Kanske hade han rätt

Johan brukade säga att är man ett par så ska man vilja göra saker tillsammans. Med honom ville jag vara ensam, komma bort, att han inte skulle vara hemma. Jag ville vara med honom också, men jag kände mig kvävd och ett väldigt stort behov av egentid.

Nu när jag har Mattias är det tvärtom. Jag vill vara med honom hela tiden. Det är mysigt att sitta tillsammans även om man göra olika saker, som till exempel om jag syr eller läser tidningen medan han pluggar. Första helgen han var här öppnade jag inte ens datorn och vi visste knappt vad klockan var. Jag sitter mer vid datorn nu när det gått ett tag, men det är mest när han pluggar och det är bra mycket mindre än vanligtvis.
Precis det Johan ville göra men inte jag.

Samtidigt inser jag att det till viss del är för att allting fortfarande är nytt, vi är fortfarande förälskade och har inte kommit in i vardagslunkens tristess ännu.
En gång kände jag så här med Johan också. Och det skrämmer mig, för hur ska jag se till att den underbara känslan inte förstörs den här gången också? Det är klart att man ska vilja umgås med den man lever med även efter att själva förälskelsen har klingat av, även om det finns tid att vara ensam ocskå. Men något annat måste komma istället för förälskelsen. Jag föreställer mig att förälskelsen ska ersättas av en djupare kärlek och någon sorts visshet om att detta är rätt. Jag tror att det hände med Johan, men sen gick det ändå över på något sätt. Det är nog det jag är mest rädd för.