När jag kommit hem från Oslo började Anne fråga mig om vad som hände med mig och Johan. De hade noterat förra veckan att jag fortfarande var ”in a relationship” på Facebook (han å andra sidan tog bort hela relationship-statusen långt innan vi gjorde slut och fick oroliga samtal från föräldrarna när de fick upp det i sin feed) och frågat redan då. Nu var det dags igen, efter att de hade hört om att vi var ute och åkte kanot tillsammans i somras. Jag kunde ana mig till att hon var ute efter något särskilt, till exempel när hon ställde frågor om ifall jag var redo för något nytt och sen kom det... Frågor om Mattias. De hade ju märkt att han och jag suttit och chattat hela helgen och hon sa att det var så det börjat för henne och Henrik.
Hon frågade ifall jag var intresserad av honom och jag sa att jag inte visste ännu. Fast jag är ju det. Jag har tänkt på det senaste veckan. Känns så märkligt, att det bara kom helt plötsligt. Det är ju å andra sidan positivt att den känslan kommer efter att man har träffats istället för att den försvinner när man ses som med Brian.
Fast hela tiden finns det dåliga samvetet där, både mot Brian och mot Johan. Det har bara gått en månad sedan Brian åkte hem, men samtidigt känns det som en evighet. Kanske är det för att jag ställde in mig så tidigt på att det inte kunde bli vi. Fast det är inte för hans skull jag tvekar utan det är tankarna på Johan. Kan jag lämna honom bakom mig? Samtidigt har jag ju gått och tänkt på Mattias hela tiden senaste veckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar