Under de tre korta veckor vi visste att vi väntade barn, det vill säga vecka sju till vecka tio, dök en oväntad diskussion upp. För mig var det ganska självklart att vi, när vi blev tre, skulle behöva ändra på vårt boende. Tvåan var väldigt övermöblerad och det hade varit mycket trångt att få plats med ett barn med prylar som kan tänkas behövas. Det var redan trångt bara för oss två.
På den tiden pluggade jag medan Johan hade ett välbetalt jobb. Jag skulle alltså under barnledigheten hamna på miniminivån av föräldrapenningen. Ändå skulle ekonomin för familjen inte ha varit dålig om man såg till vår gemensamma inkomst. Men problemet var just det, att det inte var vår gemensamma inkomst, det var Johans inkomst. Han insåg att han behövde försörja mig och barnet, men det var inget han gillade. I hans värld har båda två en inkomst. Detta gjorde att han såg situationen som extrem och att vi därför skulle behöva spara in på levnadsstandarden.
Johan har alltid varit sparsam. Inte lika mycket som sina föräldrar, men ändå en av de mest sparsamma jag känner. Samtidigt har vi ändå nästan alltid lyckats komma bra överens om ekonomin. Jag är inte heller den som slösar med pengarna, i alla fall inte jämfört med många andra. Problemet som dök upp här var att vi inte riktigt diskuterade oss fram till en lämplig nivå utan det blev Johan som bestämde. Det var hans pengar och han la in sitt veto. Han ifrågasatte det jag tyckte om att flytta till en större lägenhet. Även om han i slutänden gick med på att börja leta efter en trea argumenterade han ganska hårt för att stanna kvar i tvåan. Att köpa nya barnkläder var uteslutet. Här skulle det uteslutet vara begagnat, till exempel från hans systers barn.
Detta gjorde att situationen kändes ojämlik. Jag hamnade i underläge, för istället för att vi tillsammans kom överens hur vi skulle göra var det han som bestämde. Vi hade säkert kunna diskutera oss fram till något gemensamt som båda nog hade kunnat vara nöjda med, men nu blev det istället tvärt nej. Sen fick ju diskussionen ett snabbt slut när det visade sig att vi inte skulle ha barn då i alla fall.
Detta hör egentligen till det förgångna men diskussionen väcktes till liv igen nu i veckan. Johans syster tog upp det hela med honom och sa att hon och deras föräldrar hade tyckt hans uppförande var konstigt, att det enda han hade verkat tänka på då var att skaffa en ny bild men inget annat. Han blev väldigt upprörd och ringde mig för att be om ursäkt ifall det var så att jag också hade tagit illa upp. Men även om han menade att be om ursäkt så ville han också försvara sig och plötsligt var vi mitt uppe i diskussionen igen.
Trots att det hela var helt hypotetiskt, jag har ju numera inkomst och vi ska inte ha barn tillsammans, blev diskussionen nästan värre den här gången. Det blev som att han ville försvara sitt tidigare ställningstagande och därför var ganska ointresserad av att ens kompromissa och intog en ställning som kändes väldigt extrem.
När det verkligen gällde hade han gått med på att vi skulle leta efter en trea. Även om han var medveten om det nu och till och med påpekade att han ju gått med på en trea tidigare argumenterade han nu ändå väldigt hårt för en tvåa. Jag menade att det finns ju så många saker som kommer med ett barn som man måste få plats med som inte skulle få plats. Han å sin sida hävdade att det inte alls är så, det enda man behöver är mat, blöjor och kläder. Maten hittar man dessutom i brösten, så då återstår blöjor och kläder.
Alla andra behov skulle man, enligt honom, kunna upptäcka när man väl hade bebisen där. Jag menade att man borde kunna planera en del saker, de flesta vet en hel del om vad som kan tänkas behöva och man kan alltid läsa på. Varför göra alla inköp och till och med flytta först när barnet är där? Han sa då att han inte alls visste vad som behövdes, trots att han ju har två systersöner som vi båda har umgåtts mycket med.
Jag försökte få honom att föreställa sig olika scenarier, som man vet kommer inträffa. Som till exempel att byta blöja. Men han vägrade att ens försöka. Han ansåg att ett skötbord inte behövdes, utan man kunde byta blöja på golvet, sängen, soffan eller något bord. Jag kan ju inte ens stå på knä. Det vore ju lite praktiskt att det finns en för ändamålet iordningställd plats för att utföra denna uppgift som kommer behöva utföras ett antal gånger om dagen i över ett år.
Då började det istället att handla om hur man gjorde för tusen, hundra och femtio år sedan. Om min farmor och farfar kunde leva fem i en tvåa, varför skulle inte vi kunna göra det med ett barn? Och visst, det är väl klart att det går, om man måste. Många lever under hemska förhållanden. Jag inser att det är bra att inte bara köpa allting man kan tänkas köpa, men en del saker är ändå grundläggande i vårt samhälle. Han tyckte att vi, om vi ville köpa nya saker, hellre skulle slänga saker än köpa något större. När han ville att jag skulle välja mellan att behålla soffan eller skaffa ett skötbord började jag gråta. Inte vid tanken på att behöva göra mig av med soffan, men inför att det känns så otroligt svårt att prata med honom ibland.
Jag tycker inte att jag har orimliga föreställningar om pryttlar det är bra att ha när man har barn. Det finns folk som köper så mycket mer onödigt än vad jag har kommit på tanke att köpa. Visst klarade man sig utan mer utrymme förr i tiden, visst finns det en poäng att inte dras med i konsumtionshetsen kring att skaffa barn, men man kanske ändå kan börja på en rimlig nivå. Han blir ju en mer trovärdig diskussionspartner ifall han diskuterar utifrån frågeställningen begagnad vagn eller nyköpt vagn istället för vagn eller ingen vagn alternativt att soffa står mot skötbord....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar