Vad gör par med varandra?

Något både jag och sambon lider av är att vi inte har så mycket att göra tillsammans. Han tycker mina intressen är tråkiga (och jag vill ju dessutom inte spela med honom) medan jag tycker att de gemensamma aktiviteterna han förslår låter ganska ointressanta. I och med att det är han som föreslår saker vi skulle kunna göra tillsammans känner jag mig tråkig när jag avvisar förslagen, som om jag bara säger nej till allting. Saker jag kommer på att göra tillsammans är att titta på film och TV-serier, laga mat tillsammans, gå på promenad, gå på café, läsa tillsammans på café, gå ut och äta och bjuda hem folk på fika och middag. Saker han kommer på är att spela musikinstrument, byggprojekt av olika slag, segla, rida och kroki. Ganska olika saker.

Jag tycker det är bra att han olika intressen och vill sätta igång olika projekt, men samtidigt vill jag helst inte vara med på dem själv. Om det vore något jag var intresserad av skulle det ju vara roligt, men oftast är det saker jag inte känner för eller som jag rent av tycker är tråkiga eller känner olust inför. Dessutom vore det ju bra ifall han hade någon hobby för när jag är upptagen. Hans sätt att ifrågasätta mina intressen ökar dessutom på känslan av att jag är tråkig och som att det är mitt fel att vi inte har roliga saker att göra tillsammans.

Ibland brukar vi fråga oss vad andra par gör tillsammans, vad har de för gemensamma intressen och aktiviteter. När man har barn kan jag tänka mig att mycket bara handlar om att få vardagen att gå runt och att eventuella aktiviteter har barnets intressen i centrum. Men vad gör man innan man får barn? Dessutom hoppas jag att det går att ha intressen även när man har barn, även om livet har fått andra prioriteringar.

Låga förväntningar

En gammal vän brukade säga att vi inte skulle förvänta oss något från honom, han ville inte ta på sig olika uppgifter att göra. Istället skulle vi bli glada ifall det visade sig att han gjorde något istället. På den tiden tyckte jag det mest var irriterande att han inte ville ta ansvar, men accepterade ändå hans synsätt. Dagens situation med Alex får mig att återigen tänka på detta. Alex har också sagt något liknande en gång och han har även sagt att han inte är pålitlig som vän. Jag har inte längre några förväntningar på honom och det gör mig sorgsen. Eller så har jag det och att han inte kan uppfylla dem gör mig sorgsen. Jag vet inte riktigt. Det är lite svårt att säga. Men jag tror ändå lite mer på det första, för tidigare var känslan mer akut.

Då hoppades jag på olika saker från honom. Det gör jag inte längre. Jag längtar inte efter att han ska sms:a, jag hoppas inte längre att han ska vilja spela med oss och jag tror inte ens att han ska svara när jag tilltalar honom på msn. Förut gjorde jag det och när det inte gick som jag hoppades blev jag ledsen och besviken. Nu är det mer att jag blir sorgsen när jag tänker på det som var förut. men jag tror inte att det kan komma tillbaka. Även om det skulle komma tillbaka skulle jag nog inse att det bara är tillfälligt, att han fungerar så. Även tanken på att på något sätt ha tappat hoppet om en person känns sorglig. Som om den personen är lite sorglig. Vem vill egentligen att andra inte ska ha några förväntningar på en? De flesta vill ju höra till, vara en del av något.

Samtidigt som jag tänker dessa mörka tankar försöker jag säga till mig själv att jag överdriver. Även om relationen med Alex inte är vad den brukade vara eller vad jag drömde att den skulle bli är han en av de vänner jag pratar mest med. Jag vet att han bryr sig, mycket av hans frånvaro just nu handlar om att han tappat intresset för  WoW och på så sätt försvinner iväg. Jag hade bara hoppats att vår vänskap skulle kunna vara stark även utanför Azeroth, men han är så otroligt svårpratad att jag också börjar tappa intresset. Ändå fortsätter jag att ta kontakt, i någon slags förhoppning om att det ska bli bättre.

At some point I will stop saying hi when I see you online.

Will you notice?