Efter filmkvällen igår får jag ett sms om att jag är välkommen hem på te till honom och jag kommer dit. Han kramar mig hårt i köket och borrar in sitt ansikte där axeln och halsen möts och som vanligt får jag gåshud på hela den sidan av kroppen ända ner till fotknölen. För första gången får jag också tårar i ögonen av det.
Senare ska vi ut på promenad men efter att han har bytt om lägger han sig på sängen istället. Jag lägger mig intill. Vi pratar och kramas. Han försöker göra ännu mer och efter ett tag märker han att jag gråter. Det är svårt att få fram orden, både för att jag gråter och för att det alltid är så svårt att formulera mina tankar i tal, men jag försöker förklara hur jag känner, att jag är ledsen över förlusten av oss och den nya osäkerheten som jag känner.
Han frågar om jag har känslor för honom, om jag vill bli tillsammans igen och jag svarar att jag inte vet. Att säga att jag ångrat mig, att jag vill bli tillsammans igen är så stort och så svårt, för det skulle vara så hemskt mot Brian och jag får tårar i ögonen vid tanken. Samtidigt kanske det är det de senaste veckornas ledsenhet beror på, jag kan ju inte bara ignorera det och fortsätta när glädjen över det nya, över honom, inte finns kvar på samma sätt längre.
Men jag behöver inte bestämma vad det är jag vill, för han bestämmer åt mig. Han säger att det är för sent, att vi inte kan bli tillsammans igen. Han måste kunna lita på den han är tillsammans med och det känner han inte att han kan göra med mig, även om han skulle vilja. Trots att jag är den bästa kvinnan han vet så är det för sent för oss.
Han är ledsen över att det är först nu som jag har vaknat upp och insett, för det var förut han var beredd att försöka, inte nu längre. Men då var inte jag redo, då ville jag bort. Jag vet inte ens om jag är redo nu, ett liv med honom skulle innebära så mycket kompromisser och jag uppskattar verkligen mitt nya liv i min egna lägenhet och den frihet det innebär. Men ändå är det fortfarande så svårt att föreställa sig att min framtid är utan honom vid min sida.
Sen övergår samtalet till att han försöker förföra mig medan jag värjer mig, både för att jag har Brian i tankarna och att jag tänker att vi inte kan fortsätta så här när vi inte ska vara tillsammans. Att ha sex är för mig ett sätt att stanna kvar i nästan-tillsammans-relationen, något vi måste komma bort från. För att kunna gå vidare måste jag komma över honom, inte fortsätta nära det sexuella som fortfarande finns mellan oss och som fortfarande känns så naturligt.
Strax innan jag ska gå hem säger han att han måste vara dum i huvudet som, när jag säger att jag kanske har känslor för honom, håller på så här. Tanken hade slagit mig också, att det känns som om han slösar bort tiden vi har att prata innan det är för sent. Fast om det redan är för sent antar jag att det inte spelar så stor roll och då kan han ju lika gärna försöka ha sex så länge det går.
Fast kanske är det inte för sent. Han brukar säga att med honom är något aldrig hugget i sten. Det var ett av problemen i vår relation. Han kunde väldigt bestämt hävda en åsikt som gjorde att jag tog illa upp eller kände mig förminskad. Istället för att försöka få honom att ändra åsikt accepterade jag den istället, medan han senare tyckte att jag borde kämpat mer för att få honom att ändra uppfattning. Kanske är det samma sak här? Om jag med mer övertygelse försökte få honom att ändra sig kanske det skulle gå. Men jag vet ju inte vad jag vill, bara att jag mest är ledsen just nu. Jag känner mig trängd, för inget alternativ känns helt rätt och jag känner mig så otroligt hemsk som gör så här mot Brian. Och som har gjort så här mot Johan.
Är det tanken på Brian som får mig att bara acceptera Johans uppfattning igen, utan att protestera och försöka få honom att ändra sig. Eller är jag bara så där hopplöst obeslutsam igen? Eller så där jobbigt konflikträdd att jag inte vågar erkänna vad jag vill?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar