Det känns som förut mellan oss nu, det vill säga för ungefär ett år sedan, precis när vi hade blivit nära vänner men utan tankar om kärlek. Åtminstone känns det så för mig. Jag gissar att det inte är så för Brian, men vi har inte pratat om det på någon vecka nu, utan mer pratat normalt om andra saker. Fast härom dagen avslutade han en av våra msn-konversationer med "Love you" för att sen gå offline snabbare än jag hann fundera ut vad jag skulle svara.
Jag tycker fortfarande jättemycket om honom, men inte så att jag vill ha ett förhållande med honom. Det känns bra att jag inte tvekar så mycket den här gången utan att det känns rätt att ta det här steget. Det jobbiga är istället att jag sårar honom och att han är ledsen. Han verkar ta det väldigt personligt. Så klart att man är ledsen när den man älskar precis har gjort slut, men han ser det på ett sätt som jag inte riktigt var beredd på.
Jag hade insett att hans självkänsla inte var så bra, men inte att den var så dålig förrän jag gjorde slut. Det var som om han ville att jag skulle lyfta upp honom, få honom att känna sig bra genom att ha mig som flickvän. Han sa att det gav honom bra self esteem (de har nog inte olika ord för självförtroende och självkänsla). Men får han bra självkänsla av att vara tillsammans med mig så innebär det ju i sin tur att hans självkänsla går i botten när jag gör slut.
I hans ögon måste det vara något fel på honom. Han anklagade aldrig mig utan bara sig själv och ville veta vad det var som var fel med honom. "If I'm going to hate myself I might as well know why" sa han och det gjorde ont i mig för hans skull. Jag försökte förklara för honom att det inte måste vara något specifikt fel på något för att man ska vilja avsluta ett förhållande, det kan helt enkelt vara så att det inte riktigt klickar.
Samtidigt visste jag ju att det ju var en massa specifika saker jag störde mig på med honom. Men jag har svårt att säga vad som berodde på vad. Det är verkligen inte så att jag kan ta en specifik sak i listan och säga att det var just för att han inte diskade på mitt sätt som jag gjorde slut. Eller för att alla hans kläder var gråa förutom shortsen som egentligen var badbyxor. Eller något annat som fanns på min långa lista som jag i frustration skrev ihop medan han fortfarande var här.
På ett sätt kan jag ändå ha dåligt samvete ur något sorts "Jag-borde-rädda-honom"-perspektiv. Jag vet att han är en fin person som dessutom verkar vara väldigt smart, men det kommer inte fram särskilt väl när man bara träffar honom ytligt. Det finns så mycket i hans liv som han inte är nöjd med, sitt jobb, sitt utseende, att han bor så långt från sina vänner, att han inte har någon flickvän till exempel. Jag vill att han ska göra något mer med sitt liv, leva så att han känner sig nöjd med sig själv.
Jag kan förstå att brist på en partner kan medföra sorg även för dem som känner sig nöjda i övrigt om det gått en längre tid. Men i hans fall finns det en massa andra saker att arbeta med också, som han borde börja med. Man kan inte bygga sin självkänsla på ifall man har en partner eller inte. Skulle han känna sig säkrare och mer nöjd i sig själv och tror jag det är lättare att få en bra partner än ifall man inte tycker om sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar