I morgon blir ännu bättre

Jag kan fortfarande vara osäker. Vill han verkligen? Är han intresserad? Tycker han att jag är efterhängsen och att jag stör när jag hör av mig?

Jag borde inte behöva oroa mig. Ingen av oss har sagt något rakt ut till varandra om att vi är intresserade, så som det var förra gången med Brian. Ändå känns det inte som om man skulle kunna ha kontakt så här intensivt utan att det fanns något mer. Och även om man bara var ute efter vänskap borde man kunna inse att det finns risk att man blir misstolkad och därför klargöra sin egen inställning eller ta ett steg tillbaka och dra ner på kontakten.

Han har också bekräftat mig och uppmuntrat kontakten. Han har sagt att jag aldrig stör, att jag är viktig, att det vore katastrofalt ifall han var sjuk idag (så att vi inte kan ses), föreslagit att vi ska träffas. Igår, efter att han haft en bra dag sa han "Och  i morgon blir ännu bättre".

En annan sak jag är osäker på är mig själv. Kan jag lita på mig själv den här gången? Hur kan jag vara intresserad av så många personer under ett år? Vad är kärleken värd då? Vad håller jag egentligen på med när jag är kär i Brian, träffar honom och slutar vara kär och sen börjar fundera på ett liv med Johan igen för att sen helt plötsligt vara helt uppe i någon annan? Och detta under bara fyra månader.

Fast samtidigt så har det ju egentligen gått ganska länge sedan jag var kär i de andra två. Brian var jag kär i i juni och jag började nog komma över honom redan då, när vi sågs på midsommar, även om vi sen träffades igen i juli. Men under nästan hela hans besök här då gick jag och gruvade över vad jag skulle göra. Sista veckan försökte jag förmå mig till att göra slut men fegade ur. Så det har ju gått en tid sedan jag mentalt, inom mig själv, gjorde slut med Brian.

Att jag sedan efter Brian började fundera på Johan igen kanske mer bottnade i en rädsla av att bli själv, att gå tillbaka till det trygga. Jag insåg ju att jag inte var kär, även om jag tänkte att jag älskade honom på något annat sätt. Jag ville inte att han skulle ta på mig när han försökte förföra mig, men det var också för att jag inte vill ha något sorts kompissexförhållande. När han pratade om sina potentiella internetdejter blev jag inte ledsen, fast det var nog mest för att jag hade svårt att se att det skulle bli något. Men när han sa att det inte kunde bli vi längre, att det var för sent blev jag egentligen inte heller ledsen. Jag kan bli sorgsen över det som har varit, över att det blev som det blev och att jag har gjort honom illa. Men jag trivs bra utan honom också.

En stor rädsla är att det ska bli som med Brian, att jag är kär i någon som inte riktigt finns. Att jag ska träffa Mattias och tappa bort det jag känt förut. Men jag har ju redan träffat honom, två gånger till och med. Ändå oroar det mig i alla fall. Även om jag nog egentligen inte tror att det kommer bli så igen så kan jag ändå känna att vi behöver komma ikapp vår internetrelation lite.