Att utmana mig själv

Istället för att ta tag i situationen med Brian så utmanade jag idag mig själv på ett annat sätt. Jag åkte kajak och det var jätteläskigt. I alla fall i början.

Johan och jag började prata om att åka kanot för några dagar sedan. Det jag då hade i tankarna var kanadensare medan Johan var mer intresserad av kajak. Jag var ganska skeptisk till att åka i en egen, särskilt som ett av Johans argument för kajak var att han ville åka snabbt. Hur stor är chansen att jag lyckas hålla samma tempo då? Tanken var ju att umgås, inte åka runt själv på en sjö.

Den andra anledningen till min tvekan, som vägde ännu tyngre än den första var att jag hade intrycket av att kanadensare är bra mycket stabilare än en kajak. Detta gjorde mig rejält orolig inför utflykten och jag kände en hel del obehag, men samtidigt tänkte jag att det nog ändå skulle gå bra.

Väl i vattnet kunde jag konstatera att oron hade varit befogad. Jag hade aldrig tagit mig i utan Johans hjälp. Efter att han knuffat ut mig från bryggan började kajaken gunga jättesnabbt från sida till sida och det kändes otroligt instabilt. Jag vågade knappt röra mig och fattade inte hur jag skulle kunna åka normalt. Färden fick sitt slut då jag åkte in med fören in i en båtmotor som jag inte lyckades väja för.

Vid det här laget var jag i princip gråtfärdig men lyckades hålla tillbaka genom att fokusera på andningen och att sitta still utan att få båten i gungning. Efter detta lyckades jag ta mig ut på öppet vatten och kunde efter ett tag paddla helt ok, men vågade inte vända på mig. Jag hade tidigare tänkt att jag skulle vara kartläsare, men inte en chans att jag skulle lyckas hålla i en karta.

Efter ett tag kändes det mycket bättre med balansen och jag gillade idéen av att glida runt på sjön. Men vid det laget började armarna bli trötta, det var jobbigt för händerna att hålla paddeln på ett bra sätt och sittställningen började bli outhärdlig. Och det är sittställningen som får mig att tveka inför tanken att göra det igen. Så otroligt obekvämt! Jag skulle vilja göra det igen, åka runt på sjöarna, ha matsäck med oss och kunna vara ute längre. Men inte med en kajak, jag kan inte förstå hur jag skulle kunna sitta på det sättet så länge.

Men en viktig sak med detta var att jag faktiskt vågade göra något jag var rädd för, något som jag verkligen tyckte var obehagligt före och som visade sig vara ännu värre än vad jag hade trott när jag väl satte igång. Och så gick det ändå ganska bra i slutet, när jag väl vant mig. Jag kan ganska ofta känna obehag inför att göra nya saker, sånt som ligger utanför min bekvämlighetszon. Så att jag vågade den här gången kändes bra. Nu är jag inte längre rädd för det.