Jobbcoach - lite besviken

Idag var det dags för första mötet med min jobbcoach Maria och tyvärr var jag lite besviken. Jag hade förberett mig väldigt väl, funderat på vad jag vill ha ut av coachningen och skrivit ner det, tagit med exempel på ansökningar, mitt CV samt en lista på jobb jag sökt.

En sak som överraskade mig och som inte riktigt motsvarade förväntningarna var att Maria var student. Visserligen är det personalvetenskap hon studerar och hon arbetar även extra med rekrytering, men ändå... Jag hade föreställt mig att personen jag skulle prata med skulle ha mer erfarenhet av rekrytering, koll på arbetslivet i regionen och förhoppningsvis också insikt i vilken sorts arbeten kan vara lämpliga för mig.

Inför mötet hade jag tänkt att det var sån tur att mötet var just nu när det var, eftersom jag precis har hittat ett jobb jag jättegärna vill ha. Jag tänkte då att jag skulle kunna få  hjälp med att skriva en bättre ansökan än tidigare. Tyvärr verkar första mötet följa en ganska inflexibel mall med olika punkter som måste tas upp. Jag tror det är en blandning av formalia från Arbetsförmedlingen med en blankett som måste fyllas i och företagets egna riktlinjer. Jag förstår varför dessa saker behöver göras, men jag hade gärna sett lite mer fexibilitet så att vi hade hunnit med mötets viktigaste punkt - hur jag ska få drömjobbet.

Många som kommer till en jobbcoach har kanske inte en så tydlig bild av vad de vill diskutera som jag har, så visst är det bra att det finns en mall för första mötet. Men att söka jobb handlar mycket om att fånga möjligheter i flykten. Det är idag jag behöver söka jobbet,  inte om två veckor eller en månad. Det vi kan göra om två veckor är på sin höjd att diskutera hur den redan inskickade ansökan blev och vad jag hade kunnat göra bättre inför framtida ansökningar. Att hon ens föreslog att jag skulle vänta till efter nästa möte med att ansöka är mycket märkligt. En vän kallade det till och med tjänstefel. Hon som jobbar i branschen borde ju inse att det krävs snabbare ansökningar än så om man ska ha en chans.

Maria tog sig i alla fall en snabb titt på mina ansökningshandlingar och gav, för det aktuella ärendet ganska otillfredsställande kritik. Typsnitt och layout är helt ointressant när man söker jobbet genom en CV-databas. Även om det faktiskt hade varit så att jag skulle söka jobbet genom att skicka in mina egenhändigt designade dokument hade sådan kritik varit ganska ointressant med tanke på den tidsbrist vi hade. Längre än så hann vi inte, trots att jag stoppade henne och försökte få henne att fokusera mer på innehållet. Hon sa något allmänt om att fånga upp nyckelord i annonsen och använda dem i ansökan, något som jag redan gör. Jag förstår att det är svårt att på bara några minuter ge feedback på innehållet, men hon kunde ju ha försökt. En rekryterare med vana att titta på ansökningsbrev borde kunna bättre. Hon kunde även ha lagt upp mötet på ett sådant sätt att vi hade hunnit bättre.

Lite överkörd

Min guildledare har ett nedlåtande sätt som hela tiden gör mig irriterad. Samtidigt är det lite svårt att förklara exakt vad det är jag stör mig på, för det är så små saker. Som senaste raiden till exempel, då blev jag vid ett tillfälle irriterad och försökte beklaga mig hos Brian men han verkade inte tycka det var något konstigt.

Det som hände var att inför Valithria var det två druider som frågade i healing-kanalen om de skulle vara healers eller dps i denna fight. Det var mitt ansvar att organisera healingen, men jag var lite osäker och övervägde att fråga guildledaren, men helst inte ville just eftersom jag inte ville få något drygt svar. Medan jag funderade så viskade han mig och sa åt mig att svara i healing-kanalen så då var det tydligen upp till mig i alla fall och jag gjorde så som vi brukar göra, det vill säga sju healers. Båda druiderna går healing och vi är redo att köra.

Lite mer än två minuter efter att jag gett mina instruktioner säger guildledaren "As I was saying, you can go with 3 and prove how extremely well you do it. Based on last time claims." Varför då ens säga åt mig att svara om jag inte har rätt information för att kunna göra det? Hade han inte bara kunnat svara själv och sagt att vi bara skulle ha sex healers istället för sju? Och vaddå "As I was saying", jag läste chatten för att se ifall han verkligen hade sagt något sånt och det hade han inte. Kanske veckan innan när jag inte var där, men absolut inte till mig.

Sedan medan jag höll på att beklaga mig för Brian så hände nästa sak. Nu skulle vi ha åtta healers och jag frågade vilken dps som skulle få heala och svaret blev då lite drygt att det ju inte finns så många alternativ. Men det gjorde det, det fanns två som jag tänkte på, men vid närmare eftertanke fanns det till och med tre. Varför inte bara säga namnet på den person han tänkt sig istället för att svara något drygt.

Skaffa jobbcoach

När jag söker jobb får jag en massa funderingar om hur jag borde göra, till exempel om mina ansökningshandlingar är tillräckligt bra och hur jag kan presentera mig på ett bra sätt. En hel del av detta bollar jag med folk jag känner och jag har även försökt få mina handlingar granskade vid olika CV-granskningstillfällen, men jag skulle vilja ha mer stöd. Därför har jag kommit fram till att jag vill ha en jobbcoach, något som man får gratis av Arbetsförmedlingen om man är arbetslös eller riskerar att bli arbetslös.

Första steget för att skaffa en jobbcoach är att skriva in sig hos Arbetsförmedlingen. Sedan får man välja jobbcoach och handläggaren på Arbetsförmedlingen får inte gynna någon genom att rekommendera dem. När man har bestämt sig meddelar man handläggaren som i sin tur meddelar jobbcoachen som sedan tar kontakt med den jobbsökande.

Hur väljer man då jobbcoach?
Man hittar en lista på alla jobbcoacher som finns tillgängliga genom att gå in på denna sida och där välja sin egen ort. Då får man upp en lista på alla jobbcoacher man kan få via Arbetsförmedlingen. För mig var det över 50 stycken, så man har lite att göra om man vill göra en grundlig genomgång av de olika alternativen. Jag gjorde ett första urval genom att välja företag som var lite större och inte bara jobbar med detta utan också jobbar med rekrytering. En person på Arbetsförmedlingen hade också sagt att de större företagen vanligtvis är bättre än de mindre.

Varje jobbcoachföretag har en tjänstedeklaration där man kan läsa vad de erbjuder och de är alla väldigt lika. Alla erbjuder granskning av CV och personligt brev och stöd inför intervju. Andra exempel på saker som erbjuds är fejkade intervjuer så man får testa på och de sedan kan ge feedback på hur det gick, personlighetstest, hjälp vid registrering i deras CV-databas och kontakt med företag. En del företag har kombinerat de individuella mötena med gruppmöten, till exempel CV-workshop, andra har alla möten individuella. Några erbjuder information och diskussionsforum med andra sidor arbetssökanden via nätet.

Personligen valde jag bort dem som som hade gruppaktiviteter, då jag var rädd att de skulle stjäla tid från de personliga mötena. Jag anser också att jag har kommit ganska långt med mina ansökningshandlingar och vill ha feedback på en nivå som inte riktigt kan ges i grupp. Sådana som kändes som om de hade ett för styrt upplägg valde jag också bort, då jag sällan kände att alla moment var aktuella för mig, till exempel var jag ganska ointresserad av att få hjälp att registrera mig i en CV-databas.

Mängden tid man får var också något jag funderade på. Alla coachningar verkar vara under en tidsperiod av tre månader. En del erbjöd tre rådgivningstillfällen á 3 timmar under denna tid, medan andra har kortare möten mer ofta. Många skrev inget alls om hur ofta man träffas.

Att välja är jättesvårt, för det finns så många och de är alla så lika. Sen beror det ju så klart också på vem man får som jobbcoach, oavsett vilket företag det är man väljer. Tyvärr är det är nog lite av ett lotteri, men man ökar ju helt klart sina chanser att få något man är nöjd med om man läser på i förväg.

Jobbsökardag

Idag är en jobbsökardag. Äntligen har de senaste veckornas stiltje på jobbfronten brutits. Under denna tid har jag bara sökt ett heltidsjobb och det var dessutom ett ganska ointressant kundtjänstjobb. Att sitta och byta lösenord åt folk är inte direkt drömmen. Men efter en titt på lite olika jobbsidor igår och idag har jag plötsligt åtta jobb att söka, vilket var lite oväntat. Alla jobben är så klart inte jätteintressanta, utan det är lite allt möjligt. Några tidsbegränsade, några deltidsjobb och några tillsvidareanställningar... När det gäller arbetsuppgifter varierar det också, allt från de mindre intressanta, såna som bara ger pengar på kontot medan jag fortsätter söka jobb till drömjobbet. Och däremellan finns jobben som jag inte riktigt tänkt på tidigare som alternativ, men när jag läser annonsen så verkar det helt klart intressant.

Igår fick jag dessutom ett samtal gällande ett av de extrajobb jag har sökt, så jag är fortfarande med i leken där. Fast jag tvivlar på att jag kommer gå hela vägen. Det är ett kvalificerat extrajobb som det vore bra att kunna sätta på CV:t men att ta jobbet skulle krocka med skolan och eventuellt med ett annat jobb jag också söker men ännu inte fått besked om, ett jobb som jag definitivt skulle föredra. Jag har visserligen sagt att jag prioriterar att få ett jobb över att läsa färdigt kursen i skolan, men det känns inte riktigt värt det när det bara gäller jobb i tre veckor.

Första besöket hos Arbetsförmedlingen

Jag har funderat ett bra tag på ifall jag ska registrera mig hos Arbetsförmedlingen eller ej. Svärmor har kommenterat några gånger om att det borde jag ju verkligen göra, men inte riktigt kunnat svara på frågan om varför. I våras tog jag till och med kontakt med deras kundservice och frågade vad poängen med att registera sig hos dem om man ändå inte är berättigad till a-kassa var men fick egentligen inget vettigt svar. (Är man berättigad till a-kassa eller alfa-kassa så bör man registrera sig första dagen man är arbetslös.) Hans rekommendation var att jag skulle registrera mig och fördelarna var då att jag kunde få ta del av olika åtgärder som de erbjuder. Jag som trodde det var en arbetslös värsta mardröm att hamna i en arbetsmarknadspolitisk åtgärd...

Hur som helst, inget av det de erbjöd verkade intressant så den enda poäng jag såg med att registrera mig vore att hjälpa till att göra statistiken över arbetslösa lite mer korrekt så jag valde att avvakta. För dem som vill delta i de program som erbjuds är det dock värt att påpeka att är du under en viss ålder så måste du ha varit registrerad i tre månader. Själv är jag så gammal att jag kan få åtgärd med en gång om jag skulle vilja.

Nu under sommaren ångrade jag mig dock när jag kom på att jag vill ha en jobbcoach. Jag hade funderat på att skaffa en sådan även tidigare, men sambons "Äh-vad-ska-det-vara-bra-för"-attityd fick mig att tveka.

Börja på nätet
Man börjar genom att registrera sig på arbetsformedlingen.se så att alla uppgifter redan finns i systemet. Uppgifterna man ska lämna in är uppdelade i tre områden, personuppgifter, meriter, till exempel utbildningar och tidigare jobb och kompetenser samt vilken typ av jobb man söker. Detta var lättare sagt än gjort då systemet krashade flera gånger och någonstans på språkkompetens gav jag upp och åkte dit med bara en halvfärdig registrering.

Första besöket
Väl på plats fick jag efter några minuter i kö sätta mig vid en dator för att fortsätta den registrering som inte hade funkat så bra hemma. Även här kraschade systemet några gånger, men det var bara att backa och försöka igen och så funkade det igen.

Jag tyckte det var svårt att hitta en bra kategori för vilken typ av yrke jag är intresserad av. När jag gick in under Data/IT så fick jag följande val: systemerare och programmerare, övriga dataspecialister, datatekniker, dataoperatörer. Jag är ju egentligen ingenting, men det enda som skulle kunna passa in där är väl övriga dataspecialister tänkte jag och valde detta men för att komma vidare så måste jag här specificera mitt val ännu mer och ingenting passade där. Jag frågade då om hjälp och fick då rådet att gå in under systemerare och programmerare istället där jag faktiskt hittade en sak jag är intresserad av, nämligen projektledare, IT. Nu är det ju inte bara sådana jobb jag är intresserad av, men något annat fanns inte direkt att välja.

Nästa steg var att från en otroligt lång lista av IT-ord välja vilka kompetenser jag ansåg mig ha. Eftersom jag inte alls vill jobba med programmering och det i princip bara var sådana ord som togs upp blev det väldigt få ord jag kryssade för.

När detta var färdigt fick jag en nummerlapp och sedan vänta på att en handläggare skulle ha tid för mig.

Arbetsmiljö och ergonomi
Värt att tillägga är att jag verkligen tycker jättesynd om personer som av något skäl behöver sitta en längre tid framför Arbetsförmedlingens datorer. De var verkligen obekväma och oergonomiska. Musen var någon sorts styrkula med knappar intill för att klicka på något. Denna kula var placerad onödigt långt från tangentbordet, vilket gör att man får ha armen i en obekväm ställning ut åt sidan. Dessutom kan inte såna som jag, som föredrar att ha musen på vänster sida välja att ha det. Vill man alltså sitta mitt framför skärmen, vilket känns naturligt, så är tangentbordet placerat lite till vänster medan styrkulan är placerad till höger, vilket på det stora hela skapar en obekväm arbetsställning där man inte kan sitta rakt vad man än gör.

Möte med handläggare
Efter några minuters väntetid fick jag komma till en handläggare som gick igenom det jag registrerat, la till lite lite information, bokade in mig på ett möte på min "riktiga" handläggare samt gav mig information om alfa-kassa och jobbcoach. Nu efter sommaren är det jättemånga i kö, så det tar ett bra tag innan jag får träffa handläggaren.

Sammanfattningsvis
Bemötandet var trevligt och väntetiderna var helt acceptabla men jag är inte imponerad av deras tekniska system. Jag tror inte att de kan hjälpa mig särskilt mycket å andra sidan, jag förstår inte riktigt vad de skulle bidra med. Väntetiden tills jag får träffa en handläggare som kan tänkas göra något specifikt för mig är väldigt lång och skulle jag inte redan vara igång med jobbsökandet skulle en massa värdefull tid tappas i väntan på det första mötet.

Missat jobb

Vaknade tidigt i morse med riktigt plågsam huvudvärk och rejält ont i halsen. Nu några timmar senare är huvudvärken tack och lov borta, men halsontet sitter i. Jag har haft känningar av att en förkylning är på gång, mådde lite risigt igår kväll och har haft lite småont i halsen de senaste två dagarna, men inte så farligt och det har försvunnit under dagen. Hade samma några gånger förra veckan också. Men nu i dag kändes det i alla fall som om det var tillräckligt för att stanna hemma från skolan. Det jag inte hade förväntat mig var att jag skulle missa att jobb på grund av det också.

Rekryteraren som jag träffade tidigare i veckan ringde nyss och sa att det urpsrungliga uppdraget inte är aktuellt för de har valt en annan lösning istället (vad är det med alla "vi gillade dig, men jobbet du sökte funkar inte riktigt" som jag fått på tre av fyra intervjuer nu). Istället hade det dykt upp ett annat uppdrag som hon undrade om jag var intresserad av, vilket jag var. När hon frågade om jag kunde komma ner i eftermiddag för en intervju till sa jag att jag var sjuk och föreslog nästa vecka. Men nu visade det sig att det måste ske idag, för jobbet börjar nästa vecka. Och slutar nästa vecka. Dessutom finns det ju en risk att jag är sjuk nästa vecka också om jag är sjuk idag. Så nu ångrar jag lite att jag sa att jag var sjuk, men det var lite för sent att ta tillbaka det.

Det positiva i det hela är i alla fall att hon gillade mig och var beredd att ge mig jobbet. Hon sa att jag kan få nästa liknande jobb istället, vilket ju låter bra, även om jag så klart får se hur det blir... Nu lär de ju känna en annan person nästa vecka som då kanske kommer före mig. Men vi får se. Det är i alla fall ett tecken på att jag gav ett bra intryck under intervjun.

Äntligen lite tid tillsammans igen?

När jag frågade Alex vad han hade för planer för helgen svarade han att vi kanske kunde spela tillsammans, något som jag har hoppats på sedan före sommaren men i princip har gett upp om i slutet av sommaren. Jag inser att jag inte ska bygga upp några förväntningar, då blir jag bara besviken. Men det är roligt att han faktiskt verkar vilja spela tillsammans igen. Synd bara att han inte kom på tanken förra veckan när jag var ensam hemma och hade så mycket mer tid.

Jag undrar hur det har påverkat honom att se mig och Brian spela tillsammans utan att ens fråga om han vill vara med som vi brukade göra förut. Kanske känner han sig utanför när han ser att han inte längre är kopplingen mellan mig och Brian, utan att vi umgås helt självständigt utan att ens blanda in honom. Kanske tycker han att det är skönt att vi inte tjatar längre, eftersom han kunnat bli så upprörd vid en enkel fråga om när vi ska spela igen.

Själv känner jag det som att vår relation gått in i ett nytt stadie, ett stadie där vi inte umgås så mycket längre, där jag inte förväntar mig särskilt mycket från honom och där jag inte ens riktigt vet vad jag ska säga till honom längre. Jag blir lite sorgsen när jag tänker så, samtidigt som jag undrar hur han känner det och vad han han skulle tycka om min beskrivning. Skulle den beröra honom eller spelar det inte så stor roll för honom?

Drömmar och sms

Häromdagen låg jag och drog mig i sängen samtidigt som jag sms:ade med Alex. Jag var så trött och sömnig att jag hade svårt att hålla ögonen öppna och skrev fel lite då och då, men lyckades i alla fall få iväg några sms för att sen somna om igen. Väckarklockan och nya sms väckte mig med jämna mellanrum. Någonstans här flöt drömmen ihop med verkligheten och jag drömde att jag höll på att skriva ett sms men att det inte gick så bra för att jag var så trött, ungefär så som jag beskrev ovan. Ärligt talat är jag osäker på om det jag skrev ovan är en del av drömmen eller verklighet.

Men hur som helst så väcktes jag av larmet på mobilen eller ett nytt sms och min reaktion blev då "Men vart tog sms:et jag höll på att skriva vägen?" när jag inte hittar det i Utkast. Ungefär då inser jag att jag drömde att jag skrev sms:et, särskilt som jag inte alls kan minnas vad det var jag skrev om. Jag berättar då detta för Alex i nästa sms och får då svaret:

Yes, a dreamy dream where you sent: alex, i love you! ;)

Vad svarar man på det? Detta fick mig att vakna upp från min halvslummer, men fantasin var inte direkt på högvarv just då. I efterhand har jag kommit på lite olika förslag, till exempel:
Det avvisande: No, I stopped dreaming about you months ago.
Det lekfulla, lite uppmuntrande: Is that what you want me to dream about?

Nu blev det istället bara det mer undvikande Well, we'll never know, i don't remember what i wrote anymore. ;)

Men det jag tänkte var något i stil med "Snälla, dra inte ner mig i det här igen. En gång fick mina känslor för dig mig nästan att bryta upp och lämna det som idag är mitt liv  men då förändrades du och jag kände inte ens att du värderade vår vänskap. Få mig inte nu att vackla i mitt beslut." Och sen kom tårarna.

Ljuva ensamhet

Nu är det sista dagen jag är ensam för den här gången, ikväll kommer sambon hem igen. Är man konstig om man uppskattar ensamhet, att få rå om sig själv ett tag?

Själv njuter jag av att vara ensam och har sett fram emot att få vara själv medan jag vet sambon verkligen inte gillar det. Istället vill han alltid vara med någon annan. Kanske är vi båda två extremer i varsin ände av skalan?

Detta skapar så klart konflikter mellan oss och han anklagar mig ofta för att vara asocial och tråkig. Jag får då känslan av att det är jag som är fel och att jag borde vara på något annat sätt. Ofta försöker jag hinna med både det han vill och mina egna saker, men så klart får något stryka på foten, till exempel sömn. Samtidigt blir han jättemissnöjd när jag inte går och lägger mig med honom, så det blir inte heller någon bra lösning.

Han accepterar inte riktigt heller argumentet att jag behöver egentid, eftersom jag ofta är med mina nätvänner när jag inte är med honom, för då är jag ju inte ensam. Dessa vänner anser han inte vara "på riktigt" eftersom vänskapen är över internet och har uppstått inom World of Warcraft. Istället tycker han att detta är ett uttryck för datorspelberoende.Själv håller jag så klart inte med, men det är svårt att argumentera när vi har så olika utgångspunkter.

Rekryteringsföretag igen

Idag dök det upp två jobb till som åtminstone till titeln lät intressant (sen var de inte intressanta i alla fall vid en närmare titt, men det hör inte till saken). Båda hade samma rekryterare som jobbet jag var på intervju för igår. Då kan jag ju inte söka det? Eller? Det känns lite märkligt när det är så få företag som annonserar ut jobb. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det.

Drömjobbet just nu är också hos det rekryteringsföretaget. Tyvärr har jag inte blivit kontaktad angående det jobbet, så jag antar att det nu gått så pass lång tid att det inte blir något. Men samtidigt vill jag ju veta innan jag går vidare med det här andra jobbet, om de nu vill gå vidare med mig. Hade det inte varit samma rekryteringsföretag hade jag nog kunnat ringa och kolla med kontaktpersonen, men det känns som en risk att göra det nu. Han skulle ju mycket väl kunna nämna för sin kollega att jag hellre verkade vilja ha jobbet han ansvarar för än det jobb jag varit på intervju för hos henne. Han är ju mån om att företaget gör "rätt" rekryteringar. Så med tanke på att jag inte blivit kallad på intervju när det gått en månad så är det nog inte värt att riskera det som eventuellt är på gång.

Tankevurpa

Jag gjorde en liten tankevurpa i senaste inlägget. Visst kan man försöka framställa sig själv på olika sätt i olika ansökningar för att bättre passa in i vad de letar efter. Men är det samma rekryteringsbolag för flera olika tjänster funkar det kanske mindre bra. Särskilt om det är samma rekryterare för två olika tjänster som man har sökt, vilket det var för det här extrajobbet och det högst seriösa jobbet jag sökte i måndags.

Nu var det inget problem i detta fall och mindre än en timme efter att jag skickat in ansökan i onsdags ringde rekryteraren och sa att hon sett min ansökan och dessutom kom ihåg mig från den andra ansökan. Så nu har jag en intervju inbokad för båda tjänsterna. Jag ser en stor risk att det i första hand gäller extrajobbet, där det är lite tidspress att hitta någon, för jag misstänker att jag inte riktigt passar in i vad de förväntar sig för den andra tjänsten, men jag får göra vad jag kan för att ge intryck av att jag passar även för det "riktiga" jobbet.

Hela denna situation påminner mig om vad det är jag inte gillar med rekryteringsföretag. Söker jag ett jobb hos ett företag så är min ansökan unik för dem bland en massa andra ansökningar. Men söker jag ett jobb hos ett rekryteringsföretag där jag har sökt jobb tidigare så är det troligt att de efter ett tag känner igen mig. Man brukar ju prata om att man ska ha unika ansökningar och skriva anpassat för just den tjänst man söker. Har jag då tre ansökningar samtidigt hos ett rekryteringsföretag där mycket av texten återfinns i alla ansökningarna så känns det lite märkligt. Dels visar det på min oförmåga att skriva unika ansökningar, fast vem kan göra det egentligen, dels är jag rädd för att uppfattas som konstig när jag söker så många olika jobb som inte ens påminner om varandra. Och slutligen finns den lilla irrationella rädslan att rekryteraren ska tänka "haha, men henne ratade jag ju till de fem senaste jobben, förstår hon inte att hon inte är det vi letar efter."

Skriva ner mig själv

När man skriver en jobbansökan är det ju ganska självklart att framhålla sina bra sidor. Just nu gör jag tvärtom. Istället för att få det att låta som om jag är i princip färdig med utbildningen försöker jag få det att låta som om jag har en del kvar. Mycket av det jag brukar framhålla som positiva erfarenheter och egenskaper väljer jag att inte ta med. Allt för att kunna få ett deltidsjobb tänkt för studenter som jag egentligen är överkvalificerad för.

Jag var i kontakt med en rekryterare för ett annat extrajobb för studenter förra veckan och hon frågade lite oroligt vad som skulle hända ifall jag fick ett "riktigt" jobb medan jag hade detta jobb. Gissningsvis har andra rekryterare och arbetsgivare samma tankegångar och det är därför det så ofta finns krav på att man ska ha minst ett år kvar av sina studier för att kunna få jobbet. Men just dessa två jobb jag sökt är så pass korta att chansen/risken att jag skulle få ett heltidsjobb innan de är slut är ganska liten. I väntan på det riktiga jobbet är det bra med lite tillskott i kassan och ytterligare en erfarenhet att skriva på CV:t.

Sitter fast

I programmeringsuppgiften jag håller på med har jag kört fast ganska rejält. Jag kan inte komma på hur jag ska göra och jag har verkligen tänkt på det. Jag har skrivit mail till min lärare om det och han har svarat, men har inte verkat förstå vad jag menar riktigt utan i princip bara svarat på en massa annat och sen på slutet, med hänvisning till det stora problemet, bara skrivit "och så gör du en sån grej"... Men det är ju den grejen jag inte förstått hur jag ska göra. Förra veckan skrev jag ett nytt mail till honom och försökte förklara ännu en gång med ännu fler ord vad det var jag inte förstod och idag fick jag äntligen svar där han listar olika alternativ (a, b.1, b.2) man kan välja för att lösa uppgiften:

"Med tanke på kursens fokus är det någotdera av b.1) eller b.2) som gäller, men du får välja vilken du vill av dem."

Jo tack... det var ju det jag redan skrivit att jag insåg att jag skulle göra men inte förstod hur jag skulle göra... Så nu sitter jag här igen. Uppenbarligen ingen vits att fråga honom i alla fall. Just nu känns tårarna inte så långt borta.

Jag undrar om han verkligen inte förstår vad jag menar trots mina tre mail om det eller om han helt enkelt inte vill berätta det för mig. Om det var så att han inte vill berätta det, vilket inte är helt orimligt eftersom det ju är en inlämningsuppgift, kunde han väl åtminstone säga det så jag slapp sitta här med frustrationen över att han inte ens verkar förstå. Fast jag hade nog inte kännt mig så himla glad om han sagt det rakt ut heller. Jag minns en annan gång när just den situationen uppstod. Då satt jag också riktigt fast, och det var ännu värre än nu. När läraren inte ville ge mig tips om hur jag skulle komma vidare blev jag gråtfärdig och fick gå därifrån istället. Löste inte uppgiften förrän ett år senare då jag hade en labpartner med lite koll.

Ett nytt steg

Jag har ett bra tag funderat på att starta en blogg, men velat fram och tillbaka. Bakgrunden har varit att jag vill hitta ett sätt att få utlopp för alla de tankar och känslor som har rört sig i mitt huvud senaste halvåret. Jag har börjat skriva sporadiskt i min gamla dagbok som jag inte rört på flera år, men samtidigt har tanken om en blogg vuxit fram. Flera gånger i veckan har jag fått uppslag om vad jag skulle kunna skriva på min blogg, om den hade funnits, och formulerat inlägg i huvudet. Så nu är det dags att försöka.

Det jag skriver i min dagbok är mina innersta tankar, ofta när jag är arg eller ledsen, och högst privata. För att jag inte ska känna mig begränsad kommer denna blogg att vara anonym. Jag skulle inte kunna skriva fritt ur hjärtat annars, jag tror till och med att jag inte skulle kunna skriva alls om den inte var det. Kanske kommer det uppfattas som ett minus, men hellre anonymt och läsvärt än öppet och intetsägande.

Vem ska då läsa min blogg? Vad förväntar jag mig att få ut av detta? Jag vet faktiskt inte riktigt. Jag vet inte ens riktigt hur folk ska lyckas hitta hit. Tänk om ingen ens läser vad jag skriver. Är detta då slöseri med tid? På ett sätt ja, för det innebär ju merarbete att göra det på detta sätt och jag behöver skriva lite på ett annat sätt för att potentiella läsare ska hänga med i det som skrivs. Samtidigt är det absolut värt tiden. Jag skriver ju mycket för mig själv, jag skrev redan innan jag började skriva här. Ett syfte jag har haft med att skriva är att skriva som ett sorts vittne om vad som hände, vad jag tänkte, vad jag kände så att jag kan läsa och få hjälp att minnas någon gång i framtiden när det känns mer avlägset. Att skriva i denna form kan förhoppningsvis få det mer strukturerat och det överväger förhoppningsvis merarbetet.

Insåg att ovanstående på ett sätt skulle kunna tolkas lite som en förolämpning mot potentiella läsare. Lite som att jag minsann inte behöver någon som läser det jag skriver, men så menade jag inte alls. Det handlar väl snarare om ett sätt att vifta bort osäkerheten om ifall någon verkligen ska hitta hit och sen dessutom vilja stanna kvar.