I natt gjorde jag det äntligen. Det var svårt och hemskt och han tog det inte alls bra utan försvann offline ganska snabbt för att han ville vara ensam.
Jag hade någon sorts orealistisk tanke om att kunna sitta här på cafét och skriva ner mina tankar om det, men jag blir bara gråtfärdig och vill inte gråta bland alla människor här. Jag såg att Brian var online och tänkte att jag skulle säga något till honom, men undrade ifall jag klarar det här på cafét. Medan jag försöker samla mig och komma på vad jag ska säga läser jag ett brev med råd från systern som också gör mig gråtfärdig.
Mitt i alltihopa blir det istället han som tar kontakt och lite sarkastiskt konstaterar att "I guess waiting for you to say something is a bad idea here." Tårarna börjar rulla nerför kinderna och jag får snabbt byta plats så att jag sitter och tittar mot väggen och fönstret där det inte sitter någon som kan se mig. Men vi hinner inte säga så mycket för han försvinner snabbt igen för att jobba.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar