En av de sidoeffekterna med att göra slut är att det inte bara är slut mellan oss, det är också så osäkert vad som händer med resten av livet. Helt plötsligt är dem vi umgåtts med hans vänner och hans familj och jag vet inte vad de tycker om mig längre. Och även ifall de inte har något emot mig är de fortfarande mest hans vänner och hans familj. Varför skulle de vilja umgås med mig utan honom?
När vi levde tillsammans behövde jag inte ha så mycket eget, det jag fick med honom räckte och blev till och med för mycket. Men nu... Nu är allt det borta och jag måste klara mig själv. Bygga upp mitt eget liv där jag inte vet hur mycket av det som funnits där de senaste åtta åren som kommer finnas kvar. Jag känner mig inte ensam, inte ännu. Men jag är rädd för att jag ska göra det. Och det känns sorgligt att lämna så mycket bakom sig.
En sak jag sörjer är vår förlorade framtid, det liv vi inte fick tillsammans, de barn vi inte längre ska få tillsammans, att vi inte längre ska bli gamla tillsammans. Den framtid som jag för några månader skyggade inför när den kom på tal, den framtid jag under en ganska lång period inte kunde tänka på utan att samtidigt tänka att det kanske ändå inte skulle bli vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar