Vi låg i soffan, gosade och pratade och han frågade vad jag brukade läsa för bloggar. Redan tidigare hade jag märkt att han var lite nyfiken. Jag försökte förklara stilen jag gillar, även om det inte är helt lätt. Det var inte enkelt att hitta hit. Såna bloggar jag gillar hittar man ju sällan på någon portalsida för bloggar, så som man kan hitta kändisar, modebloggar och liknande. Själv är jag intresserad av såna som har mer text än bilder. Gärna personligt och analyserande. Jag gillar när en bra blogg länkar till en annan och brukar klicka i hopp om att det är något jag också ska tycka om att läsa. Det är så jag har hittat nästan alla bloggar jag läser.
Efter att jag har försökt förklara säger han lite oroligt "Men du bloggar väl inte? Skriver om mig och vårt förhållande?" Just då kändes det omöjligt att svara "Jo, det gör jag visst, jag skriver väldigt öppenhjärtligt om mig, oss och mina tankar". Tidigare hade jag tänkt att jag skulle kunna berätta för honom att jag skriver här, även om jag inte skulle vilja att han läste. Men nu känns det svårt.
Istället förnekade jag det, vilket var första lögnen mellan oss. Jag säger inte allting till honom, men jag håller mig i alla fall till sanningen. Vanligtvis. Nu skrattade jag istället bort det och sa något om att jag ju knappt vågar uppdatera status på Facebook eftersom jag är så privat. Men det är ju just det, här vet ingen vem jag är och det är den stora skillnaden.
Det jag funderar på nu är hur stort svek det är mot honom och hans integritet att fortsätta skriva om oss när han visat vad han känner för det. Ingen vet vem någon av oss är och det borde inte finnas nog med information för att kunna identifiera någon av oss, så tillvida inte någon som känner mig väl skulle råka ramla in här och läsa tillräckligt mycket för att känna igen mig. Risken är inte särskilt stor så länge jag är försiktig. Men det handlar inte bara om risk för upptäckt eller igenkänning utan också om att inte svika hans förtroende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar