Vi hade stormöte på konsultföretaget där vi fick information om vad som är aktuellt, lite mat och lite socialt umgänge som avslutades med lekar. Min chef och jag hade sagt att vi skulle ta oss lite tid och prata igenom situationen, men det blev aldrig riktigt tillfälle. Precis när vi träffades frågade hon hur det var och ifall jag hade hunnit landa. Jag log, nickade och mumlade något som inte spelade någon roll.
Hela kvällen gick jag runt med en olustkänsla i kroppen. På utsidan ser man glad ut, ingen ser vad som finns inuti, vilka frågor man brottas med. Det känns dessutom som något av ett tabu, lite pinsamt att det är något sånt jag funderar på att göra. Flera gånger funderade jag på att anförtro mig åt någon av dem jag fått bättre kontakt med, men det var svårt att få fram det och tillfällena som dök upp gick mig förbi.
Efter maten kände jag för att gå hem, särskilt som dem jag känner bäst redan hade gått och det inte fanns någon kvar att prata med. Men jag stannade kvar, för jag tänkte att jag borde prata med min chef. Visserligen hade vi redan pratat tidigare under dagen i telefon, men som väntat hade hon inte kunnat säga något konkret, bara att hon trodde att min profil skulle vara intressant. Fast jag har lite svårt att förstå vilket företag som skulle vilja ha en sån som mig med så lite erfarenhet, särskilt om man ska leta efter ett liknande uppdrag. Det finns ett företag jag kan tänka mig, ett som expanderar mycket och där vårt företag vill försöka ta sig in. Men jag vill absolut inte jobba där, det ligger för långt bort.
Efter ett tag insåg jag att min chef redan hade åkt hem. När lekarna skulle börja gick jag därifrån och kunde lite sorgset konstatera att det inte fanns någon att säga hej då till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar