sen midsommarafton satt jag där vid datorn med tårar i ögonen och tänkte att detta var ett stort ögonblick. Men sen hade han inte menat allvar. Eller kunde i alla fall inte stå för att han hade gjort det utan sa att han bara hade frågat på skämt och att han egentligen inte hade menat något med frågan. Jag sa aldrig att han hade sårat mig och under den sommaren frågade han lite då och då igen, men efter detta första tillfälle svarade jag aldrig seriöst utan istället fick han bara ett <3, ett ”of course” eller liknande tillbaka.
Den sommaren kändes det som om avståndet mellan oss växte för han var väldigt retlig och frånvarande. Snart är det väl dags igen, för han påstod att han brukar bli det under de sista veckorna inför semestern. Fast då fortsatte det hela sommaren, till och med så pass mycket att Brian i augusti blev så sårad och frustrerad att han var tvungen att ta en paus från internet ett tag.
Det var den sommaren då jag började prata mer med Brian. Från att bara ha umgåtts med honom tillsammans med Alex blev det istället han och jag som umgicks, honom jag pratade med. Undantaget blev snarare när Alex var med, inte när han inte var med. Vi förenades i vår gemensamma besvikelse över Alex frånvaro, men vartefter tiden gick försvann Alex skugga över oss och det var istället helt naturligt att det var vi som umgicks.
Redan den sommaren slogs jag av tanken att jag kanske höll på att bli kär i Brian, fast det skulle ta ett halvår innan jag faktiskt blev det. Eller som jag insåg att jag var det. Det jag istället tänkte den sommaren var att om jag nu kommit över Alex skulle jag ta chansen att försöka få det bättre med Johan, att inte bli kär i Brian istället. Som Johan senare sa, man har alltid ett val. Kanske var det då, den sommaren när jag tänkte den tanken, som jag gjorde valet men utan att veta det. Vilket val gör jag denna sommar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar