Internetpersonlighet

Det har varit mycket diskussion i media att folk vågar mer på nätet och därför också blir elakare, gör påhopp anonymt som de inte skulle stå för om de behövde skriva under med sitt riktiga namn.

Det problemet har jag inte direkt kommit i närkontakt med, även om jag har sett att folk kan skriva väldigt elaka saker på forum. Det jag istället har reagerat på är att folk jag lär känna på internet och blir väldigt nära vän med ofta är helt annorlunda när jag väl träffar dem.

Kanske har det sitt ursprung ur den aktuella diskussionen, att folk vågar vara lite annorlunda på nätet. I de fall jag tänker på handlar det nog om att folk vågar vara lite mer så som de skulle vilja vara, men sen går det inte riktigt när man väl ska göra det när man träffar folk fysiskt.

Häromdagen diskuterade jag det med Anne. Hon sa att det som är konstigt när man förälskar sig över nätet är att man får en bild av den andra personen som är annorlunda än hur de är i verkliga sammanhang. Det är precis så jag har känt det också.

Hon berättade att när hon träffade Henrik för första gången var han helt annorlunda mot vad hon trodde. Efter det första mötet ville hon egentligen inte träffa honom igen, men hon gjorde det i alla fall för hon ville inte ge upp utan att försöka lite till. Och sen blev det de två i alla fall.

Jag har blivit förälskad i någon över internet tre gånger, fyra gånger om man räknar Mattias fast vet inte om han räknas riktigt på det sättet för vi träffades så tidigt under förälskelsefasen. I de tre första fallen har jag blivit besviken på den andra personen när jag insett hur de är på riktigt (även om jag inte har träffat Alex). Eskil och Brian var visserligen trevliga, men de kändes inte rätt. De är båda två väldigt tysta och försiktiga när man väl träffar dem, medan de är ganska framåt över nätet.

Samma sak gäller egentligen Anne också. När man träffar Anne och Henrik online är hon den pratsamma, den som kommer med förtroenden och den som ställer krav. Han är inte rädd för att prata online, men han är den tystare av dem där. Vid ett fysiskt möte är det istället tvärtom. Hon säger nästan ingenting, ser sur ut och svarar knappt på frågor och svarar hon så svarar hon väldigt lågt. Han å andra sidan pratar i ett och man får knappt en syl i vädret.

Anne är medveten om att hon är annorlunda när vi träffas mot hur hon är på nätet. Hon sa att hon egentligen är lika pratsam i verkligheten som online, men att hon inte är lika öppen och komfortabel som över nätet med folk hon bara träffat några gånger, men att hon är som online med dem hon känner ordentligt.

Just för att det har hänt flera gånger nu att jag träffar någon fysiskt och inser att personen inte är som jag trodde så är jag rädd att det ska hända igen. Jag har känt Mattias i över ett år och inte haft ett intresse på det här sättet för honom tidigare. Sen började vi prata mer och mer, men ändå begränsat till viskningar i WoW eller meddelanden på forumet. Samtidigt hade jag ju så mycket som hände med Johan och senare både honom och Brian, det fanns liksom inte plats för någon till.

Egentligen var det inte förrän efter vi hade träffats som vi började chatta och sms:a så mycket. Fast jag minns ändå hur jag, efter lite forumchatt sent på jobbet, var lite extra glad för uppmärksamheten och hur jag blev jätteglad när vi äntligen lyckades boka in en fika den där dagen för två veckor sedan.

Fortfarande är jag lite rädd att jag ska vara kär i en person som egentligen inte finns, i alla fall inte utanför internet. Därför känns det så bra att vi har träffats tidigt och flera gånger och snart ska träffas igen. Lite kan jag känna att det känns som två olika personer, fast inte så mycket som i andra fall. Med honom är det egentligen inte negativt för jag tycker om den personen också och känner att vi har mycket gemensamt. Vi kan prata i timmar även när vi ses. Istället är det mer att det känns ovant att träffa honom. Ibland tittar jag på en bild av honom bara för att liksom påminnas om att det är så han ser ut och hur han uppför sig.