Förvirring

Det känns fortfarande så naturligt med hans händer på min kropp, fast de egentligen inte borde vara där. Jag kom förbi för att hämta en sak och lite fika och vi hamnar på soffan i en kram. Men nu är jag någon annans och det är fel att gå längre än kramen och jag måste protestera fast det på ett sätt fortfarande är svårt att inse att det inte ska vara vi längre. Trots att det ändå är jag som tog steget.

Vi pratar och han torkar mina tårar och säger att det kommer gå bra för mig. Men just nu är jag mest ledsen och förvirrad. Jag hade hoppats att det skulle kännas lättare nu, inte mer förvirrat. Och jag känner mig också hemsk som känner så, som inte verkar kunna känna rätt, som aldrig kan bestämma mig för vad det är jag vill.

Reseobservationer i brist på bättre...

I väntan på att jag lyckas samla mina tankar och formulera dem på något bra sätt kommer här några reseobservationer.

Under dagen har jag fått testa på fem olika bussar och på väg till Glasgow slås jag av hur fruktansvärt obekväma sätena är. Hur tänkte bussföretaget när de beställde bussarna? Stod det i kravspecifikationen att sätena i uppfällt läge ska vara formade så att resenären sitter kutryggig och framåtlutad samt att stolen ska återgå till uppfällt läge så fort resenären ändrar ställning? Eller är det bara ett misstag? Glömde de testa stolarna innan de köpte in bussarna? Hur tänkte tillverkaren när de valde form på sätena? Någonstans måste ju någon ha tänkt. Jag kan förstå ifall man ville spara pengar, men pengar borde mer påverka materialet. Visst får design stryka på foten också, men just det där med att sitta någorlunda bekvämt på långfärdsbuss känns ändå som ganska grundläggande funktion och inte särskilt svårt att åstadkomma, åtminstone på någon sorts godkänd nivå där man har utelämnat alla extravaganta funktioner.

Hela resan stör jag mig på att det är så jobbigt att ta sig in på toaletterna med resväskan och då är den ändå intestörre än att den funkar som flyghandbagage. Toaletter på färjor och flygplatser är ju inte stora men reser man ensam vill man ändå ta med resväskan in, trots platsbristen. Dörrens svängradie tar dock upp hela vägen fram till toalettstolen, så det är i princip omöjligt att stå inne i båset med väskan på ett smidigt sätt samtidigt som man stänger dörren. Tills jag landar på Skavsta och där möts av toalettbåsdörrar som öppnas utåt. Fantastiskt! Någon har tänkt. Och det känns skönt att vara hemma i Sverige igen.

Inte alltid så lätt som man kan tro

När jag läser Hanna Fridéns inlägg om bristande användning av preventivmedel bland i första hand unga blir jag förvånad över att det är så illa ställt. Jag trodde att ungdomar var mer informerade och medvetna, så det är ett angeläget ämne hon tar upp. Men ändå reagerar jag när hon skriver att det finns inget skäl alls till varför vi som har fri tillgång till preventivmedel [inte] ska använda oss av dem förutom LÄTTJA och religiösa skäl och jag kan inte låta bli att hänga upp mig på det.

Kanske hade det räckt med någon liten kommentar om att det inte är så självklart att hitta ett fungerande preventivmedel och ifall hon hade låtit lite mindre dömande. I övrigt är det hon skriver bra och jag håller med. Men just detta att det inte skulle finnas annan anledning än lättja att låta bli preventivmedel känns lite kategoriskt. Som jag skrivit tidigare tycker jag det är väldigt svårt med preventivmedel och vad jag har förstått är det många som delar min uppfattning. Preventivmedlen jag har testat får mig att inte vilja ha sex och vad är då poängen?

Samtidigt är ju jag också ett levande exempel för det hon säger om att kör man utan vettigt preventivmedel så blir man tids nog gravid. Jag är en av de 25% som blir gravida när de använder säkra perioder eller avbrutet samlag. Lite skämtsamt har jag dock kalkylerat risken till mindre än 0,5%, för om man lågt räknat säger att vi hade sex en gång i månaden och att vi höll på så här i fyra år så blir det ett misslyckande på 200 tillfällen.

När man, som jag hade till för ett par månader sedan, är i ett långvarigt förhållande tycker jag att det är mer ok att råka bli med barn, så länge man är medveten om att det kan hända. Det hade vi den gången vår säkra period misslyckades och var helt inställda på att behålla barnet. Utan den stabiliteten som man ändå får säga att vi hade, trots våra problem, känns säkra perioder och avbrutet samlag väldigt osäkert. Vilket gör allting just nu så krångligt.

Ämnet kom faktiskt upp igår när vi satt och chattade. Lite försynt frågade han hur jag hade lyckats bli gravid den där gången och jag förklarade. Kändes lite så där att diskutera preventivmedel när vi inte ens är tillsammans ännu, hade egentligen tänkt vänta tills efter vi ses i övermorgon (herregud, det är i övermorgon vi ska ses!), men det blev ändå ganska bra. Det kändes som om han förstod. Vilken lösning vi i slutänden hittar återstår att se.

Tråkig planering

Förra veckan fick jag ta hand om en sån där tråkig praktisk sak. Preventivmedel. Planerar man att inleda ett nytt förhållande kan det vara smart att ha någon sorts plan på hur man ska undvika att bli gravid. Jag må ha övertygat honom om att det nog inte är så dumt att någon gång i livet skaffa barn, men han vill nog inte ha ett barn redan vid den här tiden nästa år.

Först höll det på att gå åt skogen. Jag gick från att tycka att jag hade väldigt bra framförhållning, vi är ju inte ens tillsammans ännu och vi kommer definitivt inte ha sex den närmaste månaden, till att inse att jag var sex veckor för sent ute. Landstingets mottagning har nämligen sommarstängt från maj till september. En tredjedel av året! Hur tänker de egentligen? Tror de inte att folk har sex på sommaren eller?

Tack och lov finns det privata alternativ som till och med har öppet både kvällar och helger ibland även om de inte hade överdrivet många tider kvar. Så nu har jag i alla fall en tid, även om problemet är långt ifrån löst för det riktiga problemet är ju att hitta något som fungerar för mig.

Lite jobbigt känns det även att behöva gå tillbaka dit. Sist jag var där sa jag till mig själv att jag skulle hålla mig till landstinget, då jag tyckte de hade uppvisat viss inkompetens. Barnmorskan som konstaterade missfallet sa att allting var borta och att det var ”färdigt”. Sen när jag ringde tillbaka och bad om råd när det gjorde så ont och blodet bara forsade ut så visste de inte ens vart jag skulle vända mig. I den situationen vill man inte få rådet att ringa förlossningen för att där bli bemött som om man är dum i huvudet som ringer dit. Dit kommer man med de barn som fortfarande lever.

Beslutet

Så nu sitter jag här… Kvällen innan den stora dagen då beslutet ska tas. Eller i alla fall börja gälla, för egentligen har jag ju redan bestämt mig. Egentligen bestämde jag mig nog med en gång.

Jag är nog en dålig konsult. Mycket av det jag skrev i Varför jag inte ville bli konsult stämmer även idag. Men på ett sätt gillar jag ändå att vara anställd vid ett konsultföretag. Det ger en intressant och trevlig kontaktyta att träffa andra människor som är mer i min egen ålder och det verkar finnas bättre möjlighet till kompetensutveckling. Dessutom, även om jag just nu är nöjd med mitt uppdrag och vill stanna kvar här är anställningen som konsult ändå en språngbräda till nya platser när jag skulle vilja det.

Men ändå… I valet mellan det jag gör varje dag, dem jag är med varje dag och arbetsgivaren som sitter på andra sidan stan och som jag har väldigt lite kontakt med väljer jag det dagliga. Jag föredrar att fördjupa mig där jag är, bli bra på det och för att sedan gå vidare. Den avdelning jag är på nu ger nog också bra utvecklingsmöjligheter. Så det får bli mitt val, även om det gör mig ledsen. Även om det inte var det jag ville ännu. Men det jag ville fanns inte som alternativ.

Till ljudet av regn

Jag ligger i mitt gamla sovrum hos föräldrarna och lyssnar på regnet. Är trött och eventuellt aningen bakfull efter gårdagen. Det var en väldigt trevlig fest med god mat och trevliga människor. På ett sätt blir jag lite avundsjuk på systern, för det är vid såna tillfällen jag ser vad det är jag inte har.

Jag har inte många nära vänner, varken där jag bor eller i allmänhet. I vardagen är det inget jag lider av, inte egentligen. De senaste sex veckorna, nu när jag bor i min egen lägenhet, har jag njutit av ensamheten och stillheten, att få rå om mig själv. Jag har inte saknat någon annan. När skulle jag ha hunnit med någon annan?

Kanske är detta en reaktion på att jag under så lång tid l levt med den upplevda pressen att vara på ett visst sätt, att hinna med både sambon och mig själv. Då brukade jag umgås mer med vänner på fritiden, medan jag inte har gjort det jättemycket sedan jag flyttade till mig själv. Johan brukade ju klaga över att jag har för få vänner och försökte tvinga mig att ta mer kontakt med folk. Systern är också lite orolig för mig, att jag ska bli ensam nu när jag bor själv.

Men som sagt, än så länge njuter jag av kravlösheten och att få göra vad jag vill. Jag får mitt sociala lystmäte på jobbet till stor del, även om jag själv också tänker de tankarna ibland. Jag är inte ensam, men ibland blir jag mer medveten om att jag inte har ett så rikt socialt liv. Som nu, när jag jämför mig vid systern. Vem skulle jag bjuda till min egen fest? Förut skulle det mest ha varit Johans vänner, för det är mest dem vi har umgåtts med på sistone. Mina närmaste vänner bor inte i samma stad som jag själv.

De två senaste åren har tanken på mitt eget födelsekalas blivit lite sorgsen. När jag fyllde trettio ville jag ha ett stort kalas, men släkten befann sig på ett ställe, vännerna på ett annat alternativt utspridda över landet. I slutänden blev det bara släkten. Förra året ville jag bjuda in till lite tårta på födelsedagen men i slutänden var det bara två som kunde komma. Sånt kan göra att jag känner mig lite ensam. På ett sätt skulle jag vilja ha det där kompisgänget att hänga med, fast jag vet inte när jag skulle hinna med dem.

Samtidigt är jag inte särskilt oroad. Nu när jag lever ensam känns det som om jag har mer tid att försöka hitta vänner som passar mig, istället för att spendera mycket tid med honom och hans vänner. Jag är inte ensam och jag har träffat en del människor på sistone som jag skulle kunna tänka mig att försöka utveckla kontakten med.

Tillsammans över skype

Ikväll fick han följa med mig på skype så mycket det gick hemma hos föräldrarna. Ägnade kvällen åt att baka och fixa inför systerns fest i morgon, men när jag var ensam såg jag till att ringa upp honom. När det blivit sent och jag var ensam tog jag ner datorn i vardagsrummet och köket så han var med när jag diskade och avslutade baket. Måste skaffa trådlöst internet hemma så jag inte behöver hålla på och krångla med sladdar hela tiden!

Det har blivit en så naturlig del av dagen att prata med honom över skype. En del dagar hinns det inte med, medan vi pratar i timmar andra dagar. Ibland umgås vi mer lågintensivt och gör egna saker hos oss själva samtidigt som vi pratar lite då och då, medan vi är mer närvarande andra gånger. När jag inte är med honom tänker jag på honom nästan hela tiden och jag är nästan förvånad över hur han får mig att reagera, hur min kropp reagerar. Jag kan inte minnas att jag har känt så här när jag var kär förut.

I början, när vi precis avslöjat våra känslor för varandra var jag mycket mer osäker. Jag var fortfarande så uppe i allting med Johan då. Egentligen ville jag inte ens att vi skulle ta det steget än, fast det gått flera månader sedan Johan och jag gjorde slut. Jag ville känna att det var mer avslutat, att jag visste mer tydligt vad jag ville. Jag var rädd att såra honom eftersom jag ännu inte bestämt mig vad det var jag skulle göra.

Men sedan dess har jag känt mig säkrare och säkrare och det har nog att göra med att han nu öppet visar vad han känner, det får mina känslor att bli djupare. Han ligger dock hela tiden steget före. Idag fick jag veta att han tänker på mig som sin flickvän, att han till och med gjort det i flera veckor. När han berättade för sina föräldrar att han skulle resa iväg över dagen för att träffa mig kallade han mig sin flickvän. För mig var det lite oväntat.

Även om jag känner djupare nu väntar jag fortfarande på att mötet ska ske. För mig blir det en viktig brytpunkt, innan dess känns det svårt för mig att satsa helt och hållet, att vara riktigt säker. Från början var det mötet som skulle avgöra hur jag ville gå vidare, men nu känns ändå vägen framåt ganska klar. Snarare är det väl så att ifall det verkligen inte skulle klicka mellan oss så är det då jag kan dra i nödbromsen. Men med tanke på hur nära vi är varandra tror jag inte att det ska komma till det.

In love

Jag säger inte lika fina ord. Det är till och med så att jag är lite orolig att Brian ska tycka att jag ger för lite tillbaka. Det har gått långsammare för mig. Även om jag är kär så har det varit svårt att bara lämna allting bakom mig och kasta mig in i det nya. På ett sätt tvekar jag fortfarande, även om jag har bestämt mig för att det är den här vägen jag ska gå.

Igår nämnde jag i förbifarten att jag känner obehag inför att Johan har berättat för en massa andra personer att jag är kär i någon, när det känns som om det är något privat för mig. Istället för att reagera på min huvudpoäng reagerar han istället på att jag sa att jag är kär och blir glad. "Are you in love?" frågar han och jag svarar jakande och ler. Men han nöjer sig inte med det, utan vill att jag ska säga det igen. I'm in love.

Hittills har jag hållit tillbaka lite i väntan på att faktiskt träffas. Vi måste ses för att jag ska kunna vara säker, även om han får mig att känna så här. Han verkar så säker å andra sidan, har flera gånger sagt att han är min så länge jag vill ha honom.

Words of love

Vackra ord som gör mig glad:

I'd say I'd like to enjoy a Swedish sunrise with you sometimes. And summer sunrise sounds fine, not sure i could manage Swedish winter, even with you.

I understand how difficult it all is, especially for someone as infectiously sweet as yourself. Sometimes I just feel greedy wanting more of your time and your attention, but it doesn't make me want it any less. More than everything I want you to be happy, because you deserve it more than most.

It’s been on my mind for many nights now, anticipation and worries. But those worries are gone now thanks to you. I want things to work between us, I’d like nothing more than to be with someone as sweet and beautiful as yourself

Just wanted to say that this last week or so has lifted such a weight off my mind. Now i ‘m sure of your feelings i have a sense of contentment i havent felt in a long time, years even. The day we meet cant come soon enough

I long for you in my arms most night. Not long until that will be a reality.

After all, you're intelligent, beautiful, and relentlessly nice. Girls like yourself don't come around very often, so I feel lucky to have not only met you but ended up this close to you. 

It's a wonderful feeling to know that I'm on your mind so much.

Anställningstrygghet

En vanlig fråga när jag har berättat om mitt dilemma är vilket alternativ som innebär bäst anställningstrygghet. Det hade jag inte ens reflekterat över själv. Går det dåligt för mitt affärsområde sitter jag löst både som fastanställd och konsult kan jag tänka mig. Min konsultchef verkar tro att det är lätt att sälja mig till andra uppdrag, men jag vet inte... Som fastanställd på uppdragsföretaget är jag verkligen sist in eftersom de mest ägnar sig åt internrekryteringar. Så även såna som varit kortare tid än jag på avdelningen har ändå jobbat inom företaget i ett antal år.

Fast just denna fråga är nog inte viktigast när det gäller vad jag ska göra. Jag ser det inte som någon risk att verksamheten läggs ner på länge och om det skulle hända har jag bra mycket mer erfarenhet och borde kunna hitta något annat. Numera är jag ju inte ens bunden till staden jag bor i när jag söker jobb. Går saker och ting bra med Brian är jag inte ens bunden till Sverige.

Olust och vemod

Vi hade stormöte på konsultföretaget där vi fick information om vad som är aktuellt, lite mat och lite socialt umgänge som avslutades med lekar. Min chef och jag hade sagt att vi skulle ta oss lite tid och prata igenom situationen, men det blev aldrig riktigt tillfälle. Precis när vi träffades frågade hon hur det var och ifall jag hade hunnit landa. Jag log, nickade och mumlade något som inte spelade någon roll.

Hela kvällen gick jag runt med en olustkänsla i kroppen. På utsidan ser man glad ut, ingen ser vad som finns inuti, vilka frågor man brottas med. Det känns dessutom som något av ett tabu, lite pinsamt att det är något sånt jag funderar på att göra. Flera gånger funderade jag på att anförtro mig åt någon av dem jag fått bättre kontakt med, men det var svårt att få fram det och tillfällena som dök upp gick mig förbi.

Efter maten kände jag för att gå hem, särskilt som dem jag känner bäst redan hade gått och det inte fanns någon kvar att prata med. Men jag stannade kvar, för jag tänkte att jag borde prata med min chef. Visserligen hade vi redan pratat tidigare under dagen i telefon, men som väntat hade hon inte kunnat säga något konkret, bara att hon trodde att min profil skulle vara intressant. Fast jag har lite svårt att förstå vilket företag som skulle vilja ha en sån som mig med så lite erfarenhet, särskilt om man ska leta efter ett liknande uppdrag. Det finns ett företag jag kan tänka mig, ett som expanderar mycket och där vårt företag vill försöka ta sig in. Men jag vill absolut inte jobba där, det ligger för långt bort.

Efter ett tag insåg jag att min chef redan hade åkt hem. När lekarna skulle börja gick jag därifrån och kunde lite sorgset konstatera att det inte fanns någon att säga hej då till.

"Vi är inte ett bemanningsföretag"

Min konsultchef blev irriterad när hon fick höra om erbjudandet jag fått. Visst är det ok att en kund säger upp avtalet för att de vill ha en fast tjänst istället. Men det är inte ok att uppmana konsulten att söka tjänsten. ”Vi är ett konsultföretag, inte ett bemanningsföretag!” sa hon. Jag förstår henne. Konsultföretag lever ju på sina anställdas kompetens och satsar på att hitta bra anställda vars kompetens de försöker utveckla med kurser och liknande. Ifall de som jobbat ett tag hela tiden försvinner och konsultföretaget istället måste ta in nya funkar det ju inte.

Som arbetssökande såg jag ofta i annonser att det var ett rekryteringsföretag eller bemanningsföretag som skötte rekryteringsprocessen och tog på sig anställningsansvaret det första halvåret innan överrekrytering eventuellt sker. Men då har man ju det som del i uppgörelsen och rekryteringsföretaget kan ju också ta betalt för själva rekryteringen. Hur bemanningsföretag fixar det vet jag inte, men gissningsvis satsar de inte lika mycket på sina anställda som konsultföretag gör.

Innan jag pratade med min chef kändes det lite bättre. Även om jag inte gillade situationen närde jag någon sorts förhoppning att hon skulle ta det bättre, men nu blev hon ju ganska irriterad och sa att han egentligen inte fick göra så. Johan hade till och med sagt att hon kanske skulle uppmuntra mig att söka tjänsten, då det kanske är lite svårt att hitta något nytt åt mig. Men det trodde hon inte skulle vara något problem.

Det känns som om jag har kommit i kläm här. Jag känner mig illojal som vill stanna på uppdraget och jag gillar inte att svika. Jag antar att det inte är en så stor grej för en konsult att byta uppdrag. När kunden vill avsluta så tackar man för sig och går vidare. Många konsulter byter uppdrag bra mycket oftare än vad vi gör, det är inget konstigt att byta. Men det här är mitt första uppdrag, mitt första jobb. Jag vill inte byta, jag vill vara kvar här. Jag vill gå djupare i arbetsuppgiften nu när det äntligen börjar kännas som om jag är med i leken.

Funderingar om sex i nytt förhållande

En sak jag oroar mig för är att ha sex med en ny person. Jag ser fram emot det, drömmer om hur det ska bli. Men samtidigt finns alla gamla problem kvar i bakgrunden och jag kan inte veta om jag kommer slippa dem. Jag vet inte om de berodde på hur förhållandet var eller om det var jag. Eller något annat. Kommer jag få problem med lusten igen? Kommer det göra ont igen?

Jag undrar också om jag är för jobbig med mina krav på hur det ska vara. Att det aldrig kan vara så enkelt som det verkar vara för män, i alla fall som jag föreställer mig att det är. På ett sätt gör det mig självisk, för när jag väl vill så får han lägga ner ganska mycket jobb på att få det att funka. Fast å andra sidan gör det mig osjälvisk också, att när det är för svårt inte orka försöka för min egen skull.

Frågan om preventivmedel komplicerar också. Hur börjar man ett nytt förhållande när man för flera år sedan lovat sig själv att aldrig mer ta p-piller eller liknande och tycker att sex med kondom mest är en plåga man bara hoppas stå ut med tills han är färdig? Efter några år kan man hitta lösningar runt sånt, men hur går jag in i ett förhållande med de förutsättningarna?

Även om jag vill ha sex räcker det inte alltid att ha viljan. Hittills har jag mest känt lust och glädje inför tanken på det nya, men helt plötsligt har nervositeten letat sig in i mina tankar och jag har istället blivit orolig. Jag är rädd att mitt ganska komplicerade förhållande till sex ska avskräcka honom och göra det svårt mellan oss. Fast samtidigt tror jag att han är mogen nog att kunna ta det. Jag hoppas det.

Mer förändring

När jag skrev om mitt arbete igår och att jag inte vill byta uppdrag ännu trodde jag inte att en förändring var på väg så snart. Jag trodde att även om det kan hända om ett tag så satt jag ändå säkert fram till vintern, då kontraktet är på ett år. Projekten jag är med i pågår alla under en ganska lång tidsperiod. Det verkar märkligt att ta in någon som jag för att sen avsluta uppdraget när jag precis börjar komma in i arbetet. Så jag har helt enkelt utgått från att jag sitter ganska säkert och det har jag varit väldigt nöjd med.

Så kom idag...
Efter ett avdelningsmöte bad chefen för mitt uppdrag mig att komma förbi på vägen hem för det var något han ville prata med mig om. Han sa dock inget om vad det gällde. Själv blev jag lite smånervös, jag är ganska hispig när det gäller jobbet och är hela tiden rädd att de ska vara missnöjda med mig. Hittills har jag mest fått beröm, men ändå.

Ett problem är att jag har lite ont om saker att göra och ibland tar jag en snabb koll ute på nätet när jag har tråkigt. Ibland blir denna snabba koll ganska lång, men oftast handlar det mest om att konstatera att mina favoritsidor inte har uppdaterats sedan sist. Jag är medveten om att det finns en risk att företaget på något sätt kan ha koll på vilka sidor jag besöker och kan ha en åsikt om att jag gör detta på arbetstid, särskilt som konsult. Det är inte överdrivet mycket. Men jag går och oroar mig.

Samtidigt kunde det ju inte vara något jätteallvarligt om jag bara ska komma förbi hans rum. Men jag kunde samtidigt inte förstå varför han inte sa vad det gällde. Dessutom måste det ju ändå vara lite halvakut om han ber mig komma samma dag, när vi har ett uppföljningsmöte bokat nästa vecka.

När jag så kom dit visade det sig att han visserligen hade något stort och viktigt att ta upp, men att det inte handlade om något sorts missnöje med mig, snarare tvärtom. Han meddelade att han inte längre ville att mitt uppdrag skulle utföras av en konsult. Istället ville han ha en fast tjänst för det, men han ville fortfarande ha mig i den rollen, det vill säga, han uppmanade mig att söka tjänsten.

Tanken att det skulle kunna vara något sånt hade slagit mig, men jag hade viftat bort det då det kändes för tidigt. Det har ju bara gått ett halvår. Skulle något sånt hända skulle det säkert ske mycket senare trodde jag.

Så nu står jag alltså inför valet att stanna kvar på konsultföretaget men helt byta arbetsuppgifter eller att få ha kvar mina arbetsuppgifter och kollegor men byta arbetsgivare.

Det går så fort

Om en vecka och tre dagar ses vi för första gången. Det känns stort. Hur kommer det att kännas?

Han verkar så säker medan jag fortfarande går runt och tvekar. Fast jag har ju bestämt mig för att försöka detta. Det är honom jag går runt och tänker på, honom som jag får pirr i magen av. Ändå är jag rädd för är att känslan inte ska finnas där när vi väl ses. Att det ska kännas spänt och konstigt mellan oss. Sorgen över Johan finns fortfarande kvar i bakgrunden. Det är svårt att vara förälskad då.

Han verkar inte det minsta orolig, en gång när vi pratade om det sa han "I'm not suddenly going to find you less interesting or beautiful when we meet." När jag en gång undrade vad som skulle hända när vi ses sa han att han i alla fall vet vad som kommer hända de första fem minutrarna. Fast sen ändrade han sig och sa att vi nog inte kunde kyssas så länge bland folk. Jag hade nog föreställt mig att första kyssen skulle komma efter några timmar, när vi fått känna lite på varandra och se vad vi tycker.

Allting går så fort. Han går så fort fram.
Han har redan bokat biljetterna för att hälsa på mig i juli och det känns märkligt att han ska komma och hälsa på mig i två veckor utan att vi har setts. Att det redan är bestämt. Dagen då vi ska ses om tio dagar är lite för att känna efter hur det är, vad vi tycker. På ett sätt är det skönt att vi bara ska ses över dagen och inte har några krav på att gå vidare med något, för det går ju inte ens.

Hur länge blir jag kvar?

Vanligtvis är jag som vem som helst av kollegorna. Häromdagen påmindes jag om att jag är konsult och inte är anställd här på företaget.

Under ett möte med min konsultenhetschef kom ämnet om mitt nuvarande uppdrags varaktighet upp och hon sa att uppdragsgivaren inte hade kunnat säga ännu om det ska förlängas när det gått ett år. Efter semestern skulle vi se om det fanns mer information om det, men då troligast  börja leta efter ett nytt uppdrag. Just det där att hon säger ”troligast börja leta nytt uppdrag”... Jag vill ju inte det. Jag vill stanna kvar här. Det är nu jag har börjat komma in i arbetet, även om jag fortfarande har en hel del att lära. Det funkar att utföra det som förväntas av mig, men jag ville ju bli så mycket bättre.

Jag är en sån som vill fördjupa mig och känna mig riktigt bra på det jag gör. Än så länge känns det som om jag inte har kommit ner på djupet ännu, att jag skulle kunna göra så mycket mer om jag fick chansen. Sen föredrar jag också att inte hela tiden slängas in i nya sociala sammanhang. Det tar ett tag för mig att lära känna folk och jag föredrar varaktiga relationer framför att känna många ytligt.

Jag hade sett det lite som att jag skulle vara här riktigt länge. Åtminstone ett år, men troligtvis längre. Vid intervjun med min uppdragsgivare framgick det att de i första hand letade efter personer som på sikt vill bli projektledare. Han verkade nöjd med att jag hade sådana ambitioner, gav mig intrycket av att det fanns möjlighet att utvecklas här inom organisationen. Jag hoppas fortfarande på det.

Att börja om från början

När det gamla tar slut börjar något nytt istället. I vardagen betyder det att skapa mitt egna hem i min nya lägenhet, att hitta vänner att umgås med och att inte vara så beroende av Johan längre.

Men det stora är inte vardagslivet, det stora är kärleken. Att börja om från början med Brian där när jag är van att gå på i gamla hjulspår. Att hitta ett sätt att leva tillsammans, särskilt när det är så långt mellan oss. När man levt länge tillsammans har man ju hittat sitt sätt att vara med varandra. Man lär sig leva med varandras egenheter och utvecklar sina gemensamma. Men nu är det dags att börja om. Det känns läskigt men spännande.

Vårt förlorade liv

En av de sidoeffekterna med att göra slut är att det inte bara är slut mellan oss, det är också så osäkert vad som händer med resten av livet. Helt plötsligt är dem vi umgåtts med hans vänner och hans familj och jag vet inte vad de tycker om mig längre. Och även ifall de inte har något emot mig är de fortfarande mest hans vänner och hans familj. Varför skulle de vilja umgås med mig utan honom?

När vi levde tillsammans behövde jag inte ha så mycket eget, det jag fick med honom räckte och blev till och med för mycket. Men nu... Nu är allt det borta och jag måste klara mig själv. Bygga upp mitt eget liv där jag inte vet hur mycket av det som funnits där de senaste åtta åren som kommer finnas kvar. Jag känner mig inte ensam, inte ännu. Men jag är rädd för att jag ska göra det. Och det känns sorgligt att lämna så mycket bakom sig.

En sak jag sörjer är vår förlorade framtid, det liv vi inte fick tillsammans, de barn vi inte längre ska få tillsammans, att vi inte längre ska bli gamla tillsammans. Den framtid som jag för några månader skyggade inför när den kom på tal, den framtid jag under en ganska lång period inte kunde tänka på utan att samtidigt tänka att det kanske ändå inte skulle bli vi.

Seg och obeslutsam även på andra områden

Äntligen! Jag har köpt ett laptopfodral till min nya men tyvärr inte längre så fina dator. Detta köp illustrerar några av mina dåliga egenskaper, nämligen seghet och obeslutsamhet. När datorn precis var ny var jag helt uppe i att jag måste köpa ett nytt laptopfodral eftersom min gamla dator var mindre.

Först var det jättesvårt att hitta. Jag visste inte riktigt hur jag skulle leta och till och med google-sökningen misslyckades för jag sökte på fel ord. Sen efter ett tag när jag gjorde ett nytt försök kom jag på det "rätt" ord, nämligen laptopfodral, och sökresultaten trillade in. Nu i efterhand verkar det ganska självklart, men av någon anledning sökte jag på andra ord först.

Här kickade min beslutsångest in. Dels ville jag ha ett särskilt slags material och det är svårt att se på nätet ifall det är sånt eller bara vanligt när båda kallas neopren. Men till slut samlade jag en lista med olika alternativ och tänkte att jag skulle köpa jättesnart. Tog också en vända på stan med en vän för att se hur några av fodralen såg ut och kunde på så sätt utesluta några medan några andra kom in på listan.

Efter detta borde jag ha kunnat välja. Det stod mellan en lite dyrare i rätt material men fel färg som jag hittat i en Apple-affär i Stockholm, en jätteröd från Aldora som jag nog tyckte var finast och nästan likadan i svart men mycket billigare från ilovemylaptop.se. Men jag valde aldrig och tiden tickade på.

Idag, några månader senare stod det fortfarande mellan samma tre, bortsett från att Apple diskvalificerade sig genom att den jag ville ha inte var lätt att hitta på deras hemsida. Röd färg känns lite väl lysande, även om den är fin. Jag lämnar ibland datorn obevakad i min väska när jag är ute och reser och då är det bättre att ha en mer diskret färg. Återstod gjorde alltså den mer enkla svartare.

Så nu sitter jag här och är jävligt irriterad över att det är märken i hörnet på laptopen, både i locket och själva datordelen. Så störande! Varför kunde jag inte bara ha tagit mig själv i kragen och köpt fodralet tidigare? Jag vet inte om det hade hjälpt, för jag har ingen som helst aning om hur det uppstod. Men att frakta datorn oskyddad i helgen hade säkert något med det att göra.

Slutresultatet blir nu istället att jag sitter här med ett fint laptopfodral och en skrapad dator istället för en oskrapad dator. Så onödigt...

Inte gravid igen

Så var jag inte gravid denna månad heller…
Hur tänker jag egentligen som tar risken? Det är ju så dumt!
Allting for ett litet tag av njutning och närhet.

Egentligen borde jag inte kunna bli gravid, men det har vi ju tänkt förut. Vår metod är knappast säker, även om våra empiriska försök visar att den är säkrare än p-piller, som ju sägs ha 99% säkerhet om man tar dem på rätt sätt. Lågt räknat borde vi ha haft sex kanske  tvåhundra gånger de senaste fyra år, vilket ger en felprocent på en halv procent...

Jag har ju tänkt tanken tidigare, att det på något sätt skulle bli enkelt ifall jag blev gravid. Då skulle valet redan vara gjort. Fick jag Johans barn skulle i alla fall jag vara beredd att försöka igen och jag tror att han också skulle vilja. Men skulle jag bli lycklig? Kanske skulle allting ändå rasa några år senare?

Ibland undrar jag hur livet skulle ha varit nu om vi inte hade fått missfall? Vårt barn skulle ha varit två år nu. Skulle vi ha hittat tillbaka till varandra, kommit närmare varandra igen? Redan då, för tre år sedan borde vi ha gjort något, dragit i nödbromsen. Redan då hade vi båda två tvivel över ifall det här var rätt, men ingen vågade säga något. Båda två satte det åt sidan när jag blev med barn. Sen när vi förlorade barnet hade vi redan tvingat bort det, men det fick ligga kvar under ytan och bubbla.

På besök i mitt förra liv

Det är som om jag har flyttats ett år tillbaka i tiden. Jag är på universitetet, på samma galma café, dricker samma gamla te, försöker för må mig att lära mig samma gamla hemska kurs och skickar sms till Alex. Fast samtidigt är allting så annorlunda. Det är bara ett tillfälligt esök jag gör i den gamla världen.

Min ursäkt för att vara ledig idag är tentan senare i eftermiddag. På mitt företag har man till och med rätt att få lön en dag man skriver tenta. I vintras gjorde jag en fin tidplan, tidplaner är ju numera min profession, för hur jag skulle plugga till tentan, vilka månader jag skulle göra vilka kapitel. Första månaden kom och gick utan att jag började. Dels var det min vanliga seghet, men också svårigheten att hitta tid när jag börjat jobba och är borta från hemmet så många timmar varje dag. Men det fanns fortfarande tid över, det var nästan ett halvår kvar...

Ytterligare en månad gick och allt det här med Johan och att flytta startade. Då fanns det ännu mindre tid. Vid flytten var det bara en månad kvar och även efter flytten hade jag det svårt att komma igång. Då var det svårt att känna att jag fick den tid jag behövde för att tänka och för att försöka hitta vad det är jag vill. Tentan hamnade lågt på prioritetslistan.

Så här sitter jag nu. Planen var att jag skulle ha pluggat riktigt duktigt så att jag hade en chans att ta tentan och ifall jag inte gjorde det skulle jag ha omtentan i augusti i reserv. Nu har jag ingen som helst chans att ta tentan idag och jag kommer behöva plugga i sommar, något som jag hoppades slippa. Den nya planen är nu att använda idag som en upptakt för att komma igång. Än så länge går det lite halvdålgit med tanke på att jag sitter och skriver detta istället. Men jag sitter i alla fall på universitetet och försöker.

Frågan är nu om jag ska gå på tentan. Det känns ärligast, men samtidigt som slöseri av tid. Men har jag fått ledigt idag för att skriva tentan måste jag ju faktiskt gå dit. Kan man ju tycka... På ett sätt är jag orolig ifall något sorts intyg kommer behövas, även om det inte är troligt, men också för att inte behöva ljuga. Att använda tiden till att plugga skulle dock öka chanserna att jag tar tentan i augusti, jag kan verkligen behöva den tid jag får, för sen när jag jobbar igen blir det svårt att hinna med.