Det känns fortfarande så naturligt med hans händer på min kropp, fast de egentligen inte borde vara där. Jag kom förbi för att hämta en sak och lite fika och vi hamnar på soffan i en kram. Men nu är jag någon annans och det är fel att gå längre än kramen och jag måste protestera fast det på ett sätt fortfarande är svårt att inse att det inte ska vara vi längre. Trots att det ändå är jag som tog steget.
Vi pratar och han torkar mina tårar och säger att det kommer gå bra för mig. Men just nu är jag mest ledsen och förvirrad. Jag hade hoppats att det skulle kännas lättare nu, inte mer förvirrat. Och jag känner mig också hemsk som känner så, som inte verkar kunna känna rätt, som aldrig kan bestämma mig för vad det är jag vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar