När jag frågade Alex vad han hade för planer för helgen svarade han att vi kanske kunde spela tillsammans, något som jag har hoppats på sedan före sommaren men i princip har gett upp om i slutet av sommaren. Jag inser att jag inte ska bygga upp några förväntningar, då blir jag bara besviken. Men det är roligt att han faktiskt verkar vilja spela tillsammans igen. Synd bara att han inte kom på tanken förra veckan när jag var ensam hemma och hade så mycket mer tid.
Jag undrar hur det har påverkat honom att se mig och Brian spela tillsammans utan att ens fråga om han vill vara med som vi brukade göra förut. Kanske känner han sig utanför när han ser att han inte längre är kopplingen mellan mig och Brian, utan att vi umgås helt självständigt utan att ens blanda in honom. Kanske tycker han att det är skönt att vi inte tjatar längre, eftersom han kunnat bli så upprörd vid en enkel fråga om när vi ska spela igen.
Själv känner jag det som att vår relation gått in i ett nytt stadie, ett stadie där vi inte umgås så mycket längre, där jag inte förväntar mig särskilt mycket från honom och där jag inte ens riktigt vet vad jag ska säga till honom längre. Jag blir lite sorgsen när jag tänker så, samtidigt som jag undrar hur han känner det och vad han han skulle tycka om min beskrivning. Skulle den beröra honom eller spelar det inte så stor roll för honom?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar