Inför förra gången vi träffades trodde jag att något mer skulle hända. Nu rörde vi inte ens vid varandra förutom kramarna när vi träffades och när vi tog avsked vid tåget, förutom att våra armar nuddade vid varandra några gånger när vi stod intill varandra. Det kändes inte som om rätt tillfälle uppstod, men kanske det inte bara uppstår utan är något man måste skapa själv.
När jag tänker tillbaka på gamla förhållanden har det aldrig varit jag som tagit initiativet, utan alltid lämnat det till honom. Jag kanske försökt vara nära, men jag har inte varit den som tagit steget.
Första pojkvännen var jag väldigt ointresserad av först och var ganska avvisande, även om jag ville ha honom som vän. Men efter några månader ångrade jag mig. Jag antar att jag signalerade detta på något sätt, till exempel genom att vara extra nära, för på något sätt vågade han sen ta steget, men jag minns inte exakt hur det hände.
Andra pojkvännen träffade jag på ett spelkonvent. Minns att vi tittade på någon film i aulan och jag kan tänka mig att det var där något hände. Slutade med att vi delade nattläger, även om inget mer än så hände eftersom sovplatsen var i ett rum där också andra sov.
Tredje pojkvännen blev jag intresserad av redan första gången jag träffade honom, men han hade flickvän då. Hon bodde dock kvar i hemstaden medan han flyttat till samma universitetsstad som jag och råkade gå samma program, bara ett år tidigare. Under nollningen träffades vi under fester och fadderaktiviteter. På min födelsedag satt vi i utkanten av en stor fest och pratade. Rörde han vid mig då? Jag får någon sorts minnesbild av en hand på ett knä, men mer än så hände inte, inte ens när han följde med hem och drack te och åt vinbärspaj. Först på festen som avslutade nolleperioden kysstes vi för första gången. Eller han kysste mig, närmare bestämt.
Fjärde pojkvännen träffade jag också på en fest. Jag uppfattade honom nog först som lite dryg. Vi pratade en hel del och han kom med några sexuella anspelningar när det var tävling i att utan händer äta kokosbollar med sånt där vit fluff inuti och en del hamnade i mitt ansikte. Jag avvek ganska tidigt, men han hade föreslagit att jag skulle lägga till honom på ICQ vilket jag gjorde när jag kom hem. Några dagar senare bjöd han hem mig på middag. Efter maten satt vi i soffan och där kom första kyssen efter att han frågat om han fick kyssa mig.
Johan var den femte. För honom var det kärlek vid första ögonkastet, men jag hann med både tredje och fjärde pojkvännen under de år jag kände honom innan jag började besvara känslorna. Vi brukade titta på film tillsammans. Första gångerna låg han i sängen och jag satt i en fåtölj intill. Men en kväll var det kallt och vi delade på en filt i sängen. Så där satt vi tillsammans de kommande månaderna. Ibland låg våra bara armar intill varandra, nästan på varandra. På den tiden var jag fortfarande tillsammans med fjärde pojkvännen.
Sex veckor efter att det tagit slut med den förre la Johan armen över mina axlar när vi tittade på filmen Frida. Han minns inget av filmen, början hängde han inte med på i nervositeten över den planerade handlingen, slutet försvann i nervositeten över att ha vågat. Efter filmen låg vi intill varandra och kysstes för för första gången.
Sen lades år på år utan att jag behövde fundera på hur det går till när man blir tillsammans med någon ny. När det väl var dags att träffa Brian hade vi ju redan pratat om det. Inför mötet funderade jag lite på hur det skulle gå till när vi träffades i Skottland och jag hade någon föreställning om att det kanske skulle komma efter några timmar. Men han förklarade redan innan vi sågs att han planerade att kyssa mig det första han gjorde och så blev det också.
Så här är jag nu, femton år efter första kyssen och jag har fortfarande aldrig varit den som tagit initiativet. Det känns nervöst inför i morgon. Jag hoppas att han kommer vara mer modig än vad jag känner mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar