Tanken på Mattias har fått mig så glad på sistone. När det löste sig med jobbet har det känts som om allting bara är bra och att det här kommer bli en väldigt fin höst. Visst finns det fortfarande en del jobbiga saker, men det mesta är ändå mycket bra. Det känns väldigt rätt och väldigt annorlunda mot när jag träffade Brian i somras. Nu är jag glad och det finns inget spår av den tvekan jag kände i somras. Den irritation jag kände i förhållandet med Brian har jag också sluppit här, trots att Mattias inte heller vet hur man diskar på mitt och mammas sätt. Nu tror jag i och för sig att det, rent objektivt, finns mer saker att störa sig på när det gäller Brian, men jag tror att jag störde mig extra mycket just för att jag var olycklig i situationen.
Med Mattias känner jag hela tiden att vi passar så bra ihop. När jag får veta något nytt om honom känner jag återigen att så är ju jag också, så tycker jag också. Vi verkar ha mycket samma värderingar och åsikter. Jag känner också att han uppskattar mig, tycker att jag är bra. Med Johan kände jag mig hela tiden lite fel, att han tyckte att jag egentligen skulle kunna vara bra men inte var det just nu, att jag måste ändra på mig för att stämma in i hans bild av hur jag egentligen borde vara. Efteråt när vi pratade om det så sa han att han aldrig menat att trycka ner mig, att han visst tycker att jag är bra och att jag skulle sagt ifrån. Men det är svårt att säga ifrån när man känner sig ifrågasatt.
När jag står framför spegeln och Mattias ställer sig bakom och lägger armen om mig blir jag glad när jag ser oss. Vi är fina tillsammans och jag är stolt över honom. Sen är jag faktiskt lite extra nöjd över att han är så mycket större än mig. Jag har alltid känt mig lite stor i förhållande till min partner. Lite som om vi spelade i olika storleksdivisioner men ändå hamnat tillsammans. Knäpp känsla, för det spelar ju egentligen inte någon roll. Men ändå. Så när jag ser oss i spegeln känns det lite extra bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar