Nyfikna vänner

När jag kommit hem från Oslo började Anne fråga mig om vad som hände med mig och Johan. De hade noterat förra veckan att jag fortfarande var ”in a relationship” på Facebook (han å andra sidan tog bort hela  relationship-statusen långt innan vi gjorde slut och fick oroliga samtal från föräldrarna när de fick upp det i sin feed) och frågat redan då. Nu var det dags igen, efter att de hade hört om att vi var ute och åkte kanot tillsammans i somras. Jag kunde ana mig till att hon var ute efter något särskilt, till exempel när hon ställde frågor om ifall jag var redo för något nytt och sen kom det... Frågor om Mattias. De hade ju märkt att han och jag suttit och chattat hela helgen och hon sa att det var så det börjat för henne och Henrik.

Hon frågade ifall jag var intresserad av honom och jag sa att jag inte visste ännu. Fast jag är ju det. Jag har tänkt på det senaste veckan. Känns så märkligt, att det bara kom helt plötsligt. Det är ju å andra sidan positivt att den känslan kommer efter att man har träffats istället för att den försvinner när man ses som med Brian.

Fast hela tiden finns det dåliga samvetet där, både mot Brian och mot Johan. Det har bara gått en månad sedan Brian åkte hem, men samtidigt känns det som en evighet. Kanske är det för att jag ställde in mig så tidigt på att det inte kunde bli vi. Fast det är inte för hans skull jag tvekar utan det är tankarna på Johan. Kan jag lämna honom bakom mig? Samtidigt har jag ju gått och tänkt på Mattias hela tiden senaste veckan.

Kanske finns det andra där ute i alla fall

Han har funnits i bakgrunden i över ett år. En väldigt trevlig person med vettiga åsikter som jag pratat med då och då. Mest pratar vi under raider, för det är då jag är online i WoW. Vi har inte direkt några andra sätt att prata med varandra, för det har liksom inte funnits något skäl att utbyta telefonnummer, msn eller lägga till varandra på facebook. Ibland har vi skickat meddelande till varandra via guildforumet när det varit något särskilt och ibland har konversationen fortsatt om lite annat.

Men på sista veckorna har något hänt, något som får mig att undra vart vi är på väg. Vi har chattat en hel del under raiderna på sistone och även haft lite, men inget konstigt egentligen. Men sen förändrades det.

I söndags när vi raidade skrev han något om att han inte var hemma och jag slogs av tanken att han kanske var i Stockholm, dit jag skulle efter jobbet dagen efter. Redan i våras hade jag tänkt att det vore trevligt att träffas och hade föreslagit det när jag var på besök i närheten av hans hemstad för en konferens. Han var dock bortrest då så vi sågs aldrig.

Även denna gång verkade det smått omöjligt att lyckas träffas. Visst var han i Stockholm, men han skulle hem efter jobbet och han skulle dessutom åka med en kollega så det gick inte riktigt att skjuta på avfärden. Det fanns ingen möjlighet att vänta på att jag skulle hinna jobba färdigt och sen ta mig till Stockholm. Ändå lekte han med tanken att stanna kvar ytterligare en natt, men sa att det var svårt att motivera varför han skulle jobba på Stockholmskontoret en extra dag. Att han försökte komma på lösningar gjorde mig glad, även om vi ändå inte kunde ses.

Under måndagen visade det sig att mötet jag skulle ha på jobbet fram till klockan 18 blivit inställt och det var nu istället en samvetsfråga för mig när jag skulle lämna jobbet. Jättemycket att göra och uppgifter som släpade efter då annat varit högre prioriterat veckan före. Men jag skickade ändå ett meddelande till honom på forumet för att fråga ifall det fanns möjlighet att ses nu när jag kunde åka tidigare. Hans tåg var bokat till strax efter 14 men han hade inga problem att slänga den biljetten och köpa en ny, bara han kunde åka före 19.

Helst hade jag jobbat till åtminstone halv fyra för att hinna med det viktigaste, men för att hinna ses några timmar  tog jag istället tåget strax efter 15. Vi fikade på Vetekatten lite över en timme och skiljdes sen åt. Men nu hade jag även hans telefonnummer och msn. När jag kommit hem till mina föräldrar och lagt till honom på msn satt vi och chattade till sent. Samma sak nästa kväll. Och nästa kväll. Och resten av veckan.

Jag tyckte det var jättetrevligt att prata med honom och han verkade tycka detsamma. När jag distraherade honom på msn när han egentligen skulle jobba sa han att han hellre tog semester än lät bli att prata med mig. När han gjorde rated battlegrounds och gjorde fel för att han pratade med mig sa han att han sagt till de andra att han pratade med mig och ifall de hade något problem med det var de välkomna att ta någon annan istället. Jag kände mig mycket uppskattad.

Även i Oslo fortsatte vi att chatta. Första kvällen var inte datorn uppackad, men resten av tiden stod den i vardagsrummet och vi hade nästan hela tiden en konversation igång även om jag försökte att inte vara för asocial. Han hade också varit ditbjuden lite spontant av Anne, men eftersom han inte kände alla så bra känt sig lite obekväm inför att komma. Efteråt sa Annes pojkvän att det var ju synd att han inte hade varit där men då vände Anne sig mot mig och sa att det är ju som om han varit med på allt vi gjorde hela helgen i alla fall.

Rosdoft över Oslo

Vi går på gatorna i Oslo och jag känner en doft jag först inte riktigt kan placera, men känner senare igen den som doften av mina morföräldrars trädgård. Rosor. Jag förstår först inte varför. Sen kommer vi till domkyrkan och ser alla blommor som ligger utanför porten och vid sidan av. Just där känner jag inte doften längre, men det är ändå fascinerande att doften kunde nå så långt. Det är fortfarande svårt att greppa det som hänt och att någon kan göra så, trots att vi nu är på plats och kan se spåren av förödelsen.

Födelsedagskrångel och vänskapsfunderingar

Födelsedagar är ett bra tillfälle att bjuda in till fika, för man har ju en anledning. I andra fall tycker jag det kan vara lite svårt att bara föreslå att folk ska komma hem till mig på fika. Enda nackdelen med en födelsedag är att folk kanske känner press på sig att fixa en present när jag egentligen inte behöver något.

Men bara för att jag har en bra anledning att bjuda in till fika är det ju inte så att jag gör det lätt för mig, snarare extra krångligt. I kontakt med sådana som jag inte känner jättebra är jag alltid lite orolig att de egentligen inte vill umgås med mig. Att de, inför min fråga om att hitta på något tillsammans, ska tycka det är jobbigt att de har blivit frågade, för att jag vill umgås med dem mer än vad de vill umgås med mig. Jag hoppas ju att de vill umgås men är alltid lite orolig att vara till besvär.

Jag förstår ju att det egentligen är lite fånigt att tänka så, men jag kan inte riktigt låta bli. Till exempel skulle jag aldrig först fråga någon vad de gör i helgen för att sen, när de sagt att de inte har något för sig, föreslå att vi ska hitta på något. Istället frågar jag först så att de liksom ska ha en utväg, ifall de inte ville.

Sen kan jag också tänka att folk värderar mig utifrån mina vänner, eller snarare antalet vänner. Inför födelsedagen ville jag bjuda ganska många på fika. Som sagt, det är ju en bra anledning att ta kontakt med folk, något man kanske kan bygga mer på senare. Men samtidigt var jag lite rädd att det bara skulle bli för avlägsna vänner och att inte så många skulle tacka ja. Och att de inbjuda då skulle tycka det var konstigt att just de var där när jag fyllde år, vi som inte är så nära vänner. Att jag borde ha närmare vänner att bjuda i första hand.

Så detta gjorde att jag började med att bjuda de närmaste vännerna, så jag skulle få en kritisk massa att ha som grund. I värsta fall skulle det kunna vara bara vi fyra, men förhoppningen var ju att fler skulle komma. Tyvärr tog det ett tag innan de svarade, vilket gjorde att inbjudningarna till de andra dröjde. Särskilt som jag jobbade sena kvällar veckan innan och inte hade tid att tänka på födelsedagen. Så det slutade med att jag bjöd in folk samma dag, förutom några som fick en spontaninbjudan dagen innan när vi sågs på en fest.

Det blev en jättetrevlig eftermiddag och det kändes bra att så många kunde komma även om det var några som inte ens hann se inbjudan förrän allting var över, vilket ju var lite småpinsamt. Det är ju dumt att hålla på och vara så nojjig över det här, jag hoppas att jag har kommit över det till nästa år. Och att jag planerar lite bättre, så inte inbjudningarna sker precis före och folk inte kan komma av den anledningen.

Kärlek och självkänsla

Det känns som förut mellan oss nu, det vill säga för ungefär ett år sedan, precis när vi hade blivit nära vänner men utan tankar om kärlek. Åtminstone känns det så för mig. Jag gissar att det inte är så för Brian, men vi har inte pratat om det på någon vecka nu, utan mer pratat normalt om andra saker. Fast härom dagen avslutade han en av våra msn-konversationer med "Love you" för att sen gå offline snabbare än jag hann fundera ut vad jag skulle svara.

Jag tycker fortfarande jättemycket om honom, men inte så att jag vill ha ett förhållande med honom. Det känns bra att jag inte tvekar så mycket den här gången utan att det känns rätt att ta det här steget. Det jobbiga är istället att jag sårar honom och att han är ledsen. Han verkar ta det väldigt personligt. Så klart att man är ledsen när den man älskar precis har gjort slut, men han ser det på ett sätt som jag inte riktigt var beredd på.

Jag hade insett att hans självkänsla inte var så bra, men inte att den var så dålig förrän jag gjorde slut. Det var som om han ville att jag skulle lyfta upp honom, få honom att känna sig bra genom att ha mig som flickvän. Han sa att det gav honom bra self esteem (de har nog inte olika ord för självförtroende och självkänsla). Men får han bra självkänsla av att vara tillsammans med mig så innebär det ju i sin tur att hans självkänsla går i botten när jag gör slut.

I hans ögon måste det vara något fel på honom. Han anklagade aldrig mig utan bara sig själv och  ville veta vad det var som var fel med honom. "If I'm going to hate myself I might as well know why" sa han och det gjorde ont i mig för hans skull. Jag försökte förklara för honom att det inte måste vara något specifikt fel på något för att man ska vilja avsluta ett förhållande, det kan helt enkelt vara så att det inte riktigt klickar.

Samtidigt visste jag ju att det ju var en massa specifika saker jag störde mig på med honom. Men jag har svårt att säga vad som berodde på vad. Det är verkligen inte så att jag kan ta en specifik sak i listan och säga att det var just för att han inte diskade på mitt sätt som jag gjorde slut. Eller för att alla hans kläder var gråa förutom shortsen som egentligen var badbyxor. Eller något annat som fanns på min långa lista som jag i frustration skrev ihop medan han fortfarande var här.

På ett sätt kan jag ändå ha dåligt samvete ur något sorts "Jag-borde-rädda-honom"-perspektiv. Jag vet att han är en fin person som dessutom verkar vara väldigt smart, men det kommer inte fram särskilt väl när man bara träffar honom ytligt. Det finns så mycket i hans liv som han inte är nöjd med, sitt jobb, sitt utseende, att han bor så långt från sina vänner, att han inte har någon flickvän till exempel. Jag vill att han ska göra något mer med sitt liv, leva så att han känner sig nöjd med sig själv.

Jag kan förstå att brist på en partner kan medföra sorg även för dem som känner sig nöjda i övrigt om det gått en längre tid. Men i hans fall finns det en massa andra saker att arbeta med också, som han borde börja med. Man kan inte bygga sin självkänsla på ifall man har en partner eller inte. Skulle han känna sig säkrare och mer nöjd i sig själv och tror jag det är lättare att få en bra partner än ifall man inte tycker om sig själv.

You needed someone better

När han säger "I needed someone like you in my life, but you needed something better than me, that's all" sammanfattar det ganska bra hur han ser på situationen. För honom är det hans misslyckande att jag gjorde slut, att han inte dög. Att det gick så snabbt får honom att känna sig ännu värre, att det var så illa att jag inte ens ville försöka lite till.

Han vill ha en logisk förklaring, ett "därför slutade jag älska dig, det här är vad som är fel med dig". För om han ska hata sig själv borde han åtminstone veta varför.

Steget är taget

I natt gjorde jag det äntligen. Det var svårt och hemskt och han tog det inte alls bra utan försvann offline ganska snabbt för att han ville vara ensam.

Jag hade någon sorts orealistisk tanke om att kunna sitta här på cafét och skriva ner mina tankar om det, men jag blir bara gråtfärdig och vill inte gråta bland alla människor här. Jag såg att Brian var online och tänkte att jag skulle säga något till honom, men undrade ifall jag klarar det här på cafét. Medan jag försöker samla mig och komma på vad jag ska säga läser jag ett brev med råd från systern som också gör mig gråtfärdig.

Mitt i alltihopa blir det istället han som tar kontakt och lite sarkastiskt konstaterar att "I guess waiting for you to say something is a bad idea here." Tårarna börjar rulla nerför kinderna och jag får snabbt byta plats så att jag sitter och tittar mot väggen och fönstret där det inte sitter någon som kan se mig. Men vi hinner inte säga så mycket för han försvinner snabbt igen för att jobba.

Segheten själv

Jag segar fortfarande. Inget av det jag borde ha gjort har jag gjort. Jag har forfarande pojkvän, jag har inte sökt det nya jobbet, jag har ingen aning om ifall jag är gravid och jag kommer verkligen inte att ta tentan jag borde ta nästa vecka. Jag har i alla fall bakat macarons ikväll. Alltid något.

Andra som går över tiden skulle göra ett test med en gång, men inte jag. Just nu vill jag nog inte veta för jag vill att jag löser saker med Brian först innan. Dessutom är väl två dagar ingenting… Jag vet inte hur lång tid det ska ta i en sån här hormonfri vecka, jag har ju inte använt hormonpreventivmedel på hur länge som helst. I vanliga fall går jag ju över tiden också, en vecka brukar inte få mig att oroa mig. När jag var gravid väntade vi tre veckor innan vi kollade. Det är ju ganska sjukt egentligen, vem väntar tre veckor? På så sätt hann jag bara "känna" mig gravid tre veckor innan missfallet kom. Det blev som om jag bara gjorde ett kort besök i livet som gravid innan allting gick tillbaka till det vanliga igen.

En skillnad mot förut var att det som hade hänt hade fört oss närmare varandra. Det var hela tiden självklart att vi skulle ha barnet så vi började fundera på hur det skulle ändra vårt liv, till exempel att vi behövde en ny lägenhet. Vi var till och med och tittade på några. Båda två hade vi, var och en på sitt håll, haft våra tvivel om ifall vi var rätt för varandra, men detta gjorde att vi satsade på varandra och stannade kvar i detta även när barnet inte längre skulle komma.

Nu är det på samma sätt, fast tvärtom. Då var jag osäker på Johan, men när det gäller Brian är jag nästan helt säker på att jag inte vill att det ska vara vi. Ett barn kommer inte ändra det. I alla fall inte som jag känner nu. Han skulle så klart vara en del av vårt liv, så gott det går när man bor i ett annat land, men jag kan tänka mig att göra det själv. Det är verkligen inte idealt, men det är inget dåligt alternativ. Jag känner mig mycket mer säker på mig själv nu när jag har jobb, jag är inte längre beroende av någon annan och det är jätteskönt.

Ovisshet

Idag tog jag ut ringen. Ringen som varit inne i sex hela veckor om man bortser från att jag bytte ut den för tre veckor sedan. Och om man bortser från de eventuellt ödesdigra fem timmarna för två veckor sedan. Tre timmar får den vara ute utan att man tappar skyddet. Två timmar för länge var den ute.

På det stora hela har jag varit nöjd med den. Jag var ju orolig för biverkningar, men än så länge har jag inte fått dem jag oroade mig för. När jag bestämde mig för att inte använda p-piller igen hade jag problem med sexlusten och dessutom ont. Kanske tar det längre tid att få sådana biverkningar, så jag kanske tar ut segern i förskott. Men hittills verkar det lovande i alla fall. Enligt bipacksedeln är en av de vanligaste biverkningarna huvudvärk och illaående och det har jag faktiskt haft ovanligt mycket under denna tid, särskilt precis i början. Jag brukar sällan må illa. Men det har ändå inte varit något större problem.

Istället blev det stora problemet att den kan trilla ut och skava när jag har sex. Efteråt var inte prioritet att stoppa in den igen, men jag hade ju tre timmar på mig. Gott om tid. Sen när vi skulle sova kom jag in i sovrummet och såg den på sängbordet och insåg misstaget. Akut-p-piller dagen efter, men man vet ju aldrig om det funkar. Eller om det ens var någon fara till att börja med.

Jag har alltid tänkt att jag inte ska göra abort, även om jag inte är emot abort. Även om ett barn inte är planerat är det välkommet i alla fall. Även om det inte är planerat kan man fixa det på något sätt i alla fall. Så tänkte vi för tre år sedan, innan missfallet. Men nu är det inte vi längre. Nu är jag istället ensam och fadern är inte längre Johan. Johan, som jag har börjat hoppas på igen, även om det bitvis känns omöjligt. Johan, som aldrig skulle bli tillsammans med någon som redan har barn.

Ifall jag är med barn och behåller det är det som att stänga dörren till Johan ytterligare en gång. Samtidigt kanske dörren redan är stängd från hans sida. Jag vill ju ha barn. Kanske är detta min chans? Snart vet jag i alla fall hur läget är. Förhoppningsvis behöver jag inte ta ytterligare ett svårt beslut.

Konfliktundvikande

En av mina sämsta drag är min rädsla för konflikter. På ett sätt kanske man kan säga att det handlar om en rädsla för att såra andra, även när det är nödvändigt. Men kanske är det att låta det lite bättre än vad det är. Egentligen kanske det mest handlar om att undvika obehagliga situationer. Jag vet inte riktigt.

Just nu är det två saker som jag känner tynger mitt hjärta. Saker jag borde ta tag i men som jag verkligen drar mig för.

I morgon börjar jag jobba igen och jag har satt som mål att jag ska skriva jobbansökan till tjänsten färdig innan jag är tillbaka. Alltså idag. Det är inte roligt, men inte något som är jobbigt på det sättet. Det som istället är jobbigt är att jag måste säga upp mig eller i alla fall berätta att jag har sökt tjänsten. Jag vill inte föra min nuvarande arbetsgivare bakom ljuset. Under augusti och september kommer de satsa en del pengar på mig, så känns fel att inte berätta det för dem i förväg, så de har chans att dra sig ur. Men samtidigt så jobbigt att ta upp det, att säga att jag inte längre vill vara kvar.

Men den riktigt jobbiga saken just nu är Brian. Han betyder så mycket för mig. Jag hade så stora förhoppningar om oss och så fanns den rätta känslan inte där när vi väl träffades. Men den fanns där för honom. Jag insåg ganska tidigt att jag borde göra slut, men situationen med honom på besök hos mig i två veckor gjorde att jag drog på det även om ämnet kom upp några gånger lite så där vagt. Dessutom hade vi det trevligt trevligt tillsammans.

Det fanns bra ursäkter för att skjuta på det för det mesta. Till exempel var vi ju inte ensamma mellan onsdag och måndag och sen på måndag och onsdag raidade vi på kvällen… Jättebra ursäkter… Tanken var ändå att ta upp det innan han åkte.

Någon av de sista kvällarna, tisdag kväll kanske, kom samtalet in på barn och han frågade ifall jag fortfarande trodde att han skulle bli en bra far till mina barn. Eh… jobbig fråga, för efter att ha träffat honom hade jag lite svårt att se det, särskilt som han, som svar på systerns fråga om ifall han också ville ha barn, svarat att han inte ville det än på många år. Kanske skulle han bli redo ifall han växte in i rollen när barnet väl fanns där, för då måste han ju. Men jag ser en risk att det skulle bli mycket "gör så, gör si" från min sida, en situation jag verkligen inte vill hamna i med mitt barns fader.

Istället för att säga vad jag trodde om hans faderskapstalanger svarade jag istället något om att jag var osäker på vad jag kände fortfarande, med Johan och honom och allting. Detta tog han ganska bra, men på något sätt bytte vi ganska snabbt samtalsämne och jag förbannade mig själv lite för att jag inte hade varit modigare och tagit det hela då.

Men jag visst att jag måste säga något innan han åkte. Så sista kvällen hänvisade jag tillbaka till det andra samtalet och påpekade att vi ju knappt hade sagt något mer om det. Då pratade vi ändå om det ett tag och han sa att jag inte skulle vara rädd för att såra honom, utan göra det som var rätt för mig. Han skulle ändå vara min vän. Det var nästan som om han uppmuntrade mig att göra slut. Men jag min fegis vågade ändå inte, fast jag visste att det var rätt.

Jag har ju umgåtts med Johan mycket på senaste tiden, något Brian är medveten om. Jag frågade honom häromdagen ifall det är ok med honom och förklarade, än en gång, att Johan är min närmaste vän här och att jag inte har så många andra än honom. Utan honom skulle jag vara väldigt ensam. Brian sa att han förstod och inte förväntade sig att jag skulle sluta umgås med Johan.

Han sa också "I don't worry about things not working out between us in the end, because I know that we can still be friends regardless. The one thing I worry about is you getting back together with him, because I know it'll be so much harder for us to keep in touch. Which I guess is selfish, but still, it's on my mind."

Återigen är det som om han ger mig tillåtelse att göra slut med honom, lyfter fram det som att han inte har något problem med det, fast jag vet ju att han vill vara tillsammans. Han kommer bli sårad, även om han säger så här. Och jag vill inte göra honom illa. Men samtidigt är det ju oundvikligt och genom att dra på det riskerar jag att såra honom än mer.

Är hans vänner fortfarande mina vänner?

Senare beklagade sig Johan över att hans vänner har så mycket åsikter om oss och vad han borde göra. Så jag frågade ifall det var de som hade sagt att vi inte borde träffas och visst var det så. Det gör lite extra ont när folk jag känner och trodde var positivt inställda till mig säger till honom att vi inte kan bo så nära, att vi inte kan fortsätta umgås så här, att vi borde sluta träffas helt och hållet.

Han verkar prata väldigt öppet om vår relation med andra och jag antar att han måste få kunna anförtro sig åt sina vänner. Men det känns jobbigt när så många vet vad som händer och jag går och föreställer mig att de dömer mig eller att de i alla fall tar hans parti. Jag är lite rädd för att ta kontakt med dem och vill att han ska bjuda in mig när de är där, så att de ser att han "vouchar" för mig på något sätt, visar att han fortfarande tycker att jag är ok.

Det kändes också jobbigt när både hans föräldrar och syster hade tyckt att det var "på tiden" när vi gjorde slut… Eller kanske inte riktigt så hårt, men mer att det var dags. Bättre att inse det nu än senare. Detta sårade mig också.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till dem, både hans familj och hans vänner. Om de tyckte att vi skulle göra slut, om de råder honom att inte träffa mig eller i alla fall skära ner på kontakten, vad innebär det för min relation med dem? Kan jag umgås med dem, sitta och ha trevligt tillsammans samtidigt som jag vet det? Eller kommer det att ligga emellan, i alla fall från min sida?

På ett sätt kan jag logiskt sett förstå att de kanske inte menar mig något illa med dessa kommentarer. Det är inte så vanligt att par som gör slut umgås så intensivt som vi ändå har gjort. Många behöver bryta kontakten för att gå vidare. Så det de säger är inte så konstigt. Men jag kan inte låta bli att ta åt mig personligen i alla fall och bli ledsen över det.

Hur länge kan vi ses så här mycket?

Gårdagens middag med Johan gjorde mig lite nedslagen. Medan jag lagade maten satt han med sin iphone och jag frågade vad han gjorde. Tydligen hade en av hans Spraydate-kontakter hört av sig igen och han konstaterade lite nöjt att nu hade han två tjejer att dejta. "Och en att sova över hos" la jag till, med hänvisning till att han hade sovit hos mig natten till igår (dock utan sex, även om han försökte).

Efter ett tag sa han att när han väl börjar dejta och inte bara chattar över nätet med dem så kan vi nog inte kan ses som vi ses nu. Vi kanske inte kan ses alls. Han kan vara så ombytlig. Tidigare har han sagt att vi är vänner oavsett och att andras idéer om hur saker ska vara inte ska diktera vår relation. Att han nu ser det som ganska naturligt att vi kommer tappa kontakt känns därför ganska ledsamt. Visst inser jag ju att det inte är så konstigt ifall det skulle bli något seriöst med någon annan. Jag har bara så svårt att föreställa mig att det skulle komma till det. Förra veckan sa han att jag fortfarande är kvinnan i hans liv.

Något annat som gör mig ännu mer irriterad i ljuset av det han sa ikväll är han han inte kan hålla händerna borta från mig. När vi skulle se på True Blood tillsammans förra helgen blev han upphetsad av att sitta tillsammans i samma soffa, så pass att han inte kunde fortsätta titta. Jag har förklarat för honom att det inte är ok, dels för att det inte är juste mot Brian, men också för att det inte är bra för mig. Det må vara så att jag kan tycka om det också, men i längden mår jag inte bra av det. För mig betyder sånt närhet, något som för varandra närmare som ett kärlekspar. Inte något man gör bara för att man är kåt och sen kan man säga upp bekantskapen när man börjar dejta sina spraydate-tjejer. I slutänden skulle jag bara bli sårad av det. När vi diskuterar det hela så håller han med mig och säger att han är dum som håller på så, men sen gör han det i alla fall.

Barnfunderingar

På sistone har jag börjat tänka så mycket på barn. Jag var inte redo och jag vet inte om jag kan säga att jag är redo nu heller, men tanken finns hela tiden där numera. För ett halvår sedan kändes tanken på att skaffa barn väldigt främmande, för jag var inte färdig med livet-före-barn då. Och jag var ju väldigt osäker på ifall det var Johan som borde vara far till mina barn.

Men sedan uppbrotten har jag börjat känna mig så gammal. Det är klart att jag visste hur gammal jag var tidigare också, men att inte längre ha en pojkvän skapade en tydligare stress med vetskapen att jag måste hitta någon snart för att hinna få barn i tid. För det räcker ju inte bara att hitta någon utan det tar ju ett tag innan man är redo att skaffa ett barn igen.

På ett sätt kändes det lite bättre med tanken på Brian, att jag liksom hade en pappa i reserv åt mina barn, men jag vet inte hur realistiskt det var. Han brukar säga att jag fortfarande är ung, att jag inte behöver oroa mig. Men jag vet inte hur bra koll han verkligen har på sånt. När vi pratade tidsramar sa jag ett år medan han sa fem. Men jag kan ju inte börja försöka skaffa första barnet i 37-årsåldern… Jag vet att folk får barn så sent, men det är ändå en risk att ta, både i fråga om att kunna bli gravid, att få friskt barn och hur jag själv skulle klara graviditeten.

Jag tror inte heller att han är redo. Han har ändrat uppfattning rejält för min skull. Tidigare har han tyckt att barn mest är jobbiga och i vägen och varit väldigt negativ mot att ens skaffa egna barn. Men när han började fundera på att bli tillsammans med mig och visste hur viktigt det var med barn för mig ändrade han sig. Men samtidigt kan han nog inte riktigt se sig själv i den rollen ännu. Det var en av sakerna systern reagerade på, hur han, då alla vi andra gullade med hennes väns barn, var han istället helt ointresserad och sa att han inte ville ha barn ännu.

Fast nu är väl det egentligen en mer hypotetisk fråga. Jag har svårt att föreställa mig ett liv tillsammans med honom numera. Och med den insikten kommer oron kring barn tillbaka. Egentligen är jag inte så rädd för att inte hitta någon att leva med. Problemet just nu är tidspressen, att jag måste hitta honom nu för att hinna få barn. Bara jag fixade barn så skulle jag ju kunna hitta den rätta sen, många gör ju så. Johan är otroligt negativ till skilda föräldrar när det gäller för egen del, han han inte föreställa sig att hamna i den situationen. Själv är jag mer flexibel, även om uppbrott aldrig är trevliga (och jag är ju så dålig på dem!) Men det vore ju helt klart ett plus ifall jag kunde hitta den rätte och sen skaffa barn. För mig är idealet fortfarande att leva med mina barns föräldrar.

Och dessa tankar gör mig orolig att det är min oro över att hinna skaffa barn i tid som gör att jag börjar fundera på Johan igen, fundera på att skaffa barn tillsammans, på att flytta ihop igen. Fast vi har också umgåtts mycket med varandra på sistone och trivts bra tillsammans. Samtidigt som vi återigen har hittat gamla saker vi stör oss på med varandra.

Att utmana mig själv

Istället för att ta tag i situationen med Brian så utmanade jag idag mig själv på ett annat sätt. Jag åkte kajak och det var jätteläskigt. I alla fall i början.

Johan och jag började prata om att åka kanot för några dagar sedan. Det jag då hade i tankarna var kanadensare medan Johan var mer intresserad av kajak. Jag var ganska skeptisk till att åka i en egen, särskilt som ett av Johans argument för kajak var att han ville åka snabbt. Hur stor är chansen att jag lyckas hålla samma tempo då? Tanken var ju att umgås, inte åka runt själv på en sjö.

Den andra anledningen till min tvekan, som vägde ännu tyngre än den första var att jag hade intrycket av att kanadensare är bra mycket stabilare än en kajak. Detta gjorde mig rejält orolig inför utflykten och jag kände en hel del obehag, men samtidigt tänkte jag att det nog ändå skulle gå bra.

Väl i vattnet kunde jag konstatera att oron hade varit befogad. Jag hade aldrig tagit mig i utan Johans hjälp. Efter att han knuffat ut mig från bryggan började kajaken gunga jättesnabbt från sida till sida och det kändes otroligt instabilt. Jag vågade knappt röra mig och fattade inte hur jag skulle kunna åka normalt. Färden fick sitt slut då jag åkte in med fören in i en båtmotor som jag inte lyckades väja för.

Vid det här laget var jag i princip gråtfärdig men lyckades hålla tillbaka genom att fokusera på andningen och att sitta still utan att få båten i gungning. Efter detta lyckades jag ta mig ut på öppet vatten och kunde efter ett tag paddla helt ok, men vågade inte vända på mig. Jag hade tidigare tänkt att jag skulle vara kartläsare, men inte en chans att jag skulle lyckas hålla i en karta.

Efter ett tag kändes det mycket bättre med balansen och jag gillade idéen av att glida runt på sjön. Men vid det laget började armarna bli trötta, det var jobbigt för händerna att hålla paddeln på ett bra sätt och sittställningen började bli outhärdlig. Och det är sittställningen som får mig att tveka inför tanken att göra det igen. Så otroligt obekvämt! Jag skulle vilja göra det igen, åka runt på sjöarna, ha matsäck med oss och kunna vara ute längre. Men inte med en kajak, jag kan inte förstå hur jag skulle kunna sitta på det sättet så länge.

Men en viktig sak med detta var att jag faktiskt vågade göra något jag var rädd för, något som jag verkligen tyckte var obehagligt före och som visade sig vara ännu värre än vad jag hade trott när jag väl satte igång. Och så gick det ändå ganska bra i slutet, när jag väl vant mig. Jag kan ganska ofta känna obehag inför att göra nya saker, sånt som ligger utanför min bekvämlighetszon. Så att jag vågade den här gången kändes bra. Nu är jag inte längre rädd för det.