Det går så fort

Om en vecka och tre dagar ses vi för första gången. Det känns stort. Hur kommer det att kännas?

Han verkar så säker medan jag fortfarande går runt och tvekar. Fast jag har ju bestämt mig för att försöka detta. Det är honom jag går runt och tänker på, honom som jag får pirr i magen av. Ändå är jag rädd för är att känslan inte ska finnas där när vi väl ses. Att det ska kännas spänt och konstigt mellan oss. Sorgen över Johan finns fortfarande kvar i bakgrunden. Det är svårt att vara förälskad då.

Han verkar inte det minsta orolig, en gång när vi pratade om det sa han "I'm not suddenly going to find you less interesting or beautiful when we meet." När jag en gång undrade vad som skulle hända när vi ses sa han att han i alla fall vet vad som kommer hända de första fem minutrarna. Fast sen ändrade han sig och sa att vi nog inte kunde kyssas så länge bland folk. Jag hade nog föreställt mig att första kyssen skulle komma efter några timmar, när vi fått känna lite på varandra och se vad vi tycker.

Allting går så fort. Han går så fort fram.
Han har redan bokat biljetterna för att hälsa på mig i juli och det känns märkligt att han ska komma och hälsa på mig i två veckor utan att vi har setts. Att det redan är bestämt. Dagen då vi ska ses om tio dagar är lite för att känna efter hur det är, vad vi tycker. På ett sätt är det skönt att vi bara ska ses över dagen och inte har några krav på att gå vidare med något, för det går ju inte ens.