Mammas godkännande

Efter helgens besök sa mamma att hon var väldigt glad för vår skull. Redan när hon var här sa hon att hon tyckte lägenheten var så fin och att vi hade haft sån tur som fick den. Hon sa också att det var tur att jag inte hade lyssnat på henne när hon var negativ inför att vi skulle flytta ihop.

Senare, när vi pratade ensamma, sa hon att hon tyckte vi verkade ha det så bra tillsammans, att vi var så fina med varandra. Det gjorde mig glad att höra.

Flyttstress

Nästa lördag flyttar vi. Jag har precis packat första kartongen, vilket innebär att det är otroligt mycket kvar att packa de kommande dagarna.

Jag ser fram emot flytten jättemycket, kan knappt vänta till nästa helg när vi är på plats i nya lägenheten. Samtidigt drar jag mig lite för att packa grejerna så att Johan ser att jag håller på att flytta om han kommer hit. Jättefånigt, han vet att jag ska flytta och vi har en del bodelningsfrågor att lösa den kommande veckan. Men ändå finns tankarna där.

Macaronmoffande i väntan på deadline

När jag i december berättade för min syster att jag hade som mål att gå ner fyra kilo till april då jag har hälsokontroll igen tyckte hon att målet var lite väl lågt satt. Fyra kilo på fyra månader var ju ingenting. Istället borde det vara två i månaden eller något sånt. Lite mer ambitiöst. Nu så här två och en halv månad senare kanske jag kan glädja henne med att målet numera är jätteambitiöst... Fyra kilo på en och en halv månad!

Idag var jag i alla fall på gymmet. Lyckades till och med släpa mig till bussen tjugo minuter tidigare än vanligt så kom till gymmet i så god tid att jag hann allting jag ville göra innan jag var tvungen att gå på möte. Jag ska försöka upprepa det snart, men det är svårt att hinna. Har alltid möte klockan nio och är så morgontrött... Och på eftermiddagen är jag hungrig och vill hem.

Förrförra veckan lyckades jag i alla fall få till det tre gånger. Nästa vecka blev det ingenting, men det skyller jag på förkylningen. Ska i alla fall hinna minst en gång till denna vecka.

Sen gäller det bara att ta tag i alla sötsakerna. Jag äter bra och nyttig mat med mycket grönsaker i maten. Men alla kakor... Inte bra... Särskilt inte just nu. Gjorde precis slut på de sista macaronerna från vårt misslyckade bak förra veckan. Jag var jätteduktig och åt inte en enda i väntan på helgen då vi skulle bjuda på dem med redan efter någon dag såg jag att de började bli soggiga. Väntade ändå för att se hur de var till helgen. När det var dags var de så dåliga att vi inte ens tog med dem utan köpte semlor istället. Nu har jag ätit upp hela högen. Ny erfarenhet att äta macaroner i tiotal istället för en någon enstaka gång...

Äntligen vågat berätta

Jag lyckades äntligen ta steget att berätta för Johan att jag ska flytta ihop med Mattias. Det var svårt och jag hade dragit mig för det alldeles för länge sedan.

Dagen jag fick hyreskontraktet skickat till mig för påskrift åt jag middag med Johan. Vi pratade om hans dejtande och han sa att han inte kunde känna något romantiskt eller sexuellt intresse för någon av tjejerna han träffat. Om de kom bra överens var det ändå bara på ett vänskapligt plan, ingenting mer.

Han frågade då ifall jag kunde tänka mig att försöka igen, vi två. Och jag sa nej, för jag är ju med Mattias nu. Samtidigt var det lite jobbigt att avvisa honom igen. Jag tänker mycket på honom och livet vi hade tillsammans. Kanske inte saknar det så mycket, men sörjer att det är borta, att jag lät det förstöras. Men det känns rätt att fortsätta på den nu inslagna vägen.

Hade han frågat tidigare, före Mattias, hade jag nog varit mer mottaglig för det. Men då var inte han intresserad av det, då var han mer inriktad på att testa att dejta, att se hur det är att träffa andra kvinnor. När vi satt intill varandra på hans systers bröllop i somras var jag ledsen och funderade på just det, ifall vi kunde bli tillsammans igen. Men kanske var det mer en önskan sprungen ur rädslan inför att vara själv än en önskan att få vara med honom. Jag vet inte.

Hela tiden sedan vi faktiskt skrivit på kontraktet har jag tänkt att jag måste berätta för Johan att jag ska flytta, men efter att ha insett att han vill ha mig tillbaka kändes det extra jobbigt. I nästan två månader har jag gått och dragit mig för det. Nu har jag äntligen vågat säga något till honom. Han blev ledsen och vi grät båda två, men det kändes skönt att jag till slut tagit steget att berätta.

Karensdagsmoral

Idag är jag sjuk och hemma från jobbet. Lite för sjuk för att gå till jobbet egentligen, för då är jag en sån som folk tycker borde ha stannat hemma så jag inte smittar folk, men samtidigt lite för frisk för att vara hemma eftersom jag ändå är ganska pigg.

Min pappa brukar klaga på att folk som är sjuka på hans företag jobbar nästan hela dagen för att sen gå gå hem och använda dagens sista timme som karens så de får full sjukersättning redan dagen efter och inte behöver gå en hel dag utan lön.

Igår gjorde jag samma sak, så på ett sätt får jag lite dåligt samvete. Samtidigt borde jag kanske inte gått till jobbet alls igår. Sen i måndags har jag tänkt att jag borde stanna hemma. Både måndag kväll och tisdag kväll spenderades i sängen och jag kände mig ganska dålig, men morgonen efter var jag ändå ganska pigg och gick till jobbet med någon sorts ambition att hinna så mycket som möjligt innan jag blev för sjuk.

Hur som helst planerade jag att jobba undan en del grejer, hålla ett möte jag hade kallat till och sen gå hem så fort mötet var över. Sen tänkte jag att jag snabbt kunde fixa en grej till som varit beroende av mötet och stannade till 15 istället. Nu hann jag inte det på bara trettio minuter. Egentligen hade jag kunnat stanna lite längre, men ville inte, för då hade det blivit lite mer som det pappa brukar klaga över, att jag verkligen går hem pyttelite för tidigt istället för att bara flexa ut eller stanna tiden ut. Att stanna hela eftermiddagen hade ju å andra sidan inneburit förlorad lön hela torsdagen… Lite själviskt kanske, men jag offrade mig ju som ens kom in på jobbet på onsdagen för att det fanns saker jag måste göra.

Att blogga i hemlighet

Vi låg i soffan, gosade och pratade och han frågade vad jag brukade läsa för bloggar. Redan tidigare hade jag märkt att han var lite nyfiken. Jag försökte förklara stilen jag gillar, även om det inte är helt lätt. Det var inte enkelt att hitta hit. Såna bloggar jag gillar hittar man ju sällan på någon portalsida för bloggar, så som man kan hitta kändisar, modebloggar och liknande. Själv är jag intresserad av såna som har mer text än bilder. Gärna personligt och analyserande. Jag gillar när en bra blogg länkar till en annan och brukar klicka i hopp om att det är något jag också ska tycka om att läsa. Det är så jag har hittat nästan alla bloggar jag läser.

Efter att jag har försökt förklara säger han lite oroligt "Men du bloggar väl inte? Skriver om mig och vårt förhållande?" Just då kändes det omöjligt att svara "Jo, det gör jag visst, jag skriver väldigt öppenhjärtligt om mig, oss och mina tankar". Tidigare hade jag tänkt att jag skulle kunna berätta för honom att jag skriver här, även om jag inte skulle vilja att han läste. Men nu känns det svårt.

Istället förnekade jag det, vilket var första lögnen mellan oss. Jag säger inte allting till honom, men jag håller mig i alla fall till sanningen. Vanligtvis. Nu skrattade jag istället bort det och sa något om att jag ju knappt vågar uppdatera status på Facebook eftersom jag är så privat. Men det är ju just det, här vet ingen vem jag är och det är den stora skillnaden.

Det jag funderar på nu är hur stort svek det är mot honom och hans integritet att fortsätta skriva om oss när han visat vad han känner för det. Ingen vet vem någon av oss är och det borde inte finnas nog med information för att kunna identifiera någon av oss, så tillvida inte någon som känner mig väl skulle råka ramla in här och läsa tillräckligt mycket för att känna igen mig. Risken är inte särskilt stor så länge jag är försiktig. Men det handlar inte bara om risk för upptäckt eller igenkänning utan också om att inte svika hans förtroende.

Plan för barn

När min nya svärmor precis fått höra hur gammal jag är ska hon ha utbrustit "Då är ni båda gamla, bäst att ni skaffar barn snabbt!". I min värld är jag inte så otroligt gammal, mer en ganska lagom ålder för att börja skaffa barn. Men när hon var i min ålder var det bara sex år kvar tills hon skulle bli mormor så jag förstår att hon har en helt annan referensram.

Än har vi inte riktigt kommit oss för att prata om barn ordentligt. Jag har tänkt mycket på det, men har inte riktigt vågat diskutera det, tänkt att det har varit lite för tidigt för det. Lite har det lossnat på sistone, men till och med när vi letade lägenhet pratade vi aldrig om barn. På sin höjd sa vi att lägenheten gick att växa i, men ingen av oss sa det rätt ut. Ändå har jag en tydlig tanke för hur vi skulle kunna möblera om för att kunna göra om arbetsrummet till barnkammare och tränga ihop allting ute i vardagsrummet så att arbetsplatserna får plats även där.

I helgen fick jag i alla fall en glimt av Mattias tidplan. Vi pratade om folks behov av att vara nära badvatten när man har småbarn och han sa att det behöver ju vi i alla fall inte förrän om sju, åtta år. Jag blev lite orolig över att han inte vill ha barn på fem år eller mer, men sen visade det sig att han hade någon tanke om att barn inte vill bada förrän i femårsåldern. Så två till tre år kvar då… Lite längre tid kvar då än vad jag hade tänkt mig men ändå bättre. Själv skulle jag gärna ha barn till våren eller sommaren nästa år. Men han verkade lite flexibel i alla fall, vi får se vad som händer.

Akilleshälen

Vi kom in på ålder på lunchrasten idag när det visade sig att en kollega fyllde år.
- Men du är väl bara… 27 eller så, utbrister en av projektledarna.
- Eh, nej, jag är 32, får jag erkänna.
- Men du kommer ju direkt från universitetet, blir då hans svar med den underförstådda frågan om hur jag har lyckats bli så gammal och först nu börjat jobba.

Och det är ju just det som är min svaga punkt, det jag helst inte vill erkänna. Vad gjorde jag egentligen i alla år?

Två, tre år kan jag ju bortförklara med studieuppehållet, men resten av alla år? Vad var det? Envishet om att aldrig ge upp? Att inte inse mitt misstag om val av utbildning? Osäkerhet inför vad jag kan göra istället?

Jag vet inte.

Men jag är i alla fall väldigt glad över att jag nu jobbar, så jag inte längre behöver söka jobb med de tio åren som främsta merit.

Ekonomisk kompatibilitet

Ibland blir jag förvånad över hur lika Mattias och jag är, hur mycket vi har gemensamt och hur lika vi tycker om olika saker. Men när det gäller ekonomi är vi väldigt olika.

Det är inte så att vi har helt olika syn på pengar, men beteendet är annorlunda. Vi tjänar lika mycket pengar i månaden och sen får han dessutom bonus  på ett antal tiotusen om året. Medan jag har sparat över sjutusen i månaden (målsättningen är tiotusen men ibland måste jag låna av sparkontot) sedan jag började jobba har inte han sparat någonting alls och har hela tiden ont om pengar.

Han lever inte särskilt extravagant, men på något sätt tar pengarna slut hela tiden. Sedan vi träffades har det hela tiden varit något varje månad. En massa julklappar, dubbel hyra, flyttstädning, dubbelt bredbandsabonnemang, lunch ute,  tågresor till mig.  Jag har sagt att vi ska dela på resekostnaderna, men han verkar mer mån om att dela mina resekostnader med mig än att jag ska dela hans resekostnader med honom.

Lite är det väl just det, att han är så generös. Han känner ett ansvar för systrarna nu när det har gått så bra för honom jämfört med dem. När föräldrarna ska ha en present betalar han den största delen, han köper saker till syskonbarnen när det är något han tycker de behöver men som föräldrarna inte har råd med. Alltid beredd att hoppa in och stödja när det behövs.

Han säger att han gett upp om att tro att det var unikt för varje månad och att det kommer lugna ner sig, för det kommer hela tiden nya saker. Men jag hoppas att han kan få koll på utgifterna när vi kommit i ordning tillsammans i vårt nya hem. Lever vi tillsammans borde han ju inte göra av med så mycket mer än vad jag gör en månad.

För mig är det här en ganska stor förändring i hur jag lever. Johan hade aldrig ont om pengar när han väl ville köpa något, även om han gärna undvek att spendera dem. Vilket ju så klart förklarar hur han kunde ha så mycket , även om hans familj var något extrem när det gällde just det.

Plötsligt behöver jag tänka mer på att dra ner på utgifterna för att det inte ska bli för stora kostnader för Mattias. När vi flyttar ihop ska vi köpa en massa möbler till lägenheten. Jag skulle kunna köpa allting samtidigt, men nu har vi lagt upp en plan för vad vi ska köpa när, så att det inte blir för mycket en enskild månad. Ovant! Fast å andra sidan kommer vi verkligen att skaffa de fina möblerna vi vill ha i vårt hem istället för att leva med kompromisser som var billiga, som jag gjort de senaste 8 åren.

Ältandet

Sen önskar jag också att jag kunde sluta älta någon gång… Det är ungefär samma tankar som upprepar sig med jämna mellanrum. Att skriva ner dem är ett sätt att bearbeta dem, men även här kan ungefär samma sak dyka upp igen.  Jag vill gå vidare och inte tänka tillbaka så mycket. Jag är glad när jag är med Mattias. Samtidigt kommer ledsenheten över mig ibland och jag blir orolig att det inte är rätt. Och ältandet fortsätter.

Splittrade känslor

Jag undrar ifall jag hade börjat e-dejta tids nog om inte Mattias och jag hade blivit tillsammans. Mattias gjorde det förut, Johan gör det nu. Jag hoppas verkligen att han hittar någon, antingen där eller på annat sätt.

Kanske skulle jag få mindre dåligt samvete om jag visste att han hade det bra, att han hade träffat någon han kunde bli lycklig med.

Mina känslor för honom är ganska splittrade. Dels handlar det om just det dåliga samvetet, att jag svek honom och att jag dessutom redan har ersatt honom. Det blir lite som om jag skäms inför honom och dem han känner att jag har Mattias.

Men sen är det också sorgen att ha förlorat honom och allting vi hade tillsammans. På något sätt tror jag att jag inte riktigt insåg vad det innebär att göra slut i början. Visst förstod jag väl det logiskt, men inte känslomässigt.

Jag vill inte tillbaka till det vi hade förut men jag tror inte att det hade skadat ifall jag hade träffat Mattias senare. Det var nära att vi träffades redan i maj. Jag skulle på en konferens i hans hemstad och frågade om han ville ses, men han kunde inte. I efterhand är jag glad att det blev så.

Ändå blev det lite konstigt, lite för plötsligt efter att ha varit med Brian och min osäkerhet om mina känslor för Johan. Jag hade velat känna mig mer över Johan när jag träffade Mattias så jag slapp hantera det samtidigt.

Nästa lägenhet ska vi inreda bättre

En av dem som vill ha min lägenhet noterade min vägg med flyttkartonger i sovrummet och sa "Har du börjat flytta redan?" "Ja" ljög jag och tänkte att hon inte behöver veta att jag är världens lataste och helt enkelt inte har orkat ta bort flyttkartongerna sen jag flyttade in i maj.

Jag ser fram emot när vi ska inreda nästa lägenhet tillsammans. Vi har redan börjat titta på nya möbler och fundera på hur vi ska ha det. Men jag är lite rädd att vi ska fastna någonstans på vägen och nöja oss med gamla möbler vi egentligen bara tänkte ha ett litet tag innan vi byter ut dem. Jag känner mig själv. Dessutom är jag dålig i valsituationer. Vi tittade som hastigast på bäddmadrasser och jag baxnade lite inför alla valmöjligheter. Fast jag hoppas att vi ska skärpa oss och se till att få det fint, nu när vi har så höga förhoppningar om lägenheten.

Mycket på jobbet

Kontrasten mot hur det är på jobbet nu jämfört med i våras är stor. Så mycket att göra!

Första halvåret hade jag svårt att komma in arbetet med det större projekt som tog större delen av min tid. Jag hade svårt att hitta min roll och det har jag egentligen fortfarande till viss del. När jag började där fanns redan mycket av det som skulle kunnat ligga inom mitt område färdigt. Arbetet pågår i de olika delprojekten utan att jag behöver bli särskilt inblandad. Detta har gjort att det är lite svårt att hänga med i det som händer, jag ligger liksom steget efter. 

Under senvåren gick jag in i ytterligare ett projekt och där blev min roll helt annorlunda. Inget var färdigt när jag kom med, så jag fick vara med och bygga upp det hela från grunden. Jag är med i arbetet på ett helt annat sätt, har bra koll på vad som händer i projektet och känner att jag är med och driver det hela framåt.

Samtidigt har det funnits kritik uppifrån mot hur det nya projektet drivs och man har velat lägga mer resurser på projektledningen. Projektet har hastats igenom, så vi har till stor del haft förutsättningarna emot oss. Mycket har varit odefinierat och vi fick klartecken att köra alldeles för sent jämfört med vad vi skulle ha behövt. Till viss del kan jag ibland vara rädd att det är mitt fel att det inte har styrts upp så bra som det borde ha gjorts. Å andra sidan är jag rätt ny på jobbet och har, så här i efterhand, insett att jag inte har fått den introduktion jag skulle ha kunnat behöva. Dessutom kan ju inte allting vila på mina axlar när det finns andra, mycket mer erfarna projektledare inom projektet.

En dag före jul kom min chef in på mitt rum, stängde dörren och meddelade att jag hade för mycket att göra, så jag var tvungen att sluta i ett av projekten. I och med det nya projektet är just nytt och dessutom mindre och kortare än det andra projektet så var det där jag skulle få sluta. Även om det nya projektet känns svårt att få att gå ihop är det det som har varit roligast för mig och jag blev ledsen vid tanken på att behöva ge upp det.

Trots försök att argumentera emot var han hård på att jag måste ge upp ett av projekten och jag bad då om betänketid. Tyckte det var jättejobbigt att behöva välja, men bestämde mig ändå för det nya projektet och tänkte meddela min chef det senare under dagen. Då hade han ändrat sig efter samtal med andra och hittat en annan lösning på hur jag skulle få viss avlastning av att min tilltänkta efterträdare skulle få utreda arbetssätt istället för att på så sätt förbättra förutsättningarna. Han varnade mig dock om att det skulle bli hög arbetsbelastning.

Så fick jag stanna i båda projekten och arbetet börjar hopa sig nu. I och med arbetet med det nya projektet känner jag mig mer säker i min roll i det gamla projektet också och har en hel del att göra där också, men hinner inte riktigt med, men hoppas att det ska bli lite bättre snart.

Men en sak jag tycker är lite märkligt är min chefs agerande i det hela. Först meddelar han mig ett beslut utan att alls diskutera det med mig i förväg och höra vad jag tycker. Sen meddelar han mig ett nytt beslut, även denna gång utan att egentligen diskutera med mig om hur jag ser på det. Han hade dock uppfattat första gången vi pratade om att jag inte gillade hans beslut. Sen dess har vi inte direkt diskuterat frågan. Tycker det är lite märkligt att han inte ens följer upp hur min arbetssituation är, när han för fem veckor sedan tyckte att den inte var hållbar.

Ihopflyttningstest

Idag åkte Mattias hem tidigt, tidigt på morgonen efter sjutton dagar tillsammans. Kanske borde vi ha sett till att ses en längre period innan vi bestämde oss för att bo tillsammans, men jag tyckte det gick väldigt bra.

Jag märker att mitt beteende har ändras när jag är med honom. Datorn lockar inte på samma sätt som när jag bodde med Johan eller när jag är själv. Helt plötsligt har jag tid för en massa annat och det är trevligt att stå och fixa tillsammans i köket eller sitta i soffan och bara prata. Datorn var mer avstängd än påslagen vilket kändes bra, även om jag till viss del kände att jag inte hann med allting jag ville.

På ett sätt är jag till och med lite fascinerad över hur jag kan vara så länge med samma person, nästan dygnet runt, utan att tröttna. Inte så att jag tror att jag skulle tröttna på honom rent allmänt, utan mer att jag skulle vilja ha lite mer tid för mina egna saker. När man lever med varandra har man ju sina egna saker lite mer naturligt, men nu gjorde vi nästan hela tiden saker tillsammans.

Nu när jag har kvällen för mig själv är det lite skönt att kunna sitta här och slösurfa, skriva, titta på svt play och knarka pepparkakor, så visst behöver jag sånt också, men tiden vi haft tillsammans nu bådar gott inför ihopflyttningen.