Jag kände honom så väl, men samtidigt kände jag honom inte

Dessa två veckor med Brian har varit trevliga, men de förhoppningar jag hade innan kom på skam. Visserligen gjorde de ju det redan på midsommar när vi sågs första gången, men samtidigt ville jag ändå ge det en till chans.

Men med alla de negativa känslorna jag haft under dessa två veckor känns det inte som om det är något att bygga ett kärleksförhållande på. I början av ett förhållande ska man inte gå och störa sig på den andres beteende. Jag vill ha en jämlik relation, inte en där jag tror mig veta bättre än den andre och hela tiden känna ett behov av att förändra, att påpeka hur han borde vara istället. När jag skriver detta påminner det mig lite om situationen med Johan, hur jag upplevde att han aldrig tyckte att jag var bra nog och att jag behövde förändras. Fast det var ju å andra sidan gällande väldigt specifika saker, inte det allmänna uppträdandet.

Att träffa Brian visade mig en helt ny sida av honom, en sida jag inte kände var rätt för mig. Samtidigt tycker jag fortfarande så mycket om honom, för han har ju varit en av mina närmaste vänner i över ett år. Jag kände honom så väl, men samtidigt kände jag honom inte. Märklig känsla.

Efter att vi träffades första gången och jag började tvivla på oss två hade jag ju daglig kontakt med honom över internet och blev liksom intresserad igen. Jag gillar hans internet-personlighet. När han hade kommit hit kunde jag konstatera att jag gillade hans i-sängen-personlighet också, och då handlade det inte bara om sex, utan om att det kändes som om vi kunde prata lite bättre där. Men hans ansikte-mot-ansikte-i-dagsljus-personlighet funkade inte så bra med mig. Och det är ändå den man ska leva mest med om man är tillsammans.

Sorgsen

Helt plötsligt blev jag så konstig i kroppen, så nervös över besluten jag står inför. Gråtfärdig över att behöva såra och att jag göra illa dem som betyder så mycket för mig.

Ensam igen

Så då var jag ensam igen. Skönt. Jag uppskattar verkligen att få vara själv ibland. Att ha en gäst i två veckor frestar på, eftersom gäster, särskilt utländska, inte är särskilt självständiga. Det gav mig inte särskilt mycket privatliv heller, till exempel var det svårt att skriva här, eftersom han såg vad jag gjorde, även om han inte kan svenska.

Ensamheten varar dock inte särskilt länge. Strax kommer min gamla guildledare förbi på besök med sin familj. Hon är en sådan person som jag kan känna mig nära och förtrogen med. Jag önskar att hon bodde närmare så vi kunde ses oftare. Nästan alla personer som jag känner mig nära bor någon annanstans, vilket känns tråkigt.

Jag stör mig

Hela tiden är det något med honom som irriterar mig.

Jag stör mig på att han tuggar med öppen mun och smackar så mycket.

Jag stör mig på hans sätt att diska. Ofta blir sakerna inte rena, utan kan ha som små små droppar av fett på ytan och glasen har en beläggning högst upp. Sen vill jag ju också att han ska diska på mitt sätt så det inte slösas så mycket vatten, men jag vet att få diskar så. Igår bevisade jag för honom att mitt sätt är bäst. I och med att han hade fyllt hela diskhon med vatten fick han hela tiden släppa ut vatten när han sköljde disken, eftersom jag sagt att han inte skulle slösa på vatten genom att skölja i andra diskhon. Efter disken tog jag bort alla glas från diskstället utom ett och ställde tillbaka dem i diskhon eftersom de fortfarande var smutsiga.

Jag stör mig på att han blir så svettig så snabbt vid minsta ansträngning eller att bara gå ute. Detta reagerade jag på redan första gången vi sågs, gjorde det lite ofräscht att ta på honom och jag vill inte bli blöt på överläppen av svett när vi kysser varandra.

Jag stör mig att han inte kan klä sig för temperaturen. Ifall jag blev så svettig hela tiden skulle jag sätta på mig mindre varma kläder. När jag påpekade att han behövde duscha för att han var svettig sa han "that's summer for you" medan jag tycker att visst, man blir säkert mer svettig under sommaren, men då får man också ta och sköta sig lite extra.

Jag stör mig på att han slarvar när han duschar så att han fortfarande luktar svett när han kommer ut ur duschen.

Jag stör mig på att han inte insåg själv att han behövde klippa naglarna innan han kom hit. Eller varför inte en månad innan han kom hit och sen ytterligare en gång precis innan han kom hit? Jag har nog aldrig sett så långa naglar på fötterna och det var lite småäckligt. När jag såg det skickade jag honom att klippa naglarna och sände en liten medlidsam tanke till min sax. Han kom ut från badrummet och hade klippt stortånaglarna, men på något sätt ändå misslyckats kapitalt, för i ena änden var nageln fortfarande lika lång, medan den var kort i andra. Jag bestämde mig för att ignorera och överlade med mig själv ett tag innan jag ändå påpekade det några dagar senare. Precis som om jag nyss hade upptäckt det skrattade jag till och sa att han måste ha misslyckats, för nageln var ju fortfarande lika lång, åtminstone på andra sidan.

Jag stör mig på hans sätt att hålla armarna. De är lite böjda och tryckta mot midjan, lite som om han försöker förhindra att byxorna ska hasa ner. Han förnekar detta och säger att han har händerna i fickan, men han har ju fickorna under tröjan medan handen är på utsidan. Ibland kan det se ut som om fingrarna är lite fasthakade i fickorna genom tröjan, men jag har också sett honom verkligen hålla upp byxorna när han går när han har haft på sig jättestora byxor.

Jag stör mig på att han inte gillar samma mat som jag. Inte är jag den bästa på att få in grönsaker i maten alltid, men jag försöker ändå. Han verkar inte gilla många grönsaker. När han testar något säger han att det inte var "too bad" men lämnar sen ändå på tallriken och jag ser godsaker som avokado och grillad aubergine gå till spillo.

Jag stör mig på att han lät så negativ mot allting när vi var i vår sommarstuga. Saker var "not too bad", "I don't hate it" och så vidare. På vägen hem stannade vi lite på vägen för att titta på en lägenhet systern funderar på att skaffa. Sen när vi dessutom stannade för att tanka och vi två var ensamma kvar i bilen utbrast han "Are you sure this is the LAST place we'll stop at" och jag frågade om han hade tråkigt och han svarade "God yes!" och gjorde en dramatisk gest.

Jag stör mig på att han har så dålig hållning att när vi sitter intill varandra på bussen så är hans axlar tio centimeter nedanför mina, trots att han är tio centimeter längre än vad jag är. Jag  vill säga åt honom att sträcka på sig, för jag tror att en bättre hållning verkligen skulle förbättra intrycket av honom, men så kan jag ju inte säga bland folk. Och frågan är om man verkligen ska säga honom att sträcka på sig när vi är ensamma heller.

Jag stör mig på att han äter upp chipsen så snabbt. Handen går mellan mun och skål tills det är slut. Senast vi åt chips var jag så fräck att jag gav oss varsin skål. Hans var tom medan min fortfarande var full.

Jag stör mig på att han tar så mycket pålägg på en smörgås. Det räcker inte bara med philadelphia eller ost eller skinka, utan alla tre ska det vara och ett rejält tjockt lager ost. Visst är det gott, men man behöver inte så mycket. Vill han gå ner kan han nog hitta flera kilon på smörgåsarna, om han skulle ändra den vanan.

Jag stör mig på att jag är den som betalar nästan allting och att han aldrig erbjuder sig att betala något utom när jag uppenbart lägger ut pengar för honom, som när jag köpte böcker åt honom. Men jag har stått för nästan alla våra resor och all mat. Han har visserligen betalat för att komma hit, men kan man förvänta sig att jag ska ta allting här på plats? Självklart borde jag säga ifrån, men han har inte ens så mycket pengar med sig...

Jag stör mig på att han äter så mycket med fingrarna, att han liksom inte kan vänta på att skeden ska materialisera sig på hans tallrik (för han hämtar den ju inte själv) eller att han ska komma fram till bordet med princesstårtebiten. Istället tar han klickar av grädden eller toppingen med fingrarna och slickar av det och vill senare hålla min hand.

Jag stör mig på att han dricker Bailey's som om det vore O'boy. Man tar väl ändå inte ett helt dricksglas Bailey's?

Jag stör mig på att han nyser rakt i handen för att sen ta på min dator, min mus eller vill hålla mig i handen ganska snart efter.

Jag stör mig på att han verkar så bortkommen i köket. Han hade aldrig skalat en morot tidigare och han fumlade rejält när jag satte en potatisskalare och en morot i hans hand. När jag bad honom koka potatis hällde han bara över det uppkokade vattnet över potatisen och gjorde sig beredd att gå därifrån, utan att sätta kastrullen på plattan, stänga skåpdörren eller sätta på locket.

Jag stör mig på att jag hela tiden stör mig på saker han gör. Jag får dåligt samvete för att jag är så kritisk och biter mig i tungan hela tiden och undrar ifall jag verkligen ska säga det jag vill säga.

Att kunna ta folk

När jag tänker på vad jag har skrivit här känns jag så ytlig, så utseendefixerad. Samtidigt är det ytan som är lättare att sätta fingret på. Egentligen är ytan helt ok, bara några saker fixades till. Visst är klädstilen väldigt slapp och tråkig och det var ett bakslag att han köpte lika trista kläder när han handlade nytt…Visst är glasögonen väldigt fula och får honom att se lite efter ut… Visst är han överviktig och borde gå ner tio femton kilo… Men det stora problemet ligger inte där.

Istället ligger det egentliga problemet i hans personlighet, hur han uppför sig. Jag stör mig konstant på hans uppförande och skämdes lite för en del saker när systern med pojkvän fick träffa honom.

En av de mest grundläggande sakerna är att kunna prata med folk, att hålla igång ett enkelt samtal. Brian började med att mumla hej till min syster för att sedan vända sidan åt henne så att han nästan stod med ryggen mot hennes utsträckta hand. Kanske märkte han rörelsen bakom ryggen, kanske såg han mitt gestikulerande om att han skulle vända sig mot henne.

Systern kommenterade inte detta specifikt, men sa att hon uppfattade honom som blyg. Inte lite blyg, utan extremt blyg. De försökte flera gånger starta ett samtal med honom genom att fråga honom om saker i hans liv, men han svarade väldigt enstavigt och försökte inte returnera genom att fråga dem om något, berätta något självmant eller prata om något annat. Jag noterade flera gånger att han, efter att ha svarat, kunde vända sig bort från den han pratade med.

Det känns som om han är otroligt osäker. Kanske är han inte så stolt över sitt liv, vad han gör och vad han har uträttat hittills, jag vet inte. Sättet han svarade på deras frågor gav mig det intrycket, även om jag tidigare hade trott att han egentligen inte brydde sig så mycket så länge han hade inkomst.

Ett av hans konstiga svar var när han på frågan "Do you drive?" svarade "Not really". Jag, som har körkort men nästan aldrig kör, skulle väl kunna svara det, men han har ju inte ens körkort. Han kör ju inte alls, inte över huvud taget. Inte "not really". Att reagera på detta låter kanske lite futtigt men det är en sak i mängden och ett exempel på hur han liksom försöker svara undvikande om sådant han kanske känner sig lite obekväm med. Jag vet inte...

Han sa senare att han tycker det är lättare att prata efter några öl och det stämmer, han blev lite mer pratsam. Bäst gick det nog sista kvällen, då blev det lite politisk diskussion om jämställdhet och föräldraledighet. Men man måste ju kunna prata även utan alkohol. Jag har insett att våra egna samtal flyter ganska trögt också, att det blir mycket "This is nice", "Do you like it here?", "Do you like the food?" och så vidare från min sida och att det är svårt att hålla igång konversationen. Det enda han egentligen kan prata mycket om är hur mycket han tycker om mig, hur vacker jag är och hur lycklig han är som har mig. Men bara sånt funkar ju inte i längden och just nu får såna ord mig mer att känna mig skyldig än glad.

Inte ta ut segern i förskott

Tog visst ut segern i förskott angående kläderna… Frågade om det var hans gamla byxor han hade på sig (tänkte att han kanske ville resa i bekvämare byxor) men det var de nya… *suck* För stora, både i midjan, längden och vidden. Och samma grå färg. Alla hans kläder är grå! Så jag ser ärligt talat ingen skillnad på det gamla och det nya. Vid ett tillfälle påpekade jag behovet av skärp efter att han böjt sig fram för att plocka upp något vilket erbjöd lite väl mycket insyn. Han sa då att att det inte alls behövdes.

Trots att jag sagt ett tag i förväg att den fårskinnsfordrade jackan skulle vara för varm dök han upp i den i alla fall. Då när vi pratade lät det som om han inte hade något alternativ förutom en skinnjacka (varför tog han inte den?), men idag berättade han om en annan jacka han hade, men att den var smutsig. Så tvätta den då? Varför ens ta med en jacka man inte kommer få användning för?

Fast en sak jag har kommit fram till att egentligen, om man bortser från kläder och vikt, så ser han ganska bra ut. Hans ansikte är fint (förutom tänderna) med regelbundna drag, långa ögonfransar och tjockt mörkt hår. Tyvärr känns det som om det inte är det första man lägger märke till och det är synd.

Oväntad förändring

Det är lite lustigt, nästan som om Brian hade läst vad jag skrev om hans utseende förut. Bara lustigt för att jag vet att han inte har gjort det, hade han läst hade det varit ganska hemskt.

Det visade sig att min tanke om att hans jeans såg ut som om de skulle passat bättre om han hade vägt tio kilo mer visade sig stämma helt och hållet. Tydligen har han gått ner precis så mycket senaste halvåret, det hade jag ingen aning om. Nu vore det bara trevligt ifall vi båda två lyckades gå ner tio kilo till var.

Helt plötsligt verkar han ha blivit mer intresserad av vad han har på sig, trots att han förut sa att han var helt ointresserad. Han har köpt flera par nya jeans, nya tröjor och igår skickade han mig en bild på ett par riktigt snygga skor som han hade köpt. Han tyckte att han behövde några ordentliga skor, och det kan jag inte annat än hålla med om, för de gamla slitna gympaskorna han hade när vi träffades var inte särskilt fina.

Jag frågade vad som orsakat förändringen och han sa att han brydde sig mer nu när han har mig. Att han eventuellt ska träffa min familj gjorde också att han ville ge ett bra intryck och då också började tänka på vad han har på sig. Lite märkligt att han inte gjorde detta innan vi träffades dock, man kunde ju tro att han ville göra så bra intryck som möjligt första gången vi sågs istället för att vänta till andra.

På det stora hela är jag positivt inställd. Varken han eller jag kommer någonsin bli otroligt intresserade av mode och följa det senaste modet. Jag tycker till och med att en hel del trender är ganska fula. Men ett grundläggande intresse för att se någorlunda snygg ut tycker jag bara är bra.

Det känns bättre nu

Det är underligt hur jag hela tiden kan ändra mig. Precis innan vi träffades under midsommarhelgen kände jag mig ganska säker, säkrare än någonsin, om att det här var rätt. Sen  efter mötet blev jag osäker och började fundera på ifall det verkligen var rätt att inte vara tillsammans med Johan. Samtidigt kändes valet att byta tillbaka till Johan nästan omöjligt också, att göra slut med Brian några dagar innan han ska hälsa på vore hemskt.

När Johan då stängde dörren för den möjligheten var jag först lite orolig att jag gjorde ett icke-val, att jag stannade kvar med detta bara för att det var enklaste alternativet, så som situationen var. Men nu när det har gått några dagar har det helt plötsligt vänt. Jag är inte lika säker som före midsommar, men jag ser fram emot hans besök och det känns bra. De här veckorna blir ett bra tillfälle att ta reda på hur jag känner, vad jag vill. Jag hoppas det i alla fall.

Att stå för sitt dataspelande

Sen jag började jobba hör jag då och då nedlåtande kommentarer om folk som är uppe hela nätterna och spelar onlinespel. Då och då poppar det upp en del kommentarer på statusrader i Facebook, som ett uttryck för den äldre generationens oförmåga att förstå de unga, att de aldrig behövde dataspel och Xbox när de var små utan minsann gick ut på gatan och hittade vänner att leka med. Cyklade utan cykelhjälm och fick sig ett kok stryk då och då fick de tydligen också, utan att bli förstörda. Hur man nu kan framhålla det som något positivt...

Jag är inte den som brukar presentera mig som dataspelare, ännu mindre World of Warcraft-spelare. Det är inte så att jag döljer min bakgrund, jag låter helt enkelt bli att vara för specifik till en början. Egentligen känns det lite fel. Även om omvärlden har ett ansvar att vara respektfull och inte för inskränkt har vi som spelar ett ansvar att stå för vad vi gör, att till och med vara stolta över vårt fritidsintresse. För att icke-spelare ska kunna förstå måste vi förklara. Istället är det många som inte berättar att de spelar eller lite skämtsamt säger att de är beroende. Sånt gör inte att acceptansen ökar.

Istället är det värt att man funderar på hur man ska berätta om det. Hur kan man presentera det på ett bra sätt? Även om jag ibland får lite halvskeptiska reaktioner har jag också fått väldigt positiva reaktioner av en del. En gång träffade jag en kvinna som var så stolt över sina son som fått nära vänner i andra länder och lärt sig så bra engelska genom att spela spel över internet. På minst två av mina anställningsintervjuer har ämnet kommit upp också. Jag hade funderat innan på ifall det var dumt att berätta om det och till och med blivit avrådd. Båda gångerna blev reaktionerna bra med nyfikna frågor. Jag fick visserligen inte jobben, men jag är helt säker på att det inte berodde på det.

Häromdagen på lunchen dök ämnet upp igen. Det var en kollega som uttryckte sin avsaknad av acceptans för att någon, i något sammanhang, kunde välja att se på TV eller sitta vid datorn framför att umgås med vänner. Hur kunde ett TV-program, chattande över internet eller ett datorspel vara viktigare? Först lyssnade jag bara, men bestämde mig sedan för att ändå komma med motargument. Det kändes bra att protestera och försöka nyansera bilden, även om jag knappast övertygade honom.

En sak han klagade på var att hans son ibland var upptagen med ett spel när han ringde och ville prata. Jag försökte förklara att om sonen spelar med andra och är mitt uppe i något så beror ju andras spel också på vad sonen gör, det inte bara hans eget spelande som påverkas. Han undrade då ifall jag och sonen läst samma text om hur man argumenterar med utomstående, för jag lät precis som sonen. Han hade säkert inte förväntat sig att sonen skulle avbryta till exempel en fotbollsträning och låta alla vänta på honom. Det är synd att folk ska fastna i ett synsätt där det tekniska verktyget tillåts dölja den egentliga aktiviteten som automatiskt diskvalificeras bara för att det sker på en dator eller över nätet.

Jag tycker inte det är andra som ska avgöra vad som är en meningsfull fritidssysselsättning. Enligt mig är huvudsaken är att man klarar det grundläggande i livet, det vill säga jobb eller utbildning, familj, sömn, mat och hälsa samt att undvika skadliga och kriminella aktiviteter. Utöver detta gör man andra saker där olika personer kan vara väldigt olika i sina intressen. Det en del gillar, det gillar inte andra och tvärtom. Att man inte håller med eller inte ens förstår hur den andra personen kan tycka så betyder inte att den andra personens aktivitet är mindre värd.

En ständigt återkommande diskussion för mig har varit just detta, att jag förväntas ställa in mina spelaktiviteter över nätet med kort varsel, för hur kan jag prioritera något sånt framför att umgås med ”riktiga” människor. För mig är det å andra sidan svårt att förstå respektlösheten folk verkar känna för personer de inte har träffat. Skulle jag spela fotboll med mitt lag skulle ingen ställa ett sånt krav, medan mitt ”lag” i World of Warcraft inte betyder något, fast det fortfarande är riktiga personer som påverkas. Spelade jag bara spel med mig själv skulle jag tycka det var annorlunda, då är det lättare att planera om, precis som om jag satt och läste, skulle utöva sport ensam, städade eller tittade på TV. Men för andra verkar den distinktionen inte finnas.

En vänskap behöver inte vara mer värd för att den sker genom fysiska möten istället för virtuella. Den kan ha bättre förutsättningar att utvecklas när man möts fysiskt, men den är inte bättre. Bara för att det handlar om en person man umgås med genom fysiska möten behöver det inte betyda att man ska släppa det man har för händer och komma när personen kallar. Ibland passar det att umgås, ibland passar det mindre bra. Oavsett om man är upptagen på egen hand eller tillsammans med andra är det upp till en själv att avgöra vad som är viktigast.

Lite som ett avsked

Johan var över på middag ikväll. Jag var nästan lite nervös inför att träffa honom, ifall han skulle ha tänkt och ändrat sig. En gång förut hade han sagt att han inte skulle kunna tänka sig att försöka igen. Sen hörde han av sig några timmar senare och sa att han hade haft fel. Det gjorde han inte den här gången. Enda gången han antydde något åt det hållet var när han under en kram liksom kved i något sorts olyckligt ljud och när han sa att han inte gillade att Brian skulle komma hit. I övrigt verkade han mest vara intresserad av ungefär samma sak som igår.

Hade han velat ändra på något var det nu han hade haft chansen att åtminstone ta upp det. Men samma sak gäller ju mig. Fast jag gjorde det å andra sidan igår och fick ett svar, även om jag ännu inte vet ifall jag hade velat om han hade velat.

Detta var sista gången jag träffade honom innan Brian kommer hit, så det kändes lite som ett avsked.

Nu är det för sent

Efter filmkvällen igår får jag ett sms om att jag är välkommen hem på te till honom och jag kommer dit. Han kramar mig hårt i köket och borrar in sitt ansikte där axeln och halsen möts och som vanligt får jag gåshud på hela den sidan av kroppen ända ner till fotknölen. För första gången får jag också tårar i ögonen av det.

Senare ska vi ut på promenad men efter att han har bytt om lägger han sig på sängen istället. Jag lägger mig intill. Vi pratar och kramas. Han försöker göra ännu mer och efter ett tag märker han att jag gråter. Det är svårt att få fram orden, både för att jag gråter och för att det alltid är så svårt att formulera mina tankar i tal, men jag försöker förklara hur jag känner, att jag är ledsen över förlusten av oss och den nya osäkerheten som jag känner.

Han frågar om jag har känslor för honom, om jag vill bli tillsammans igen och jag svarar att jag inte vet. Att säga att jag ångrat mig, att jag vill bli tillsammans igen är så stort och så svårt, för det skulle vara så hemskt mot Brian och jag får tårar i ögonen vid tanken. Samtidigt kanske det är det de senaste veckornas ledsenhet beror på, jag kan ju inte bara ignorera det och fortsätta när glädjen över det nya, över honom, inte finns kvar på samma sätt längre.

Men jag behöver inte bestämma vad det är jag vill, för han bestämmer åt mig. Han säger att det är för sent, att vi inte kan bli tillsammans igen. Han måste kunna lita på den han är tillsammans med och det känner han inte att han kan göra med mig, även om han skulle vilja. Trots att jag är den bästa kvinnan han vet så är det för sent för oss.

Han är ledsen över att det är först nu som jag har vaknat upp och insett, för det var förut han var beredd att försöka, inte nu längre. Men då var inte jag redo, då ville jag bort. Jag vet inte ens om jag är redo nu, ett liv med honom skulle innebära så mycket kompromisser och jag uppskattar verkligen mitt nya liv i min egna lägenhet och den frihet det innebär. Men ändå är det fortfarande så svårt att föreställa sig att min framtid är utan honom vid min sida.

Sen övergår samtalet till att han försöker förföra mig medan jag värjer mig, både för att jag har Brian i tankarna och att jag tänker att vi inte kan fortsätta så här när vi inte ska vara tillsammans. Att ha sex är för mig ett sätt att stanna kvar i nästan-tillsammans-relationen, något vi måste komma bort från. För att kunna gå vidare måste jag komma över honom, inte fortsätta nära det sexuella som fortfarande finns mellan oss och som fortfarande känns så naturligt.

Strax innan jag ska gå hem säger han att han måste vara dum i huvudet som, när jag säger att jag kanske har känslor för honom, håller på så här. Tanken hade slagit mig också, att det känns som om han slösar bort tiden vi har att prata innan det är för sent. Fast om det redan är för sent antar jag att det inte spelar så stor roll och då kan han ju lika gärna försöka ha sex så länge det går.

Fast kanske är det inte för sent. Han brukar säga att med honom är något aldrig hugget i sten. Det var ett av problemen i vår relation. Han kunde väldigt bestämt hävda en åsikt som gjorde att jag tog illa upp eller kände mig förminskad. Istället för att försöka få honom att ändra åsikt accepterade jag den istället, medan han senare tyckte att jag borde kämpat mer för att få honom att ändra uppfattning. Kanske är det samma sak här? Om jag med mer övertygelse försökte få honom att ändra sig kanske det skulle gå. Men jag vet ju inte vad jag vill, bara att jag mest är ledsen just nu. Jag känner mig trängd, för inget alternativ känns helt rätt och jag känner mig så otroligt hemsk som gör så här mot Brian. Och som har gjort så här mot Johan.

Är det tanken på Brian som får mig att bara acceptera Johans uppfattning igen, utan att protestera och försöka få honom att ändra sig. Eller är jag bara så där hopplöst obeslutsam igen? Eller så där jobbigt konflikträdd att jag inte vågar erkänna vad jag vill?

Tillbaka i obeslutsamheten

På sistone har jag varit ledsen och känner lite halvpanik inför fredag natt när Brian ska komma hit. Jag vill träffa honom men jag ser inte fram emot på det på samma sätt som jag gjorde förut. Nu innebär istället hans ankomst point of no return... Att då har valet gjorts. Fast det egentligen skedde för flera månader sedan är det på något sätt först nu som det blir riktigt verkligt.

I samband med flytten kunde jag tänka tankar som att det kanske är bäst att jag inte skaffar en ny soffa och att jag borde vänta med en del inköp, för tänk om Johan och jag flyttar ihop igen. Jag kunde tänka att jag ska aldrig mer flytta in i den gamla lägenheten, men kanske flyttar vi ihop i något större senare. Samtidigt var ju varje steg jag tog ett steg bort från vårt gemensamma liv. Även inför de stora beslut då jag tvekade jättemycket valde jag hela tiden att ta det som förde oss ifrån varandra. En av sakerna som fick mig att tveka var att jag hade svårt för att stå för att det var så jag kände och av rädsla för att såra honom. Men när det väl kom till kritan valde jag ändå den vägen.

Johan visste att jag hade känslor för Brian och brukade med jämna mellanrum fråga mig ifall jag hade pratat med Brian om det, men hela tiden hade jag valt att avvakta. Det kändes inte som att det var bråttom, jag ville känna mig redo att gå vidare innan jag tog ett sånt steg, även om det var det jag tänkte på och drömde om. Det som till slut ändrade situationen var att Brian var den som tog initiativet.

Och jag var så glad, det kändes så rätt. På ett sätt kändes det som om det ibland gick lite för snabbt, han var hela tiden lite före mig medan jag fortfarande kände sorg över Johan. Det är svårt att helt gå upp i en förälskelse när man samtidigt sörjer sin före detta. Ändå kändes det som om det var detta jag ville och vartefter tiden gick kändes det ännu mer rätt.

Hur kunde mötet förändras vad jag kände så mycket? Först reagerade jag ju på hans utseende, men det tänker jag inte längre på egentligen. Istället känner jag mig mest ledsen och tänker en massa på Johan. Kanske var det att mötet gjorde det hela så verkligt, att det så tydligt markerar att jag inte längre kan gå tillbaka och att jag då mer började ifrågasätta vad det är jag har förlorat. Jag vet inte...

Skithelg

Förhoppningen om att jag skulle må bättre på söndagen slog fel. Illamåendet, den allmänna svagheten och svårigheterna att ta djupa andetag var visserligen borta, men utbytt mot en huvudvärk som fick mig att ligga i sängen många fler timmar än vad jag hade tänkt. På något sätt känns det så hopplöst med huvudvärk som kommer när man sover, för chansen att den skulle försvinna av att man sover känns ju ganska liten.

Helgen blev väldigt improduktiv… Det är fortfarande stökigt, kryddväxterna står fortfarande kvar ute på balkongen och dör, ingen jobbansökan blev skriven och till Brians och Alex besvikelse blev det inte särskilt mycket XP på paladinen heller.

Tänkte säga att jag i alla fall inte har någon huvudvärk idag, men nu känns det som om något kommer smygande. Utvilad är jag i alla fall, för första gången på länge.

Att hitta rätt tillfälle

"Two weeks with my love, what more could I ask for?"

Inte riktigt rätt tillfälle att ta upp det...
Fast ju längre jag väntar desto svårare blir det, för jag har ju inte protesterat hittills. Samtidigt vill jag inte ta det över skype, svåra saker känns lättare i skrift, att få fundera över orden. I morgon kanske...

Den visa systerns råd

Systern frågade igår ifall jag har pratat med Brian om mina tvivel vilket jag ju inte har gjort. Hon tyckte att jag absolut måste göra det innan han kommer hit nästa vecka och det har hon ju så klart rätt i. Han tror att allting är bra.

Något i stil med "Å ena sidan känns det jättebra. Vi har verkligen bra kontakt och jag tycker jättemycket om dig. Å andra sidan kände jag inte att det klickade helt och hållet när vi sågs."

Hon tyckte också att jag skulle berätta att jag fortfarande är ledsen över Johan vilket jag ju är. Vad jag känner där har jag inte helt klart för mig själv. Ibland saknar jag honom jättemycket och undrar hur jag kunde låta det gå så här. Andra dagar tänker jag att det är väldigt skönt att vara utan honom.

I och med att Brian tror att allting är bra blir det ju å andra sidan svårt att säga något, för jag har ju liksom spelat med. Och det gamla vanliga problemet, att hamna i situationen där jag säger "Jag vet inte…" och sen inte komma vidare. Det var ju skälet till att jag inte sa något till Johan och pojkvännen före det. Jag gick runt och tvivlade, men jag visste inte.

Samma sak nu. Jag pendlar mycket. På ett sätt vill jag gärna att han kommer. Det ska bli jättekul och jag ser fram emot att få visa honom saker och platser här. Jag fantiserar om att ha sex med honom, något som jag väldigt sällan har gjort när det gäller andra. Samtidigt finns tvivlet där också… Och det känns ju inte som en så bra start.

Gamla hjulspår

Skypar med Johan. Han spelar och vill att jag ska sjunga, fast jag inte gillar låtarna han väljer. Efter en halvtimme när konversationen inte flyter jättebra säger jag att jag måste gå och lägga mig och att vi ju redan pratat ganska länge.
- Nej, det har vi inte alls, svarar han. Hur länge spelade du egentligen?
- Men det är sent, protesterar jag.
- Det är inte alls, du har bara slösat tid på att spela, det är därför klockan är så mycket nu, blir hans svar.

Och vi är tillbaka i samma gamla tråkiga diskussioner som förut, dem jag verkligen inte har saknat.

Vad jag tänkte innan

Jag tog med mig en anteckningsbok på resan för att kunna skriva ner mina tankar vartefter. Innan vi träffades skrev jag, men senare förmådde jag inte längre.

Detta skrev jag dagen innan jag åkte:
Nu är det nära. I morgon sker det, det som vi har väntat på i flera månader.

Första gången det kom på tal att mötas var tidigt i våras. Han föreslog att vi skulle gå på OS i London tillsammans. Nästa år! Varför föreslå att ses om ett och ett halvt år? Hur som helst så är nog tanken på mig och OS på samma ställe ganska skrattretande. Istället föreslog jag att vi skulle ses någon gång det inte var OS och gärna tidigare också.

Då var det fortfarande ganska vagt och på ett sätt visste jag att vi inte kunde ses så länge jag var tillsammans med Johan. Det skulle Johan aldrig gå med på.  Ändå lekte jag med tanken.

Senare, när planerna på att ses blivit mer konkreta fanns fortfarande viss tvivel kvar. Var jag säker på att denna väg var rätt för mig? Tanken på en framtid utan Johan kändes fortfarande nästan förbjuden, otänkbar. Den hade varit sanningen så länge.

Det är egentligen först nu som jag har nått ett läge där jag har accepterat situationen, trots att det är jag som har orsakat den. Äntligen känner jag att det är detta som är rätt. Jag kan få dåligt samvete gentemot Johan fortfarande, särskilt vid tanken på att han inte kommer vara pappa till mina barn, nu när han har gått och drömt om en familj så länge. Men trots dessa tankar vet jag nu att det inte är vi längre.

Det känns bra att jag har nått detta läge innan jag träffar Brian. Annars hade det nog varit väldigt stressfullt att veta att vi ska ses i morgon. Fast kanske hade det fungerat som ett sätt att veta vad som var rätt. Hade jag ångrat mig hade det kanske varit i detta läge jag hade insett det.

Men nu är det motsatsen jag har insett. Det känns rätt.

Vad säker jag var. Varför kunde jag inte få ha behållit denna säkerhet. Återigen är jag fylld av sådana interna konflikter. Jag reagerar på orden "Fast kanske hade det fungerat som ett sätt att veta vad som var rätt. Hade jag ångrat mig hade det kanske varit i detta läge jag hade insett det." Är det det jag har insett? Eller är det något annat?

Återigen har tankarna på Johan blossat upp och jag har svårt att gå vidare. Jag kan fantisera om att vara med Brian, för att sekunden senare snyfta till inför tanken på Johan. Plötsligt saknar jag honom på ett sätt jag inte har gjort på månader, nu när jag inte heller får träffa honom på ett tag. Hittills har jag tyckt att det är skönt att få vara ensam och göra saker som jag vill. Men just nu skulle jag vilja ligga i hans famn och bara vara. Få gråta där istället för i min ensamhet.

Klickivriga fingrar

Idag råkade jag trycka på like-knappen på en blogg av misstag så det kom upp på Facebook. Datorn hade hängt sig lite och jag försökte mest få bilden att röra på sig igen. Jag skriver extremt lite på Facebook och vill verkligen inte vidarebefordra länkar på det här sättet.

Jag är ganska bra på att klicka på fel ställe av misstag, även om jag bara råkat göra det på Facebook två gånger. Förra gången lyckades jag klämma in en like på en vän som skrev något om sin döda vän. Snacka om dålig sak att råka klicka fel på. Jag brukar också lyckas stänga tabbar i Firefox av misstag, när jag egentligen vill klicka på själva tabben men råkar klicka på krysset istället.

Men detta fick mig att börja fundera på andra risker med mitt smått okontrollerade klickande. Tänk om jag skulle råka dela denna blog på Facebook… Bara så där genom ett blixtsnabbt felklick och så skulle allt vara förstört. Ärligt talat vet jag inte hur jag skulle dela den, ifall det ens går att göra det så enkelt. Men bara tanken på att jag skulle kunna göra det gör mig helt varm och får mig att skärskåda Facebook för att försäkra mig om att så inte har skett och att lova mig själv att inte vara oförsiktig genom att vara inloggad här samtidigt som på Facebook.

Dåligt samvete

Jag får så dåligt samvete över mina tankar, särskilt när de nu finns i pränt. De första dagarna började jag gråta över att jag inte kände att det klickade så som jag hade velat. Och att jag kände som jag gjorde. Någon sorts skam över att ha dessa känslor.

När jag pratade med systern så sa hon att jag inte behövde känna så, att utseende spelar roll, att det också måste funka. Hon sa också att det kan vara ett tecken på att det är något annat som inte funkar. Hon berättade också att hon hade tyckt att en av hennes gamla pojkvänner inte hade sett så bra ut, men i efterhand tolkat det som något undermedvetet tecken på att det egentligen inte var så bra mellan dem.

Fast senare sa hon i alla fall att hon trodde att hon själv stod över det här med att utseendet skulle spela roll. Vilket på något sätt befäster mina initiala känslor av skam. Utseendet spelar roll för många, men det anses egentligen inte ok. Och jag känner mig hemsk som får såna tankar om någon som betyder så mycket för mig.

Så vad var det för fel?

I maj fick jag se ett foto av honom och min bedömning då var att han "inte är otroligt snygg. Han är i alla fall inte ful. […] Jag tror att han till och med skulle se ganska bra ut i en kortare frisyr." Efter det fick jag se ytterligare ett foto där han hade klippt håret och det var ännu bättre än det förra. Så vad var det för fel när vi väl möttes?

Från fotot hade jag sett att han var lite överviktig. Inte jättetjock, men lite överviktig. Det är jag också, så egentligen borde jag inte kunna döma någon annan för det. Tittar jag på bilderna på honom i halvfigur syns det inte ens annat än att fingrarna, som är närmast kameran, är lite kraftiga. Egentligen syntes inte övervikten jättemycket när vi sågs, bortsett från att han är lite rund i ansiktet.

Vanligtvis brukar han ha linser, men just då var de slut och han hade istället glasögon som såg förskräckliga ut. Modellen var ganska neutral, men han hade böjt till dem på ett sätt så att de blivit helt sneda. Han sa att hans ena öra satt högre än det andra, så för att de skulle passa var han tvungen att göra så. Och även här känner jag igen mig. Jag med mina öron på olika höjd och sneda näsa vet hur svårt det är att få glasögon att passa. Men jag vet också att jag inte böjer till dem själv, utan jag ber optikern om hjälp.

Klädstilen var väldigt trist också. Han hade tidigare berättat att han inte är intresserad av kläder och det är väl helt ok. Jag skulle inte kalla mig själv särskilt intresserad. Fast jag har ju ändå ett visst intresse även om mitt intresse inte är på samma sätt som såna som skriver om mode, till exempel modebloggare. Det är ändå ganska roligt att gå och handla kläder.

Att klä mig snyggt bland folk är också en självklarhet, jag vill ju försöka se bra ut. Det är här vi skiljer oss. Han verkar vara så ointresserad att han inte direkt bryr sig om vad han har på sig heller. Det var i alla fall intrycket jag fick. Senare när jag beskrev honom för systern, som är den enda som jag anförtrott mig åt, sa hon att hon fått intrycket att engelsmän ofta har för stora byxor och klär sig ganska fult. Hans byxor såg ut som om han varit rejält överviktig förut och fortfarande hade samla byxor även efter viktnedgången.

Resten av kläderna var väl inget jättekonstigt egentligen, om man bortser från att det var lite väl bylsigt och att han hade klätt sig för helt fel väder. Han hade tänkt att Skottland ju måste vara kallt, så därför blev det höst/vår-jackan som åkte på. Det var en jeansjacka fodrad med fårskinn… På sommaren… Denna gjorde att han blev väldigt svettig vilket ju gjorde det mindre mysigt att vara nära.

Så inget jätteviktigt egentligen, inget som inte går att fixa, bara han anstränger sig lite, utom den sista grejen som är lite svårare ändra snabbt och billigt, nämligen hans tänder. Hans övre framtänder växer bakåt och när han ler ser man att han dessutom har tänder ovanför tänderna där det egentligen bara ska vara tandkött.

Sammantaget en massa olika mindre saker som tillsammans sänker intrycket. Men spelar det roll? Han är en av mina bästa vänner sedan över ett år tillbaka. Han har varit en av de viktigaste för mig, den jag vill berätta om min dag för, den jag sitter och pratar med i timmar, den jag anförtror mig till. Varför påverkade då mötet mig så mycket, varför fick det mig att bli så osäker igen? Handlar det om utseendet eller är det något annat som gör att jag tvekar?

Utseendets betydelse

Inför pappas första möte med mormor hade mamma förvarnat om att han inte såg så bra ut, att han till och med var ful. Förut tyckte jag det var lite elakt, men den senaste veckan har jag börjat fundera på vad hon kände. Jag vet att hon var svårflirtad till en början och inte alls intresserad av ett förhållande men att hon till slut föll för honom efter idogt uppvaktande under en längre period.

Hur viktigt är egentligen utseendet? Var det det som fick henne att tveka då?
Hur kan det få mig att tveka nu? På ett sätt kan jag förstå behovet av att "förvarna". Det känns hemskt, men jag känner lite samma sak själv. Som om jag behöver förklara att jag också ser att han inte ser så bra ut. Märkligt… Varför?

Jag vet inte om det är utseendet som är helt avgörande eller om det var något annat som inte helt och hållet klickade. Nu vet jag bara att jag tvekar och att jag inte kan sätta fingret på varför. Hela tiden var jag lite orolig för att det inte skulle kännas rätt efter att vi träffats, medan han inte alls verkade tycka att något kunde ändras av det. På slutet blev jag nog övertygad och sveptes med.

Nu vet jag inte vad jag vill längre.

Love the one you are with

Jag såg sista avsnittet av Married Single Other och fastnade för Lillies visdomsord:

Love the one you are with, but make sure you are with the right person first.

Det är just det som är mitt stora problem.