Jag kände honom så väl, men samtidigt kände jag honom inte

Dessa två veckor med Brian har varit trevliga, men de förhoppningar jag hade innan kom på skam. Visserligen gjorde de ju det redan på midsommar när vi sågs första gången, men samtidigt ville jag ändå ge det en till chans.

Men med alla de negativa känslorna jag haft under dessa två veckor känns det inte som om det är något att bygga ett kärleksförhållande på. I början av ett förhållande ska man inte gå och störa sig på den andres beteende. Jag vill ha en jämlik relation, inte en där jag tror mig veta bättre än den andre och hela tiden känna ett behov av att förändra, att påpeka hur han borde vara istället. När jag skriver detta påminner det mig lite om situationen med Johan, hur jag upplevde att han aldrig tyckte att jag var bra nog och att jag behövde förändras. Fast det var ju å andra sidan gällande väldigt specifika saker, inte det allmänna uppträdandet.

Att träffa Brian visade mig en helt ny sida av honom, en sida jag inte kände var rätt för mig. Samtidigt tycker jag fortfarande så mycket om honom, för han har ju varit en av mina närmaste vänner i över ett år. Jag kände honom så väl, men samtidigt kände jag honom inte. Märklig känsla.

Efter att vi träffades första gången och jag började tvivla på oss två hade jag ju daglig kontakt med honom över internet och blev liksom intresserad igen. Jag gillar hans internet-personlighet. När han hade kommit hit kunde jag konstatera att jag gillade hans i-sängen-personlighet också, och då handlade det inte bara om sex, utan om att det kändes som om vi kunde prata lite bättre där. Men hans ansikte-mot-ansikte-i-dagsljus-personlighet funkade inte så bra med mig. Och det är ändå den man ska leva mest med om man är tillsammans.