Konfliktundvikande

En av mina sämsta drag är min rädsla för konflikter. På ett sätt kanske man kan säga att det handlar om en rädsla för att såra andra, även när det är nödvändigt. Men kanske är det att låta det lite bättre än vad det är. Egentligen kanske det mest handlar om att undvika obehagliga situationer. Jag vet inte riktigt.

Just nu är det två saker som jag känner tynger mitt hjärta. Saker jag borde ta tag i men som jag verkligen drar mig för.

I morgon börjar jag jobba igen och jag har satt som mål att jag ska skriva jobbansökan till tjänsten färdig innan jag är tillbaka. Alltså idag. Det är inte roligt, men inte något som är jobbigt på det sättet. Det som istället är jobbigt är att jag måste säga upp mig eller i alla fall berätta att jag har sökt tjänsten. Jag vill inte föra min nuvarande arbetsgivare bakom ljuset. Under augusti och september kommer de satsa en del pengar på mig, så känns fel att inte berätta det för dem i förväg, så de har chans att dra sig ur. Men samtidigt så jobbigt att ta upp det, att säga att jag inte längre vill vara kvar.

Men den riktigt jobbiga saken just nu är Brian. Han betyder så mycket för mig. Jag hade så stora förhoppningar om oss och så fanns den rätta känslan inte där när vi väl träffades. Men den fanns där för honom. Jag insåg ganska tidigt att jag borde göra slut, men situationen med honom på besök hos mig i två veckor gjorde att jag drog på det även om ämnet kom upp några gånger lite så där vagt. Dessutom hade vi det trevligt trevligt tillsammans.

Det fanns bra ursäkter för att skjuta på det för det mesta. Till exempel var vi ju inte ensamma mellan onsdag och måndag och sen på måndag och onsdag raidade vi på kvällen… Jättebra ursäkter… Tanken var ändå att ta upp det innan han åkte.

Någon av de sista kvällarna, tisdag kväll kanske, kom samtalet in på barn och han frågade ifall jag fortfarande trodde att han skulle bli en bra far till mina barn. Eh… jobbig fråga, för efter att ha träffat honom hade jag lite svårt att se det, särskilt som han, som svar på systerns fråga om ifall han också ville ha barn, svarat att han inte ville det än på många år. Kanske skulle han bli redo ifall han växte in i rollen när barnet väl fanns där, för då måste han ju. Men jag ser en risk att det skulle bli mycket "gör så, gör si" från min sida, en situation jag verkligen inte vill hamna i med mitt barns fader.

Istället för att säga vad jag trodde om hans faderskapstalanger svarade jag istället något om att jag var osäker på vad jag kände fortfarande, med Johan och honom och allting. Detta tog han ganska bra, men på något sätt bytte vi ganska snabbt samtalsämne och jag förbannade mig själv lite för att jag inte hade varit modigare och tagit det hela då.

Men jag visst att jag måste säga något innan han åkte. Så sista kvällen hänvisade jag tillbaka till det andra samtalet och påpekade att vi ju knappt hade sagt något mer om det. Då pratade vi ändå om det ett tag och han sa att jag inte skulle vara rädd för att såra honom, utan göra det som var rätt för mig. Han skulle ändå vara min vän. Det var nästan som om han uppmuntrade mig att göra slut. Men jag min fegis vågade ändå inte, fast jag visste att det var rätt.

Jag har ju umgåtts med Johan mycket på senaste tiden, något Brian är medveten om. Jag frågade honom häromdagen ifall det är ok med honom och förklarade, än en gång, att Johan är min närmaste vän här och att jag inte har så många andra än honom. Utan honom skulle jag vara väldigt ensam. Brian sa att han förstod och inte förväntade sig att jag skulle sluta umgås med Johan.

Han sa också "I don't worry about things not working out between us in the end, because I know that we can still be friends regardless. The one thing I worry about is you getting back together with him, because I know it'll be so much harder for us to keep in touch. Which I guess is selfish, but still, it's on my mind."

Återigen är det som om han ger mig tillåtelse att göra slut med honom, lyfter fram det som att han inte har något problem med det, fast jag vet ju att han vill vara tillsammans. Han kommer bli sårad, även om han säger så här. Och jag vill inte göra honom illa. Men samtidigt är det ju oundvikligt och genom att dra på det riskerar jag att såra honom än mer.