Att kunna prata om sånt som är svårt

Igår när vi skulle sova försökte jag berätta lite om de ledsna tankarna jag har också, att allting inte bara är bra hela tiden. Men det är fortfarande svårt att prata om tankarna som mal i huvudet och det kom inte så mycket. Han var inte så inne på det spåret heller, tror inte han riktigt förstod vad jag var ute efter och började prata om annat. I alla fall sa han att det senaste året inneburit större förändringar för mig än för honom och att han förstod att jag hade haft det svårt.

Något jag lärt mig senaste året är att det är jätteviktigt att kunna prata med varandra. Jag har alltid haft svårt för det, hållit mycket inombords. Nu försöker jag bli bättre, även om det fortfarande går trögt. Men jag försöker i alla fall.

Lägenhet uppsagd

Idag sa vi upp lägenheterna. Typiskt mig att vänta till sista chansen att göra något, när jag kunde gjort det för några veckor sedan. Nu går jag och nojjar över att posten klantar sig med att leverera brevet på två dagar och att det istället kommer efter årsskiftet så jag får ytterligare en dubbel hyra.

Till största delen är det väl vanliga segheten som fått mig att dröja, men de senaste dagarna har jag också gått och tänkt en del på senaste årets svåra val. Nu är det jag och Mattias och jag trivs verkligen med honom. Men tankarna på Johan finns fortfarande kvar i bakgrunden. Att fira jul utan honom för första gången på många år är stort och får mig att känna vemod över allt jag har förlorat som var en naturlig del av livet för bara ett år sedan. Förra julen var vi hos hans syster. Nu vet jag inte ens om jag kommer träffa hans familj igen. Man förlorar så många saker i livet när man gör slut, saker man kanske inte ens insåg att man förlorade förrän senare.

När du får oväntat besök...

Innan jag får besök brukar jag se till att stänga ner sidorna med bloggen, just för att ingen som råkar se datorskärmen eller använder min dator ska se den. För några dagar sedan misslyckades jag. Jag hade ett helt oplanerat besök av Johan.

Egentligen var det hos honom vi skulle ses den kvällen. Jag var bjuden dit på middag och vi stod och lagade mat. Han hade en ny jättevass kniv med väldigt obekvämt handtag. Medan jag skar grönsakerna lyckas jag skära mig över pekfingret. Jag stod och kramade min hand säkert en minut innan jag vågade titta hur illa det var, det enda jag visste var att så här illa har det aldrig varit någonsin förut när jag skurit mig.

Fingertoppen satt lyckligtvis kvar, men det tog några timmar innan blodet slutade rinna. Jag sa något om att kvällens planer blivit rejält omkullkastade, istället för att diska det som inte hanns med dagen före och raida så låg jag på golvet med handen i högläge. Snäll som han är erbjöd sig Johan att diska och efter middagen gick vi hem till mig. Efter disken ville han ha musik och satte sig vid min dator och vad var det som låg längst fram på skärmen om inte blogadmininterfacet. Jag fick snabbt fram Spotify åt honom, men han hann ändå fråga vad det var för något.

Jag stängde ner det hemliga så fort jag fick chansen, men oron fanns ändå där resten av kvällen. Har han förstått vad han har sett? Kommer han att kolla upp det senare? Jag satt som på nålar resten av kvällen tills han gick hem.

Nu när jag ser statistiken för de senaste dagarna verkar det ganska otroligt att han faktiskt skulle ha kommit hit. I så fall borde det ha resulterat i många fler träffar, både i allmänhet och särskilt från Sverige och vid andra tidpunkter än vad jag faktiskt har haft sedan dess.

Å andra sidan vet jag inte ens om jag behöver oroa mig. Om han insåg att han läste mina hemliga tankar tror jag att han skulle ha svårt att fortsätta läsa där utan att säga något. Han är väldigt väldigt ärlig och tycker det är jobbigt att ha hemligheter för folk. Jag hoppas att om han hittade hit skulle han prata med mig om det. Men man vet ju inte.

Fix före jul

Äntligen tagit tag i köket. Nu är det nästsista dagen hemma innan det är dags att åka till föräldrarna och sen till Mattias innan vi kommer tillbaka hit tillsammans efter nyår. Mycket att fixa alltså, men är lite seg. Diskade i alla fall undan en del, så nu har jag diskbänken frigjord så jag får lite bättre arbetsställning när jag gör färdigt min franska nougat. Att i receptet skriva "skär nougaten i bitar" är för övrigt ett hån. Detta är nog det svåraste julgodis jag har gjort. Man skär några bitar, sen är kniven helt nerkletad. Till viss del går det inte ens att skära i den, utan den bara trycks ihop. Hur kan bilderna till recepten ha så fina snittytor? Sen är det ju lite ironiskt att jag först skriver att jag ska gå ner i vikt och sen fortsätter min omfattande julgodistillverkning.

Sen borde jag försöka hinna jobba lite ikväll. Jättemycket att göra sista dagarna före jul och jag måste förbereda mig inför styrgruppsmötet i morgon. Men projektledaren verkar tycka att det jag gjort redan är tillräckligt bra, så tappade lite motivation till att göra det helt färdigt. Fast jag vet ju att jag måste göra det tids nog, så varför inte redan nu...

Måste bättra mig

Hälsokontroll på jobbet idag och jag fick egentligen inte veta något nytt. Det mest överraskande var nog att jag var två centimeter längre än vad jag trodde att jag var. Åtminstone något som drar ner mitt BMI.

I övrigt konstaterades sånt jag redan vet. Det är bra att jag dricker måttligt, mår ganska bra i allmänhet, inte röker, cyklar till jobbet, men dåligt att jag inte motionerar förutom cyklingen, att jag väger för mycket och att midjemåttet är för högt.

Jag vet att jag måste ta tag i det. Sedan jag gick ner till en vikt jag var nöjd med för fem år sedan har jag sakta men säkert sett vågens siffror röra sig uppåt, några kilo om året. Nu är jag tillbaka där jag började. I flera år har jag tänkt att jag måste ta tag i det men har inte orkat, inte haft kraft nog att verkligen göra det.

Innan jag började jobba rådde jag i stort över min tid själv. Även om knäskadan så klart ställde till det för mig var det också bra att den fick mig att gå till gymmet regelbundet för att göra mina övningar. En bra vecka gick jag dit två dagar eller bytte ut en av gångerna mot simning. En riktigt bra vecka gjorde jag något av gym och simning tre gånger.

Sen började jag jobba och helt plötsligt var jag borta från hemmet nästan tio timmar om dagen. Det blev svårt att hitta tid för att hålla rutinen uppe, men framåt vårkanten kom jag igång igen, i alla fall något så när. Det blev några turer till simhallen och några gånger till gymmet. Efter att jag överansträngde knät så mycket på gymmet att jag inte ens lyckades cykla hem från jobbet blev det inga fler besök på gymmet. I övermorgon går simhallskortet ut, fortfarande med några oanvända klipp kvar på sig.

När jag kom igång med cyklingen hade jag trott att det skulle påverka vikten mer. Cykling en timme om dagen, det måste väl vara jättebra motion? Som mest gick jag ner två kilo och de är nu tillbaka. Det är en besvikelse. Snön är här och det lär inte bli så mycket mer cykling den här vintern. Så mycket motion som jag har fått genom cyklingen de senaste nio månaderna har jag nog aldrig fått i mitt liv. På så sätt känns det lite hopplöst att det inte gav mer.

Nu har vi ett återbesök i april bokat. Till dess ska jag ha gått ner fyra kilo. Då hamnar jag åtminstone inom gränserna för vad som anses vara normalvikt. Kanske funkar det bättre om jag har extern press på mig, att någon verkligen kommer kolla att jag har gått ner i vikt. Lite funkar jag så med externa deadlines, de blir mycket viktigare för mig än egna mål jag sätter upp. Fast jag måste ju så klart också komma på en plan för hur det ska gå till.

Nära igen

Det var skönt att träffas i helgen, att få några dagar tillsammans efter nästan två veckor ifrån varandra. Ett tag kändes han väldigt långt bort. Jag hade gärna haft honom nära när det var dags för stora beslut om lägenhet och att få chansen att prata om sånt som oroade mig. Nu känns det bättre igen.

Lite sorgligt

På ett sätt känns det lite tragiskt att vår flytt till lägenheten, starten på vårt liv tillsammans, samtidigt är slutet på ett annat pars gemensamma liv. Det var ett äldre par som bodde där och hyresvärden hade berättat för mig att kvinnan var svårt sjuk. När vi var där för visning frågade hon mannen hur det var med hans fru och han svarade "Hon är längre bort nu". Kanske var det första gången han berättade för någon att hon var borta. Det visade sig att hon hade dött några timmar tidigare. Trots det hade han ändå hållit visningen, för vi hade ju kommit överens om det. Tänk så sorgligt att veta att den man delat livet med är borta och se hur andra går runt och bedömer ens hem.

Så fin!

Lägenheten var så fin, så fin. Jag tog en massa bilder och har suttit och tittat på dem så många gånger, drömmer om hur det ska bli att bo där. Så fint kan man nästan inte drömma om att få som hyresgäst. Allting vi var missnöjda med i femman vi var och tittade på är bra här. Fint och modernt kök, rymligt och ljust badrum.

Dyr var det ju så klart, men överkomligt. Det hade varit trevligt att hitta något där vi fick mindre hyra än vad vi har idag. Nu blir det istället ungefär samma som vi har idag, var och en för sig. Det blir aningen billigare för honom, aningen dyrare för mig, men på det stora hela ungefär samma. Jag sparar ju ändå nästan hälften av min nettolön och tror jag kan fortsätta med det även senare.

Men helt plötsligt känns det känns så stort att flytta ihop. Tidigare har vi ju mest pratat löst om det, men att gå från tanke till handling gör att det blir så mycket mer ett ställningstagande att nu är det vi två.

Hög stressnivå

Idag gick jag runt och kände mig stressad. Det händer inte ofta på det sättet, att jag har en oroskänsla i magen och känner min puls. Men idag var det så. Dels var det mycket på jobbet, fullt med möten om jag inte hann förbereda så mycket som jag skulle vilja och någon deadline jag hade lite tufft att få färdig. Det finns en stor risk att det fortsätter så här ett bra tag framöver, båda projekten jag jobbar i rampar upp när det gäller arbete. Men jag föredrar det som det är nu jämfört med för ett år ett halvår sedan när jag satt och inte riktigt visste vad jag skulle göra.

Arbetet var bara en del av vad som var jobbigt. Jag var också nervös inför att gå och titta på lägenheten vi fått erbjudande om. Nervositeten låg inte så mycket i just själva visningen, utan mer det faktum att vi är så nära att flytta ihop, att det faktiskt känns lite läskigt att ta steget. Plötsligt tvekar jag lite inför det som kändes så rätt för några veckor sedan. Samtidigt tycker jag ju också att det är spännande och roligt.

Men parallellt med det nya livet finns sorgen och det dåliga samvetet för Johan och jag tror det är skälet till tvekan inför att faktiskt ta steget och flytta ihop. Hur ska jag kunna berätta för honom att jag ska flytta ihop med en ny? Han var ledsen sist vi såg. Igår kväll ringde han och sa att han ville träffas och prata om sitt liv. Det gav mig också en klump i magen.

Kalla fötter

Isen vi skulle ha i magen gällande att inte ta första bästa lägenhet har vi slängt ut helt och hållet. Idag lyckades vi ringa först på en lägenhet, det trodde jag aldrig, och fick på så sätt en visning inbokad. Men samtidigt har jag aningens kalla fötter. Inte så att jag inte vill, men att jag börjar tänka mer, inte bara kasta mig in i det med hull och hår.

Helt plötsligt blev det så "på riktigt". Det är stort, större än vad jag tänkte först. Vi ska verkligen flytta ihop, han ska flytta hit, han ska hitta jobb här, vi ska säga upp våra lägenheter, jag ska berätta för Johan att jag ska flytta ihop med Mattias. Det är nog på den sista punkten som är det jobbiga. Det med Johan.

Jag känner det fortfarande som om jag sviker honom och jag blir ledsen när jag tänker på honom. Sist vi träffades kramades vi länge och tårarna trillade ner för hans kinder. Han säger att han klarar sig, att det kommer bli bra. Men jag känner mig så hemsk när jag ser honom ledsen. Jag gav upp på oss, jag svek honom som inte längre ville försöka.

Fast samtidigt vet jag inte om det hade kunnat gå, även om jag hade försökt. Jag kan se det ännu mer nu, nu när jag har Mattias och ser hur vi går helt upp i varandra. Helt plötsligt är det som tog min uppmärksamhet när jag var med Johan inte längre lika viktigt. Jag bara låter bli utan att sakna det. Med Johan hade det varit en stor uppoffring som jag hade svårt att föreställa mig att stå ut med. Men jag sörjer fortfarande oss, så som det var på den tiden det fortfarande var självklart att det var vi för livet.

Sista veckan

I några dagar till kommer jag få mail från konsultföretaget, i några dagar till är de fortfarande min arbetsgivare.

Idag kom sista veckobrevet som jag kommer att få. Förra veckan kom inbjudan till julfesten. Veckan innan kom inbjudan till att anmäla sig till en konferens efter årsskiftet med en massa intressanta kurser. I veckobreven de senaste veckorna har jag läst om intressanta uppdrag vår avdelning har på gång. En sista gång kommer jag träffa arbetskamraterna i studiecirkeln där vi diskuterar lean och hur vi kan använda det i vårt arbete.

Det känns lite vemodigt.

Samtidigt visste jag vad jag valde bort. Jag var aldrig missnöjd med att jobba hos dem och jag visste att alla såna där extrasaker, sånt som känns lite lyxigt med fler utbildningar, avdelningsmöten, resor, lite finare julfest och så vidare  är sånt jag skulle tappa. Jag valde arbetsuppgifterna framför det lyxiga vid sidan av. Det räcker inte med lyx några gånger per termin om man inte trivs med i vardagen. Men det hade varit kul att inte få en begagnad telefon med hack i displayen som välkomnande till nya arbetsgivaren... Det är ju lite motsatsen till lyx.

Mattias tyckte till och med att det var under all kritik att ge nyanställda begagnade telefoner. Är det jättefult att behålla sin gamla, också skrapade telefon och ge konsultföretaget den nya i utbyte? De är ju identiska, förutom att skrapmärkena sitter på olika ställen och jag föredrar mina egna skrapmärken framför någon annans. Så mycket lättare att slippa flytta över allting till den nya telefonen. Fast det är ju bara ett svepskäl, fick jag en ny telefon skulle jag ju göra det utan att blinka.

Is i magen

Jag börjar få lite mer grepp om lägenhetsjakten. Vi fick faktiskt ett erbjudande igår. Kanske. Ett företag svarade i alla fall på vår allmänna intresseanmälan att de hade en trea ledig så de kan ju ha menat att vi skulle få den. Trodde inte att det skulle kunna gå så snabbt. Men vi vill ändå inte ha den, utan bestämde oss för att ha is i magen. Den var jättestor, över 110 kvm, hyran var mer än 10 000 kronor, det var för tidigt inflyttningsdatum och planlösningen var lite märklig. Är det helt fel att tycka att de hade kunnat planera en så stor lägenhet lite bättre?

Sen dök det faktiskt upp två lägenheter till på en hyresvärds hemsida. Detta är en av de få hyresvärdar som publicerar lediga lägenheter online. Även här var det inflyttning första februari vilket inte är bra, men lägenheten såg vettig ut planlösningsmässigt och priset var mycket bättre. Jag ringde men han jag pratade med hade redan bokat visning och han sa att han blivit nerspammad av intresserade. Ändå fick jag känslan att om han inte hade bokat visning hade jag kunnat få en visning trots att så många hade mailat redan. Detta visar på att jag definitivt inte ska maila när jag vill ha en lägenhet, jag ska ringa!

Trots denna insikt var det precis vad jag gjorde på nästa lägenhet som dök upp. Han i telefonen ville att jag skulle maila så han hade mitt namn, men han frågade också vad jag hette och sa att han la det på minnet. När jag skulle maila en timme senare hade det dykt upp ytterligare en lägenhet, denna gång mycket mindre. Den verkar jättefräsch, har bättre inflyttningsdatum men så liten… Jag nämnde att jag var intresserad av den också i mailet. Får se om det händer något.

Fast vi har nog bestämt oss för att ha is i magen och avvakta lite till. Så här snabbt kan man ju inte hitta något...

Positiv moder

Systern tyckte det var jättecoolt att Mattias och jag redan pratade om att flytta ihop. När jag berättade för henne att mamma inte varit lika översvallande, utan snarare försökt få mig på andra tankar med ord som "Ta det lugnt nu", "Passa på och njut av din frihet" och "Var förståndig" sa hon att mamma sagt samma sak till henne om det.

Hon hade inte varit jätteglad över systerns stundande, men fortfarande jättehemliga, bröllop heller. Hon är glad över förlovningen, men när systern började prata om själva festen då det kan tänkas komma närmare hundra personer hade hennes kommentar varit "Jag bävar". Vi kom fram till att jag nog får vara den som hjälper till från släkten istället.

Att våga prata

En sak jag har lärt mig från tiden med Johan är att jag behöver bli bättre på prata om vad jag känner. Det är svårt, men jag är i alla fall medveten om det på ett nytt sätt och jag försöker, både med Johan och med Mattias.

Förutom att prata hyresvärdar med Mattias igår berättade jag också att jag var rädd att han skulle tycka att jag var för snabb med att vilja flytta ihop.

Han sa då att han tidigare under dagen hade känt sig lite rädd över att så mycket hände och att det gick lite snabbt.  Men han tyckte ändå inte att jag var för snabb för honom, att det kändes bra. Det var bara att det var så stora förändringar på gång. Jag förstår honom, det är ju för honom de största förändringarna kommer. Det är han som ska flytta, det är han som måste säga upp sig från ett jobb där han trivs, det är han som måste flytta från sin familj. Samtidigt är han nog mindre nervös inför flytten än vad jag skulle ha varit om det vore jag.

Det känns bra att veta lite mer vad han tänker och att han vet hur jag känner.

Första steget mot att flytta ihop

Anne frågade igår om vi tänkte pendla hela livet. Vi berättade då att vi redan nu pratar om att flytta ihop, att Mattias börjat titta så smått på vad det finns för jobb här i stan. Det tyckte hon var tidigt, särskilt som vi har närmare mellan varandra än vad hon och Henrik hade. Dessutom har vi ju också råd att besöka varandra, till skillnad från dem. För dem tog det över ett år innan de flyttade ihop.

Logiskt sett kanske det är lite tidigt. För mig känns det inte tidigt, men jag har varit lite orolig för vad han ska tycka. Jag har inte riktigt vågat föra boende på tal förutom väldigt vagt eller att prata konkret om vad han kan söka för jobb. Detta trots att det ju faktiskt var han som först började prata om att flytta hit.

I början var det mer att någon gång kan han tänka sig att göra det, sen att det skulle hända under 2012. Men för några veckor sedan sa han att det var dags att börja kolla vad det finns för jobb här. Han har några projekt i jobbet han vill avsluta på ett snyggt sätt innan han slutar och de projekten pågår till mars. Men det är bara tre, fyra månader dit, ganska lagom tid för att hitta jobb och större lägenhet. Snabbare än så kan det väl egentligen inte gå.

Jag har tittat lite på kommunens lista över hyresvärdar i stan, till och med ställt mig i kö hos några. Fast det har känts lite märkligt att göra det utan att han vet om det. Dessutom blir det lite småkrångligt när jag inte har kunnat ange honom som medsökande samtidigt som det har känts fel att skriva att jag är ensamstående.

De senaste veckorna har det kommit upp två lägenheter som jag har tyckt var fina, men jag har inte ens vågat visa dem för honom, ville inte vara för snabb för honom. Egentligen var de inte ens aktuella eftersom inflyttningsdatum hade legat för tidigt, det är inte dags för honom att flytta hit så tidigt. Men samtidigt är det ändå roligt att titta på planlösning och bilder och drömma sig bort lite och fundera på hur det skulle vara att bo där tillsammans.

Igår kom ämnet om flytt upp och jag föreslog att vi skulle börja kolla på hyresvärdar och lämna intressanmälningar. Snart kommer ju lägenheter med inflyttningsdatum under våren att dyka upp och får vi något från februari istället för april kanske det ändå är ok, om lägenheten är jättebra i övrigt.

Mattias nappade på idén och nu har vi satt ihop ett stort excel-dokument för att hålla ordning på användarnamn, när vi måste förnya anmälan och så vidare. Det känns jättekul att jag vågade ta upp det så att vi kan dela detta istället för att jag tänker på det här själv.

Snart kommer han hit!

Pappa har skämtat hela kvällen om att gå ut och ställa sig på balkongen och vinka åt Mattias när han kommer hit. Om några minuter får jag se om han vågar. Han sa att han är så gammal nu att han inte bryr sig om vad folk tänker, inte ens om han vinkar åt fel person.

Hur som helst ser jag fram emot att de får träffa varandra. Jag är stolt över att vara tillsammans med Mattias och vill gärna att min familj ska träffa honom. Tror att han är lite mer nervös än vad jag är och vad jag var inför att träffa hans familj. Han har frågat flera gånger vad han ska ha med för present, medan jag inte tycker något sånt är nödvändigt alls. Jag är inte så pjoskig med sånt. Kanske för lite till och med. Hade inte en tanke på att ha med mig något till hans familj när jag hälsade på. Han tyckte också att det var lite småjobbigt att han kommer mitt i natten och har druckit lite öl, men jag ser inget problem med det heller.

Ensam igen

Så försvann han igen, så tidigt att jag knappt minns när han gick upp. I början var han rädd för att störa mig men nu har han lärt sig att jag somnar om lätt. Det är snarare jag som är rädd att störa honom när han sover, eftersom han verkar mycket mer lättstörd. Å andra sidan minns jag knappt något enda tillfälle då han sovit men inte jag.

När vi blev tillsammans trodde jag aldrig att vi skulle ses så här mycket. Helgerna javisst. Men inte vardagarna! Det finns några veckor då vi faktiskt har setts varje dag, antingen morgonen eller kvällen, trots att han har jobbat borta hos sig (om man nu kan räkna morgonen med tanke på att jag sover. Men natten får vi ju i alla all). Den här veckan är nästan en sån vecka, han kom hit i tisdags, åkte på jobbmöte i en annan stad och kom tillbaka på kvällen. I morgon ses vi igen hemma hos mina föräldrar. Så i slutänden blev det bara på måndagen vi inte sågs denna vecka.

Perspektiv på tid

Fast egentligen kommer det inte ha gått så kort tid när det väl är dags för ihopflyttning. Vi blev tillsammans i september. Han kan flytta hit tidigast i mars eller april och då har det gått minst ett halvår. Det kan också ta ännu längre tid, vi vet ju inte när han kan hitta ett jobb här. Johan och jag flyttade ihop efter åtta månader, men vi sov nog tillsammans nästan varje natt i hans trånga korridorsrum långt innan vi skaffade gemensam lägenhet. Det känns rätt nu och jag blir glad vid tanken på att Mattias vill flytta hit, men utifrån sett är det kort tid.

En sak jag har funderat mycket på efter att det tog slut med Johan är hur länge man i ett nytt förhållande bör vänta innan man kör igång med de stora grejerna, som att flytta ihop och skaffa barn. Jag börjar ju känna viss stress i och med åldern, men det var värre när jag inte hade pojkvän. Med Johan räckte det ju uppenbarligen inte att vänta åtta år, det blev ju dåligt i alla fall.  Tid är ingen garanti. Vi hade det jättebra de första åren och sen började det bli dåligt. Även om olika par har olika bra förutsättningar för att fortsätta vara tillsammans så tror jag nog att man efter några år ändå måste jobba lite med förhållandet och anstränga sig för att det ska fungera. Det kanske är lika bra att skaffa barn innan det har börjat gå slentrian i förhållandet. Att gå runt och vänta i flera år, bara för att man ska, känns lite onödigt, även om jag också tycker att man bör lära känna varandra ordentligt innan man bestämmer sig för att försöka få barn.

Efter att jag träffade Mattias familj för första gången, än så länge enda gången, frågade hans mamma honom hur gammal jag var. När han svarade trettiotvå, det vill säga lika gammal som han, sa hon ”Då är ni båda gamla, lika bra att ni sätter igång och skaffar barn snabbt”. Jag tyckte det var lite roligt, både för att det ju var ett godkännande av mig som svärdotter men också lite lustigt att vi har så olika syn på ålder. Hon fick Mattias när hon var arton och hon blev mormor strax efter fyrtio. När jag berättade för min egen mamma om hennes kommentar blev reaktionen att vi nog borde vänta lite och lära känna varandra innan vi skaffar barn. Hon var trettiofyra när jag föddes och systern kom när hon var trettiosju. Väldigt olika perspektiv.

Ja, det vill jag!

I morgon flyttar Mattias en timme närmare mig. Han bor fortfarande långt bort, men det blir lite lättare för oss att åka till varandra. Och i första hand blir det lättare för honom att ta sig fram och tillbaka till jobbet och det tror jag kommer bli jätteskönt för honom.

Mattias berättade att han har diskuterat med sina chefer om att få sitta på kontoret i min stad på fredagar, men att han för att få det måste sitta på deras kontor på måndagar. Jag skojade då lite och tycker att de borde nöja sig med tisdag till torsdag. Då svarar han att han kanske borde titta efter jobb här istället. Jag blev jätteglad och kunde inte sluta le.

Jag har ju tänkt tanken själv, men inte riktigt vågat säga något. Vi har ju inte ens varit tillsammans två månader. Kan man bestämma redan då att man ska flytta ihop?

Någon gång i våras, kanske i någon sorts tanke om att Johan och jag skulle bli tillsammans igen och att vi då skulle bo i något större, skrev jag upp mig i Länsförsäkringars bostadskö. Tänkte inte så mycket mer på det efteråt. Förra veckan fick jag första erbjudandet. En rejält stor fyra på 110 kvadrat, den verkade jättefin. Jag har vänner som bor i samma hus och deras lägenhet är väldigt fin. Oj vad sugen jag blev på att få flytta in i något sånt tillsammans med Mattias. Men jag gjorde inget åt det, det är ju ändå så tidigt i förhållandet. Nu är den borta, men kanske kan jag våga tänka mer i de banorna nu, när han mer konkret har föreslagit att han någon gång framåt vårkanten ska flytta hit.

Tuffa tider

Johan har upptäckt en nygammal låt som han har lärt sig att spela, Tuffa tider med Gyllene tider. Han var hemma hos mig i söndags och satte på den på repeat i flera timmar. En del av orden fastnade lite extra.

Jag tänker alltid på dej 

när sommaren slår ut

[..]

Det var aldrig meningen 

att det skulle bli jag och du 



Det är tuffa tider för en del 

För drömmare
För en drömmare 



Tunga, tuffa tider när man står bredvid
Som en drömmare, 

Som en drömmare



Ibland kan jag undra
hur vardagen sett ut
[...]

Om man hade haft tur
och fått va med nån som du 



Vi satt länge i soffan och höll om varandra. Jag gjorde några ansatser att gå upp och fortsätta med städningen men han höll mig kvar. Efter ett tag frågade jag om han tänker på oss när han hör det och det gör han. ”Är det jag som står bredvid?” frågar han. Sen säger han att han visst tror att det var meningen, att han skulle vilja börja om från en punkt där det var bra. ”Det går ju inte” säger jag. ” ”Nej, men jag skulle vilja” svarar han.

Jag undrar vad som hade hänt om han hade börjat tänka så här redan i somras. Då var han väldigt inriktad på att dejta, få chans att träffa andra tjejer, medan jag tvekade mer, funderade hela tiden på ifall vi skulle försöka igen. Vad hade hänt om vi hade fortsatt med parterapin som jag föreslog? Kunde vi ha varit i en annan situation idag än vad vi är? Jag känner mig kluven. Jag är ju så glad över hur saker är nu med Mattias. Men jag har dåligt samvete över att lämna Johan kvar bakom mig, särskilt när jag ser att han är ledsen. På ett sätt kan jag önska att Johan och jag hade rett upp saker och ting någon gång för länge sen. Fast det är inte det jag vill nu längre.

Smått absurd diskussion

Under de tre korta veckor vi visste att vi väntade barn, det vill säga vecka sju till vecka tio, dök en oväntad diskussion upp. För mig var det ganska självklart att vi, när vi blev tre, skulle behöva ändra på vårt boende. Tvåan var väldigt övermöblerad och det hade varit mycket trångt att få plats med ett barn med prylar som kan tänkas behövas. Det var redan trångt bara för oss två.

På den tiden pluggade jag medan Johan hade ett välbetalt jobb. Jag skulle alltså under barnledigheten hamna på miniminivån av föräldrapenningen. Ändå skulle ekonomin för familjen inte ha varit dålig om man såg till vår gemensamma inkomst. Men problemet var just det, att det inte var vår gemensamma inkomst, det var Johans inkomst. Han insåg att han behövde försörja mig och barnet, men det var inget han gillade. I hans värld har båda två en inkomst. Detta gjorde att han såg situationen som extrem och att vi därför skulle behöva spara in på levnadsstandarden.

Johan har alltid varit sparsam. Inte lika mycket som sina föräldrar, men ändå en av de mest sparsamma jag känner. Samtidigt har vi ändå nästan alltid lyckats komma bra överens om ekonomin. Jag är inte heller den som slösar med pengarna, i alla fall inte jämfört med många andra. Problemet som dök upp här var att vi inte riktigt diskuterade oss fram till en lämplig nivå utan det blev Johan som bestämde. Det var hans pengar och han la in sitt veto. Han ifrågasatte det jag tyckte om att flytta till en större lägenhet. Även om han i slutänden gick med på att börja leta efter en trea argumenterade han ganska hårt för att stanna kvar i tvåan. Att köpa nya barnkläder var uteslutet. Här skulle det uteslutet vara begagnat, till exempel från hans systers barn.

Detta gjorde att situationen kändes ojämlik. Jag hamnade i underläge, för istället för att vi tillsammans kom överens hur vi skulle göra var det han som bestämde. Vi hade säkert kunna diskutera oss fram till något gemensamt som båda nog hade kunnat vara nöjda med, men nu blev det istället tvärt nej. Sen fick ju diskussionen ett snabbt slut när det visade sig att vi inte skulle ha barn då i alla fall.

Detta hör egentligen till det förgångna men diskussionen väcktes till liv igen nu i veckan. Johans syster tog upp det hela med honom och sa att hon och deras föräldrar hade tyckt hans uppförande var konstigt, att det enda han hade verkat tänka på då var att skaffa en ny bild men inget annat. Han blev väldigt upprörd och ringde mig för att be om ursäkt ifall det var så att jag också hade tagit illa upp. Men även om han menade att be om ursäkt så ville han också försvara sig och plötsligt var vi mitt uppe i diskussionen igen.

Trots att det hela var helt hypotetiskt, jag har ju numera inkomst och vi ska inte ha barn tillsammans, blev diskussionen nästan värre den här gången. Det blev som att han ville försvara sitt tidigare ställningstagande och därför var ganska ointresserad av att ens kompromissa och intog en ställning som kändes väldigt extrem.

När det verkligen gällde hade han gått med på att vi skulle leta efter en trea. Även om han var medveten om det nu och till och med påpekade att han ju gått med på en trea tidigare argumenterade han nu ändå väldigt hårt för en tvåa. Jag menade att det finns ju så många saker som kommer med ett barn som man måste få plats med som inte skulle få plats. Han å sin sida hävdade att det inte alls är så, det enda man behöver är mat, blöjor och kläder. Maten hittar man dessutom i brösten, så då återstår blöjor och kläder.

Alla andra behov skulle man, enligt honom, kunna upptäcka när man väl hade bebisen där. Jag menade att man borde kunna planera en del saker, de flesta vet en hel del om vad som kan tänkas behöva och man kan alltid läsa på. Varför göra alla inköp och till och med flytta först när barnet är där? Han sa då att han inte alls visste vad som behövdes, trots att han ju har två systersöner som vi båda har umgåtts mycket med.

Jag försökte få honom att föreställa sig olika scenarier, som man vet kommer inträffa. Som till exempel att byta blöja. Men han vägrade att ens försöka. Han ansåg att ett skötbord inte behövdes, utan man kunde byta blöja på golvet, sängen, soffan eller något bord. Jag kan ju inte ens stå på knä. Det vore ju lite praktiskt att det finns en för ändamålet iordningställd plats för att utföra denna uppgift som kommer behöva utföras ett antal gånger om dagen i över ett år.

Då började det istället att handla om hur man gjorde för tusen, hundra och femtio år sedan. Om min farmor och farfar kunde leva fem i en tvåa, varför skulle inte vi kunna göra det med ett barn? Och visst, det är väl klart att det går, om man måste. Många lever under hemska förhållanden. Jag inser att det är bra att inte bara köpa allting man kan tänkas köpa, men en del saker är ändå grundläggande i vårt samhälle. Han tyckte att vi, om vi ville köpa nya saker, hellre skulle slänga saker än köpa något större. När han ville att jag skulle välja mellan att behålla soffan eller skaffa ett skötbord började jag gråta. Inte vid tanken på att behöva göra mig av med soffan, men inför att det känns så otroligt svårt att prata med honom ibland.

Jag tycker inte att jag har orimliga föreställningar om pryttlar det är bra att ha när man har barn. Det finns folk som köper så mycket mer onödigt än vad jag har kommit på tanke att köpa. Visst klarade man sig utan mer utrymme förr i tiden, visst finns det en poäng att inte dras med i konsumtionshetsen kring att skaffa barn, men man kanske ändå kan börja på en rimlig nivå. Han blir ju en mer trovärdig diskussionspartner ifall han diskuterar utifrån frågeställningen begagnad vagn eller nyköpt vagn istället för vagn eller ingen vagn alternativt att soffa står mot skötbord....

Sårad vän

Nu gjorde jag Brian ledsen. Vi spelade tillsammans ikväll, första gången på länge som vi hade så lång tid. Efter ett tag kom Mattias online och vi chattade en del. Precis mot slutet frågade Brian vem det var jag skrev till och efter viss tvekan svarade jag "My boyfriend". "Oh, I thought it was someone ingame" svarar han och jag erkänner att det var det. Att han vet vem Mattias är. Även om jag hade berättat om Mattias för Brian hade jag inte berättat att han finns ingame och vem han är. De känner egentligen inte varandra så bra, men de har stött på varandra via mig tidigare.

Han blev väldigt tyst efter det. Vi hade redan sagt att vi skulle sluta spela strax och han försvann ganska snabbt. Sen på msn skrev han att han inte borde frågat, ju mindre han visste desto bättre. Känns jobbigt att ha sårat honom.

Jag borde ha sagt upp mig redan

När jag stannade till utanför restaurangen där vi skulle ha after work ikväll insåg jag att jag återigen glömt säga upp mig. Hur kan jag alltid lämna sånt åt sista minuten? Det var ju idag jag skulle göra det för att ha en extra dag för postgången. Brevet måste vara framme på måndag och jag vet inte om det finns någonstans på jobbet där jag kan posta det under morgondagen. Ett alternativ är att scanna och maila det till min chef, bara för säkerhets skull, förutom att jag skickar med post. Om jag går in på min konsultmail kommer jag säkert hitta någon irriterad påminnelse från min chef om att hon fortfarande inte har fått någon uppsägelsesedel från mig. Suck. Men väldigt typiskt mig.

Det finns ju ingen väg tillbaka som det är nu. Jag har redan skrivit under anställningskontraktet. Det är inte heller något jag ångrar. Jag vill ju börja där. Men jag vill inte sluta på gamla stället egentligen. Jag vill ha både ock. Sedan jag skrev på kontraktet har jag också börjat fundera på ifall vad det är jag går miste om. På den väg jag valt nu kommer jag att sitta fast i samma roll ganska länge. Inte en dålig roll, men samtidigt kanske lite svårare att komma vidare. Visserligen anses nästa steg vara projektledare, så det finns ju en väg framåt. Kanske skulle jag ha kommit vidare snabbare på mitt gamla jobb om jag fått ett nytt uppdrag. Men kanske skulle jag också få något sämre. Man vet aldrig. Jag har valt nu.

Att gå vidare

I somras, efter Brian, började jag fundera mer och mer på Johan. Kanske kunde det bli vi igen. På något sätt trodde jag nästan det. Samtidigt var han negativ till idéen och sa att han ville dejta andra. Det gjorde mig inte ens så ledsen, mer lite "jaha, då får jag väl hitta på något annat". Vilket ju visar att det kanske var lika bra. Men när jag satt på hans systers bröllop i mitten av augusti hade jag svårt att hålla tårarna borta. Återigen fanns tankarna där igen på att det kanske kunde bli vår igen, fast under hela festen var han egentligen ganska avvisande och var inte särskilt mycket i närheten av mig på festen.

Han höll mig bra uppdaterad om olika tjejer han hade på gång, även om det inte gick så långt som till dejt med någon förrän efter ett bra tag. Ungefär samtidigt som jag träffade Mattias träffade han en tjej och det verkade vara något på gång. Det kändes bra för mig att han hade någon också, så slapp jag känna mig skyldig för att jag gått vidare men inte han. Hade jag inte haft Mattias hade jag nog varit svartsjuk på henne.

Nu när det inte blev något mellan honom och den tjejen har han blivit annorlunda. Han trodde att han kunde bestämma sig för att han gått vidare, att han inte längre älskade mig, att han kunde bli kär i någon annan. Istället insåg han att man inte kan styra sina känslor på det sättet.

De senaste gångerna vi har träffats har han varit ledsen. Jag blir också ledsen. Mest för hans skull, för att han är ledsen. Men jag sörjer också vårt förlorade liv tillsammans. Det känns vemodigt att det är borta, att vi inte lyckades stanna kvar med varandra. Samtidigt är jag glad över det nya, över Mattias. Men jag skulle vilja att Johan var glad också, att han kände att livet var på väg i rätt riktning.

Kanske hade han rätt

Johan brukade säga att är man ett par så ska man vilja göra saker tillsammans. Med honom ville jag vara ensam, komma bort, att han inte skulle vara hemma. Jag ville vara med honom också, men jag kände mig kvävd och ett väldigt stort behov av egentid.

Nu när jag har Mattias är det tvärtom. Jag vill vara med honom hela tiden. Det är mysigt att sitta tillsammans även om man göra olika saker, som till exempel om jag syr eller läser tidningen medan han pluggar. Första helgen han var här öppnade jag inte ens datorn och vi visste knappt vad klockan var. Jag sitter mer vid datorn nu när det gått ett tag, men det är mest när han pluggar och det är bra mycket mindre än vanligtvis.
Precis det Johan ville göra men inte jag.

Samtidigt inser jag att det till viss del är för att allting fortfarande är nytt, vi är fortfarande förälskade och har inte kommit in i vardagslunkens tristess ännu.
En gång kände jag så här med Johan också. Och det skrämmer mig, för hur ska jag se till att den underbara känslan inte förstörs den här gången också? Det är klart att man ska vilja umgås med den man lever med även efter att själva förälskelsen har klingat av, även om det finns tid att vara ensam ocskå. Men något annat måste komma istället för förälskelsen. Jag föreställer mig att förälskelsen ska ersättas av en djupare kärlek och någon sorts visshet om att detta är rätt. Jag tror att det hände med Johan, men sen gick det ändå över på något sätt. Det är nog det jag är mest rädd för.

Glad

Tanken på Mattias har fått mig så glad på sistone. När det löste sig med jobbet har det känts som om allting bara är bra och att det här kommer bli en väldigt fin höst. Visst finns det fortfarande en del jobbiga saker, men det mesta är ändå mycket bra. Det känns väldigt rätt och väldigt annorlunda mot när jag träffade Brian i somras. Nu är jag glad och det finns inget spår av den tvekan jag kände i somras. Den irritation jag kände i förhållandet med Brian har jag också sluppit här, trots att Mattias inte heller vet hur man diskar på mitt och mammas sätt. Nu tror jag i och för sig att det, rent objektivt, finns mer saker att störa sig på när det gäller Brian, men jag tror att jag störde mig extra mycket just för att jag var olycklig i situationen.

Med Mattias känner jag hela tiden att vi passar så bra ihop. När jag får veta något nytt om honom känner jag återigen att så är ju jag också, så tycker jag också. Vi verkar ha mycket samma värderingar och åsikter. Jag känner också att han uppskattar mig, tycker att jag är bra. Med Johan kände jag mig hela tiden lite fel, att han tyckte att jag egentligen skulle kunna vara bra men inte var det just nu, att jag måste ändra på mig för att stämma in i hans bild av hur jag egentligen borde vara. Efteråt när vi pratade om det så sa han att han aldrig menat att trycka ner mig, att han visst tycker att jag är bra och att jag skulle sagt ifrån. Men det är svårt att säga ifrån när man känner sig ifrågasatt.

När jag står framför spegeln och Mattias ställer sig bakom och lägger armen om mig blir jag glad när jag ser oss. Vi är fina tillsammans och jag är stolt över honom. Sen är jag faktiskt lite extra nöjd över att han är så mycket större än mig. Jag har alltid känt mig lite stor i förhållande till min partner. Lite som om vi spelade i olika storleksdivisioner men ändå hamnat tillsammans. Knäpp känsla, för det spelar ju egentligen inte någon roll. Men ändå. Så när jag ser oss i spegeln känns det lite extra bra.

Ombytt situation

Med Johan hade jag dåligt samvete för att jag hellre ville spela med Alex och Brian än att vara med honom. Nu har jag istället dåligt samvete gentemot Alex och Brian som tycker att jag har för lite tid och för att jag mycket hellre vill vara med Mattias i helgen.

Det känns bra, för det är så det ska vara. Visst ska man kunna umgås med andra när man är i ett förhållande, men man ska å andra sidan inte heller vilja bort från den man är tillsammans med.

Fast något som känns jobbigt är att jag inte vet hur jag ska berätta för Brian om Mattias. Än så länge har jag visserligen inget konkret att berätta, men jag hoppas ju få det. Han har alltid sagt åt oss att inte ljuga för honom, även om sanningen gör ont också. Jag inser att jag måste berätta men jag var helt enkelt inte redo igår och det slutade med en lögn.

Från början skulle jag iväg med konsultföretaget i helgen på konferens, men jag fick inte följa med i och med att jag i princip fått det här andra jobbet. Helt ok, jag var inställd på det och var lite  just för konferensresans skull som jag valde att berätta för min chef så pass tidigt om att jag sökt nytt jobb, trots att jag, som hon till och med påpekade, inte hade behövt göra det då. Hon uppskattade omtanken då det ju skulle vara en icke oansenlig kostnad för dem att ta mig med. Jag hade ju haft rejält dåligt samvete både för konferensresan och att jag gick på en kurs några veckor tidigare, men verkar som om jag fick uppskattning istället nu, så behöver inte ha så dåligt samvete för kursen längre.

Men detta gav mig hur som helst en ledig helg. En helg som jag ändå inte var helt beredd på, jag trodde nog lite grann att jag skulle med i alla fall. Jag visste ju att Alex och Brian ville umgås denna helg och spela våra hordes nu när vi äntligen är level 85 och jag äntligen hade en ledig helg. Samtidigt kunde inte Mattias och jag hålla oss ifrån varandra och i början av veckan blev det bestämt att han skulle komma hit. Fast jag är inte redo att berätta för Brian om Mattias ännu, och  i förlängningen inte Alex heller. Alex skulle jag nog kunna berätta för, men han är ju säkert partisk för Brian.

Så råkade det komma upp när vi satt på Skype igår och jag var helt oförberedd, hade inte funderat ännu på hur jag skulle hantera det. De sa något om att vi kunde spela jättemycket i helgen och jag sa något undvikande om att jag nog inte kunde. Så klart frågade de vad jag skulle göra istället. Jag sa något vagt om att hänga med vänner (när använder jag uttrycket ”hänga med vänner”?) och sen lite mer specifikt att jag skulle ha middag med vänner fredag kväll. Genast kom frågan med vem och jag sa Johan och några till och så var det bra med det. Tills jag några minuter senare kom på att jag tidigare under dagen beklagat mig för Alex att Johan inte vill umgås med mig. Jäklar! Lögner lär komma och bita en i baken tids nog, den här gången bet den till jävligt snabbt. Alex verkade dock inte vara på alerten och kommenterade inget om det i alla fall. Jag fasade lite för vad han skulle säga senare.

En annan sak som hände igår som visade på att jag inte kan fortsätta hålla isär världarna var att Alex för en gångs skull var online på sin alliance-karaktär som fortfarande är i vårt guild. Mattias som också var online började då, antagligen i guildchat (jag var inte där), prata om att ta ut hyra för min tid när jag spelar horde med Alex och Brian. Det finns väl inget skäl till att Mattias redan skulle säga i guildchat att han ska hälsa på mig, men jag blev lite orolig för hur långt han skulle gå, hur mycket han skulle avslöja om vår relation för Alex.

Tanken är så klart att berätta om Mattias för Brian, det måste jag ju, i alla fall om vi blir tillsammans. Jag har redan sagt till honom att det inte kommer bli vi igen härom veckan när ämnet kom upp. Kanske jag ska berätta att Mattias ska komma på besök nästa helg och sen efteråt berätta att vi är tillsammans. Blir svårt att förklara två helgers frånvaro. Bara en blir svårt när vi har sån tät kontakt.

Jag blir lite ledsen

Jag och en vän ska gå ut och fika ikväll. Eventuellt följer hennes pojkvän med också. Dessa två är Johans bästa vänner.  Tidigare i veckan hade jag frågat Johan ifall han ville med men han visste inte ännu. Idag ringde jag för att påminna. Först svarade han lite undvikande men sen sa han att han visserligen är ledig men inte visste ifall han borde. Han var orolig vad tjejen han precis börjat träffa skulle tycka om att han träffar mig.

Jag frågade om vi skulle slutas träffas helt och hållet och han drog lite på svaret och sa att han inte visste, att han skulle lära känna den här tjejen först och sen se vad som händer.

Trots att vi gjort slut har jag räknat honom som en av mina bästa vänner och det känns jobbigt när han gör så här. Efter uppbrottet har hans vänner tyckt att han borde sluta umgås med mig, men han har sagt att han gör som han vill och inte bryr sig om vad han borde. Det har tyvärr ändrats nu.

På ett sätt reagerar jag lite barnsligt, att vill han inte umgås med mig ska han minsann slippa, jag behöver inte höra av mig till honom så får han säga till om han vill umgås igen. Lågvattenmärket är väl tanken att stänga av hans internet, för om vi inte kan umgås kan han väl inte snylta på mitt internet heller...

Det är ändå skönt att jag har gått vidare, att jag inte är svartsjuk på honom och den potentiellt nya flickvännen, att jag ändå är glad för hans skull för att han har träffat en tjej han hoppas det ska kunna bli något med. Efter Brian hade jag en period där jag funderade på ifall det kunde bli Johan och jag igen. Men nu på sistone har jag ju istället svävat runt på små moln i tankarna på Mattias, även om detta gjorde att jag trillade ner på jorden för ett tag.

Det går lite långsamt

Vi är visst inte så bra på det här, varken jag eller Mattias...
Vi hade en jättetrevlig dag, lite över sju timmar tillsammans. Det är inga som helst problem att träffas så länge utan att tröttna. Vi gick runt i Stockholm, fikade, gick på museum, åt, gick på en utställning och fikade igen. Men inga kyssar. Inte ens handhållning i någon större utsträckning.

Nere vid vattnet blåste det kallt när vi satt och väntade på Djurgårdsfärjan. När båten blev synlig sa jag att det var skönt att den kom, för jag frös. Då la han armen runt min rygg och strök mig över armen. Jag hade gärna suttit så ett tag till trots kylan, men båten la till ganska strax och vi gick på.

Efter det var vi nästan hela tiden väldigt nära varandra. Vi stod nära varandra och satt så att vi rörde vid varandra. Men det är svårt att hitta bra tillfällen för att komma längre när man hela tiden är bland andra människor. När man sitter på en restaurang eller café sitter man ofta mitt emot varandra vilket skapar lite avstånd. När man går på stan eller är på ett museum är det inte heller lätt att närma sig varandra. Man kanske behöver vara ensam för en första kyss och inte hela tiden ha folk runtomkring sig.

Han hade tidigare sagt att han gärna ville gå på ett kafé med soffor. Hans tanke med att hitta ett kafé med soffor var att jag skulle kunna sitta bra med mitt onda ben, medan min baktanke var att man är närmare varandra i en soffa än om man har ett bord mellan sig.

Jag kunde bara komma på ett relativt centralt. Hans vänner hade tipsat honom om ett kafé vid Hornstull som skulle ha soffor. Vi var ju vid Hornstull senast vi sågs men han sa att det inte var kafét vi hade varit vid. Jag frågade vad kafét hans vänner tipsat om hette och kunde lite roat konstatera att det visst var kafét vi var på sist och att deras definition av soffor inte riktigt överensstämde med min och Mattias.

I slutänden hamnade vi på det kafé jag hade tänkt på som ligger ganska nära centralen. Jag hade inte varit där på många år, men mindes de stora blå sofforna som finns där. Hade inte kafét stängt alldeles för tidigt hade det nog blivit bra. Vi höll handen lite när vi satt i soffan, men tillfället försvann när jag råkade säga något som fick honom att fara upp och leta efter ett papper. Strax efter var det dags att gå och vi satt sista halvtimmen på centralen.

Oväntad anställnignsintervju

Nu blev jag lite nervös inför anställningsintervjun i eftermiddag. Det är länge sen jag var med om en sådan. Förra hösten höll jag på och tränade sånt, gick igenom en massa frågor med jobbcoachen och var mer inne i det. Nu fick jag veta i förrgår att jag skulle ha intervjun idag och jag har inte haft särskilt mycket tid att förbereda mig. Igår satt jag på ett café i en och en halv timme och tänkte igenom allmän presentation av mig själv. Det jag hade velat göra är att hitta mina gamla anteckningar från för ett år sedan och läsa vad jag tänkte då. Visst har saker hänt på ett år, men det fanns bra formuleringar och tankar som hade varit bra att använda nu. Nu hann jag inte när jag kom hem och dessutom vet jag inte var de är med tanke på att jag har flyttat sedan dess.

Jag har väldigt svårt för klassikern ”Nämn tre bra saker och tre dåliga saker om dig själv” för jag veta aldrig vad jag ska säga på dåligt. Jag kan vara ruskigt självkritisk, men jag delar inte med mig av den kritiken till vem som helst. Egentligen tycker jag det är en fånig fråga. En vän till mig är personalvetare. En gång frågade jag honom varför man ens ställer den frågan och han sa något om att man vill se om folk har självkännedom och så vidare. Jag påpekade att ingen är väl helt ärlig där, många har väl ett väl genomtänkt svar där, så det frågan visar är väl hur bra folk är på att tänka till och att presentera sig själv på ett inte för dåligt sätt.

Fast den frågan är egentligen så känd, så man vet att den kommer. Man kan förbereda sig, om man bortser från att jag aldrig är nöjd med mitt svar där. Det jobbiga kan istället vara såna intervjuer där det inte längre är de typiska standardfrågorna. De är vettiga, men det tar ett tag att komma på bra svar. Jag har inte ens bra svar till allt på sidan jag tittar för att få lite inspiration. Bara att sitta och gå igenom dem själv och förbereda skulle ta minst en timme. Önskar jag hade hunnit. Nu läser jag bara frågorna och blir stressad över att intervjun är om en halvtimme.

I morgon blir ännu bättre

Jag kan fortfarande vara osäker. Vill han verkligen? Är han intresserad? Tycker han att jag är efterhängsen och att jag stör när jag hör av mig?

Jag borde inte behöva oroa mig. Ingen av oss har sagt något rakt ut till varandra om att vi är intresserade, så som det var förra gången med Brian. Ändå känns det inte som om man skulle kunna ha kontakt så här intensivt utan att det fanns något mer. Och även om man bara var ute efter vänskap borde man kunna inse att det finns risk att man blir misstolkad och därför klargöra sin egen inställning eller ta ett steg tillbaka och dra ner på kontakten.

Han har också bekräftat mig och uppmuntrat kontakten. Han har sagt att jag aldrig stör, att jag är viktig, att det vore katastrofalt ifall han var sjuk idag (så att vi inte kan ses), föreslagit att vi ska träffas. Igår, efter att han haft en bra dag sa han "Och  i morgon blir ännu bättre".

En annan sak jag är osäker på är mig själv. Kan jag lita på mig själv den här gången? Hur kan jag vara intresserad av så många personer under ett år? Vad är kärleken värd då? Vad håller jag egentligen på med när jag är kär i Brian, träffar honom och slutar vara kär och sen börjar fundera på ett liv med Johan igen för att sen helt plötsligt vara helt uppe i någon annan? Och detta under bara fyra månader.

Fast samtidigt så har det ju egentligen gått ganska länge sedan jag var kär i de andra två. Brian var jag kär i i juni och jag började nog komma över honom redan då, när vi sågs på midsommar, även om vi sen träffades igen i juli. Men under nästan hela hans besök här då gick jag och gruvade över vad jag skulle göra. Sista veckan försökte jag förmå mig till att göra slut men fegade ur. Så det har ju gått en tid sedan jag mentalt, inom mig själv, gjorde slut med Brian.

Att jag sedan efter Brian började fundera på Johan igen kanske mer bottnade i en rädsla av att bli själv, att gå tillbaka till det trygga. Jag insåg ju att jag inte var kär, även om jag tänkte att jag älskade honom på något annat sätt. Jag ville inte att han skulle ta på mig när han försökte förföra mig, men det var också för att jag inte vill ha något sorts kompissexförhållande. När han pratade om sina potentiella internetdejter blev jag inte ledsen, fast det var nog mest för att jag hade svårt att se att det skulle bli något. Men när han sa att det inte kunde bli vi längre, att det var för sent blev jag egentligen inte heller ledsen. Jag kan bli sorgsen över det som har varit, över att det blev som det blev och att jag har gjort honom illa. Men jag trivs bra utan honom också.

En stor rädsla är att det ska bli som med Brian, att jag är kär i någon som inte riktigt finns. Att jag ska träffa Mattias och tappa bort det jag känt förut. Men jag har ju redan träffat honom, två gånger till och med. Ändå oroar det mig i alla fall. Även om jag nog egentligen inte tror att det kommer bli så igen så kan jag ändå känna att vi behöver komma ikapp vår internetrelation lite.

Att våga ta initiativet

Inför förra gången vi träffades trodde jag att något mer skulle hända. Nu rörde vi inte ens vid varandra förutom kramarna när vi träffades och när vi tog avsked vid tåget, förutom att våra armar nuddade vid varandra några gånger när vi stod intill varandra. Det kändes inte som om rätt tillfälle uppstod, men kanske det inte bara uppstår utan är något man måste skapa själv.

När jag tänker tillbaka på gamla förhållanden har det aldrig varit jag som tagit initiativet, utan alltid lämnat det till honom. Jag kanske försökt vara nära, men jag har inte varit den som tagit steget.

Första pojkvännen var jag väldigt ointresserad av först och var ganska avvisande, även om jag ville ha honom som vän. Men efter några månader ångrade jag mig. Jag antar att jag signalerade detta på något sätt, till exempel genom att vara extra nära, för på något sätt vågade han sen ta steget, men jag minns inte exakt hur det hände.

Andra pojkvännen träffade jag på ett spelkonvent. Minns att vi tittade på någon film i aulan och jag kan tänka mig att det var där något hände. Slutade med att vi delade nattläger, även om inget mer än så hände eftersom sovplatsen var i ett rum där också andra sov.

Tredje pojkvännen blev jag intresserad av redan första gången jag träffade honom, men han hade flickvän då. Hon bodde dock kvar i hemstaden medan han flyttat till samma universitetsstad som jag och råkade gå samma program, bara ett år tidigare. Under nollningen träffades vi under fester och fadderaktiviteter. På min födelsedag satt vi i utkanten av en stor fest och pratade. Rörde han vid mig då? Jag får någon sorts minnesbild av en hand på ett knä, men mer än så hände inte, inte ens när han följde med hem och drack te och åt vinbärspaj. Först på festen som avslutade nolleperioden kysstes vi för första gången. Eller han kysste mig, närmare bestämt.

Fjärde pojkvännen träffade jag också på en fest. Jag uppfattade honom nog först som lite dryg. Vi pratade en hel del och han kom med några sexuella anspelningar när det var tävling i att utan händer äta kokosbollar med sånt där vit fluff inuti och en del hamnade i mitt ansikte. Jag avvek ganska tidigt, men han hade föreslagit att jag skulle lägga till honom på ICQ vilket jag gjorde när jag kom hem. Några dagar senare bjöd han hem mig på middag. Efter maten satt vi i soffan och där kom första kyssen efter att han frågat om han fick kyssa mig.

Johan var den femte. För honom var det kärlek vid första ögonkastet, men jag hann med både tredje och fjärde pojkvännen under de år jag kände honom innan jag började besvara känslorna. Vi brukade titta på film tillsammans. Första gångerna låg han i sängen och jag satt i en fåtölj intill. Men en kväll var det kallt och vi delade på en filt i sängen. Så där satt vi tillsammans de kommande månaderna. Ibland låg våra bara armar intill varandra, nästan på varandra. På den tiden var jag fortfarande tillsammans med fjärde pojkvännen.

Sex veckor efter att det tagit slut med den förre la Johan armen över mina axlar när vi tittade på filmen Frida. Han minns inget av filmen, början hängde han inte med på i nervositeten över den planerade handlingen, slutet försvann i nervositeten över att ha vågat. Efter filmen låg vi intill varandra och kysstes för för första gången.

Sen lades år på år utan att jag behövde fundera på hur det går till när man blir tillsammans med någon ny. När det väl var dags att träffa Brian hade vi ju redan pratat om det. Inför mötet funderade jag lite på hur det skulle gå till när vi träffades i Skottland och jag hade någon föreställning om att det kanske skulle komma efter några timmar. Men han förklarade redan innan vi sågs att han planerade att kyssa mig det första han gjorde och så blev det också.

Så här är jag nu, femton år efter första kyssen och jag har fortfarande aldrig varit den som tagit initiativet. Det känns nervöst inför i morgon. Jag hoppas att han kommer vara mer modig än vad jag känner mig.

Kontinuitet i sin yrkesroll

En av min chefs kommentarer var att söker man sig till ett konsultbolag så ska man ju vara inställd på att flytta runt. Det har hon ju helt rätt i, även om man inte kan veta hur det ska bli innan man har börjat jobba med det. Egentligen sökte jag mig ju inte dit specifikt, utan jag sökte helt enkelt jobb och det var dem jag hamnade hos. Jag hade tidigare till och med insett vid tidigare tillfälle att konsultbranschen egentligen inte passade så bra för mig, just för att jag inte vill hoppa runt en massa. Jag vill gärna ha kontinuitet och utvecklas i rollen och bygga upp långsiktiga relationer med dem jag arbetar med. Därför ville jag egentligen inte ha ett konsultuppdrag, men en insikt jag fick under jobbsökandet var att en del arbetsuppgifter jag var intresserad av var sånt som utförs i konsultföretag, tex vid organisationsförändringar tas ofta ett extern konsultföretag in för att se över företagets processer och hitta en ny lösning. Men då har man ändå sitt sammanhang i det konsultföretaget, det är bara olika kunder man jobbar åt, så det skulle egentligen också fungera.

Det är mer det här med att utföra arbetsuppgifter några månader på ett ställe och sen byta helt till något annat ställe som inte passar mig. Och det är precis ett sånt företag jag jobbar på. Jag har egentligen haft tur som fick vara ett år på mitt första uppdrag, det är nog få som har det så. Men att få vara här länge har också gjort att jag vill stanna. Redan när jag började här kändes det som att det var tänkt att jag skulle vara här jättelänge. Varför ta in någon för att lära sig allting för att sen bara avsluta? Det är ju kontinuerliga arbetsuppgifter, ingen engångsföreteelse. Uppdragschefen påstår att han ville testa att se ifall det verkligen fanns arbete på sikt, men jag vet inte om jag tror på det. Före mig var det två personer som jobbade med det jag nu jobbar med. Arbetsuppgifter försvinner inte bara.

Sen hade det ju så klart funkat att byta uppdrag också. Skulle jag nu inte få jobbet jag sökt så är jag fortfarande tillsvidareanställd på konsultföretaget och hittar de ett bra nytt uppdrag skulle jag säkert kunnat trivas där. Hade uppdragschefen istället för att i princip erbjuda mig jobbet sagt att han var nöjd med mina insatser men ville ha en fast anställd på jobbet istället, utan att säga att jag skulle kunna söka tjänsten, då hade jag nog varit mycket mer inställd på att stanna kvar hos min gamla arbetsgivare. Jag visste ju ändå vad jag hade gett mig in på när jag tog jobbet, att det innebar att flytta runt. Men i valet mellan de två olika sakerna blev det ändå detta som vann.

Lite illojal känner jag mig ändå då det var konsultföretaget som gav mig chansen att komma in på arbetsmarknaden när ingen annan ville anställa mig. Det var de som gav mig tillgång till ett jobb som inte fanns tillgängligt för vanliga arbetssökanden som inte redan var inne i koncernen eller såna som fick det via ett konsultföretag. Det här var min väg in och jag tog den. Samtidigt har jag varit en bra anställd under min tid där. Det är inte så att jag har planerat att sluta och medvetet utnyttjat dem i väntan på något bättre. När jag började där föreställde jag mig att jag skulle vara kvar i flera år åtminstone. Nu blev det inte så och det känns lite småtråkigt, för jag hade gärna stannat.

Internetpersonlighet

Det har varit mycket diskussion i media att folk vågar mer på nätet och därför också blir elakare, gör påhopp anonymt som de inte skulle stå för om de behövde skriva under med sitt riktiga namn.

Det problemet har jag inte direkt kommit i närkontakt med, även om jag har sett att folk kan skriva väldigt elaka saker på forum. Det jag istället har reagerat på är att folk jag lär känna på internet och blir väldigt nära vän med ofta är helt annorlunda när jag väl träffar dem.

Kanske har det sitt ursprung ur den aktuella diskussionen, att folk vågar vara lite annorlunda på nätet. I de fall jag tänker på handlar det nog om att folk vågar vara lite mer så som de skulle vilja vara, men sen går det inte riktigt när man väl ska göra det när man träffar folk fysiskt.

Häromdagen diskuterade jag det med Anne. Hon sa att det som är konstigt när man förälskar sig över nätet är att man får en bild av den andra personen som är annorlunda än hur de är i verkliga sammanhang. Det är precis så jag har känt det också.

Hon berättade att när hon träffade Henrik för första gången var han helt annorlunda mot vad hon trodde. Efter det första mötet ville hon egentligen inte träffa honom igen, men hon gjorde det i alla fall för hon ville inte ge upp utan att försöka lite till. Och sen blev det de två i alla fall.

Jag har blivit förälskad i någon över internet tre gånger, fyra gånger om man räknar Mattias fast vet inte om han räknas riktigt på det sättet för vi träffades så tidigt under förälskelsefasen. I de tre första fallen har jag blivit besviken på den andra personen när jag insett hur de är på riktigt (även om jag inte har träffat Alex). Eskil och Brian var visserligen trevliga, men de kändes inte rätt. De är båda två väldigt tysta och försiktiga när man väl träffar dem, medan de är ganska framåt över nätet.

Samma sak gäller egentligen Anne också. När man träffar Anne och Henrik online är hon den pratsamma, den som kommer med förtroenden och den som ställer krav. Han är inte rädd för att prata online, men han är den tystare av dem där. Vid ett fysiskt möte är det istället tvärtom. Hon säger nästan ingenting, ser sur ut och svarar knappt på frågor och svarar hon så svarar hon väldigt lågt. Han å andra sidan pratar i ett och man får knappt en syl i vädret.

Anne är medveten om att hon är annorlunda när vi träffas mot hur hon är på nätet. Hon sa att hon egentligen är lika pratsam i verkligheten som online, men att hon inte är lika öppen och komfortabel som över nätet med folk hon bara träffat några gånger, men att hon är som online med dem hon känner ordentligt.

Just för att det har hänt flera gånger nu att jag träffar någon fysiskt och inser att personen inte är som jag trodde så är jag rädd att det ska hända igen. Jag har känt Mattias i över ett år och inte haft ett intresse på det här sättet för honom tidigare. Sen började vi prata mer och mer, men ändå begränsat till viskningar i WoW eller meddelanden på forumet. Samtidigt hade jag ju så mycket som hände med Johan och senare både honom och Brian, det fanns liksom inte plats för någon till.

Egentligen var det inte förrän efter vi hade träffats som vi började chatta och sms:a så mycket. Fast jag minns ändå hur jag, efter lite forumchatt sent på jobbet, var lite extra glad för uppmärksamheten och hur jag blev jätteglad när vi äntligen lyckades boka in en fika den där dagen för två veckor sedan.

Fortfarande är jag lite rädd att jag ska vara kär i en person som egentligen inte finns, i alla fall inte utanför internet. Därför känns det så bra att vi har träffats tidigt och flera gånger och snart ska träffas igen. Lite kan jag känna att det känns som två olika personer, fast inte så mycket som i andra fall. Med honom är det egentligen inte negativt för jag tycker om den personen också och känner att vi har mycket gemensamt. Vi kan prata i timmar även när vi ses. Istället är det mer att det känns ovant att träffa honom. Ibland tittar jag på en bild av honom bara för att liksom påminnas om att det är så han ser ut och hur han uppför sig.

Gjort slut med jobbet

Så var det gjort. Det jag dragit mig för sedan i juni.

När min chef på uppdraget frågade mig om jag ville börja jobba hos dem istället visste jag med en gång att jag ville det, även om jag ändå tänkte över det ett tag innan jag gav besked. Jag trivs på konsultföretaget, det gör jag verkligen. Men det dagliga arbetet blev viktigare än arbetsgivaren som jag inte ser till så ofta.

Redan då, i juni, borde jag ha berättat för konsultföretaget. Då trodde jag att allting skulle hända så snabbt. Men sen drog allting ut på tiden och jag sköt på att söka jobbet bara för att slippa berätta för min chef om det. Men nu, när jag stod här inför att jag måste berätta det senast igår, började jag känna mig fånig för att jag inte sagt något tidigare. Jag ångrade att jag inte sagt något tidigare, så det är ju en lärdom inför nästa gång något sånt här händer.

Väl spenderad lördag

Jag blir löjligt glad bara av att få ett "God morgon" på msn. Mattias slutade svara på mina sms vid halv tio i fredags och jag gick och hoppades att höra från honom till ganska sent. Tydligen hade han somnat tidigt på kvällen. Jag är ju fortfarande i stadiet där man går och undrar om man verkligen ska säga något och har funderingar på ifall det bara är från mig sida intresset finns och ifall han tycker att jag är efterhängsen.

Även om det är lite svårt att inte vara lite nojjig över det så vet jag nog egentligen att jag inte behöver vara det. Redan när jag satt på tåget hem i torsdags föreslog han att vi skulle ses igen, även om vi inte bestämde något exakt då.

Efter hans morgonhälsning fortsätter vi chatta i några timmar innan vi båda ska iväg på olika aktiviteter. Efteråt fortsätter vi långt inpå natten.

Ses igen

Jag trodde det skulle ta lång tid, kanske många månader innan vi sågs igen. För det krävs lite mod att faktiskt bestämma att man ska ses och resa till varandra för att man vill, inte ses för att man råkar vara i samma stad.

Men så säger han det: "Jag skulle gärna se till att få chansen att inte missa dig, om du vill. Någon gång när jag är tillbaka."

Det har blivit lite av ett skämt mellan oss att vi lyckas missa varandra. Först i våras när han inte var hemma när jag var i hans stad, sen i måndags förra veckan när vi höll på att gå om varandra i Stockholm och nu i veckan när han åkte till Oslo två dagar efter att jag hade lämnat staden. Så han satt och chattade med mig hemma hos samma vänner i samma soffa som jag jag hade suttit och chattat med honom i. Vilket så klart gav Anne vatten på sin kvarn och hon höll förhör med oss på var sitt håll ifall vi var intresserade av varandra. Hon avslöjade aldrig vad han sa till henne, men hennes avslutande kommentar var "Dere er bare sååååå in luuuuuuve"

Men nu är det snart dags igen. Jag hade påpekat att han valde fel huvudstad att besöka nu i veckan. Då undrade han hur länge jag skulle stanna i Stockholm och det visade sig att han skulle vara tillbaka i Sverige redan onsdag kväll. Inte hade han något problem med att ta sig till Stockholm heller.

Nyfikna vänner

När jag kommit hem från Oslo började Anne fråga mig om vad som hände med mig och Johan. De hade noterat förra veckan att jag fortfarande var ”in a relationship” på Facebook (han å andra sidan tog bort hela  relationship-statusen långt innan vi gjorde slut och fick oroliga samtal från föräldrarna när de fick upp det i sin feed) och frågat redan då. Nu var det dags igen, efter att de hade hört om att vi var ute och åkte kanot tillsammans i somras. Jag kunde ana mig till att hon var ute efter något särskilt, till exempel när hon ställde frågor om ifall jag var redo för något nytt och sen kom det... Frågor om Mattias. De hade ju märkt att han och jag suttit och chattat hela helgen och hon sa att det var så det börjat för henne och Henrik.

Hon frågade ifall jag var intresserad av honom och jag sa att jag inte visste ännu. Fast jag är ju det. Jag har tänkt på det senaste veckan. Känns så märkligt, att det bara kom helt plötsligt. Det är ju å andra sidan positivt att den känslan kommer efter att man har träffats istället för att den försvinner när man ses som med Brian.

Fast hela tiden finns det dåliga samvetet där, både mot Brian och mot Johan. Det har bara gått en månad sedan Brian åkte hem, men samtidigt känns det som en evighet. Kanske är det för att jag ställde in mig så tidigt på att det inte kunde bli vi. Fast det är inte för hans skull jag tvekar utan det är tankarna på Johan. Kan jag lämna honom bakom mig? Samtidigt har jag ju gått och tänkt på Mattias hela tiden senaste veckan.

Kanske finns det andra där ute i alla fall

Han har funnits i bakgrunden i över ett år. En väldigt trevlig person med vettiga åsikter som jag pratat med då och då. Mest pratar vi under raider, för det är då jag är online i WoW. Vi har inte direkt några andra sätt att prata med varandra, för det har liksom inte funnits något skäl att utbyta telefonnummer, msn eller lägga till varandra på facebook. Ibland har vi skickat meddelande till varandra via guildforumet när det varit något särskilt och ibland har konversationen fortsatt om lite annat.

Men på sista veckorna har något hänt, något som får mig att undra vart vi är på väg. Vi har chattat en hel del under raiderna på sistone och även haft lite, men inget konstigt egentligen. Men sen förändrades det.

I söndags när vi raidade skrev han något om att han inte var hemma och jag slogs av tanken att han kanske var i Stockholm, dit jag skulle efter jobbet dagen efter. Redan i våras hade jag tänkt att det vore trevligt att träffas och hade föreslagit det när jag var på besök i närheten av hans hemstad för en konferens. Han var dock bortrest då så vi sågs aldrig.

Även denna gång verkade det smått omöjligt att lyckas träffas. Visst var han i Stockholm, men han skulle hem efter jobbet och han skulle dessutom åka med en kollega så det gick inte riktigt att skjuta på avfärden. Det fanns ingen möjlighet att vänta på att jag skulle hinna jobba färdigt och sen ta mig till Stockholm. Ändå lekte han med tanken att stanna kvar ytterligare en natt, men sa att det var svårt att motivera varför han skulle jobba på Stockholmskontoret en extra dag. Att han försökte komma på lösningar gjorde mig glad, även om vi ändå inte kunde ses.

Under måndagen visade det sig att mötet jag skulle ha på jobbet fram till klockan 18 blivit inställt och det var nu istället en samvetsfråga för mig när jag skulle lämna jobbet. Jättemycket att göra och uppgifter som släpade efter då annat varit högre prioriterat veckan före. Men jag skickade ändå ett meddelande till honom på forumet för att fråga ifall det fanns möjlighet att ses nu när jag kunde åka tidigare. Hans tåg var bokat till strax efter 14 men han hade inga problem att slänga den biljetten och köpa en ny, bara han kunde åka före 19.

Helst hade jag jobbat till åtminstone halv fyra för att hinna med det viktigaste, men för att hinna ses några timmar  tog jag istället tåget strax efter 15. Vi fikade på Vetekatten lite över en timme och skiljdes sen åt. Men nu hade jag även hans telefonnummer och msn. När jag kommit hem till mina föräldrar och lagt till honom på msn satt vi och chattade till sent. Samma sak nästa kväll. Och nästa kväll. Och resten av veckan.

Jag tyckte det var jättetrevligt att prata med honom och han verkade tycka detsamma. När jag distraherade honom på msn när han egentligen skulle jobba sa han att han hellre tog semester än lät bli att prata med mig. När han gjorde rated battlegrounds och gjorde fel för att han pratade med mig sa han att han sagt till de andra att han pratade med mig och ifall de hade något problem med det var de välkomna att ta någon annan istället. Jag kände mig mycket uppskattad.

Även i Oslo fortsatte vi att chatta. Första kvällen var inte datorn uppackad, men resten av tiden stod den i vardagsrummet och vi hade nästan hela tiden en konversation igång även om jag försökte att inte vara för asocial. Han hade också varit ditbjuden lite spontant av Anne, men eftersom han inte kände alla så bra känt sig lite obekväm inför att komma. Efteråt sa Annes pojkvän att det var ju synd att han inte hade varit där men då vände Anne sig mot mig och sa att det är ju som om han varit med på allt vi gjorde hela helgen i alla fall.

Rosdoft över Oslo

Vi går på gatorna i Oslo och jag känner en doft jag först inte riktigt kan placera, men känner senare igen den som doften av mina morföräldrars trädgård. Rosor. Jag förstår först inte varför. Sen kommer vi till domkyrkan och ser alla blommor som ligger utanför porten och vid sidan av. Just där känner jag inte doften längre, men det är ändå fascinerande att doften kunde nå så långt. Det är fortfarande svårt att greppa det som hänt och att någon kan göra så, trots att vi nu är på plats och kan se spåren av förödelsen.

Födelsedagskrångel och vänskapsfunderingar

Födelsedagar är ett bra tillfälle att bjuda in till fika, för man har ju en anledning. I andra fall tycker jag det kan vara lite svårt att bara föreslå att folk ska komma hem till mig på fika. Enda nackdelen med en födelsedag är att folk kanske känner press på sig att fixa en present när jag egentligen inte behöver något.

Men bara för att jag har en bra anledning att bjuda in till fika är det ju inte så att jag gör det lätt för mig, snarare extra krångligt. I kontakt med sådana som jag inte känner jättebra är jag alltid lite orolig att de egentligen inte vill umgås med mig. Att de, inför min fråga om att hitta på något tillsammans, ska tycka det är jobbigt att de har blivit frågade, för att jag vill umgås med dem mer än vad de vill umgås med mig. Jag hoppas ju att de vill umgås men är alltid lite orolig att vara till besvär.

Jag förstår ju att det egentligen är lite fånigt att tänka så, men jag kan inte riktigt låta bli. Till exempel skulle jag aldrig först fråga någon vad de gör i helgen för att sen, när de sagt att de inte har något för sig, föreslå att vi ska hitta på något. Istället frågar jag först så att de liksom ska ha en utväg, ifall de inte ville.

Sen kan jag också tänka att folk värderar mig utifrån mina vänner, eller snarare antalet vänner. Inför födelsedagen ville jag bjuda ganska många på fika. Som sagt, det är ju en bra anledning att ta kontakt med folk, något man kanske kan bygga mer på senare. Men samtidigt var jag lite rädd att det bara skulle bli för avlägsna vänner och att inte så många skulle tacka ja. Och att de inbjuda då skulle tycka det var konstigt att just de var där när jag fyllde år, vi som inte är så nära vänner. Att jag borde ha närmare vänner att bjuda i första hand.

Så detta gjorde att jag började med att bjuda de närmaste vännerna, så jag skulle få en kritisk massa att ha som grund. I värsta fall skulle det kunna vara bara vi fyra, men förhoppningen var ju att fler skulle komma. Tyvärr tog det ett tag innan de svarade, vilket gjorde att inbjudningarna till de andra dröjde. Särskilt som jag jobbade sena kvällar veckan innan och inte hade tid att tänka på födelsedagen. Så det slutade med att jag bjöd in folk samma dag, förutom några som fick en spontaninbjudan dagen innan när vi sågs på en fest.

Det blev en jättetrevlig eftermiddag och det kändes bra att så många kunde komma även om det var några som inte ens hann se inbjudan förrän allting var över, vilket ju var lite småpinsamt. Det är ju dumt att hålla på och vara så nojjig över det här, jag hoppas att jag har kommit över det till nästa år. Och att jag planerar lite bättre, så inte inbjudningarna sker precis före och folk inte kan komma av den anledningen.

Kärlek och självkänsla

Det känns som förut mellan oss nu, det vill säga för ungefär ett år sedan, precis när vi hade blivit nära vänner men utan tankar om kärlek. Åtminstone känns det så för mig. Jag gissar att det inte är så för Brian, men vi har inte pratat om det på någon vecka nu, utan mer pratat normalt om andra saker. Fast härom dagen avslutade han en av våra msn-konversationer med "Love you" för att sen gå offline snabbare än jag hann fundera ut vad jag skulle svara.

Jag tycker fortfarande jättemycket om honom, men inte så att jag vill ha ett förhållande med honom. Det känns bra att jag inte tvekar så mycket den här gången utan att det känns rätt att ta det här steget. Det jobbiga är istället att jag sårar honom och att han är ledsen. Han verkar ta det väldigt personligt. Så klart att man är ledsen när den man älskar precis har gjort slut, men han ser det på ett sätt som jag inte riktigt var beredd på.

Jag hade insett att hans självkänsla inte var så bra, men inte att den var så dålig förrän jag gjorde slut. Det var som om han ville att jag skulle lyfta upp honom, få honom att känna sig bra genom att ha mig som flickvän. Han sa att det gav honom bra self esteem (de har nog inte olika ord för självförtroende och självkänsla). Men får han bra självkänsla av att vara tillsammans med mig så innebär det ju i sin tur att hans självkänsla går i botten när jag gör slut.

I hans ögon måste det vara något fel på honom. Han anklagade aldrig mig utan bara sig själv och  ville veta vad det var som var fel med honom. "If I'm going to hate myself I might as well know why" sa han och det gjorde ont i mig för hans skull. Jag försökte förklara för honom att det inte måste vara något specifikt fel på något för att man ska vilja avsluta ett förhållande, det kan helt enkelt vara så att det inte riktigt klickar.

Samtidigt visste jag ju att det ju var en massa specifika saker jag störde mig på med honom. Men jag har svårt att säga vad som berodde på vad. Det är verkligen inte så att jag kan ta en specifik sak i listan och säga att det var just för att han inte diskade på mitt sätt som jag gjorde slut. Eller för att alla hans kläder var gråa förutom shortsen som egentligen var badbyxor. Eller något annat som fanns på min långa lista som jag i frustration skrev ihop medan han fortfarande var här.

På ett sätt kan jag ändå ha dåligt samvete ur något sorts "Jag-borde-rädda-honom"-perspektiv. Jag vet att han är en fin person som dessutom verkar vara väldigt smart, men det kommer inte fram särskilt väl när man bara träffar honom ytligt. Det finns så mycket i hans liv som han inte är nöjd med, sitt jobb, sitt utseende, att han bor så långt från sina vänner, att han inte har någon flickvän till exempel. Jag vill att han ska göra något mer med sitt liv, leva så att han känner sig nöjd med sig själv.

Jag kan förstå att brist på en partner kan medföra sorg även för dem som känner sig nöjda i övrigt om det gått en längre tid. Men i hans fall finns det en massa andra saker att arbeta med också, som han borde börja med. Man kan inte bygga sin självkänsla på ifall man har en partner eller inte. Skulle han känna sig säkrare och mer nöjd i sig själv och tror jag det är lättare att få en bra partner än ifall man inte tycker om sig själv.

You needed someone better

När han säger "I needed someone like you in my life, but you needed something better than me, that's all" sammanfattar det ganska bra hur han ser på situationen. För honom är det hans misslyckande att jag gjorde slut, att han inte dög. Att det gick så snabbt får honom att känna sig ännu värre, att det var så illa att jag inte ens ville försöka lite till.

Han vill ha en logisk förklaring, ett "därför slutade jag älska dig, det här är vad som är fel med dig". För om han ska hata sig själv borde han åtminstone veta varför.

Steget är taget

I natt gjorde jag det äntligen. Det var svårt och hemskt och han tog det inte alls bra utan försvann offline ganska snabbt för att han ville vara ensam.

Jag hade någon sorts orealistisk tanke om att kunna sitta här på cafét och skriva ner mina tankar om det, men jag blir bara gråtfärdig och vill inte gråta bland alla människor här. Jag såg att Brian var online och tänkte att jag skulle säga något till honom, men undrade ifall jag klarar det här på cafét. Medan jag försöker samla mig och komma på vad jag ska säga läser jag ett brev med råd från systern som också gör mig gråtfärdig.

Mitt i alltihopa blir det istället han som tar kontakt och lite sarkastiskt konstaterar att "I guess waiting for you to say something is a bad idea here." Tårarna börjar rulla nerför kinderna och jag får snabbt byta plats så att jag sitter och tittar mot väggen och fönstret där det inte sitter någon som kan se mig. Men vi hinner inte säga så mycket för han försvinner snabbt igen för att jobba.

Segheten själv

Jag segar fortfarande. Inget av det jag borde ha gjort har jag gjort. Jag har forfarande pojkvän, jag har inte sökt det nya jobbet, jag har ingen aning om ifall jag är gravid och jag kommer verkligen inte att ta tentan jag borde ta nästa vecka. Jag har i alla fall bakat macarons ikväll. Alltid något.

Andra som går över tiden skulle göra ett test med en gång, men inte jag. Just nu vill jag nog inte veta för jag vill att jag löser saker med Brian först innan. Dessutom är väl två dagar ingenting… Jag vet inte hur lång tid det ska ta i en sån här hormonfri vecka, jag har ju inte använt hormonpreventivmedel på hur länge som helst. I vanliga fall går jag ju över tiden också, en vecka brukar inte få mig att oroa mig. När jag var gravid väntade vi tre veckor innan vi kollade. Det är ju ganska sjukt egentligen, vem väntar tre veckor? På så sätt hann jag bara "känna" mig gravid tre veckor innan missfallet kom. Det blev som om jag bara gjorde ett kort besök i livet som gravid innan allting gick tillbaka till det vanliga igen.

En skillnad mot förut var att det som hade hänt hade fört oss närmare varandra. Det var hela tiden självklart att vi skulle ha barnet så vi började fundera på hur det skulle ändra vårt liv, till exempel att vi behövde en ny lägenhet. Vi var till och med och tittade på några. Båda två hade vi, var och en på sitt håll, haft våra tvivel om ifall vi var rätt för varandra, men detta gjorde att vi satsade på varandra och stannade kvar i detta även när barnet inte längre skulle komma.

Nu är det på samma sätt, fast tvärtom. Då var jag osäker på Johan, men när det gäller Brian är jag nästan helt säker på att jag inte vill att det ska vara vi. Ett barn kommer inte ändra det. I alla fall inte som jag känner nu. Han skulle så klart vara en del av vårt liv, så gott det går när man bor i ett annat land, men jag kan tänka mig att göra det själv. Det är verkligen inte idealt, men det är inget dåligt alternativ. Jag känner mig mycket mer säker på mig själv nu när jag har jobb, jag är inte längre beroende av någon annan och det är jätteskönt.

Ovisshet

Idag tog jag ut ringen. Ringen som varit inne i sex hela veckor om man bortser från att jag bytte ut den för tre veckor sedan. Och om man bortser från de eventuellt ödesdigra fem timmarna för två veckor sedan. Tre timmar får den vara ute utan att man tappar skyddet. Två timmar för länge var den ute.

På det stora hela har jag varit nöjd med den. Jag var ju orolig för biverkningar, men än så länge har jag inte fått dem jag oroade mig för. När jag bestämde mig för att inte använda p-piller igen hade jag problem med sexlusten och dessutom ont. Kanske tar det längre tid att få sådana biverkningar, så jag kanske tar ut segern i förskott. Men hittills verkar det lovande i alla fall. Enligt bipacksedeln är en av de vanligaste biverkningarna huvudvärk och illaående och det har jag faktiskt haft ovanligt mycket under denna tid, särskilt precis i början. Jag brukar sällan må illa. Men det har ändå inte varit något större problem.

Istället blev det stora problemet att den kan trilla ut och skava när jag har sex. Efteråt var inte prioritet att stoppa in den igen, men jag hade ju tre timmar på mig. Gott om tid. Sen när vi skulle sova kom jag in i sovrummet och såg den på sängbordet och insåg misstaget. Akut-p-piller dagen efter, men man vet ju aldrig om det funkar. Eller om det ens var någon fara till att börja med.

Jag har alltid tänkt att jag inte ska göra abort, även om jag inte är emot abort. Även om ett barn inte är planerat är det välkommet i alla fall. Även om det inte är planerat kan man fixa det på något sätt i alla fall. Så tänkte vi för tre år sedan, innan missfallet. Men nu är det inte vi längre. Nu är jag istället ensam och fadern är inte längre Johan. Johan, som jag har börjat hoppas på igen, även om det bitvis känns omöjligt. Johan, som aldrig skulle bli tillsammans med någon som redan har barn.

Ifall jag är med barn och behåller det är det som att stänga dörren till Johan ytterligare en gång. Samtidigt kanske dörren redan är stängd från hans sida. Jag vill ju ha barn. Kanske är detta min chans? Snart vet jag i alla fall hur läget är. Förhoppningsvis behöver jag inte ta ytterligare ett svårt beslut.

Konfliktundvikande

En av mina sämsta drag är min rädsla för konflikter. På ett sätt kanske man kan säga att det handlar om en rädsla för att såra andra, även när det är nödvändigt. Men kanske är det att låta det lite bättre än vad det är. Egentligen kanske det mest handlar om att undvika obehagliga situationer. Jag vet inte riktigt.

Just nu är det två saker som jag känner tynger mitt hjärta. Saker jag borde ta tag i men som jag verkligen drar mig för.

I morgon börjar jag jobba igen och jag har satt som mål att jag ska skriva jobbansökan till tjänsten färdig innan jag är tillbaka. Alltså idag. Det är inte roligt, men inte något som är jobbigt på det sättet. Det som istället är jobbigt är att jag måste säga upp mig eller i alla fall berätta att jag har sökt tjänsten. Jag vill inte föra min nuvarande arbetsgivare bakom ljuset. Under augusti och september kommer de satsa en del pengar på mig, så känns fel att inte berätta det för dem i förväg, så de har chans att dra sig ur. Men samtidigt så jobbigt att ta upp det, att säga att jag inte längre vill vara kvar.

Men den riktigt jobbiga saken just nu är Brian. Han betyder så mycket för mig. Jag hade så stora förhoppningar om oss och så fanns den rätta känslan inte där när vi väl träffades. Men den fanns där för honom. Jag insåg ganska tidigt att jag borde göra slut, men situationen med honom på besök hos mig i två veckor gjorde att jag drog på det även om ämnet kom upp några gånger lite så där vagt. Dessutom hade vi det trevligt trevligt tillsammans.

Det fanns bra ursäkter för att skjuta på det för det mesta. Till exempel var vi ju inte ensamma mellan onsdag och måndag och sen på måndag och onsdag raidade vi på kvällen… Jättebra ursäkter… Tanken var ändå att ta upp det innan han åkte.

Någon av de sista kvällarna, tisdag kväll kanske, kom samtalet in på barn och han frågade ifall jag fortfarande trodde att han skulle bli en bra far till mina barn. Eh… jobbig fråga, för efter att ha träffat honom hade jag lite svårt att se det, särskilt som han, som svar på systerns fråga om ifall han också ville ha barn, svarat att han inte ville det än på många år. Kanske skulle han bli redo ifall han växte in i rollen när barnet väl fanns där, för då måste han ju. Men jag ser en risk att det skulle bli mycket "gör så, gör si" från min sida, en situation jag verkligen inte vill hamna i med mitt barns fader.

Istället för att säga vad jag trodde om hans faderskapstalanger svarade jag istället något om att jag var osäker på vad jag kände fortfarande, med Johan och honom och allting. Detta tog han ganska bra, men på något sätt bytte vi ganska snabbt samtalsämne och jag förbannade mig själv lite för att jag inte hade varit modigare och tagit det hela då.

Men jag visst att jag måste säga något innan han åkte. Så sista kvällen hänvisade jag tillbaka till det andra samtalet och påpekade att vi ju knappt hade sagt något mer om det. Då pratade vi ändå om det ett tag och han sa att jag inte skulle vara rädd för att såra honom, utan göra det som var rätt för mig. Han skulle ändå vara min vän. Det var nästan som om han uppmuntrade mig att göra slut. Men jag min fegis vågade ändå inte, fast jag visste att det var rätt.

Jag har ju umgåtts med Johan mycket på senaste tiden, något Brian är medveten om. Jag frågade honom häromdagen ifall det är ok med honom och förklarade, än en gång, att Johan är min närmaste vän här och att jag inte har så många andra än honom. Utan honom skulle jag vara väldigt ensam. Brian sa att han förstod och inte förväntade sig att jag skulle sluta umgås med Johan.

Han sa också "I don't worry about things not working out between us in the end, because I know that we can still be friends regardless. The one thing I worry about is you getting back together with him, because I know it'll be so much harder for us to keep in touch. Which I guess is selfish, but still, it's on my mind."

Återigen är det som om han ger mig tillåtelse att göra slut med honom, lyfter fram det som att han inte har något problem med det, fast jag vet ju att han vill vara tillsammans. Han kommer bli sårad, även om han säger så här. Och jag vill inte göra honom illa. Men samtidigt är det ju oundvikligt och genom att dra på det riskerar jag att såra honom än mer.

Är hans vänner fortfarande mina vänner?

Senare beklagade sig Johan över att hans vänner har så mycket åsikter om oss och vad han borde göra. Så jag frågade ifall det var de som hade sagt att vi inte borde träffas och visst var det så. Det gör lite extra ont när folk jag känner och trodde var positivt inställda till mig säger till honom att vi inte kan bo så nära, att vi inte kan fortsätta umgås så här, att vi borde sluta träffas helt och hållet.

Han verkar prata väldigt öppet om vår relation med andra och jag antar att han måste få kunna anförtro sig åt sina vänner. Men det känns jobbigt när så många vet vad som händer och jag går och föreställer mig att de dömer mig eller att de i alla fall tar hans parti. Jag är lite rädd för att ta kontakt med dem och vill att han ska bjuda in mig när de är där, så att de ser att han "vouchar" för mig på något sätt, visar att han fortfarande tycker att jag är ok.

Det kändes också jobbigt när både hans föräldrar och syster hade tyckt att det var "på tiden" när vi gjorde slut… Eller kanske inte riktigt så hårt, men mer att det var dags. Bättre att inse det nu än senare. Detta sårade mig också.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till dem, både hans familj och hans vänner. Om de tyckte att vi skulle göra slut, om de råder honom att inte träffa mig eller i alla fall skära ner på kontakten, vad innebär det för min relation med dem? Kan jag umgås med dem, sitta och ha trevligt tillsammans samtidigt som jag vet det? Eller kommer det att ligga emellan, i alla fall från min sida?

På ett sätt kan jag logiskt sett förstå att de kanske inte menar mig något illa med dessa kommentarer. Det är inte så vanligt att par som gör slut umgås så intensivt som vi ändå har gjort. Många behöver bryta kontakten för att gå vidare. Så det de säger är inte så konstigt. Men jag kan inte låta bli att ta åt mig personligen i alla fall och bli ledsen över det.

Hur länge kan vi ses så här mycket?

Gårdagens middag med Johan gjorde mig lite nedslagen. Medan jag lagade maten satt han med sin iphone och jag frågade vad han gjorde. Tydligen hade en av hans Spraydate-kontakter hört av sig igen och han konstaterade lite nöjt att nu hade han två tjejer att dejta. "Och en att sova över hos" la jag till, med hänvisning till att han hade sovit hos mig natten till igår (dock utan sex, även om han försökte).

Efter ett tag sa han att när han väl börjar dejta och inte bara chattar över nätet med dem så kan vi nog inte kan ses som vi ses nu. Vi kanske inte kan ses alls. Han kan vara så ombytlig. Tidigare har han sagt att vi är vänner oavsett och att andras idéer om hur saker ska vara inte ska diktera vår relation. Att han nu ser det som ganska naturligt att vi kommer tappa kontakt känns därför ganska ledsamt. Visst inser jag ju att det inte är så konstigt ifall det skulle bli något seriöst med någon annan. Jag har bara så svårt att föreställa mig att det skulle komma till det. Förra veckan sa han att jag fortfarande är kvinnan i hans liv.

Något annat som gör mig ännu mer irriterad i ljuset av det han sa ikväll är han han inte kan hålla händerna borta från mig. När vi skulle se på True Blood tillsammans förra helgen blev han upphetsad av att sitta tillsammans i samma soffa, så pass att han inte kunde fortsätta titta. Jag har förklarat för honom att det inte är ok, dels för att det inte är juste mot Brian, men också för att det inte är bra för mig. Det må vara så att jag kan tycka om det också, men i längden mår jag inte bra av det. För mig betyder sånt närhet, något som för varandra närmare som ett kärlekspar. Inte något man gör bara för att man är kåt och sen kan man säga upp bekantskapen när man börjar dejta sina spraydate-tjejer. I slutänden skulle jag bara bli sårad av det. När vi diskuterar det hela så håller han med mig och säger att han är dum som håller på så, men sen gör han det i alla fall.

Barnfunderingar

På sistone har jag börjat tänka så mycket på barn. Jag var inte redo och jag vet inte om jag kan säga att jag är redo nu heller, men tanken finns hela tiden där numera. För ett halvår sedan kändes tanken på att skaffa barn väldigt främmande, för jag var inte färdig med livet-före-barn då. Och jag var ju väldigt osäker på ifall det var Johan som borde vara far till mina barn.

Men sedan uppbrotten har jag börjat känna mig så gammal. Det är klart att jag visste hur gammal jag var tidigare också, men att inte längre ha en pojkvän skapade en tydligare stress med vetskapen att jag måste hitta någon snart för att hinna få barn i tid. För det räcker ju inte bara att hitta någon utan det tar ju ett tag innan man är redo att skaffa ett barn igen.

På ett sätt kändes det lite bättre med tanken på Brian, att jag liksom hade en pappa i reserv åt mina barn, men jag vet inte hur realistiskt det var. Han brukar säga att jag fortfarande är ung, att jag inte behöver oroa mig. Men jag vet inte hur bra koll han verkligen har på sånt. När vi pratade tidsramar sa jag ett år medan han sa fem. Men jag kan ju inte börja försöka skaffa första barnet i 37-årsåldern… Jag vet att folk får barn så sent, men det är ändå en risk att ta, både i fråga om att kunna bli gravid, att få friskt barn och hur jag själv skulle klara graviditeten.

Jag tror inte heller att han är redo. Han har ändrat uppfattning rejält för min skull. Tidigare har han tyckt att barn mest är jobbiga och i vägen och varit väldigt negativ mot att ens skaffa egna barn. Men när han började fundera på att bli tillsammans med mig och visste hur viktigt det var med barn för mig ändrade han sig. Men samtidigt kan han nog inte riktigt se sig själv i den rollen ännu. Det var en av sakerna systern reagerade på, hur han, då alla vi andra gullade med hennes väns barn, var han istället helt ointresserad och sa att han inte ville ha barn ännu.

Fast nu är väl det egentligen en mer hypotetisk fråga. Jag har svårt att föreställa mig ett liv tillsammans med honom numera. Och med den insikten kommer oron kring barn tillbaka. Egentligen är jag inte så rädd för att inte hitta någon att leva med. Problemet just nu är tidspressen, att jag måste hitta honom nu för att hinna få barn. Bara jag fixade barn så skulle jag ju kunna hitta den rätta sen, många gör ju så. Johan är otroligt negativ till skilda föräldrar när det gäller för egen del, han han inte föreställa sig att hamna i den situationen. Själv är jag mer flexibel, även om uppbrott aldrig är trevliga (och jag är ju så dålig på dem!) Men det vore ju helt klart ett plus ifall jag kunde hitta den rätte och sen skaffa barn. För mig är idealet fortfarande att leva med mina barns föräldrar.

Och dessa tankar gör mig orolig att det är min oro över att hinna skaffa barn i tid som gör att jag börjar fundera på Johan igen, fundera på att skaffa barn tillsammans, på att flytta ihop igen. Fast vi har också umgåtts mycket med varandra på sistone och trivts bra tillsammans. Samtidigt som vi återigen har hittat gamla saker vi stör oss på med varandra.

Att utmana mig själv

Istället för att ta tag i situationen med Brian så utmanade jag idag mig själv på ett annat sätt. Jag åkte kajak och det var jätteläskigt. I alla fall i början.

Johan och jag började prata om att åka kanot för några dagar sedan. Det jag då hade i tankarna var kanadensare medan Johan var mer intresserad av kajak. Jag var ganska skeptisk till att åka i en egen, särskilt som ett av Johans argument för kajak var att han ville åka snabbt. Hur stor är chansen att jag lyckas hålla samma tempo då? Tanken var ju att umgås, inte åka runt själv på en sjö.

Den andra anledningen till min tvekan, som vägde ännu tyngre än den första var att jag hade intrycket av att kanadensare är bra mycket stabilare än en kajak. Detta gjorde mig rejält orolig inför utflykten och jag kände en hel del obehag, men samtidigt tänkte jag att det nog ändå skulle gå bra.

Väl i vattnet kunde jag konstatera att oron hade varit befogad. Jag hade aldrig tagit mig i utan Johans hjälp. Efter att han knuffat ut mig från bryggan började kajaken gunga jättesnabbt från sida till sida och det kändes otroligt instabilt. Jag vågade knappt röra mig och fattade inte hur jag skulle kunna åka normalt. Färden fick sitt slut då jag åkte in med fören in i en båtmotor som jag inte lyckades väja för.

Vid det här laget var jag i princip gråtfärdig men lyckades hålla tillbaka genom att fokusera på andningen och att sitta still utan att få båten i gungning. Efter detta lyckades jag ta mig ut på öppet vatten och kunde efter ett tag paddla helt ok, men vågade inte vända på mig. Jag hade tidigare tänkt att jag skulle vara kartläsare, men inte en chans att jag skulle lyckas hålla i en karta.

Efter ett tag kändes det mycket bättre med balansen och jag gillade idéen av att glida runt på sjön. Men vid det laget började armarna bli trötta, det var jobbigt för händerna att hålla paddeln på ett bra sätt och sittställningen började bli outhärdlig. Och det är sittställningen som får mig att tveka inför tanken att göra det igen. Så otroligt obekvämt! Jag skulle vilja göra det igen, åka runt på sjöarna, ha matsäck med oss och kunna vara ute längre. Men inte med en kajak, jag kan inte förstå hur jag skulle kunna sitta på det sättet så länge.

Men en viktig sak med detta var att jag faktiskt vågade göra något jag var rädd för, något som jag verkligen tyckte var obehagligt före och som visade sig vara ännu värre än vad jag hade trott när jag väl satte igång. Och så gick det ändå ganska bra i slutet, när jag väl vant mig. Jag kan ganska ofta känna obehag inför att göra nya saker, sånt som ligger utanför min bekvämlighetszon. Så att jag vågade den här gången kändes bra. Nu är jag inte längre rädd för det.