På sistone har jag börjat tänka så mycket på barn. Jag var inte redo och jag vet inte om jag kan säga att jag är redo nu heller, men tanken finns hela tiden där numera. För ett halvår sedan kändes tanken på att skaffa barn väldigt främmande, för jag var inte färdig med livet-före-barn då. Och jag var ju väldigt osäker på ifall det var Johan som borde vara far till mina barn.
Men sedan uppbrotten har jag börjat känna mig så gammal. Det är klart att jag visste hur gammal jag var tidigare också, men att inte längre ha en pojkvän skapade en tydligare stress med vetskapen att jag måste hitta någon snart för att hinna få barn i tid. För det räcker ju inte bara att hitta någon utan det tar ju ett tag innan man är redo att skaffa ett barn igen.
På ett sätt kändes det lite bättre med tanken på Brian, att jag liksom hade en pappa i reserv åt mina barn, men jag vet inte hur realistiskt det var. Han brukar säga att jag fortfarande är ung, att jag inte behöver oroa mig. Men jag vet inte hur bra koll han verkligen har på sånt. När vi pratade tidsramar sa jag ett år medan han sa fem. Men jag kan ju inte börja försöka skaffa första barnet i 37-årsåldern… Jag vet att folk får barn så sent, men det är ändå en risk att ta, både i fråga om att kunna bli gravid, att få friskt barn och hur jag själv skulle klara graviditeten.
Jag tror inte heller att han är redo. Han har ändrat uppfattning rejält för min skull. Tidigare har han tyckt att barn mest är jobbiga och i vägen och varit väldigt negativ mot att ens skaffa egna barn. Men när han började fundera på att bli tillsammans med mig och visste hur viktigt det var med barn för mig ändrade han sig. Men samtidigt kan han nog inte riktigt se sig själv i den rollen ännu. Det var en av sakerna systern reagerade på, hur han, då alla vi andra gullade med hennes väns barn, var han istället helt ointresserad och sa att han inte ville ha barn ännu.
Fast nu är väl det egentligen en mer hypotetisk fråga. Jag har svårt att föreställa mig ett liv tillsammans med honom numera. Och med den insikten kommer oron kring barn tillbaka. Egentligen är jag inte så rädd för att inte hitta någon att leva med. Problemet just nu är tidspressen, att jag måste hitta honom nu för att hinna få barn. Bara jag fixade barn så skulle jag ju kunna hitta den rätta sen, många gör ju så. Johan är otroligt negativ till skilda föräldrar när det gäller för egen del, han han inte föreställa sig att hamna i den situationen. Själv är jag mer flexibel, även om uppbrott aldrig är trevliga (och jag är ju så dålig på dem!) Men det vore ju helt klart ett plus ifall jag kunde hitta den rätte och sen skaffa barn. För mig är idealet fortfarande att leva med mina barns föräldrar.
Och dessa tankar gör mig orolig att det är min oro över att hinna skaffa barn i tid som gör att jag börjar fundera på Johan igen, fundera på att skaffa barn tillsammans, på att flytta ihop igen. Fast vi har också umgåtts mycket med varandra på sistone och trivts bra tillsammans. Samtidigt som vi återigen har hittat gamla saker vi stör oss på med varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar