Då hoppades jag på olika saker från honom. Det gör jag inte längre. Jag längtar inte efter att han ska sms:a, jag hoppas inte längre att han ska vilja spela med oss och jag tror inte ens att han ska svara när jag tilltalar honom på msn. Förut gjorde jag det och när det inte gick som jag hoppades blev jag ledsen och besviken. Nu är det mer att jag blir sorgsen när jag tänker på det som var förut. men jag tror inte att det kan komma tillbaka. Även om det skulle komma tillbaka skulle jag nog inse att det bara är tillfälligt, att han fungerar så. Även tanken på att på något sätt ha tappat hoppet om en person känns sorglig. Som om den personen är lite sorglig. Vem vill egentligen att andra inte ska ha några förväntningar på en? De flesta vill ju höra till, vara en del av något.
Samtidigt som jag tänker dessa mörka tankar försöker jag säga till mig själv att jag överdriver. Även om relationen med Alex inte är vad den brukade vara eller vad jag drömde att den skulle bli är han en av de vänner jag pratar mest med. Jag vet att han bryr sig, mycket av hans frånvaro just nu handlar om att han tappat intresset för WoW och på så sätt försvinner iväg. Jag hade bara hoppats att vår vänskap skulle kunna vara stark även utanför Azeroth, men han är så otroligt svårpratad att jag också börjar tappa intresset. Ändå fortsätter jag att ta kontakt, i någon slags förhoppning om att det ska bli bättre.
At some point I will stop saying hi when I see you online.
Will you notice?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar