Ikväll fick han följa med mig på skype så mycket det gick hemma hos föräldrarna. Ägnade kvällen åt att baka och fixa inför systerns fest i morgon, men när jag var ensam såg jag till att ringa upp honom. När det blivit sent och jag var ensam tog jag ner datorn i vardagsrummet och köket så han var med när jag diskade och avslutade baket. Måste skaffa trådlöst internet hemma så jag inte behöver hålla på och krångla med sladdar hela tiden!
Det har blivit en så naturlig del av dagen att prata med honom över skype. En del dagar hinns det inte med, medan vi pratar i timmar andra dagar. Ibland umgås vi mer lågintensivt och gör egna saker hos oss själva samtidigt som vi pratar lite då och då, medan vi är mer närvarande andra gånger. När jag inte är med honom tänker jag på honom nästan hela tiden och jag är nästan förvånad över hur han får mig att reagera, hur min kropp reagerar. Jag kan inte minnas att jag har känt så här när jag var kär förut.
I början, när vi precis avslöjat våra känslor för varandra var jag mycket mer osäker. Jag var fortfarande så uppe i allting med Johan då. Egentligen ville jag inte ens att vi skulle ta det steget än, fast det gått flera månader sedan Johan och jag gjorde slut. Jag ville känna att det var mer avslutat, att jag visste mer tydligt vad jag ville. Jag var rädd att såra honom eftersom jag ännu inte bestämt mig vad det var jag skulle göra.
Men sedan dess har jag känt mig säkrare och säkrare och det har nog att göra med att han nu öppet visar vad han känner, det får mina känslor att bli djupare. Han ligger dock hela tiden steget före. Idag fick jag veta att han tänker på mig som sin flickvän, att han till och med gjort det i flera veckor. När han berättade för sina föräldrar att han skulle resa iväg över dagen för att träffa mig kallade han mig sin flickvän. För mig var det lite oväntat.
Även om jag känner djupare nu väntar jag fortfarande på att mötet ska ske. För mig blir det en viktig brytpunkt, innan dess känns det svårt för mig att satsa helt och hållet, att vara riktigt säker. Från början var det mötet som skulle avgöra hur jag ville gå vidare, men nu känns ändå vägen framåt ganska klar. Snarare är det väl så att ifall det verkligen inte skulle klicka mellan oss så är det då jag kan dra i nödbromsen. Men med tanke på hur nära vi är varandra tror jag inte att det ska komma till det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar